2011-12-02

Kamratföreningen OKK

En galning är inte galen för att han bär en tvångströja, även om en dylik utstrålar galenskap, och begränsar galningens möjlighet att manifestera sin galenskap. Kausaliteten är uppenbar; skälen till att man bevistar en inrättning som håller sig med tvångströjor kan inte orsakas av att man sedan bär en tvångströja. Den enda rimliga slutsatsen kring tvångströjor med galningar i är att galenskapen inte kommit av, eller ligger i, tvångströjan.

Detta är i all sin enkelhet min åsikt om den så skallade "eurokrisen". Euron är en tvångströja som mer eller mindre väl begränsar möjligheten till galenskap. Detta fungerar utmärkt för många. I jakt på en träffande diagnos borde fokus flyttas från valutan (tvångströjan) som sådan, och istället hamna på den handfull patienter som sprattlar och skriker för glatta livet. "Släpp efter lite på banden så de får lite rörelseutrymme" säger några. "Nej" säger Tyskland som själva trivs fint i sin tvångströja, med passform som ett korvskinn. "Låt galningarna ta av den helt" säger andra, samtidigt som de flesta blir rädda av tanken på vad det kan få för konsekvenser. "Låt oss friska ta av våra tvångströjor" säger ytterligare några.

Samtidigt som den därpå stigande ljudnivån kan invagga oss i den falska tron att galenskapen sprider sig kan jag konstatera att ingen av dessa handlingsplaner löser det faktiska problemet. Detta är den finansiella galenskap som sedan decennier drabbat västerländska pensionssystem i allmänhet och offentliga finanser överlag i länder som Grekland, Irland, Portugal, Spanien, Italien och USA i synnerhet.

Det sägs att sjukdomsinsikt är första steget mot tillfrisknande. I min kristallkula ser jag hur kamratföreningen OKK (offentliga kreditknarkare) har kvällsmöte. "Hej, jag heter Grekland, jag är kreditknarkare". Italien, Spanien, USA, Irland, Portugal och inte minst hela västvärldens medelklass svarar i kör: "HEJ GREKLAND!".



2011-07-05

Sluta drömma

Jag läste igår en intressant artikel helt i tidens och den ekonomiskt inkompetenta journalistikens anda: "Låga boräntor räddar plånboken". Låt mig börja med att sammanställa en del intressanta siffror från artikeln mer överskådligt:


Småhus genomsnitt Sverige, prisbasbelopp

1990: 18,87
2000: 23,82 (+26,2%)
2010: 47,17 (+150%)

Det är värt att notera att 1990 var alldeles i början av finanskrisen. Prisutvecklingen som beskrivs är därmed inte "botten till toppen" av prispyramiden, utan snarare pristopp precis innan krisen på 1990-talet och fram till pristoppen 2010.


Snittlön Sverige, prisbasbelopp per månad

1990: 0,4362
2000: 0,5546 (+27,1%)
2005: 0,6167 (+41,4%)
2009: 0,6518 (+49,4%)

Det har varit en väldigt fin löneutveckling i Sverige 1990-2009. Att den skulle fortsätta i denna takt kommande 10-20 år får anses ganska osannolikt om man ser till historien (där sådan här stark utveckling av reallönerna är ganska ovanlig). Därtill förklarar löneökningarna bara ungefär 1/3 av bostadsprisernas uppgång, allt annat lika. År 1990 kostar genosnittshuset 43,26 månadslöner, 2010 kostar det 72,36 månadslöner - 67,26% mer. Om priset för det genomsnittliga småhuset ska vara 43,26 månadslöner (1990 års prisnivå) igen behöver priserna sjunka ca 40% från 2010 års nivå.


Vari ligger då den ovan nämnda idiotin?
"De senaste åren har vi blivit matade med feta tidningsrubriker om skyhöga bostadspriser och dyr el. Trots det slukar boendet inte en större andel av lönen nu än vad det gjort under de senaste 30 åren. Tvärtom. I dag går 27 procent av hushållens disponibla inkomster till boendet. Historiskt sett har det i snitt handlat om cirka 30 procent".
Att den högre räntan 1990 kom sig av att inflationen 1990-1991 var 8,4% medan den 2010-2011 var 0,9% (KPI), och konsekvenserna därav nämns inte. Det innebär ju att den som 1990 hade ett lån om 10 prisbasbelopp och under året endast betalar ränta (alltså inte amorterar något), efter årsskiftet endast har 9,16 av 1991 års prisbasbelopp i lån kvar. Den som 2010 hade 10 prisbasbelopp i lån och endast betalar ränta hade efter årsskiftet istället 9,91 av 2011 års prisbasbelopp i lån. För att bostaden 1990 ska blir dyrare än 2010 krävs att man räknar med en amortering om 8,4% av bolånet. En villa kring huvudstaden kostar från 4 mkr. Lånar du 85% handlar det om 3,4 mkr. Att amortera 8,4% betyder 23.800 kr per månad. Sugen, någon?

