2007-05-30

Finansmarknadens inverkan på det kinesiska samhället

The Economist (May 26th - June 1st) erbjuder en i mina ögon en ypperlig inlaga i debatten om den kinesiska börsens framtid - och hur det kinesiska samhället kan förväntas påverkas av den, och skapar en fin kontrast till min kritiska linje i inlägget "Superkonjunkturens masugn kan få omvänt flöde?".

2007-05-23

Resursslöseri av bibliska proportioner

10-26 mdr betalas felaktigt ut varje år från svenska trygghetssystem (sjukpeng, a-kassa, pensioner, studiebidrag, förtidspension mm) enligt Dagens Industri. Det kan vara både fusk eller slarv som ligger bakom felen som oftast handlar om felaktiga inkomstuppgifter i systemen, enligt Björn Blomqvist, ordförande i delegationen mot felaktiga utbetalningar, FUT.

Tillsammans med det resursslöseri jag beskriver i inlägget om Försvarets kostnader handlar det om hela 25-50 mdr som årligen kunde användas till betydligt bättre saker. Summan motsvarar inte mindre än 1,3-2,6% av bruttonationalprodukten. Annorlunda uttryckt; värdet av alla varor och tjänster som produceras i Sverige under 1-2 veckor.

Om svenska privatpersoner och företag helt i onödan slapp betala dessa 25-50 mdr i skatter skulle det rent teoretiskt finnas utrymme att avlöna inte mindre än 71 000-142 000 personer med genomsnittliga löner - som skulle kunna ägna sig åt betydligt mer produktiva saker än att köra pansarvagn/jaktflygplan eller ligga hemma och killa sig på magen.

2007-05-22

Reformera bort grisiga svenska bilar!

Med utgångspunkt i andel bilar som är äldre än 10 år har Sverige den tredje äldsta bilparken i EU, det är bara finnar och greker som kör äldre bilar. Nästan 45% av den svenska bilparken är över tio år gammal, och så mycket som en halv miljon av dessa bilar saknar katalysator. Även om dessa 500 000 bilar bara står för ca 1/20 av trafikarbetet står de för närmare hälften (!) av de hälsofarliga utsläppen komna av biltrafiken.

Parallellt med detta består den svenska bilparken bara till 8% av dieselbilar (mot 45% i resten av Europa). En modern dieselmotor är mer energieffektiv än motsvarande bensinmotor; den drar 30 procent mindre bränsle, vilket leder till att utsläppen av koldioxid blir 20 procent lägre jämfört med utsläppen från en bensindriven bil. Det uteslutande största skälet till den jämförelsevis lilla svenska dieseldrivna bilparken är fordonsskatten. Genom att en motsvarande dieseldriven bil kostar många gånger mer i fast, årlig fordonsskatt skapar man en situation där den bränslesnåla, och numera även miljövänliga, dieseln bara lönar sig för den som kör relativt mycket.

Bränslepriset
För att ytterligare fördjupa problematiken ur ett miljöperspektiv; 1990 kostade en liter bensin i Sverige ca 6,29 kr, detta motsvarar i dagens pengavärde ca 8,41 kr. Som bekant var det många år sedan bensinpriset passerade 10 kr, och för närvarande är det uppe på rekordnivåer straxt över 12 kr. Den som vill förklara denna prisuppgång med aggressiva skattehöjningar menar jag får tänka om; 1990 bestod bensinpriset till 79% av skatt, 1995 utgjorde skatten ca 84%, 2000 är nivån nere kring 79% och i dagsläget utgör koldioxidskatten, energiskatten och momsen ”bara” ca 59% av bensinpriset (12,25 kr).Vad som förändrats från 1990 är priset på råvaran. Från ett literpris exklusive skatt 1990 på ca 1,30 kr kostar bensinen idag ca 5,06 kr per liter. Inflation? Nej du! Bensinen (exkl skatt) har de senaste 17 åren stigit i pris med runt 8% per år, mot inflationen som legat runt 2% per år.

