Snillen spekulerar

Jag har precis, med viss förvåning, läst Dagens industris ”Aktiepanels” tips för hur man gör bäst i att agera på aktiemarknaden för tillfället. Artikelns inledande resonemang, om H&M, cykliskt och bottenfiske, känns relativt vettiga, likaså Peter Malmqvists kommentarer (även om fåordigheten, ”glättigheten” och avsaknad av verkliga resonemang och argument slår mot förtroendet). Slutligen kommer turen till en herr Drougge (”aktiestrateg” på Nordea) som kostar på sig att ge det generella tipset att ”man ska hitta bolag med höga direktavkastningar. Många kommer att leta efter de aktierna. Men jag tycker att man ska sälja dagen innan utdelning. Aktierna faller ofta mer än utdelningen”.

Spontana iaktagelse: det finns tydligen aktörer på marknaden som har svårt att hitta aktier med hög direktavkastning (eller i alla fall aktiestrateger som tror det), dessutom finns det ”aktiestrateger” som tycker det verkar ekonomiskt att slösa courtage (Nordeas förmodar jag) på att sälja aktier dagen innan avstämningsdag. Jag ska inte skriva att jag ”aldrig slutar att förvånas”, för det har jag gjort för länge sen. Låt mig istället uttrycka mina tankar om herr Drougges högst eventuella kompetens med ett lämpligt citat; ”it has been helpful to me to have tens of thousands (of students) turned out of business schools taught that it didn´t do any good to think” -Warren Buffet.

Jag har en brorson på ca 2 år som jag troligen hellre skulle ge börssidorna och fråga om tips på hur man ska agera än folk som Drougge. Frågar jag tillräckligt många gånger kommer jag i alla fall få ihop något som liknar en aktieindexfond och då kan det i alla fall inte gå helt åt helvete.


Länkar:
Aktiepanelens bästa tips (DI, 2007-11-28)

Track record

Summering av portföljerna (index inom parantes)

Portföljen 040721 - 050119 gav 13,2% (10,6%)
Portföljen 050119 - 050619 gav 29,9% (10%)
Portföljen 050708 - 060108 gav 11,3% (16,9%)
Portföljen 061110 - 070510 gav 9,5% (11%)
Portföljen 070518 – 071118 gav -5,8% (-13,3%)

Totalt under aktuella perioder (totalt 2 ½ år under ca 3 1/3 år) har portföljerna gett en avkastning om ca 68,8% , mot ca 36,9% för index. Inflationen under nämnda period bör ligga kring 3-4%, eller ca 1,5% per år vilket innebär att portföljerna genererat en rell avkastning om ca 21,5% per år samtidigt som en investering i index givit ca 12% reell avkastning per år.


Länkar:"Karlshamns" (Prat om pengar)
"Solnamannens 6 mån värdeportfölj" (Prat om pengar)

6 mån portföljen

Portföljen, november 2007 - maj 2008
Målsättningen är primärt att ge en god, riskjusterad avkastning som, beaktat risken, jag menar bör ligga kring 4-6% under den aktuella perioden och sekondärt att slå OMX S30 index.

Berkshire Hathaway B, $4543.90 * 6,33 = 28 763 SEK
Fenix Outdoor, 65,50 SEK
Glycorex, 18,00 SEK
Helios, 1 613,42 SEK
Lundbergs, 360 SEK
Old Mutual, 20,50 SEK
Öresund, 133 SEK

OMX S30, 1 076,93


Länkar:
Solnamannens 6 mån värdeportfölj, (Prat om Pengar)

6 mån portföljen, uppföljning

Det är dags att summera sexmånadersportföljen maj-november. Målsättningen med portföljen är primärt att ge en god, riskjusterad avkastning som, beaktat risken, jag menar bör ligga kring 5-6% under den aktuella perioden och sekondärt att slå OMX S30 index.