Problemet idag är att folk beter sig som om inflationen kommer lösa problemen i deras ansträngda balansräkning innan de nominella bolåneräntorna letar sig upp till 5-7% igen. Med tanke på hur pricksäkert Riksbanken lyckats hålla inflationen kring 1-2% sedan 2%-målet infördes i början av 1990-talet (det är alltså snart två decennier sedan) är det nog dags att sluta hoppas. Kanske inte minst eftersom kortare perioder av verkligt hög inflation som ett brev på posten kommer betyda hög nominell styrränta - och därmed bolåneränta. Sluta drömma, börja amortera.

2011-04-29

Gratisbrist snarare än bostadsbrist

Hur ska man som ekonom förstå och tolka begreppet "bostadsbrist" som en nyckel i förståelsen för de svenska bostadsprisernas prisutveckling och prisnivå? En bostad är förhållandevis lätt att definiera och "brist" signalerar att det finns större efterfrågan än utbud. Frågan är vad det egentligen är som efterfrågas. Begreppet "bostadsbrist" användes på samma sätt, i samma syfte i stor omfattning i Irland, UK, Island och USA fram till för lite sedan. I nämnda länder står nu hela bostadsområden tomma, helt eller delvis färdigställda. Faktum är att de svenska husbyggarna med kraft och energi lobbar för att slopa det nyss införda bolånetaket eftersom det fått till konsekvens att efterfrågan på nybyggda trähus minskat så till den milda grad att branschen går på knäna.

Med tanke på ovan nämnda händelseutveckling frågar jag mig om det inte är (och alltid varit) billiga hyresrätter och frikostiga krediter det är brist på - snarare än bostäder.

2011-03-18

Den dåliga förhandlingen - när tjänstemännen styr

Industrivärdens VD Anders Nyréns inkomst:

2006: 5,6 mkr fast, 1,3 mkr rörlig lön
2007: 5,8 mkr fast (+3,6%), 1,0 mkr rörlig lön
2008: 6,0 mkr fast (+3,4%), ingen rörlig lön
2009: 6,1 mkr fast (+1,7%), ingen rörlig lön
2010: 7,2 mkr fast (+18%), ingen rörlig lön

För två år sedan, 2008, meddelar Industrivärden:

"Ersättning till verkställande direktören och övriga företagsledningen skall liksom föregående år utgöras av fast lön, rörlig lönedel, övriga förmåner samt pension. Den sammanlagda ersättningen bör vara marknadsmässig och konkurrenskraftig samt stå i relation till ansvar och befogenheter. Rörlig lönedel består av en kortsiktig rörlig lön (årlig) och en långsiktig rörlig lön. Den rörliga lönedelen skall vara maximerad och aldrig överstiga den fasta lönen. Den kortsiktiga rörliga lönedelen baseras på utfall i förhållande till uppsatta mål och av individuella prestationer" Källa: "Höjd lön men ingen bonus för Nyrén"


Men nu gör man helt om, och meddelar att Nyrén schangtilt avsäger sig rörlig lön, men inte utan att han kompenseras med en högre fast lön - nu 9,2 mkr (28% mer än året innan).

Förklaringen står rimligen att finna i att Nyrén har en förmånsbaserad pension som ger honom 70% av den fasta snittlönen hans sista tre år i pension mellan 60 och 65 års ålder, och därefter 60% av denna lön livet ut. Suprise, suprise - Nyrén fyller 57 år och inleder dessa tre år i maj 2011. När Nyréns lön 2010 höjs med 18% räcker det alltså inte för Industrivärden att sätta av en viss procentuell andel av denna nya högre lön framöver för att finansiera pensionen, utan man måste kompensera för den högre lönen lite som om Nyrén tjänat den hela livet. Avsättningen blir 12,4 mkr - lite över två årslöner.

Hade Nyréns lön 2010-2014 ökat som gen gjorde innan 2010, alltså med lite normala 2-4% per år hade lönen varit ungefär:

2009: 6,3 mkr
2010: 6,5 mkr
2011: 6,7 mkr
2012: 6,9 mkr
2013: 7,1 mkr
2014: 7,3 mkr

Snittlönen de sista tre åren hade då blivit 7,1 mkr, och pensionen mellan 60 och 65 års ålder därmed 4,97 mkr per år och därefter 4,26 mkr per år livet ut. Om vi antar att Nyrén blir 83 år gammal och att kapitalkostnaden är 3,5% skulle nuvärdet på denna pension år 2014 uppgå till 78,63 mkr.

Utgår man istället ifrån Nyréns nuvarande lön, 9,2 mkr, och att han kommande år får en löneutveckling om 2-4% per år blir lönen:

2011: 9,2 mkr
2012: 9,5 mkr
2013: 9,8 mkr
2014: 10,1 mkr

Snittlönen de sista tre åren blir då 9,8 mkr, och pensionen mellan 60 och 65 års ålder därmed 6,86 mkr och därefter 5,88 mkr per år livet ut. Gör vi samma antaganden som ovan skulle nuvärdet på denna pension år 2014 bli 98,7 mkr.

Detta är ju helt fenomenalt, strålande rentav. För Anders Nyrén. Jag förstår precis varför han avsäger sig några futtiga rörliga ersättningsmiljoner under tre år. Frågan är kanske snarast hur hans arbetsgivare, i praktiken styrelsen, helt utan anledning väljer att skänka Nyrén ca 20 mkr. Det är ju inte fråga om en fördelaktig förhandling för Nyrén, det är inte ens frågan om en dålig förhandling från Industrivärdens sida - någon förhandling i ordets rätta bemärkelse kan rimligen aldrig ha skett?

