Jag undrar om inte debatten om konkurrens inom vården är att betrakta som en historisk/nostalgisk debatt kring någon form av utopisk etik snarare än en ideologisk sådan.
Det verkar vara den nostalgiska tanken på den närmast helt ideella vården i historien (där familj, grannar och vänner ombesörjer omvårdnad av spädbarn, barn, sjuka och gamla) som ligger till grund för många debattörers envetna utopiska försvar av den offentliga vården som den ”mänskliga, etiska vården utan motprestation". Denna verkligt ideella vård utrotades dock av tekniska/medicinska landvinningar och det välfärdssamhälle som den offentliga vårdens samtida försvarare så övertygande säger sig företräda.
När lönearbetande läkare utför barnfödslar istället för grannfrun, och gamla och barn omvårdas på dagis och äldreboenden istället för i hemmet är "ideell omvårdnad" ett minne blott.
Att privatisera och konkurrensutsätta denna verksamhet är inte ett steg bort från ideell omvårdnad eftersom denna är en chimär och nostalgiskt snömos. En konkurrensutsättning av svensk offentlig vård genom privata alternativ menar jag är att betrakta som en smärre organisatorisk justering; från ideologiska principiella ställningstaganden och utopier till en organisation som i varje givet ögonblick tvingas anpassa sig efter varje enskilda behov. En sådan organisation finns för medborgarens skull och överlåter endast ansvaret för finansieringen till politiker, till skillnad från dagens system som ibland (kollektivt/abstrakt) verkar leva i tron att det finns för sin egen skull.
När läkaren från det privata aktiebolaget känns "icke ideell" och "främmande" (xenofobi) är det kanske värt att fråga sig hur ideellt läkaren på din lokala (offentliga) vårdcentral arbetar, eller för all del hur väl du egentligen känner vederbörande.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar