2010-05-13

Att provocera är ingen konst Vilks

Jag är lockad att säga "att provocera är ingen konst", men även om det är busenkelt är det också i allra högsta grad en konstform i ordets rätta bemärkelse. Men så lätt kommer man inte undan. Gör man som konstnär stora anspråk ökar också ansvaret i motsvarande mån. Den självklara frågan om man vill göra provokation till en konst är givetvis vad det konstnärliga yttryckets (främsta) syfte är. Är det att synliggöra och väcka debatt om yttrandefrihet (som Vilks i viss mån gör) är det i mina ögon nobelt. Problemet för mr Vilks är att hans syfte framför alla andra är att synliggöra sin egen person, och skapa sig ett lönsamt kändisskap.

Bäste Lars Vilks. Ditt problem är det faktum att du ägnat inte mindre än 64 år på denna vår jord utan att göra det minsta väsen av ditt påstått brinnande intresse för yttrandefrihet. Inget ordförandeskap i Amnesty, inget skramlande med bössor, inga politiska engagemang och inget huserande av illegala, nordkoreanska flyktingar (?).

Jag skulle önska att jag fick avsluta med strofen: "vi ses på barrikaderna", men det kommer vi inte göra. Nej, ska vi ses krävs det nog snarare att jag styr kosan till något pretentiöst och direkt skitnödigt galleri på "övfre" Östermalm där du förnöjt står och koketterar med lokala överklasskärringar som du hoppas kränga konst till. Det kommer nog inte hända.

PS. Du behöver inte skicka en signerad idolbild

2010-03-05

Den perfekta stormen

Svenska Dagbladet skriver i en artikel torsdagen 4:e mars att de svenska storbankerna inklusive SBAB för sin utlåning om ca 1.755 miljarder endast behöver ett eget kapital om ca 9,7 miljarder (0,55%). Regelverket bygger på en teoretisk beräkning av risk. ”Reglerna beskriver verkligheten. Har man inga förluster, vilket vi i princip inte haft sedan vi köpte Stadshypotek 1997, då ska det inte krävas mycket eget kapital” säger Mikael Hallåker och fortsätter ”För det första tror vi inte att det är en fastighetsbubbla. För det andra lånar vi bara ut pengar i förhållande till hushållens betalningsförmåga”.

Är det inte lite lustigt att Handelsbankens köp av Stadshypotek sammanfaller relativt väl med den tid från vilket jag i min krönika "Paradigmskifte på bostadsmarknaden" visar hur en lägenhet i en stockholmsförort stigit i pris med 275-330% utöver inflationen fram tills idag? Hur häpnadsväckande är det att kreditförlusterna är obefintliga om säkerheten för lånen stiger i pris med 12-13% utöver inflationen per år, och den genomsnittliga inflationen är 1,28% (och räntorna i absoluta tal därefter)?

Modellen som genererar slutsatsen att det räcker med ungefär en halv procent eget kapital i bankernas utlåning till hushållen, och Hallåkers inställning att man endast behöver ta hänsyn till hushållens nuvvarande betalningsförmåga, bygger på en förödande felaktighet. Båda tar endast hänsyn till relativt kortsiktig data, och detta under en period som inte bara kännetecknas av en aldrig tidigare skådad reell prisutveckling på bostadsmarknaden och historiskt mycket låg inflation - utan också mycket goda reallöneökningar. Ingen av dessa parametrar är ens enskilt möjliga att under längre tider upprätthålla på 2000-talsnivå. Prisutvecklingen på bostäder kommer på sikt sjunka till en takt som korrelerar med inkomstutvecklingen, inflationen kommer att leta sig upp närmare 2% i årstakt och framtiden kommer, liksom historien, erbjuda perioder med medioker reallöneutveckling. Sannolikheten att alla tre parametrar konvergerar så samstämmigt, och under så lång tid som de gjort under 2000-talet någonsin igen under min livstid (och jag är oförskämt ung) bedömer jag som synnerligen osannolikt. Minns ni meteorologen som stint blickar in satellitbilden, studerar alla väderdata och uttrycker, "oh my god, it´s the perfect storm"?