Industrivärdens ordförande Sverker Martin-Löf ska vara glad att staten inte är storägare i Industrivärden, då hade hans (och styrelsens) beslut att godtyckligt skänka VD:n Nyrén ca 20 mkr i pension fått samma konsekvenser som för Vattenfalls ordförande Westerberg.

Allvarligt talat gubbar, om ni nu nödvändigtvis vill spela golf med varandra och skrubba varandras ryggar kan ni väl pensionera er och ägna er åt det "på klubben", och överlåta svenskt näringsliv till lite mer professionella, affärsmässiga förmågor?

2010-05-13

Att provocera är ingen konst Vilks

Jag är lockad att säga "att provocera är ingen konst", men även om det är busenkelt är det också i allra högsta grad en konstform i ordets rätta bemärkelse. Men så lätt kommer man inte undan. Gör man som konstnär stora anspråk ökar också ansvaret i motsvarande mån. Den självklara frågan om man vill göra provokation till en konst är givetvis vad det konstnärliga yttryckets (främsta) syfte är. Är det att synliggöra och väcka debatt om yttrandefrihet (som Vilks i viss mån gör) är det i mina ögon nobelt. Problemet för mr Vilks är att hans syfte framför alla andra är att synliggöra sin egen person, och skapa sig ett lönsamt kändisskap.

Bäste Lars Vilks. Ditt problem är det faktum att du ägnat inte mindre än 64 år på denna vår jord utan att göra det minsta väsen av ditt påstått brinnande intresse för yttrandefrihet. Inget ordförandeskap i Amnesty, inget skramlande med bössor, inga politiska engagemang och inget huserande av illegala, nordkoreanska flyktingar (?).

Jag skulle önska att jag fick avsluta med strofen: "vi ses på barrikaderna", men det kommer vi inte göra. Nej, ska vi ses krävs det nog snarare att jag styr kosan till något pretentiöst och direkt skitnödigt galleri på "övfre" Östermalm där du förnöjt står och koketterar med lokala överklasskärringar som du hoppas kränga konst till. Det kommer nog inte hända.

PS. Du behöver inte skicka en signerad idolbild DS.

2010-03-05

Den perfekta stormen

Svenska Dagbladet skriver i en artikel torsdagen 4:e mars att de svenska storbankerna inklusive SBAB för sin utlåning om ca 1.755 miljarder endast behöver ett eget kapital om ca 9,7 miljarder (0,55%). Regelverket bygger på en teoretisk beräkning av risk. ”Reglerna beskriver verkligheten. Har man inga förluster, vilket vi i princip inte haft sedan vi köpte Stadshypotek 1997, då ska det inte krävas mycket eget kapital” säger Mikael Hallåker och fortsätter ”För det första tror vi inte att det är en fastighetsbubbla. För det andra lånar vi bara ut pengar i förhållande till hushållens betalningsförmåga”.

Är det inte lite lustigt att Handelsbankens köp av Stadshypotek sammanfaller relativt väl med den tid från vilket jag i min krönika "Paradigmskifte på bostadsmarknaden" visar hur en lägenhet i en stockholmsförort stigit i pris med 275-330% utöver inflationen fram tills idag? Hur häpnadsväckande är det att kreditförlusterna är obefintliga om säkerheten för lånen stiger i pris med 12-13% utöver inflationen per år, och den genomsnittliga inflationen är 1,28% (och räntorna i absoluta tal därefter)?

Modellen som genererar slutsatsen att det räcker med ungefär en halv procent eget kapital i bankernas utlåning till hushållen, och Hallåkers inställning att man endast behöver ta hänsyn till hushållens nuvvarande betalningsförmåga, bygger på en förödande felaktighet. Båda tar endast hänsyn till relativt kortsiktig data, och detta under en period som inte bara kännetecknas av en aldrig tidigare skådad reell prisutveckling på bostadsmarknaden och historiskt mycket låg inflation - utan också mycket goda reallöneökningar. Ingen av dessa parametrar är ens enskilt möjliga att under längre tider upprätthålla på 2000-talsnivå. Prisutvecklingen på bostäder kommer på sikt sjunka till en takt som korrelerar med inkomstutvecklingen, inflationen kommer att leta sig upp närmare 2% i årstakt och framtiden kommer, liksom historien, erbjuda perioder med medioker reallöneutveckling. Sannolikheten att alla tre parametrar konvergerar så samstämmigt, och under så lång tid som de gjort under 2000-talet någonsin igen under min livstid (och jag är oförskämt ung) bedömer jag som synnerligen osannolikt. Minns ni meteorologen som stint blickar in satellitbilden, studerar alla väderdata och uttrycker, "oh my god, it´s the perfect storm"?

"Buckle your seatbelt Dorothy, because Kansas is going bye-bye".

2010-03-04

The Pacific

Nu väntar uppföljaren av Steven Spielberg och Tom Hanks episka berättelse om e-kompaniet i amerikanska 101:a luftburna divisionens väg genom Europa under andra världskriget. The Pacific grundar sig på Eugene Sledge och Robert Leckie meomoarer: "With the Old Breed" och "Helmet for My Pillow". Jag är förväntansfull.

