6 mån portföljen nr 7

Portföljen oktober 2008 till april 2009 Jag har sedan i maj 2008 inte publicerat någon ny portfölj. Jag vill på intet sätt påstå att jag förutsett marknadsutvecklingen (något som om möjligt bevisas av det faktum att jag inte sålt mina Lundbergs och Fenix Outdoor, eller familjens aktier). Antingen skyller jag på att jag och min sambo fick barn i början av sommaren, och/eller så försöker jag dra lärdom av min dåvarande oförmåga att få ihop en bredare portfölj som kändes verkligt attraktiv på sex månaders sikt. Perioden ja, det är kanske dags för den långsiktige placeraren Solnamannen att tydliggöra att de där sex månaderna mina portföljer löper kanske snarare ska ses som uppföljningsperioder än realistiska tidsspann för aktiespekulationer, något som syns då man jämför sammansättningen i mina portföljer; de liknar både varandra och mina och min familjs riktiga aktieinnehav under hela den tid jag publicerat portföljerna. Nog om detta.

Målsättningen är primärt att ge en god, riskjusterad avkastning som, beaktat risken, jag menar bör ligga kring 5-6%* under den aktuella perioden och sekondärt att slå OMX S30 index.

Berkshire Hathaway, $ 4.650 x 7,06 = 32.829 SEK
Fenix Outdoor, 65 SEK
Fortum, € 23,46 x 9,72 = 228 SEK
Industrivärden C, 68,25 SEK
Lundbergs, 292 SEK

OMXS30, ca 725.

*Ca 6-7% reell årlig avkastning.

Den ljusnande framtid är vår

Om Magnus Uggla så tillåter (eller inte) önskar jag göra en yttring av kulturekonomisk karaktär, i form av en förvånansvärt lite reviderad sångtext i tidens anda.

Å ljuva tvåtusental vår tids ständiga kval
då nu vårt land syns farligt dött
inga Porschar som kör
ingen champagneodör
inget smörslungat hummerkött.
Åh åh åh varenda dag slår eländet nytt rekord
Åh åh åh nästan som om ni var satta på fattigvård

Visst lider ni nöd äter " Kalles " på bröd
och nu tvingas dricka blaskigt öl.
Men är det så illa ställt ni tror det är svält
för ni saknar en svimmingpöl.
Åh åh åh allt detta jämmer som hänger så tungt i skyn.
Åh åh åh ska inte lyckas dra ner mitt humör i dyn.

Refr. Ska vi gå ut och möta livet du och jag
den lilla tid som vi är här
gå ut och se om det har hänt nåt nytt idag.
Nu när alla blickar bakåt. 
Ägna er åt gårdagen ni men jag är inte road utav nostalgi
så vi går ut och möter livet du och jag nu här idag.

Varje tidningsnotis är om bankernas kris.
Vår oslagbara bostadsskuld.
Enda strimma av hopp är de elitmän i topp
som (inte?) tilldelats OS-guld
Åh åh åh men jag har vunnit en minst lika prisvärd nål.
Åh åh åh bland miljoner spermier gått först i mål.

Refr.

Medan ni längtar tillbaks till igår 
och det tvåtusental som flytt.
Så kan vi andra nu skönja en vår
och kanske skapa någonting nytt.

Refr.

Är det bara jag som tror på ett liv efter födseln?

Länkar:

Magnus Uggla - Mitt Decennium

Grisens jul ur ett statistiskt perspektiv

Diskussionen om teknisk/kvantitativ analysmetod går vidare på forumet Prat om pengar.

Tanken på statistikens förträfflighet i att iordningställa och mäta empiri som man likt vatten skopat ur den strida strömmen "verkligheten" kommenterade en av mina lärare (vetenskapsmetod) med en berättelse om en gris som bodde på en gård, och som utifrån det grisen ansåg vara empiri, statistiskt skulle nå en ökad förståelse för sitt liv, och därmed sin framtid. Grisen noterade hur solen verkade gå upp varje morgon och ner varje kväll, hur han verkade bli utfodrad däremellan och hur temperaturen på dagarna först verkade blir varmara och varmare - för att sedan plötsligt bli kallare och kallare. Dagar och månader gick och grisen var slutligen beredd att, utifrån empirin, dra en statistik slutsats om sitt liv och sin framtid; nämligen att solen går upp varje dag och ner varje kväll, att han blir utfodrad däremellan - och att årstiderna förändras i cykler som går upp och ner. Grisen lade sig förnöjt att sova med vetskapen om hur hans morgondag skulle se ut. Dagen därpå, en dag i mitten av december, slaktas grisen för att ta plats på bondens julbord. 