"Buckle your seatbelt Dorothy, because Kansas is going bye-bye".

2010-03-04

The Pacific

Nu väntar uppföljaren av Steven Spielberg och Tom Hanks episka berättelse om e-kompaniet i amerikanska 101:a luftburna divisionens väg genom Europa under andra världskriget. The Pacific grundar sig på Eugene Sledge och Robert Leckie meomoarer: "With the Old Breed" och "Helmet for My Pillow". Jag är förväntansfull.

Nordkorea och Nordkikkejaure

Regeringen har godkänt de 1.100 vindkraftverk som Markbygden Vind AB planerar att bygga utanför Piteå. Kraftveken beräknas kunna producera 12 terrawattimmar elkraft. Kraftverken kommer påverka dryga 3% av området de är spridda på. Enligt regeringen kommer vindkraftsparken inte påverka miljön nämnvärt, men företrädare för den lokala samebyn Kikkejaure är, inte helt oväntat, kritisk.

Det hela påminner i mina ögon lite om nordkoreas förkärlek för att ta varje tillfälle i akt att vattna sin omvärld på ytterligare oförtjänta bidrag och subsidier.

Välkommen till ännu ett valår.


Länkar:

2010-02-27

Makroekonomisk reflektion februari 2010

Jag tycker att den keynesianska tanken att stat och offentlighet genom intervention på marknaden ska kunna överbrygga och dämpa effekterna av "lågkonjunktur" och kriser är problematisk och på sikt naiv.

Det är problematiskt eftersom "lågkonjunkturen", även om den oftast är kortare än "högkonjunkturen", fyller en viktigare funktion i ekonomin än den senare - och balansen mellan sund finanspolitik och smygprotektionistiskt bevarande av gamla strukturer är knivskarp. Det är naivt eftersom de som förväntas stå emot stormen och vara verkligt långsiktiga (att föra en sund och vettig finans- och penningpolitik) inte bara är vanliga dödliga - de är dessutom politiker som vill bli omvalda.

Stimulanser idag är åtstramningar och/eller skattehöjningar imorgon (i Sverige alternativt en återgång till den ekonomiska oordningen från 1970- och 1980-tal vilket vore det sämsta av allt). Jag är väl lite rädd över med vilken fart och optimism folk har gått ifrån att se nattmörker till att tro att framtiden är bländande ljus och oproblematisk. Jag är realist, jag tror inte framtiden är bländande ljus, om än "ljus" - och faktum är att jag tror kommande 1-2 år kan bli murrigare än många tror.

Med ett avkastningskrav på 6% reellt per år och (faktiskt) flera god år bakom mig (utifrån min målsättning) kan jag kosta på mig att vara ganska försiktig, och det är precis vad jag har för avsikt att ägna denna vår åt att vara.

2010-02-24

Paradigmskifte på bostadsmarknaden

I P3 Dokumentärs program om 90-talskrisen berättar "Anders" om hur han i maj 1990 köpte en 1,5:a i Hägersten för 400.000 kr (13,5 prisbasbelopp), och att han efter några år bestående av "blod, svett och tårar" sålde lägenheten för 300.000 kr (8,2 prisbasbelopp) 1998. Trots att Anders såhär med facit i hand troligen kan sägas ha köpt på toppen och sålt på botten säger han sig vid tiden för försäljningen ha varit väldigt glad att ha blivit av med och sluppit lägenheten, som för honom var så tätt förknippad med ångest och stress.