Nordkorea och Nordkikkejaure

Regeringen har godkänt de 1.100 vindkraftverk som Markbygden Vind AB planerar att bygga utanför Piteå. Kraftveken beräknas kunna producera 12 terrawattimmar elkraft. Kraftverken kommer påverka dryga 3% av området de är spridda på. Enligt regeringen kommer vindkraftsparken inte påverka miljön nämnvärt, men företrädare för den lokala samebyn Kikkejaure är, inte helt oväntat, kritisk.

Det hela påminner i mina ögon lite om nordkoreas förkärlek för att ta varje tillfälle i akt att vattna sin omvärld på ytterligare oförtjänta bidrag och subsidier.

Välkommen till ännu ett valår.


Länkar:
"Ja till jättelik vindkraftspark" (DN, 2010-03-04)

2010-02-27

Makroekonomisk reflektion februari 2010

Jag tycker att den keynesianska tanken att stat och offentlighet genom intervention på marknaden ska kunna överbrygga och dämpa effekterna av "lågkonjunktur" och kriser är problematisk och på sikt naiv.

Det är problematiskt eftersom "lågkonjunkturen", även om den oftast är kortare än "högkonjunkturen", fyller en viktigare funktion i ekonomin än den senare - och balansen mellan sund finanspolitik och smygprotektionistiskt bevarande av gamla strukturer är knivskarp. Det är naivt eftersom de som förväntas stå emot stormen och vara verkligt långsiktiga (att föra en sund och vettig finans- och penningpolitik) inte bara är vanliga dödliga - de är dessutom politiker som vill bli omvalda.

Stimulanser idag är åtstramningar och/eller skattehöjningar imorgon (i Sverige alternativt en återgång till den ekonomiska oordningen från 1970- och 1980-tal vilket vore det sämsta av allt). Jag är väl lite rädd över med vilken fart och optimism folk har gått ifrån att se nattmörker till att tro att framtiden är bländande ljus och oproblematisk. Jag är realist, jag tror inte framtiden är bländande ljus, om än "ljus" - och faktum är att jag tror kommande 1-2 år kan bli murrigare än många tror.

Med ett avkastningskrav på 6% reellt per år och (faktiskt) flera god år bakom mig (utifrån min målsättning) kan jag kosta på mig att vara ganska försiktig, och det är precis vad jag har för avsikt att ägna denna vår åt att vara.

2010-02-24

Paradigmskifte på bostadsmarknaden

I P3 Dokumentärs program om 90-talskrisen berättar "Anders" om hur han i maj 1990 köpte en 1,5:a i Hägersten för 400.000 kr (13,5 prisbasbelopp), och att han efter några år bestående av "blod, svett och tårar" sålde lägenheten för 300.000 kr (8,2 prisbasbelopp) 1998. Trots att Anders såhär med facit i hand troligen kan sägas ha köpt på toppen och sålt på botten säger han sig vid tiden för försäljningen ha varit väldigt glad att ha blivit av med och sluppit lägenheten, som för honom var så tätt förknippad med ångest och stress.


Varför sköt priset på bostäder i höjden under slutet av 1980-talet, och varför sjönk de i reella termer (som i fallet med Anders) uppemot 40% under stora delar av 1990-talet? Ett enkelt svar på frågan är att vi gick från ett finanspolitiskt system med hög och oberäknelig inflation, höga räntor i absoluta tal (en slags påtvingad hög amortering), en stark exportindustri, låg arbetslöshet och reglerad utlåning - till en situation där utlåningen släpps fri under mitten av 1980-talet (folk lånar för allt vad tyget håller och köper sådant som bedöms besitta reella värden) till dramatisk internationell lågkonjunktur (1991-1994) vilket slår hårt mot svensk exportindustri, hög arbetslöshet, men också ett nytt finanspolitiskt system som fokuserade på att styra inflationen istället för sysselsättningen. Det sistnämnda, skiftet av finanspolitisk doktrin, har senare kommit att visa sig vara mycket bra för svensk ekonomi, men min bedömning är att det under de svåra åren under 1990-talet bidrog till något som kan liknas vid ett stålbad.


Det ligger idag två 1,5:or ute till försäljning i Hägersten. Utropspriset är 1.195.000 kr (28,2 prisbasbelopp) för dem båda, men som bekant är detta lockpriser 10-20% under förväntat slutpris. Verkliga priser ligger således i intervallet 1,3 - 1,5 mkr (30,7 - 35,4 prisbasbelopp). Varför har bostäder som dessa under perioden 1998-2010 stigit med hela 275-330% i reella termer (12-13% utöver inflationen per år i snitt)? Förklaringarna är flera. Alltsedan krisen på 1990-talet har svensk ekonomi haft en häpnadsväckande resa från tafflig konkurrenskraft till en konkurrenskraft i internationell toppklass. Detta har speglats i svenska reallöneökningar som under nämnda tid varit historiskt höga. Möjligheten att låna pengar har blivit synnerligen goda, kraven på kontantinsats vid bostadsköp har justerats ned och i vissa fall försvunnit helt, topplånen (med högre ränta och amorteringskrav) försvann i det närmaste helt för några år sedan (men verkar nu återigen se dagens ljus). Amorteringsfritt har under 2000-talets första decennium blivit ett begrepp. Trots att inflationen inte längre äter upp svenskarnas bolån (inflationen 1998-2010 har varit 16,5%, eller ca 1,3% i årstakt) väljer allt färre att amortera. Trenden under 2000-talet har snarare varit att i takt med att värdet på bostaden stiger låna upp mer pengar för för att finansiera konsumtion som lyxrenoveringar, resor och nya bilar. När de tre journalisterna Gustaf Olivercrona, Åke Ortmark och Lars Orup i oktober 1967 intervjuar statsminister Tage Erlander gör denne gällande en rimlig boendekostnad är 20-25% av inkomsten. Låt oss konstatera att synen på, och acceptansen för, hur stor andel av våra inkomster som går till bostaden har ökat betänkligt de senaste decennierna.