Hur har då svensken reagerat på denna prisuppgång? Även om man naturligtvis bör se det i skenet av att motorerna blivit mer effektiva (bränsletörsten minskar i relation till motorstyrkan edyl) så har svensken reagerat genom att köpa tyngre bilar – och det drastiskt! 1990 vägde snittbilen 1192 kg, femton år senare har snittbilen lagt på sig och väger hela 1385 kg.

Det talas idag mycket om att Sverige är, eller i alla fall borde vara, ett globalt föredöme vad avser miljö. Jag är beredd att instämma, inte minst i det senare. För att nå dit behövs dock omfattande reformer, och med bakgrund av det jag skriver ovan menar jag att en del i detta arbete blir en omfattande reformering för att den svenska bilparken ska bli renare och säkrare. Säkerheten ja. Är det någon som hellre skulle bli påkörd bakifrån i 70 km/h sittandes i en Volvo 740 från slutet av 80-talet än i en ny Volvo V50, eller säg en fem år gammal Volvo V70? Är det någon som vet vad det kostar i lidande, sjukskrivning och sjukvård att få en whiplashskada?

Förslag på reformer för en bättre miljö och välfärd:

  • Inför en "skrotningsbidrag" på 15 000 kr på bilar som är äldre än åtta år (i likhet med den borgerliga alliansens förslag, som dock verkar ha fallit i glömska).
  • Slopa fordonsskatten på bilar med partikelfilter och/eller katalysator som är under 8 år gamla. För äldre bilar kan man väl i samband med besiktningen debitera "fordonsskatt" om 3 000 kr per 1000 kg över ett ton tjänstevikt.
  • Finansiera skrotningsbidraget dels med en drivmedelsavgift på 0,75 - 1,00 kr per liter drivmedel och dels med en registreringsavgift om 5 000 - 7 500 kr på samtliga bilar som ska prydas med en svensk registreringsskylt, undanta dock sådana bilar som för tillfället definieras som "miljöbilar" (små och snåla bensin/dieselbilar, elbilar, gasdrivna bilar och hybrider etc). Behovet av "miljöbilsbidrag" på 10 000 kr per bil, som regeringen föreslagit, menar jag därmed elemineras.

Konsekvenser
Nya bilar (ej "miljöbilar") blir förvisso 5 000 - 7 500 kr dyrare vid inköp, och bränsleavgift innebär något högre bränslekostnader men detta kompenseras för de flesta mer än väl av slopad fordonsskatt de första åtta åren (inte minst vad avser dieselbilar). Incitamenten att köra en mindre, bränslesnålare bil - och att köra mindre - ökar.

Skrotningsbidraget innebär att alla bilar äldre än åtta år på andrahandsmarknaden kommer att ställas mot skrotningsbidraget på 15 000 kr, och eftersom dessa bilar i regel drar mer bränsle än modernare bilar, och dessutom beläggs med en mer eller mindre hög, årlig fordonsskatt (som naturligtvis pressar ned värdet av att äga dem) kommer värdet av stora, tunga, bränsletörstiga bilar som är äldre än åtta år snabbt att pressas nedåt nivån av skrotningsbidraget. En sökning på Blocket (bilar under 20 000 kr) ger vid handen att en tex en Chrysler Voyager och en Audi 100 avant från 1989, en Peugot 605 V6 från 1992 och en Volvo 740 från 1985 (utan katalysator) tämligen omgående skulle upphöra att köras på svenska vägar - och istället skrotas (till miljöns och ägarens rygg/nackes stora glädje).

Länkar/källor:

"Tung, åldrig och silvrig är den svenska bilen" (DN, 2006-03-31)

"Effekter av prisförändringar på drivmedel 1990-2002"

Bil Sweden

Uppföljning: "Kaos på landets bilskrotar" (DN, 2007-06-01)

2007-05-19

Bostadspolitisk historia

Jag uppmanar alla med minsta intresse för svensk bostadspolitik att se när Gustaf Olivecrona, Åke Ortmark och Lars Orup intervjuar Tage Erlander i oktober 1967.