AstraZeneca, 370,50 SEK -> 290 SEK = -21,7%
Berkshire Hathaway B, 24 714 SEK -> 28 672 = +16,0%
Fenix Outdoor, 63 SEK -> 66,75 SEK = +6,0%
Glycorex, 18,80 SEK -> 18,90 SEK = +0,5%
H&M, 435,50 SEK -> 408 SEK = -6,3%
Lundbergs, 462 SEK -> 372 SEK = -19,5%
Nordea, 117,20 SEK -> 105,70 SEK = -9,8%
Old Mutual, 24,20 SEK -> 21,35 SEK = -11,8%

Portföljens genomsnittliga utveckling; -5,8%

OMX S30, 1265,48 ->1 096,69 = -13,3%
Slutsats: portföljen ligger 11-12 procentenheter efter det primära målet (absolut avkastning), men däremot 7,5 procentenheter över det sekondära (relativ avkastning, jmf. Stockholmsbörsen).
Länkar:
Solnamannens 6 mån värdeportfölj, (Prat om Pengar)

Förneka inte demokratins bakgård

Efter murens fall och kalla krigets slut var det många som hoppades på en global utbredning av demokrati, och även om det i många avseenden finns skäl att glädjas kvarstår ett antal reliker från kalla kriget (jag tänker inte minst på Kuba, Nordkorea, Burma, Kina och Iran), samtidigt som det faktiskt finns länder som ur ett demokratiperspektiv går kräftgång och faktiskt rör sig bort från liberalisering, ökad öppenhet och folkstyre. Länder som Zimbabwe, Ryssland och Venezuela styrs samtliga av despoter som, liksom Hitler på 30-talet, via kvasidemokratiska metoder, mer eller mindre uppenbart, urvattnar allt vad tryckfrihet, yttrandefrihet och äganderätt heter. De gör det för att deras perverterade drömmar om ett annat samhälle tillåtits flyttas från oskyldiga, barnsliga brädspel i hemmets lugna vrå till presidentpalats. Deras barnsligt pojkaktiga, pompösa, och nationalistiska visioners självaste fundament består av samma oproblematiserade och ointellektuella känslosvammel de regenererar i marginaliserade, obildade och rent uppgivna befolkningsgrupper som aldrig gjort annat (och aldrig kommer göra annat) än att bli illa behandlade av sina ständigt nya idoler/ledare.


Jag tror att marinkårers förmåga att exportera demokrati är tämligen begränsad i dagens unipolära världsordning. Personligen tror jag att informationsrevolutionen; gränsöverskridande kommunikation, ett orubbligt informationsflöde och export av kunskap och idéer är vägen till en fredligare värld. Låt oss börja med att sluta låtsas som att diktaturer är något som hör det kalla kriget till; samtidigt som en del av de gamla veterandiktatorerna i Havanna, Naypyidaw och Pyongyang för all del hänger med än, skapas det nya på så vitt skilda platser som Moskva, Caracas och Harare.


Låt mig slutligen tipsa er om att följa bloggen ”November in Venezuela” där Kapten framöver kommer försöka återberätta och tolka sina upplevelser i det sargade och konfliktfyllda land vars intellektuellt lite mer välsignade kämpar för sin demokratiska överlevnad.


Länkar:
"Making socialism official" (The Economist, 2007-11-01)
"Hård kamp om ny grundlag i Venezuela" (DN, 2007-11-03)
"Venezuelas grundlagsförslag" (DN, 2007-11-03)

"Stjärnskit"

Filmen Stardust (baserad på Neil Gaimans roman med samma namn) är något så exceptionellt som en exceptionell hollywoodfilm, och inte nog med det - den är det nämligen på fler än ett sätt. Till att börja med digner rollistan av namnkunniga skådespelare såsom Robert De Niro, Michelle Pfeiffer, Dexter Fletcher, Jason Flemyng, Peter O'Toole och Ian McKellen (berättarröst). Detta i sig för all del inget att anmärka på; det är bara det att ingen av dem spelar huvudrollen eller ens någon helt central biroll - vissa har till och med i det närmaste flyktiga roller (vilket blir väldigt bra tillsammans med starka skådespelarinsatser från annat håll). Vidare är filmen välgjord; miljöer och tidvis omfattande animeringar/diverse effekter är snarare kvalitativa och återhållsamma än uppseendeväckande och dominerande som så ofta annars i fantasyfilmer. En tredje exceptionell detalj är min erfarenhet av publikmottagandet; min fästmö tyckte lika mycket om filmen som jag gjorde; samma sak med flera jämnåriga bekanta och faktum är att jag tror far- och morföräldrar med stor behållning skulle kunna se filmen tillsammans med barnbarn i 10-årsåldern, även om den senares fantasi av allt att döma skulle överstimuleras så till den milda grad att de närmaste skulle kunna liknas vid en duracellkanin på LSD, vilket leder oss in på själva handlingen – historien. Jag kom flera gånger under filmen på mig själv med att le och tänka på vem i hela friden som diktat samman historien, och under vilka förutsättningar. Jag landade slutligen i att det antingen är en person som gått in på ett dagis och frågat alla barn vad de drömmer om och vad de skulle vilja se i en bra film - och låtit dem utveckla det,  alternativt en person som brukar ansenliga mängder marijuana - eller, kanske mest troligt av allt; en kombination av de två.