En statistiker drar med matematisk noggrannhet en linje från ett obekräftat antagande till en förhastad slutsats. 

Länkar:

Tråden "Strategier" på forumet "Prat om pengar"

Vagn och häst?

I en forumdiskussion argumenterar jag för den strikt kvantitativa, tekniska analysens väldiga problem att fånga in komplexiteten i det mänskliga agerandet (ekonomin).

Den tekniska analysens inneboende fel kan sägas vara att man tror sig kunna skapa ett kvantitativt, mycket precist regelverk för att utifrån historien kunna förutse framtiden. 

En annan stark motsättning är den omvända kausaliteten i det faktum att man menar att grafen styr människans agerande, istället för att inse att en graf är ett ytterligt smalspårigt verktyg (av människan, för människan) för att i efterhand beskriva komplex mänsklig samverkan på samhällsnivå. Man måste inse att skälet till mönstret i grafen inte står att finna i grafen, bara för att du gjorts uppmärksam på mönstret genom att använda den. Det mänskliga agerandet du tycker dig kunna utläsa i en graf fanns redan innan du kvantifierade det och yxade ner det i en graf. Att man tycker sig finna ett mönster i en graf som beskriver mänskligt agerande bör ses i ljuset av det faktum att hur många gånger du än noterat mönstret måste du rent vetenskapligt vara beredd på att mönstret kan upphöra (eftersom människan är föränderlig). 

Varje samhällsvetare eller humanist med huvudet på skaft inser att en strikt kvantitativ analys (utan kvalitativa inslag, och angrepp på materialet) av samhälle och ekonomi är en vetenskaplig parodi, på samma sätt som en strikt kvalitativ analys av detsamma, utan några som helst kvantifieringar... Inte står att finna. 

Visst kan man se likheter i dagens finansmarknadskris och tidigare kriser, men att hävda annat än att ingen kris är den andra lik får till konsekvens att man därmed säger sig kunna förutse kriser med stor precision - något som aldrig gjorts och av allt att döma aldrig kommer kunna göras. En analys av en mer eller mindre tydligt definierad del av verkligheten har aldrig, och kommer aldrig bli annat än en förenkling (mer eller mindre omfattande). Den goda analysen kan därmed sägas vara den som tar hänsyn till de mest tongivande parametrarna, men också den som tar hänysn till (och därmed förklarar) flest parametrar. Avsaknaden av enorma teorier som förklarar "allt" (kunskap) motsäger inte detta. En analys av en komplex verklighet kan således aldrig vara annat än en grov förenkling - alternativt smittad av den komplexitet som återfinns i den verklighet som beskrivs. 

Låt mig summera min ståndpunkt genom en liknelse: den strikt kvantitativa analysen av ekonomin, med utgångpunkt i grafen, menar i princip att man kan förutsäga vart en häst och vagn är på väg genom att studera i vilken riktning ekipaget rört sig i under en viss tid i historien, och pratar om "trendriktning" så fort ekipaget ändrar riktning från denna "trend". Även om detta ter sig vanvettigt för människor som vet att en häst och vagn har ett syfte och ett mål (som bättre kan förklara dess rörelser), och att vägar sällan är spikraka (vilket bättre förklarar ekipagets brott från "trenden") så är det nog trots allt kausalitetproblematiken det som i liknelsen med hästen och vagnen blir mest komiskt; teknikern menar nämligen att det är vagnen (grafen) som drar hästen (människan).