Varför sköt priset på bostäder i höjden under slutet av 1980-talet, och varför sjönk de i reella termer (som i fallet med Anders) uppemot 40% under stora delar av 1990-talet? Ett enkelt svar på frågan är att vi gick från ett finanspolitiskt system med hög och oberäknelig inflation, höga räntor i absoluta tal (en slags påtvingad hög amortering), en stark exportindustri, låg arbetslöshet och reglerad utlåning - till en situation där utlåningen släpps fri under mitten av 1980-talet (folk lånar för allt vad tyget håller och köper sådant som bedöms besitta reella värden) till dramatisk internationell lågkonjunktur (1991-1994) vilket slår hårt mot svensk exportindustri, hög arbetslöshet, men också ett nytt finanspolitiskt system som fokuserade på att styra inflationen istället för sysselsättningen. Det sistnämnda, skiftet av finanspolitisk doktrin, har senare kommit att visa sig vara mycket bra för svensk ekonomi, men min bedömning är att det under de svåra åren under 1990-talet bidrog till något som kan liknas vid ett stålbad.


Det ligger idag två 1,5:or ute till försäljning i Hägersten. Utropspriset är 1.195.000 kr (28,2 prisbasbelopp) för dem båda, men som bekant är detta lockpriser 10-20% under förväntat slutpris. Verkliga priser ligger således i intervallet 1,3 - 1,5 mkr (30,7 - 35,4 prisbasbelopp). Varför har bostäder som dessa under perioden 1998-2010 stigit med hela 275-330% i reella termer (12-13% utöver inflationen per år i snitt)? Förklaringarna är flera. Alltsedan krisen på 1990-talet har svensk ekonomi haft en häpnadsväckande resa från tafflig konkurrenskraft till en konkurrenskraft i internationell toppklass. Detta har speglats i svenska reallöneökningar som under nämnda tid varit historiskt höga. Möjligheten att låna pengar har blivit synnerligen goda, kraven på kontantinsats vid bostadsköp har justerats ned och i vissa fall försvunnit helt, topplånen (med högre ränta och amorteringskrav) försvann i det närmaste helt för några år sedan (men verkar nu återigen se dagens ljus). Amorteringsfritt har under 2000-talets första decennium blivit ett begrepp. Trots att inflationen inte längre äter upp svenskarnas bolån (inflationen 1998-2010 har varit 16,5%, eller ca 1,3% i årstakt) väljer allt färre att amortera. Trenden under 2000-talet har snarare varit att i takt med att värdet på bostaden stiger låna upp mer pengar för för att finansiera konsumtion som lyxrenoveringar, resor och nya bilar. När de tre journalisterna Gustaf Olivercrona, Åke Ortmark och Lars Orup i oktober 1967 intervjuar statsminister Tage Erlander gör denne gällande en rimlig boendekostnad är 20-25% av inkomsten. Låt oss konstatera att synen på, och acceptansen för, hur stor andel av våra inkomster som går till bostaden har ökat betänkligt de senaste decennierna.


Är detta en rimlig utveckling? Är den hållbar? Det enkla svaret är helt enkelt nej, men det finns skäl att låta frågornas komplexitet få det utrymme de förtjänar. Låt oss dela upp frågan i två delar: prisutveckling och prisnivå.

Prisutveckling
Det är långsiktigt helt orimligt att bostäder stiger i pris i snabbare takt än inkomsterna i samhället. Det får ju per definition konsekvensen att vi lägger en större och större andel av våra inkomster på bostaden och var och en inser att vi inte kan lägga vare sig 100, 90 eller 80% av inkomsten på vår bostad. Utvecklingen går att illustrera genom att jämföra med att spela roulette. Varje år som bostadspriserna stiger snabbare än inkomsterna så landar kulan på rött. Varje år som priserna stiger mindre än inkomsterna landar kulan på svart. De tolv åren 1998-2009 har kulan varje år landat på rött. Rent logiskt finns det här två vägar att gå för att genom en modell förutse framtiden: antingen väljer man att söka historiska mönster och kommer då till slutsatsen att "det blir rött", eller så studerar man grundläggande matematiska förutsättningar och inser att kulan i ungefär hälften av fallen bör landa på svart, att det bara är en tidsfråga innan kulan landar på svart – och att det är fullt möjligt för kulan att landa på svart flera gånger i följd. I det svenska "bostadsparadigmet" har väldigt många kommit att välja den första modellen vilket jag hävdar har spätt på prisutvecklingen än mer eftersom ett väldigt tryggt tillgångsslag (som inte tappar i värde) enligt ekonomisk logik ska värderas högre än ett mindre tryggt tillgångsslag (allt annat lika). En bostad är inte i sig självt ett väldigt tryggt tillgångsslag, men kommer under kortare tider kunna uppvisa sådana kvalitéer om alla inblandade parter för en tid är övertygade om att så är fallet – och agera därefter. Risken för besvikelser i sådana lägen blir naturligtvis stor, liksom konsekvenserna därav.