Är detta en rimlig utveckling? Är den hållbar? Det enkla svaret är helt enkelt nej, men det finns skäl att låta frågornas komplexitet få det utrymme de förtjänar. Låt oss dela upp frågan i två delar: prisutveckling och prisnivå.

Prisutveckling
Det är långsiktigt helt orimligt att bostäder stiger i pris i snabbare takt än inkomsterna i samhället. Det får ju per definition konsekvensen att vi lägger en större och större andel av våra inkomster på bostaden och var och en inser att vi inte kan lägga vare sig 100, 90 eller 80% av inkomsten på vår bostad. Utvecklingen går att illustrera genom att jämföra med att spela roulette. Varje år som bostadspriserna stiger snabbare än inkomsterna så landar kulan på rött. Varje år som priserna stiger mindre än inkomsterna landar kulan på svart. De tolv åren 1998-2009 har kulan varje år landat på rött. Rent logiskt finns det här två vägar att gå för att genom en modell förutse framtiden: antingen väljer man att söka historiska mönster och kommer då till slutsatsen att "det blir rött", eller så studerar man grundläggande matematiska förutsättningar och inser att kulan i ungefär hälften av fallen bör landa på svart, att det bara är en tidsfråga innan kulan landar på svart – och att det är fullt möjligt för kulan att landa på svart flera gånger i följd. I det svenska "bostadsparadigmet" har väldigt många kommit att välja den första modellen vilket jag hävdar har spätt på prisutvecklingen än mer eftersom ett väldigt tryggt tillgångsslag (som inte tappar i värde) enligt ekonomisk logik ska värderas högre än ett mindre tryggt tillgångsslag (allt annat lika). En bostad är inte i sig självt ett väldigt tryggt tillgångsslag, men kommer under kortare tider kunna uppvisa sådana kvalitéer om alla inblandade parter för en tid är övertygade om att så är fallet – och agera därefter. Risken för besvikelser i sådana lägen blir naturligtvis stor, liksom konsekvenserna därav.


Prisnivå
Vad som är en långsiktigt rimlig prisnivå att utgå ifrån (som på sikt ska korrelera väl med inkomstutvecklingen) är en betydligt svårare fråga. Å ena sidan är Sverige idag på många sätt ett annat land än det i vilket en 1,5:a i Hägersten värderades till motsvarande 350.000 kr. Det finns inga som helst skäl att förvänta sig att priserna ska sjunka ner till sådana nivåer igen så länge Sverige institutionellt fungerar som det gör idag. Det är dock värt att påpeka att fallhöjden från 1,3 – 1,5 mkr för lägenheten i Hägersten är hisnande även om man dubblar det inflationsjusterade priset från 1998, och det borde kanske mana till viss eftertanke. Tror jag att 1,5:or i Hägersten kommer säljas för motsvarande 700.000 kr inom tre år? Nej, men jag är i det närmast helt övertygad om att ett långsiktigt rimlig/hållbar prisnivå (där priserna över tiden kan korrelera väl med inkomstutvecklingen) på bostäder i Stockholm ligger 15-25% under dagens nivåer.

Det finns skäl för alla och envar att pröva konsekvenserna av en sådan här utveckling i den egna ekonomin, för som bekant är det inte det vi inte vet som sätter oss i klistret – utan det vi är helt övertygade om men som helt enkelt inte stämmer.

6 mån portföljen februari-augusti 2010

I vanlig ordning är målsättningen i första hand 6-7% rell avkastning i årstakt (detta blir tufft med mycket räntesparande i portföljen våren 2010) och bättre än OMXS30 i andra hand. Jag tänkte börja med procentuell fördelning istället för lika andelar, vilket möjliggör lite bättre "finjustering".

Axfood (226 kr) 20%
Fortum (187 kr) 10%
TeliaSonera (49,53 kr) 10%
Time Sparkonto Plus (2,6% ränta) 60%

OMXS30 942,27

Uppföljning 6 mån portföljen okt 08 till apr 09

Som bekant har bloggen i allmänhet och min sexmånadersportfölj i synnerhet i det närmaste fallit i glömska under 2008 och 2009. Så plötsligt började jag skriva så smått igen och nu har jag några uppslag jag tänkte jobba med, och bland dem är en ny 6 mån portfölj. Jag måste dock börja med att följa upp den sista portföljen, vilket jag aldrig gjorde. Det som gäller är stängningskurserna 5/4 2009.