Länkar:

Tråden "Streategi" på forumet "Prat om Pengar"

2008 års strävan: 1984

Utvecklingen mot den Orwellska fasciststaten tycks sommaren 2008, under en så kallat liberal regering, ha accelererat betänkligt. I mitten av juni klubbades den så kallade FRA-lagen igenom, och nu tycks det som man i samma anda står i begrepp att förvandla biobanken och forskningsdatabasen PKU-registret till ett "brottsregister" med oskyldiga medborgare. Även om en fortsatt utveckling i denna takt naturligtvis innebär att de som inte finns i registret, oskyldiga eller ej, med tvång kommer tvingas lämna blodprover, är vi inte riktigt där ännu och det finns än så länge en möjlighet att begära att de egna proverna förstörs. Detta gör man genom att posta en uppmaning om detsamma (innehållande eget namn och personnummer, moderns namn och personnummer, sjukhus man är född på och nuvarande adrss*) till: 

PKU-laboratoriet 
CMMS C2-71 
Karolinska Universitetssjukhuset Huddinge 
141 86 Stockholm 

*Källa: Wikidedia. Alternativt ring direkt till PKU-labratoriet på 08 - 58582790 och begär en blankett.

Länkar:

"Muf uppmanar sina medlemmar att lämna PKU-biobanken" (DN, 2008-06-28)

"Äventyra inte barnens hälsa" (DN, 2008-06-28)

Oljan #2

"Priskollaps på stadsjeepar i USA" (2008-06-23)

En minst sagt intressant utveckling. För att inte säga direkt positiv. Nu pekar jag fövisso på att jag tror oljepriset faller tillbaka kommande 2-4 år, men jag tror också att utvecklingen mot mindre, bränslesnålare och mindre miljövidriga fordon nått momentum, och kan komma att fortgå en tid trots betydligt lägre oljepriser. Om bilar som nu tillförs marknaden är 20-25% bränslesnålare än de som varje år "faller ifrån", borde det (givet en livslängd om ca 15-16 år, och konstant antal fordon) innebära att bränslebehovet minskar med någon procent per år. Jag tror dock dessa snålare fordon (inte minst i västvärlden) ska ställas i relation till ökat antal bilar i u-länder kommande decennium (och här medges troligen ett stort utrymme för ökat antal fordon i u-länderna, från låga nivåer i förhållande till USA och Europa) snarare än att bokföras som minskad efterfrågan. Vad som på allvar skulle kunna "tip the scale" är tillkomsten av ekonomiskt rationella alternativ, jag tänker då inte minst på elbilar med bra batterier, eller vätgaslösningar som Honda FCX. Det senare känns dock som det ligger minst 10 år från kommersiell framgång. 

Min tro är att något svagare global konjunktur kommande 2-4 år leder till betydligt lägre råvarukostnader, vilket minskar inflationstrycket i västvärlden, och gör den svalare ekonomiska konjunkturen fisljummen. Har jag däremot fel, och oljepriset kommande fyra år ligger över $100 kan det för all del innebära fortsatta utmaningar för världsekonomin (och riksbanker), men samtidigt finns en lång rad positiva effekter, jag tänker då på fortsatt utveckling mot mindre oljeberoende och stark drivkraft att utveckla alternativ. Min åsikt är att ekonomiska utmaningar och svårigheter är det som driver utveckling, och höga oljepriser gagnar utan tvekan miljön. Därmed erkänner jag gärna att jag hoppas att jag får fel om oljeprisets utveckling.

Oljan #1

"Saudierna lovar öka oljeproduktionen" (DN, 2008-06-22)

"Saudiarabien har tidigare lovat att öka sin oljeproduktion med 550.000 fat per dag och landets oljeminister sade under mötet att saudierna inom kort ska öka sin produktionen med ytterligare 2,5 miljoner fat. Målsättningen är att producera 12,5 miljoner fat om dagen i slutet av nästa år." Dessa 2,5 miljoner fat motsvarar en ökning av den globala produktionen om hela 3% utifrån 2006 års siffror, därtill kommer Kuwaits eventuella ökning. Minst sagt saftiga utbudsökningar av en råvara som prissätts på maringalen. Samtidigt noterar jag; "Men flera av Opecs medlemmar tvivlar på den amerikanska uppfattningen att det är brist på olja som fått priset att fördubblas på ett år. De menar att prisökningen beror på spekulation, den svaga dollarkursen och politisk instabilitet." Låt gå att det hela är mer komplext än att det går att fånga med en enda elegant och simpel förklaring, men jag är ändå inne på samma spår som flera OPEC-länderna (till skillnad från The Economist, se artiklar nedan), spekulation har en betydande del i förklaringen till dagens exceptionella oljepriser.

