De växer sig på mig, som de alltid gjort...

I vanlig ordning när det gäller Kent krävs ett rätt stort mått av "inlyssning". Så var det redan 1995-1996 när min dåvarande flickvän envisades med att på hög volym spela den "förbannade skräniga skit" som sedermera kom att bli det högt älskade albumet som bär bandets namn. I takt att förhållandet blev sämre växte sig musiken, och texterna, på mig. Mitt exemplar av skivan är för övrigt föremål för en ”ofrivillig bodelning” från nämnda tös (det är sedan länge preskiberat).

Nåväl. Efter några dagars lyssning på min icke knyckta ”Tillbaka till samtiden” älskar jag ”Colombus” och "Ingenting" medan det inte är utan skepsis jag avnjuter albumets övriga ”syntlåtar”. Men som sagt – de växer sig på en...