Jag gav filmen 9 av 10 på IMDB, jag funderar på att se om den på bio.


Länkar:
"Stardust" (DN, 2007-10-05)

Sömnen

"Bakom mig så luktar släckta bränder, så otäckt långt var jag beredd att gå, i din närhet. Jag skyddar mitt förvuxna, dumma hjärta. Jag ser mig aldrig om. Sömnen kommer som en vän, tur retur mot tystnaden, sömnen kommer som en vän den dömer ingen, glömmer ingen öppnar bara famnen. En gång i en framtid ska jag glömma, hur otäckt långt jag var beredd att gå..."

Ny favorit. Kent är potentiellt bättre än någonsin!

DKFSD?

DN gör gällande att tidigare SSU-ordföranden och tillika misshandlerskan Anna Sjödin slagit ihop påsen med skivbolagsdirekrören och tillika våldtäktsmannen Billy Butt i något de påstår ska kallas "Rättssäkerhetsorganisationen".

Själv tycker jag namnet "DKFSD - De Kriminella Föredettingarnas Sista Dödstyck" hade känts mer uppriktigt.

Bloggens syfte och rättsliga förutsättningar

Publicering sker med journalistiskt ändamål i enlighet med svensk lag.

Vid frågor, kontakta mig via solnamannen@gmail.com.

Svartabörshajarnas kelgrisar

Rysslands diktat... President Vladimit Putin ställer sig till samlingen av svartabörshajarnas kelgrisar tillsammans med till exempel venezuelas president Hugo Chavez då han väljer att reglera priserna på livsmedel som kefir, mjölk, bröd, ägg, solrosolja, socker och ost uppger DI.

Vägen till helvetet är utan tvekan kantad av goda föresatser.


Länkar:
"Putin bestämmer livsmedelspriserna" (DI, 07-10-23)
"Det auktoritära Ryssland och dess priviligierade" (SM, 07-08-28)

Prisad vare akademins motvallskärringar!

Marian Radetzki, professor i nationalekonomi vid Luleå tekniska universitet med fokus på råvarumarknaders ekonomi utkommer inom kort med boken "Råvarumarknaden" där han ger utlopp för åsikten att rådande råvaruboom, liksom de 1950 och 1972, utlösts av tillfällig efterfrågechock orsakade av snabb makroekonomisk expansion. Han menar att de tidigare bubblorna punkterades av ekonomisk recession, men att den nuvarande kommer att brista på grund av ny kapacitet; ”Råvaruprisexplosionen har lett till en våldsam investeringsvåg bland råvaruproducenter. Radetzki tror att de bygger för mycket, till för höga kostnader”.

När finansmarknadens aktörer tycks rörande överens om, och i det närmaste turas om att ge uttryck för en aldrig sinande tilltro till råvarumarknaden (peak oil teorin etc) menar jag att det finns skäl att minnas Oscar Wildes ord; "när folk är överens med mig har jag alltid en känsla av att jag måste ha fel”. För många finns det nog goda skäl att läsa Radetzki bok.


Länkar:
"Professor tror på råvaruprisfall" (Dagens Industri, 2007-10-22)
"Professor: Metallpriserna kraschar" (ibid, 2007-01-12)

De växer sig på mig, som de alltid gjort...

I vanlig ordning när det gäller Kent krävs ett rätt stort mått av "inlyssning". Så var det redan 1995-1996 när min dåvarande flickvän envisades med att på hög volym spela den "förbannade skräniga skit" som sedermera kom att bli det högt älskade albumet som bär bandets namn. I takt att förhållandet blev sämre växte sig musiken, och texterna, på mig. Mitt exemplar av skivan är för övrigt föremål för en ”ofrivillig bodelning” från nämnda tös (det är sedan länge preskiberat).

Nåväl. Efter några dagars lyssning på min icke knyckta ”Tillbaka till samtiden” älskar jag ”Colombus” och "Ingenting" medan det inte är utan skepsis jag avnjuter albumets övriga ”syntlåtar”. Men som sagt – de växer sig på en...

 

Alla lika, alla olika...

Det har visat sig att USA:s vide president Dick Cheney, om än långväga, är släkt med den demokratiske presidentkandidaten Barack Obama. Fru Cheney säger i ett uttalande att "det här är en så otrolig, amerikanska historia; att en släkting... Kan visa sig ha valt så skilda vägar som Dick och Barack Obama".