Jag är för all del inte oangenäm i tanken på att det som initialt drev oljepriset från nivån $15-35 per fat under hela perioden 1996-2004 var ökad efterfrågan i takt med starkt underbyggd global konjunktur, men att denna efterfrågan ensam drivit priset över $70-80 per fat ställer jag mig frågande till med tanke det senaste årets vanvettiga prisutveckling och spekulationshype, inte minst i ljuset av att det höga oljepriset möjliggör (och också genererar) utvinning ur alltmer otillgängliga källor, och med allt dyrare processer. 

Det är värt att betänka att om jag har rätt, att grunden till prisuppgången för all del kan förklaras av ökad efterfrågan, men att den alltmer bräckliga toppen på den pyramid prisgrafen skapar är kommen av en långt gången spekulationshype, då är nedsidan i oljepriset vid en något svalare global konjunktur i det närmaste svindlande. Personligen menar jag att i ett scenario bara en någt svalare global ekonomi (en eller ett par procentenheters lägre global tillväxttakt) kommande 2-4 år (vilket inte alls känns osannolikt) finns det skäl att förvänta sig ett oljepris på kanske så lite som $30-50 per fat. 

Det kan finnas skäl för investerare att testa konsekvenserna av en sådan utveckling i den egna portföljen.

Artiklar från The Economist temanummer om olja, 2008-05-29: 
"Recoil" 
"Pistol pointed at the heart " 
"Drying up " 
"Double, double, oil and trouble" 
"Crude measures"

En studie i efterhandskonstruktioner 2

Tack vare en anonym källa (tack ”KK”) har jag kommit över ytterligare en gammal intervju med Aktiestinsen, denna nio år efter den tidigare; 1986. Enligt uppgiftslämnaren är det ”Privatekonomisk åsbok” (vilken jag inte har tillgång till) året 1986 som på sidan 180 intervjuar Lennart Israelsson om hans aktieaffärer. Utifrån de uppgifter som framkom i intervjun 1977 kan man konstater ett par tydliga saker; dels att Lennart, något förvånande efter 40 års handlande med aktier, är helt övertygad om att aktier som är billiga i absoluta tal sett stiger procentuellt sett mer i pris än aktier som kostar mer - och dels konstaterar jag att Lennart ändrat sin tidigare (något besynnerliga) strategi att sälja snabbt som attan när en aktie gått upp, för att nu istället ”aldrig göra korttidsaffärer”. Skälet därav är dock anmärkningsvärt, Lennart menar att ”det skapar inga arbetstillfällen”.

De ”billiga” aktierna (i absoluta tal sett) beskrivs såhär; ”så småningom sålde han sina Sandvikenaktier och köpte Volvo, Ericsson och Atlas Copco, billiga aktier för 20-30 kr styck. I samband med återuppbyggnaden i Europa efter kriget steg värdet på verkstadsindustrin kraftigt. Israelssons nya billighetsaktier blev hans kanske bästa investering. -Jag har blivit så rik för att jag var så fattig och bara hade råd med billiga aktier – de som sedan steg mest”.

Artikeln gör vidare gällande att Israelssons aktieportfölj vid nämnda tillfälle har ett marknadsvärde om ca 6 - 7 msek, vilket motsvarar ca 10,6 – 12,4 msek i dagens pengavärde.

Med tanke på Israelssons häpnadsväckande dåliga kunskaper, och hans tidigare dokumenterade enorma riskaptit är detta resultat inte annat än häpnadsväckande, och faktum är att jag tycker mig ha skäl att inte bara betvivla Israelssons uppgifter att grunden till hela hans förmögenhet är ett köp av Sandvikenaktier för 600 kr i slutet av 1940-talet (vilket motsvarar ca 12.600 kr idag), jag betvivlar faktiskt antingen att stinsens portfölj vid varje givet tillfälle varit så omfångsrik som han gjort gällande, eller att grundplåten till den kommit genom ett, utifrån hans inkomst, mycket omfattande och idogt sparande – eller möjligen genom en mer eller mindre väl tilltagen Lottovinst (edyl).