Berkshire Hathaway, -3,8%
Fenix Outdoor, -13,5%
Fortum, -34,7%
Industrivärden C, -16,5%
Lundbergs, -5%
Snitt: -14,7%
OMXS30, -3,0%

En fullkomligt katastrofal utveckling, som för första gången inte klarar något av kraven (reell eller absolut avkastning). Jag och sambon glädjs åt att vi behöll Fenix Outdoor till början av 2010, och sålde för 175-178 kr (all time high den dagen) och utvecklingen i Fortum och Lundbergs (den senare såld kring 330-340 kr).

2010-02-17

Sverige, euron och ekonomisk dynamik

När jag för snart sex år sedan röstade ja till euron levde jag i tron att nejsägarnas starkaste argument förtogs utav det faktum att den svenska och ”den europeiska” ekonomin kommit att konvergera och att man i tongivande cykliskt hänseende inte bara korrelerade utan var förhållandevis samspelta. Det är måhända idag värt att påpeka att jag snarare än Grekland och Irland tänkte på bjässarna Tyskland och Frankrike, men även mindre länder i vår närhet som Holland, Belgien och Finland som allihop tillsammans står för drygt en tredjedel av svensk export och något över en tredjedel av svensk import. På grund av detta fokuserade jag alltför lite på dynamiken, eller den eventuella bristen på den, i svensk ekonomi. Låt gå att finanskrisen 2007-2010 av många sägs var den värsta i mannaminne, jag är ändå villig att erkänna att jag hade fel och överskattade den svenska ekonomins förmåga att gå i takt med sin omedelbara omvärld, konkurrentländer och största handelspartners. I och med detta underskattade jag också behovet av dynamik i ekonomin. Greklands situation är ett pågående exempel på behovet av denna dynamik.

I en tid där jag tycker det finns skäl för fler ekonomer att krypa till korset med erkännande likt det ovan förvånas jag lite över att den folkliga opinionen tycks gå i motsatt riktning – det finns en utbredd tro att vi hade klarat oss bättre om Sverige varit med i EMU och implementerat euron som valuta. Måhända bygger detta på okunskap då man inte inser att om det inte vore för att vi hade den svenska kronan, som depricerade ca 10% 2007-2008 hade det rimligen funnits ett behov för företagen att sänka sina priser och kostnader betydande. Jag behöver gissningsvis inte gå in på vad detta skulle få för konsekvenser i stora svenska exportörer och tillika arbetsgivare som Volvo, Ericsson, Volvo personvagnar, SCA, Scania, Electrolux, Atlas Copco, Sandvik mfl. Riskerna är här uppenbara, svensk arbetsmarknad är rigid och allt annat än dynamisk vilket tvivelsutan hade inneburit betydligt högre arbetslöshet med euron 2007-2010 än den vi nu har. En annan risk är det faktum att svenska konkurrenskraft och ordningen i de offentliga finanserna gör att svensk ekonomis utsikter kommande år ser starkare ut än Tysklands, Frankrikes, Italiens och Spaniens tillsammans, vilket talar för att EMU-området under de kommande åren kommer att ha lägre inflation och ränta än Sverige. I ett läge där kreditexpansionen och prisutvecklingen får såväl Riksbanken som Finansinspektionen att börja tala om åtgärder för att undvika en framtida bubbla och krasch på bostadsmarknaden vore det naturligtvis inget vidare om svensk ekonomi framöver dopades med ett lågt europeiskt ränteläge.

Min slutsats, och mitt svar till eurofantasterna i Folkpartiet är att visst kan vi rösta om euron, och visst kan jag tänka mig att rösta ja. Börja dock med att se till att reformera svensk arbetsmarknad till en dynamik i nivå med den danska, sluta prata om att kompensera pensionärer när det pensionssystem som fem av sju partier (inklusive Folkpartiet) skapat i en blocköverskridande uppgörelse fungerar precis som det var tänkt, slopa ränteavdragen, lagstifta om maximal belåningsgrad av bostadshus och sälj eller lägg ned statliga SBAB vars huvudsakliga ”bedrift” har varit att avskaffa de samhällsekonomiskt eminenta topplånen.

2010-02-15

På spaning

När bolibompa hemma i mitt vardagsrum är slut och eftertexterna gör sig gällande reagerar undertecknads telningar med att frustrerat lipa (de pratar ännu inte) och vända blicken mot närmast tänkbara förälder, eller ännu hellre sätta fart mot fjärrkontrollen (vi har naturligtvis bara en för att styra "allt"). I och med detta synliggör min avkomma med all önskvärd tydlighet de utmaningar mediabolag ställs inför, och än mer kommer att ställas inför i framtiden. Själv vill jag minnas att min egen reaktion när Skrotnisse och hans vänner led mot sitt slut huvudsakligen var förväntan inför nästa avsnitt (en vecka senare). När det gäller mina egna barn är det tydligt att tanken på att någon bortom fjärrkontrollen, och än mindre utanför hemmets lugna vrå kontrollerar utbudet på skärmen i vardagsrummet är helt främmande.

Röster från barnkammaren: försten att säga "google" får en iPad.