Prisnivå
Vad som är en långsiktigt rimlig prisnivå att utgå ifrån (som på sikt ska korrelera väl med inkomstutvecklingen) är en betydligt svårare fråga. Å ena sidan är Sverige idag på många sätt ett annat land än det i vilket en 1,5:a i Hägersten värderades till motsvarande 350.000 kr. Det finns inga som helst skäl att förvänta sig att priserna ska sjunka ner till sådana nivåer igen så länge Sverige institutionellt fungerar som det gör idag. Det är dock värt att påpeka att fallhöjden från 1,3 – 1,5 mkr för lägenheten i Hägersten är hisnande även om man dubblar det inflationsjusterade priset från 1998, och det borde kanske mana till viss eftertanke. Tror jag att 1,5:or i Hägersten kommer säljas för motsvarande 700.000 kr inom tre år? Nej, men jag är i det närmast helt övertygad om att ett långsiktigt rimlig/hållbar prisnivå (där priserna över tiden kan korrelera väl med inkomstutvecklingen) på bostäder i Stockholm ligger 15-25% under dagens nivåer.

Det finns skäl för alla och envar att pröva konsekvenserna av en sådan här utveckling i den egna ekonomin, för som bekant är det inte det vi inte vet som sätter oss i klistret – utan det vi är helt övertygade om men som helt enkelt inte stämmer.

6 mån portföljen februari-augusti 2010

I vanlig ordning är målsättningen i första hand 6-7% rell avkastning i årstakt (detta blir tufft med mycket räntesparande i portföljen våren 2010) och bättre än OMXS30 i andra hand. Jag tänkte börja med procentuell fördelning istället för lika andelar, vilket möjliggör lite bättre "finjustering".

Axfood (226 kr) 20%
Fortum (187 kr) 10%
TeliaSonera (49,53 kr) 10%
Time Sparkonto Plus (2,6% ränta) 60%

OMXS30 942,27

Uppföljning 6 mån portföljen okt 08 till apr 09

Som bekant har bloggen i allmänhet och min sexmånadersportfölj i synnerhet i det närmaste fallit i glömska under 2008 och 2009. Så plötsligt började jag skriva så smått igen och nu har jag några uppslag jag tänkte jobba med, och bland dem är en ny 6 mån portfölj. Jag måste dock börja med att följa upp den sista portföljen, vilket jag aldrig gjorde. Det som gäller är stängningskurserna 5/4 2009.

Berkshire Hathaway, -3,8%
Fenix Outdoor, -13,5%
Fortum, -34,7%
Industrivärden C, -16,5%
Lundbergs, -5%
Snitt: -14,7%
OMXS30, -3,0%

En fullkomligt katastrofal utveckling, som för första gången inte klarar något av kraven (reell eller absolut avkastning). Jag och sambon glädjs åt att vi behöll Fenix Outdoor till början av 2010, och sålde för 175-178 kr (all time high den dagen) och utvecklingen i Fortum och Lundbergs (den senare såld kring 330-340 kr).