Önskar du en kopia på intervjun från 1986, maila mig på info@solnamannen.com.

Vem är det som agerar?

I dagstidningar och i bloggsfären går debatten varm om det så kallade strejkbryteriet. Det uppenbara problemet i dessa resonemang är att man, som så ofta, blandar samman korten vad avser auktion/agera och reaktion/reagera.

De fackliga företrädarna och anhängarna målar en bild av strejkbrytare och svartfötter som reagerar (bryter en strejk) på deras agerande (strejken), när det är tämligen uppenbart att de sköterskor som nu arbetar i själva verket långt tidigare reagerat, och det genom att aktivt välja att inte organisera sig/bli medlem i facket. Det faktum att en sköterska inte är organiserad (fackligt) får ju till konsekvens att denne inte berörs av ett strejkvarsel, och har därmed lite möjlighet att reagera på det. De oorganiserade sköterskornas situation är därmed oförändrad, och dessa går således till arbetet i vanlig ordning (se det som att sköterskan och dennes arbetsgivare båda reagerar på det anställningsavtal de har sinsemellan).

Makt brukar vetenskapligt definieras som förmågan att påverka andra aktörer till att göra saker de annars inte skulle ha gjort. Något förenklat; förmågan att få aktörer att reagera som man själv vill, när man själv agerar. Makt mellan icke myndighetsutövande aktörer (med våldsmonopol) är därmed ett i mångt och mycket informellt och oreglerat gruppdynamiskt spel som kan vinnas (andra agerar i linje med ens egna intressen) och förloras (andra agerar i enlighet med sina egna intressen). Förlorare kan som bekant vara såväl goda som dåliga, i det pågående spelet om svensk lönebildning verkar det huvudsakligen vara den senare falangen av förlorare som finns representerad...

Inlägget debatteras här.

En studie i efterhandskonstruktioner

När historiker värderar information talar de bland annat om vilken tendens en källa har. Är källan exempelvis en person som talar om sig själv, eller händelser som de själva tagit del i, finns en stor risk för medvetna och omedvetna tillrättalägganden som i regel alltid förskönar den egna personen. Vid sidan av tendensen i källan talar man även om "samtidskriterium", vilket i stort bygger på tanken att ju närmare (i tiden) en händelse du rådgör källan - desto mer sannolik/korrekt kommer redogörelsen vara. Människor glömmer betydligt mer än de är medvetena om, vare sig du eller jag är ett undantag i det avseendet. Kombinerar man dessa två källkritiska kriterier, det vill säga att en person talar om sig själv för väldigt länge sedan, är risken mycket stor att mycket är "tillrättalagt".

Personligen tilltalas jag av, och följer själv i mångt och mycket, den strategi Lennart "aktiestinsen" Israelsson de senaste åren säger sig ha nyttjat sig av hela livet. Problemet är att det inte är riktigt sant.

Tidningen Aktiespararen intervjuar Lennart våren 1977 (Aktiespararen # 2, 1977 sid 37). I intervjun berättar Lennart att aktier varit hans intresse de senaste 30 åren (sedan ca 1947, SM:s anm). Han berättar vidare att en grundregel i hans placeringar har alltid varit att köpa billiga aktier, det vill säga i kronor räknat. "Han köpte hellre 10 Volvo för 30 kr styck än en Stora Kopparberg för 300 kr. Det fanns gott om aktier kring 50-lappen på 50-talet. Det är därför LM och Volvo har så många aktieägare anser han. De betraktades på den tiden som den fattiges aktier. En god hjälp till dagens förmögenhet var de 20.000 kr*, som han lyckade få låna och placerade bla i LM och Volvo. På tio år växte de lånade pengarna till 200.000 kr." På frågan om vad som behövs för att göra pengar på aktier svarar Lennart: "en god portion tur, förutseende samt mod att hoppa av i tid. Det är aldrig fel att sälja och ta hem en vinst när man "känner" att aktien står på topp. Man kan ju sedan köpa tillbaka när aktien gått ner".