"Inflationen år 1967 (prisnivån jämfört med föregående år) var 5.19 procent. Inflationen år 2005 var 1.15 procent. Under perioden 1967-2005 var den årliga inflationen i genomsnitt 5.61 procent. Inflationen mäts i föreliggande analys med BNP-deflatorn. form av hur mycket varor och tjänster som kunde köpas (mätt med BNP-deflatorn), motsvarade en SEK år 1967 7.94 SEK år 2005" (Historia.se)


Man talar i programmet om hyran på en 2:a i Stockholm, 550 kr, vilket motsvarar ca 4 367 kr i dagens pengavärde (min bror bor idag i en hyres 2:a i en förort till Stockholm, och betalar ca 4 600 kr i månadshyra). Lönen (brutto) man nämner i programmet, 23 000 kr per år, motsvarar 15 200 kr per månad i dagens penningvärde.

"Problemet är att vi ju bygger för framtida löner, men de ska nu betalas med dagens löner" säger Thage Erlander. Jag kommer osökt att tänka på Magnus Ugglas skiva "Den ljusnande framtid är vår" (förvisso från 1980, men ändå). Med ett synnerligen gott 60-tal bakom sig, och de så kallade rekordåren framför sig är det kanske inte besynnerligt att man såg det så, att "framtida löner" var ett träd som växte till himmlen.


"BNP-tillväxten år 1960 (volymvärdet av BNP jämfört med föregående år) var 5.69 procent. BNP-tillväxten år 1970 var 4.74 procent. Under perioden 1960-1970 var den årliga volymtillväxten i BNP i genomsnitt 4.75 procent" (Historia.se)

Bara några år senare var dock oljekrisen och varvskrisen ett faktum, och välfärdssverige snart ett minne blott.


Länkar:
Historia.se
Wikipedia, "Andrakammarvalet 1968"
"Välfärdsåren", Göran Hägg

Den så kallade bristen på hyresrätter

Det torde vid det här laget stå klart för de allra flesta att den så kallade bristen på hyresrätter i, och kring, Stockholm inte är en brist som alla andra - inte minst som det är en brist som nuvarande system inte kommer att kunna eliminera eller tillfredsställa. Detta för att det inte är frågan om någon brist i den meningen att alla de som säger sig behöva (en bostad), i själva verket gör det. Det senare är inte minst min kära sambo ett levande bevis på; vårt goda förhållande och rymliga boende till trots ställer hon sig i kö för en hyresrätt i Stockholm för att "man vet ju aldrig" eller "det kan vara kul att kunna flytta in till stan som pensionär" (nu är vi på andra sidan år 2040 kan jag meddela). Behov?

Varför ställer sig då en medelålders människa, med ett fullgott, rymligt boende, i kö för en ny bostad - fullt villig att betala motsvarande 250 kr per år i köavgift i uppemot 35 år för att "eventuellt flytta till stan som pensionär"? Varför inte bara månadsspara 250 kr per månad i en aktiefond och använda pengarna (det kan nog bli motsvarande 100 000 kr på 35 år) som kontantinsats på en bostadsrätt?!!? Svaret är enkelt; för att det med rådande system är ekonomiskt rationellt. När snittpriset på bostadsrätter är 52 500 kr i Stockholm, och snitthyran i kommunens hyresrättsbestånd ligger under tusenlappen per kvadratmeter och år (alltså under 1,9% av bostadsrätternas värde) är möjligheten att få ett förstahandskontrakt i det närmaste likvärdigt med att vinna en ansenlig vinst på Lotto. Min sambo betalar 250 kr per år för att delta i bostadslotteriet.

Konsekvensen av de extremt låga hyrorna är:

  • Den så kallade bristen; 20-30 års kö för en centralt belägen lägenhet innanför tullarna. Ingen vill ju ge bort något som är värt en förmögenhet, och det är ju inte tillåtet att sälja.
  • Svarthandel. Om det finns en möjlig, rationell, väg kommer det kapitalistiska systemet att hitta den. Nej, naturligtvis vill ingen ge bort en förmögenhet som man upplever vara ens egen. Det ger upphov till en omfattande svart handel med hyreskontrakt.
  • Mer eller mindre tillåten uthyrning i andra hand. Detta sker dels utan värdens tillåtelse, dels till högre hyra än vad bruksvärdet stipulerar (ett annat sätt att tillgodogöra sig "sin" "förmögenhet" i form av ett attraktivt förstahandskontrakt) och slutligen sker det i regel utan att inkomsterna av uthyrningen (som ju rent krasst är otillåtna) inte tas upp till beskattning.
  • Att många hellre sitter med sin gamla hyresrätt tom (behåller den) än säger upp den, detta trots att man flyttat till annan ort.
  • Gör det, beaktat dagens system, väldigt lönsamt för fastighetsägare att sälja huset till hyresgästerna (för ibland långt över 50% mer än någon annan fastighetsägare skulle bjuda på huset), som i sin tur ombildar hyreskåken till en bostadsrättsförening, sådana vars marknadspris är 52 500 kr per kvm i Stockholm...