Kompletterande, aktuell länk: "Reklamradion tappar de unga till Spotify" (DN, 2010-02-27)

2009-03-24

Makroanalys mars 2009

Reporäntan är 1,00% men på marknaden handlas tremånadersräntan till 0,27% (femåringen 2,32% och tioåringen 3,11%). Korträntan (tremånaders) handlas med mycket låg, eller negativ realränta och signalerar en överdriven flykt från risk (acceptans för obefintlig reell avkastning) eller en tro på smärre deflationstakt på kort sikt. Ovanstående signalerar en mycket stark tro på dramatiskt sänkt styrränta Q2 2009, och mycket låga inflationsförväntningar 2009-2013; givet en "normal" realränta så lågt som 0,25-0,75% i årstakt under hela perioden. Tioåringen signalerar (givet normal realränta) en tro på en inflationstakt i spannet 0,25-1,25% i årstakt under perioden 2009 och 2019. Beaktat femåringen och tioåringen förväntar sig marknaden alltså en högre inflationstakt 2014-2019 än 2009-2013, men ändå betydligt under riksbankens mål om 2%.

Sammanfattningsvis; även om styrräntan i praktiken inte bottnat riktigt ännu går denna botten att skönja i marknadens prissättning av korträntan Q2 2009, inflationstakten studsade för all del upp januari-februari jämfört med slutet på förra året, men förväntningarna på inflationstakten mars och Q2 2009 får betraktas som mycket låga – bottenkänning? De nominella långräntorna är mycket låga, och realräntan är (givet att riksbankens inflationsmål om 1-3% uppnås) mycket låg eller rentav obefintlig. Tillväxtförväntningarna i år och nästa år har justerats ned dramatiskt och varslen under hösten och vintern har varit omfattande och väntas fortsätta. Det faktum att negativa nyheter sedan en tid påverkar aktiemarknaden relativt lite på kort sikt signalerar att nervösa spekulanter jagats ur aktiemarknaden på grund av liten eller obefintlig riskaptit.
Min slutsats är att allt utom arbetslösheten/varslen signalerar makroekonomisk bottenkänning. Jag tror marknaden är alltför pessimistisk i sin syn på den globala konjunkturen och därmed inflationstakten 2011-2019. Det betyder för all del ingen direkt och/eller precis utsaga om börsens utveckling på vare sig tre eller sex månader sikt, men historien/teorin säger oss att i detta läge ska man sälja obligationer till förmån för aktier, vars relativt ordentliga utdelningssänkningar till trots ger en direktavkastning på närmare 5% (OMXS30), en närmast hisnande siffra med tanke på marknadens inflationsförväntingar kommande 5-10 år.

2008-10-05

6 mån portföljen nr 7

Portföljen oktober 2008 till april 2009 Jag har sedan i maj 2008 inte publicerat någon ny portfölj. Jag vill på intet sätt påstå att jag förutsett marknadsutvecklingen (något som om möjligt bevisas av det faktum att jag inte sålt mina Lundbergs och Fenix Outdoor, eller familjens aktier). Antingen skyller jag på att jag och min sambo fick barn i början av sommaren, och/eller så försöker jag dra lärdom av min dåvarande oförmåga att få ihop en bredare portfölj som kändes verkligt attraktiv på sex månaders sikt. Perioden ja, det är kanske dags för den långsiktige placeraren Solnamannen att tydliggöra att de där sex månaderna mina portföljer löper kanske snarare ska ses som uppföljningsperioder än realistiska tidsspann för aktiespekulationer, något som syns då man jämför sammansättningen i mina portföljer; de liknar både varandra och mina och min familjs riktiga aktieinnehav under hela den tid jag publicerat portföljerna. Nog om detta.

Målsättningen är primärt att ge en god, riskjusterad avkastning som, beaktat risken, jag menar bör ligga kring 5-6%* under den aktuella perioden och sekondärt att slå OMX S30 index.

Berkshire Hathaway, $ 4.650 x 7,06 = 32.829 SEK
Fenix Outdoor, 65 SEK
Fortum, € 23,46 x 9,72 = 228 SEK
Industrivärden C, 68,25 SEK
Lundbergs, 292 SEK

OMXS30, ca 725.

*Ca 6-7% reell årlig avkastning.

Den ljusnande framtid är vår

Om Magnus Uggla så tillåter (eller inte) önskar jag göra en yttring av kulturekonomisk karaktär, i form av en förvånansvärt lite reviderad sångtext i tidens anda.

Å ljuva tvåtusental vår tids ständiga kval
då nu vårt land syns farligt dött
inga Porschar som kör
ingen champagneodör
inget smörslungat hummerkött.
Åh åh åh varenda dag slår eländet nytt rekord
Åh åh åh nästan som om ni var satta på fattigvård

Visst lider ni nöd äter " Kalles " på bröd
och nu tvingas dricka blaskigt öl.
Men är det så illa ställt ni tror det är svält
för ni saknar en svimmingpöl.
Åh åh åh allt detta jämmer som hänger så tungt i skyn.
Åh åh åh ska inte lyckas dra ner mitt humör i dyn.

Refr. Ska vi gå ut och möta livet du och jag
den lilla tid som vi är här
gå ut och se om det har hänt nåt nytt idag.
Nu när alla blickar bakåt. 
Ägna er åt gårdagen ni men jag är inte road utav nostalgi
så vi går ut och möter livet du och jag nu här idag.