Lennart berättar att han för all del läser Aktiespararen och tar intryck av aktietipsen under namnet "Vad ska jag köpa idag?" men menar att hans grundfilosofi - att köpa aktier som står lågt i kronor räknat - ännu ligger fast. Medlemsskapet i Aktiespararna är Lennart nöjd med, han anser sig med god marginal ha tjänat in kostnaden för det med goda aktietips. Däremot anser han "inte att Aktiespararna ska lägga sig i företagens skötsel. Det är vi inte utbildade på. Vi är ju småsparare, inte företagsledare." Är han missnöjd så uppger han istället att man ska sälja och köpa något annat.

Jag konstaterar att Lennart idag handlat med aktier i ca 61 år, varav 30 med en helt annan strategi än den han idag själv menar att han använt sig av hela livet. Han lånar rätt friskt med pengar med tanke på sin inkomst och investerar i "billiga" aktier i absoluta tal sett - och säljer när han "känner" att aktierna står på topp (något oklart hur han känner det).

* 20.000 kr år 1947 motsvarar ca 412.000 kr i dagens pengavärde, 20.000 kr år 1977 motsvarar ca 78.000 kr i dagens pengavärde.

PS. Maila mig för att erhålla en kopia av artikeln från 1977 DS.

Resultat 6 mån portföljen november-maj

Målsättningen är primärt att ge en god, riskjusterad avkastning som, beaktat risken, jag menar bör ligga kring 4-6% under den aktuella perioden och sekondärt att slå OMX S30 index. Jag kan konstatera att portföljen återigen inte når upp till det primära målet, men liksom tidigare det sekondära. Utan Old Mutuals nedgång på hisnande 27,2% hade portföljen precis klarat nollan, det starka kortet i portföljen är Fenix Outdoor som inklusive utdelning gett 17,6% under den aktuella tiden.

Berkshire Hathaway B, $4543.90 * 6,33 = 28 763 SEK > 4179 * 6,00 = 25.074 kr = -12,8%
Fenix Outdoor, 65,50 SEK > 77 kr = 17,6%
Helios, 1 613,42 SEK > 1669,07 = 3,4%
Lundbergs, 360 SEK > 377,50 kr = 4,9%
Old Mutual, 20,50 SEK > 14,93 = -27,2%
Öresund, 133 SEK > 130,5 = -1,9%

Snitt: -2,7%. Affären i Glycorex ger -1,7 procentenheter. Resultat: -4,4% (2,4 procentenheter bättre än index).

OMX S30, 1 076,93 > 1003,51 = -6,8%.
Under de tre år jag puclicerat min sexmånadersportfölj (se närmare i tidigare inlägg) har den gett en avkastning om ca 61,4% jämfört med index som gett ca 27,6%.

What you know for sure - that just ain't so

Jag kunde inte låta bli att dra lite på smilbanden häromdagen när jag läste en global makroekonomisk analys från en fransk storbank och fann en del resonemang snarlika mina egna i krönikan ”Superkonjunkturens masugn kan få omvänt flöde?”. Skillnaden är möjligen att jag skrev min för styvt 10 månader sedan.

Skälet att jag drar mig från mina studier, och mitt analkande föräldraskap (kombinationen har bromsat min drivkraft att skriva något kvalitativt under en längre tid – varför jag helt enkelt låtit bli; jag vill inte slösa tid), är att jag vill fästa uppmärksamhet på en formulering jag gjorde i nämnda krönika, och dra en parallell till den uppkomna politiska situationen i Tibet. Jag skrev; ”Hur påverkas den inrikespolitiska stabiliteten i det trots allt synnerligen auktoritärt styrda Kina av en börskrasch och massarbetslöshet i städerna/den nytillkomna medelklassen? Ett nytt himmelska fridens torg skickar i mina ögon upp riskpremien (politisk risk) ett antal procentenheter, och motiverar därmed betydligt lägre värden på kinesiska värdepapper.” Jag står i allra högsta grad fast vid detta. Tidpunkten för de tibetanska protesterna är inte någon slump, världens ögon är riktade mot Kina, som står som värd för årets OS och därmed är utsatta. Ju närmare invigningen vi kommer, desto starkare genomslagskraft får protester – men också kinesiska motreaktioner, och för all del sådan isolering som vi de senaste dagarna sett prov på i Tibet. När det finns starka incitament för att agera på ett visst sätt (eskalerande protester), menar jag att det finns skäl att räkna med att dessa incitament på endera sätt påverkar händelseutvecklingen. Jag tror de tibetanska protesterna kommer att få stort medialt utrymme framöver, på grund av protester och/eller på grund av kinesernas svar på protesterna. Jag menar att man vidare bör ha i åtanke att detta på flera sätt kommer sätta sin prägel på de olympiska spelen, och därmed samhällsklimatet i kinas (politiskt och ekonomiskt dominerande) storstadsregioner. Det finns goda skäl att se om sin exponering mot tillväxtmakrnader i allmänhet – och Kina i synnerhet.