När jag personligen beskådar de prydligt kostymklädda herrarna, båda verksamma politiker med en slags kristen/nyliberal syn på liv och samhälle, verksamma i samma land, i samma tid och där den ena strävar efter att få arbeta med i stort sett det den andre för närvarande sysselsätter sig med frågar jag mig om det inte ibland är mer fruktbart att se vart stigar leder, snarare än vad de passerar på vägen dit.


Länkar:
"Veep's Wife Says Hubby and Obama Related" (NY Times, 2007-10-17)
"Släkten är värst" (DN, 2007-10-18)

Ideologi eller nostalgi?

Jag undrar om inte debatten om konkurrens inom vården är att betrakta som en historisk/nostalgisk debatt kring någon form av utopisk etik snarare än en ideologisk sådan.

Det verkar vara den nostalgiska tanken på den närmast helt ideella vården i historien (där familj, grannar och vänner ombesörjer omvårdnad av spädbarn, barn, sjuka och gamla) som ligger till grund för många debattörers envetna utopiska försvar av den offentliga vården som den ”mänskliga, etiska vården utan motprestation". Denna verkligt ideella vård utrotades dock av tekniska/medicinska landvinningar och det välfärdssamhälle som den offentliga vårdens samtida försvarare så övertygande säger sig företräda.

När lönearbetande läkare utför barnfödslar istället för grannfrun, och gamla och barn omvårdas på dagis och äldreboenden istället för i hemmet är "ideell omvårdnad" ett minne blott.

Att privatisera och konkurrensutsätta denna verksamhet är inte ett steg bort från ideell omvårdnad eftersom denna är en chimär och nostalgiskt snömos. En konkurrensutsättning av svensk offentlig vård genom privata alternativ menar jag är att betrakta som en smärre organisatorisk justering; från ideologiska principiella ställningstaganden och utopier till en organisation som i varje givet ögonblick tvingas anpassa sig efter varje enskilda behov. En sådan organisation finns för medborgarens skull och överlåter endast ansvaret för finansieringen till politiker, till skillnad från dagens system som ibland (kollektivt/abstrakt) verkar leva i tron att det finns för sin egen skull.

När läkaren från det privata aktiebolaget känns "icke ideell" och "främmande" (xenofobi) är det kanske värt att fråga sig hur ideellt läkaren på din lokala (offentliga) vårdcentral arbetar, eller för all del hur väl du egentligen känner vederbörande.

Kanske lär de sig ändå?

I mitt inlägg "Att somliga aldrig lär sig" skrev jag "Jag var faktiskt övertygad om att Sahlin skulle förnya socialdemokraterna, inte minst göra upp med otyget att inte bedriva en verklig politik utan bara köpa röster med hjälp av bidrag. Jag var lika övertygad om att dessa socialdemokrater skulle vinna en jordskredsseger i valet 2010. Jag blir alltmer varse om att jag haft fel; de socialdemorkater som kommer be om folkets förtroende i valet 2010 är samma socialdemokrater som fick nobben 2006. Som Sahlin nu styr skutan tror jag att risken för nobben om tre år är överhängande".

En artikel i DN som fick mig att sätta kaffet i halsen kan mycket väl vittna om att min initala gissning, om en socialdemokrati som trots allt sväljer sin maktfullkomligenhet och kommer till insikt om sin bristfälliga "arbetslinje". Med tanke på tonerna i valrörelsen, och Nuders kommenterarer kring budgeten, är Östros nuvarande hållning till tankar om avtagande nivå i arbetslöshetsförsäkringen för att premiera kort arbetslöshet framför lång inget annat än imponerande.

Jag kanske får backa; om socialdemokratin nyktert gör upp med sitt otyg att besuttet köpa röster med bidrag utan en tanke på politisk konkurrens (eller sund hushållning) tror jag att de kan ta tillbaka initiativet i frågan om "arbetslinjen". Sådan sossar vinner valet 2010. Vore jag inte så förbaskat tagen av innehållet i artikeln skulle jag utbrista "usch då".