2010-02-17

Sverige, euron och ekonomisk dynamik

När jag för snart sex år sedan röstade ja till euron levde jag i tron att nejsägarnas starkaste argument förtogs utav det faktum att den svenska och ”den europeiska” ekonomin kommit att konvergera och att man i tongivande cykliskt hänseende inte bara korrelerade utan var förhållandevis samspelta. Det är måhända idag värt att påpeka att jag snarare än Grekland och Irland tänkte på bjässarna Tyskland och Frankrike, men även mindre länder i vår närhet som Holland, Belgien och Finland som allihop tillsammans står för drygt en tredjedel av svensk export och något över en tredjedel av svensk import. På grund av detta fokuserade jag alltför lite på dynamiken, eller den eventuella bristen på den, i svensk ekonomi. Låt gå att finanskrisen 2007-2010 av många sägs var den värsta i mannaminne, jag är ändå villig att erkänna att jag hade fel och överskattade den svenska ekonomins förmåga att gå i takt med sin omedelbara omvärld, konkurrentländer och största handelspartners. I och med detta underskattade jag också behovet av dynamik i ekonomin. Greklands situation är ett pågående exempel på behovet av denna dynamik.
I en tid där jag tycker det finns skäl för fler ekonomer att krypa till korset med erkännande likt det ovan förvånas jag lite över att den folkliga opinionen tycks gå i motsatt riktning – det finns en utbredd tro att vi hade klarat oss bättre om Sverige varit med i EMU och implementerat euron som valuta. Måhända bygger detta på okunskap då man inte inser att om det inte vore för att vi hade den svenska kronan, som depricerade ca 10% 2007-2008 hade det rimligen funnits ett behov för företagen att sänka sina priser och kostnader betydande. Jag behöver gissningsvis inte gå in på vad detta skulle få för konsekvenser i stora svenska exportörer och tillika arbetsgivare som Volvo, Ericsson, Volvo personvagnar, SCA, Scania, Electrolux, Atlas Copco, Sandvik mfl. Riskerna är här uppenbara, svensk arbetsmarknad är rigid och allt annat än dynamisk vilket tvivelsutan hade inneburit betydligt högre arbetslöshet med euron 2007-2010 än den vi nu har. En annan risk är det faktum att svenska konkurrenskraft och ordningen i de offentliga finanserna gör att svensk ekonomis utsikter kommande år ser starkare ut än Tysklands, Frankrikes, Italiens och Spaniens tillsammans, vilket talar för att EMU-området under de kommande åren kommer att ha lägre inflation och ränta än Sverige. I ett läge där kreditexpansionen och prisutvecklingen får såväl Riksbanken som Finansinspektionen att börja tala om åtgärder för att undvika en framtida bubbla och krasch på bostadsmarknaden vore det naturligtvis inget vidare om svensk ekonomi framöver dopades med ett lågt europeiskt ränteläge.
Min slutsats, och mitt svar till eurofantasterna i Folkpartiet är att visst kan vi rösta om euron, och visst kan jag tänka mig att rösta ja. Börja dock med att se till att reformera svensk arbetsmarknad till en dynamik i nivå med den danska, sluta prata om att kompensera pensionärer när det pensionssystem som fem av sju partier (inklusive Folkpartiet) skapat i en blocköverskridande uppgörelse fungerar precis som det var tänkt, slopa ränteavdragen, lagstifta om maximal belåningsgrad av bostadshus och sälj eller lägg ned statliga SBAB vars huvudsakliga ”bedrift” har varit att avskaffa de samhällsekonomiskt eminenta topplånen.

2010-02-15

På spaning

När bolibompa hemma i mitt vardagsrum är slut och eftertexterna gör sig gällande reagerar undertecknads telningar med att frustrerat lipa (de pratar ännu inte) och vända blicken mot närmast tänkbara förälder, eller ännu hellre sätta fart mot fjärrkontrollen (vi har naturligtvis bara en för att styra "allt"). I och med detta synliggör min avkomma med all önskvärd tydlighet de utmaningar mediabolag ställs inför, och än mer kommer att ställas inför i framtiden. Själv vill jag minnas att min egen reaktion när Skrotnisse och hans vänner led mot sitt slut huvudsakligen var förväntan inför nästa avsnitt (en vecka senare). När det gäller mina egna barn är det tydligt att tanken på att någon bortom fjärrkontrollen, och än mindre utanför hemmets lugna vrå kontrollerar utbudet på skärmen i vardagsrummet är helt främmande.

Röster från barnkammaren: försten att säga "google" får en iPad.


Kompletterande, aktuell länk: "Reklamradion tappar de unga till Spotify" (DN, 2010-02-27)