Jag väljer att avsluta denna krönika på samma sätt som den förra, med Mark Twains tänkvärda kommentar; "It ain't what you don't know that gets you into trouble. It's what you know for sure that just ain't so".

Den gröna moralpaniken är ett faktum

"S vill ha solceller på gatlyktorna" (DN, 2008-02-11)

"...gatlyktorna i Stockholm ska förses med solpaneler. Det skulle löna sig ganska snabbt" menar Carin Jämtin i artikelns inledning. Ja men det där är nog inte så dumt tänkte jag när jag initialt läste det, tänk att slippa gräva upp så mycket och dra kabel etc - bara stoppa ned lösa lampor i jorden med lågenergilampor som håller i åratal. I jakt på en lite mer utförlig ekonomisk utveckling läste jag vidare, men blev dock mycekt besviken; "av den energi som alstras av solpanelen används 10-15 procent av lampan, resten blir ett tillskott i det vanliga elnätet". Det innebär alltså att man måste förse varje lampa med två strömkällor, den ena (solcellerna) dessutom, allt annat lika, betydligt dyrare än den andra! Detta vansinnigt slösaktiga propå är något jag kanske förväntat mig av något obstinat militant "miljöorganisation" eller någon annan "ekonomisk analfabet", men inte en etablerad och faktiskt tämligen respekterad politiker som Jämtin?!

I wikipedias förnämliga artikel om solceller står att läsa: "dagens solceller har en verkningsgrad i storleksordningen 20 % och är ännu ganska dyra. De används därför mest på platser som inte nås av elnätet, exempelvis satelliter och fyrar." Priset per kwh ligger 2-3 kr över kostnaden att köpa elkraft via det elnät som alltså ändå ska dras fram till stadens lyktor. Alternativkostnadsprincipen kära fru Jämtin. Om Stockholms stad istället för att köpa solenergi för i slutändan 3-4 kr per kwh skulle köpa elkraften via elnätet för ca 1 kr per kwh och använda de sparade 2-3 kr per kwh till att investera i den storskaliga vindkraftspark i norra Sverige som DN skrev om för en tid sedan skulle konsekvenserna vara ekonomisk rationell förvaltning (eftersom storskalig vindraft på rätt ställe är ekonomiskt försvarbart, medan solceller aldrig är det i bebyggt område) och därmed, genom större energiproduktion för varje satsad krona, betydligt bättre agerande ur ett miljöperspektiv.

Är det bara jag som tycker att den så kallade "klimatdebatten" sedan en tid helt tappat koncepterna dels vad avser medialt utrymme, dels vad avser debattens vetenskapliga och ekonomiska saklighet. Klimatdebattens aldrig så behjärtansvärda initiala problemformulering håller på att drunkna i en kommersiellt och medialt påhejad moralpanik jag personligen alltmer finner mig, med viss avsmak, beskåda från läktarplats.

Trender och index

"Tungt för trendfonderna" (DI, 2008-02-07)

Ett intressant inlägg i debatten om aktiva förvaltares förmåga att, sett över tiden, leverera mervärde (till skillnad från att genom en särpräglad placeringsstrategiunder en begränsad tid generera bättre avkastning än index). Det är i stunder som denna, när många plötsligt börjar tvivla på den tidigare så vida respekterade förvaltarens förmåga problem uppstår; ska man sälja och köpa en annan fond, med en strategi som är mer anpassad för det rådande klimatet, och vad blir i så fall kostnaderna för detta; skatt på reavinst samt köp- och säljavgifter. Sett ut detta perspektiv är nog den ”passivt förvaltade” indexfonden, med obefintlig ”förvaltarrisk” med utgångspunkt i index, betydligt billigare än många tidigare tänkt sig.