Länkar:
"S presenterade ny jobbpolitik" (DN, 2007-10-10)

Burma i svensk mediaskugga

I vanlig ordning tuggar det mediala monstret snabbt sönder sina kelgrisar och förvisar dem till sin mörka källare tills man tycker tiden är mogen för "sensational recycling". Även om hoppet om demokratisering av Burma är liten finns det en strimma av hopp i den mediala världen:

"Life beyond the pale" (The Economist, 2007-10-06)
"Shouting across the barbed wire" (ibid)
"Misery piled upon misery" (ibid)

Hot mot misstänkta leder till anmälan

Namn och bild på vad som påstås vara de misstänkta för misshandeln på Kungsholmen som krävde Riccardo Campogianis liv har publicerats på internet och en del hot i samband med detta har föranlett polisanmälan.

Sebastian Bonnier, Hammarby sjöstad
Charlie Newman, Östermalm

Publicering sker (formellt i USA, se "First Amendment") med journalistiskt ändamål i enlighet med svensk lag (SFS1998:204). Rättslig hemvist i detta avseende menar jag är Ouray, Colorado.

Det är inte möjligt att kommentera detta inlägg.


Länkar:
"Tre av fyra pojkar häktades" (DN, 2007-10-09)
"Dödshot på nätet polisanmäls" (DN, 2007-10-10)
"Aktuellt visade namn på en av misstänkta" (SVD, 2007-10-10)
"Hemlig kvinna såg dödsmisshandeln" (Expressen, 2007-10-10)
"Polisen har bra bild av misshandeln" (DN, 2007-10-10)

Dan före dan, före dan...

Med tanke på mitt senaste inlägg kan det möjligen tyckas ironiskt att utan omsvep kasta sig huvudstupa in i vad jag anser vara den svenska rockens faktiska finrum. Om nio dagar, den 17:e oktober, släpper Kent sitt nya album "Tillbaka till samtiden". Visst känner jag igen Kent, som följt mig sedan 90-talets "Blåjeans", i låten "Ingenting" från singeln med samma namn, men samtidigt hör man att något hänt och nyfikenheten blir inte mindre av kommentarer som "Det var så otroligt mycket slammer och gitarrer på förra skivan. Det är gitarrfigurer på den här med, fast inte lika tydliga" eller "...mer orkestrerade, komplexa, låtar än de föregående. Visioner av ett rämnande Babylon. Hitechmusik snarare präglade av laptopbeats än överstyrda Les Paul-gitarrer" från mr Berg. Detta till trots sitter jag här och njuter av "överstyrda Les Paul-gitarrer" (i form av "Mannen i den vita hatten", "Den döda vinkeln" och "Du var min armé") som en slags upptakt till releasen - jag kan knappt hålla mig!

Länkar:

"Slöseri att ösa skit på oss" (DN, 2007-10-06)

"Tillbaka till samtiden" (Wikipedia)

Ett inlägg om god välfärd

De flesta av oss uppehåller sig under mer eller mindre långa stunder under en vanlig dag i miljöer med en närmast obehaglig ljudnivå, om det så är enskilt höga ljud eller en konstant ström av lågt ”brus”. Är det måhända just det faktum att det är i vår ”vardagliga miljö” som vi möter detta som gör att de flesta av oss biter ihop och accepterar det (för att det är "normalt"), eller är det för att vi inte tror att det finns något att göra åt det? Min egen erfarenhet, och skälet till detta inlägg, är att tystnad är en otrolig lyx som man inte värderar förrän man tillåtit sig att skämma bort sig med den.

Läs för att del Wikipedias artikel om tinnitus men framförallt; följ min rekomendation att köpa ett par diskreta öronproppar och testa dem när du nyttjar kollektivtrafiken, när du sitter på kontoret och koncentrerar dig på att skriva eller läsa, när du under längre tid ska sitta och köra bil (och inte önskar skapa eget oväsen genom bilens ljudanläggning) eller för all del när du ska sova och störs av något ljud. Jag vågar lova att du kommer koncentrera dig bättre och generellt känna dig ”piggare i huvudet”. Med andra ord; väl använda 50 kr!


Länkar:
Earstorel.se
Öronpluggarna ovan finns också på Apotek och diverse byggkedjor.

Hör gud bön?

Sist jag nämnde Alex Schulmans namn (se "Vem fan är Alex Schulman?") var det till tonerna av Magnus Ugglas klassiker "jag mår illa". När det nu bara dagar senare står klart att nämnde herr Schulman upphör med sin syssla, och sista gången han nämns i bloggen kommer jag, humanist till trots, osökt att tänka på frälsningsarméns klassiker ”Om jag blivit blott en enda gång”, med refrängen ”Ja, jag tror att Gud hör bön”.

Halleluja!


Länkar:
Alex Schulman slutar blogga (DN, 2007-10-01)