Varje tidningsnotis är om bankernas kris.
Vår oslagbara bostadsskuld.
Enda strimma av hopp är de elitmän i topp
som (inte?) tilldelats OS-guld
Åh åh åh men jag har vunnit en minst lika prisvärd nål.
Åh åh åh bland miljoner spermier gått först i mål.

Refr.

Medan ni längtar tillbaks till igår 
och det tvåtusental som flytt.
Så kan vi andra nu skönja en vår
och kanske skapa någonting nytt.

Refr.

Är det bara jag som tror på ett liv efter födseln?

Länkar:

Magnus Uggla - Mitt Decennium

Grisens jul ur ett statistiskt perspektiv

Diskussionen om teknisk/kvantitativ analysmetod går vidare på forumet Prat om pengar.

Tanken på statistikens förträfflighet i att iordningställa och mäta empiri som man likt vatten skopat ur den strida strömmen "verkligheten" kommenterade en av mina lärare (vetenskapsmetod) med en berättelse om en gris som bodde på en gård, och som utifrån det grisen ansåg vara empiri, statistiskt skulle nå en ökad förståelse för sitt liv, och därmed sin framtid. Grisen noterade hur solen verkade gå upp varje morgon och ner varje kväll, hur han verkade bli utfodrad däremellan och hur temperaturen på dagarna först verkade blir varmara och varmare - för att sedan plötsligt bli kallare och kallare. Dagar och månader gick och grisen var slutligen beredd att, utifrån empirin, dra en statistik slutsats om sitt liv och sin framtid; nämligen att solen går upp varje dag och ner varje kväll, att han blir utfodrad däremellan - och att årstiderna förändras i cykler som går upp och ner. Grisen lade sig förnöjt att sova med vetskapen om hur hans morgondag skulle se ut. Dagen därpå, en dag i mitten av december, slaktas grisen för att ta plats på bondens julbord. 

En statistiker drar med matematisk noggrannhet en linje från ett obekräftat antagande till en förhastad slutsats. 

Länkar:

Tråden "Strategier" på forumet "Prat om pengar"

2008-10-03

Vagn och häst?

I en forumdiskussion argumenterar jag för den strikt kvantitativa, tekniska analysens väldiga problem att fånga in komplexiteten i det mänskliga agerandet (ekonomin).

Den tekniska analysens inneboende fel kan sägas vara att man tror sig kunna skapa ett kvantitativt, mycket precist regelverk för att utifrån historien kunna förutse framtiden. 

En annan stark motsättning är den omvända kausaliteten i det faktum att man menar att grafen styr människans agerande, istället för att inse att en graf är ett ytterligt smalspårigt verktyg (av människan, för människan) för att i efterhand beskriva komplex mänsklig samverkan på samhällsnivå. Man måste inse att skälet till mönstret i grafen inte står att finna i grafen, bara för att du gjorts uppmärksam på mönstret genom att använda den. Det mänskliga agerandet du tycker dig kunna utläsa i en graf fanns redan innan du kvantifierade det och yxade ner det i en graf. Att man tycker sig finna ett mönster i en graf som beskriver mänskligt agerande bör ses i ljuset av det faktum att hur många gånger du än noterat mönstret måste du rent vetenskapligt vara beredd på att mönstret kan upphöra (eftersom människan är föränderlig). 

Varje samhällsvetare eller humanist med huvudet på skaft inser att en strikt kvantitativ analys (utan kvalitativa inslag, och angrepp på materialet) av samhälle och ekonomi är en vetenskaplig parodi, på samma sätt som en strikt kvalitativ analys av detsamma, utan några som helst kvantifieringar... Inte står att finna. 

Visst kan man se likheter i dagens finansmarknadskris och tidigare kriser, men att hävda annat än att ingen kris är den andra lik får till konsekvens att man därmed säger sig kunna förutse kriser med stor precision - något som aldrig gjorts och av allt att döma aldrig kommer kunna göras. En analys av en mer eller mindre tydligt definierad del av verkligheten har aldrig, och kommer aldrig bli annat än en förenkling (mer eller mindre omfattande). Den goda analysen kan därmed sägas vara den som tar hänsyn till de mest tongivande parametrarna, men också den som tar hänysn till (och därmed förklarar) flest parametrar. Avsaknaden av enorma teorier som förklarar "allt" (kunskap) motsäger inte detta. En analys av en komplex verklighet kan således aldrig vara annat än en grov förenkling - alternativt smittad av den komplexitet som återfinns i den verklighet som beskrivs. 

Låt mig summera min ståndpunkt genom en liknelse: den strikt kvantitativa analysen av ekonomin, med utgångpunkt i grafen, menar i princip att man kan förutsäga vart en häst och vagn är på väg genom att studera i vilken riktning ekipaget rört sig i under en viss tid i historien, och pratar om "trendriktning" så fort ekipaget ändrar riktning från denna "trend". Även om detta ter sig vanvettigt för människor som vet att en häst och vagn har ett syfte och ett mål (som bättre kan förklara dess rörelser), och att vägar sällan är spikraka (vilket bättre förklarar ekipagets brott från "trenden") så är det nog trots allt kausalitetproblematiken det som i liknelsen med hästen och vagnen blir mest komiskt; teknikern menar nämligen att det är vagnen (grafen) som drar hästen (människan).

Länkar:

Tråden "Streategi" på forumet "Prat om Pengar"