30-40% av hyresgästerna i Stockholmshems bestånd bryter på endera sätt mot lagar och/eller regler nog för att bli vräkta, så det är inget litet problem.


Lösningen
Lösnignen är mycket, mycket enkel. Använd teorin om marginalnytta för att prissätta hyresrätter (hyran). Låt hyresvärdar själva sätta hyran, och låt "tomma lokaler" få definiera "för hög hyra" istället för att låta den korrupta, jäviga intresseorganisationen hyresgästföreningen ha ständigt problemformuleringsföreträde. Skapa i förlängningen en marknad där hyresrätter läggs ut för visning som bostadsrätter, där den som bjuder högst hyra får kontraktet - och där hyreskontrakten är fria att säga upp med 3-6 månaders varsel för såväl hyresgäst som hyresvärd.

"I förlängningen" skriver jag. Detta är fullt medvetet. Att genomföra dessa reformer över en natt skulle skapa kalabalik och en vilda västersituation på hyresmarknaden utan dess like - det är jag fullt medveten om. Hyresvärdar skulle då naturligtvis, istället för att tjäna 100-600 kr per kvadratmeter och år på att hyra ut lägnehet säga upp hyresgästerna, skapa en bostadsrättsförening och sälja bostäderna för 30 000 - 60 000 kr per kvm (och därmed öka sin avkastning ibland kanske tusentals procent). Nej, lösningen ligger i att få igång en väl fungerande hyresmarknad innan du implementerar reglerna på de befintliga hyresrätterna. Alltså; inför fri hyressättning och möjlighet att avtala bort besittningsrätten för nybyggda hyresrätter, och låt de äldre bestånden av hyresrätter under en period om 5-10 år, i etapper, närma sig marknadshyran. Vi skulle då ha en marknad där det är fullt möjligt för utomsocknes arbetslösa och studerande och tillfälligt besökande utlänningar etc att enkelt och smidigt få tillgång till en mer eller mindre permanent bostad för en rimlig kostnad. Det är dags för lite verklig solidaritet, sådan som sträcker sig utanför den nyttomaximerande intresseorganisationen hyresrättsföreningens (i bostadslotteriet framgångsrika) skara av medlemmar.


Länkar:
"Hundratals svarta lägenheter hittades vid skärpt kontroll" (DN, 2007-05-09)
"Snittpriset för lyan i Stockholm: 52.000 kvadraten" (DI, 2007-05-09)
"Rekordpriser på lyxiga bostäder" (DN, 2007-05-19)

Komplettering: "Moderat nej till marknadshyror" (DN, 2007-10-09)

2007-05-18

Quality of Life index fund

I ett tal för MBA-studenter i Florida får Warren Buffet frågan om hans inställning till diversifiering, och ger ett svar jag är beredd att skriva under på när som helst. Buffet menar att för det stora flertalet aktörer på finansmarknaden, då inte minst småsparare, är det mest rationella att sträva efter maxiamal diversifiering; ”något i stil med en indexfond”. Vad avser en mer insatt, skicklig och intresserad investerare pekar han dock samtidigt på vansinnet att investera i ”den sjätte bästa investeringen du kan hitta”, och delger publiken med ett leende på läpparna att han inte känner många som blivit rika på denna ”sjätte bästa investering”. Jag är som sagt beredd att hålla med, minst 9 av 10 privatpersoner (småsparare) gör troligen rätt i att löpande investera i en eller flera breda aktieindexfonder med utgångspunkt i dess låga avgifter (som rimligen bör ligga under 0,3% per år) och aldrig försöka sig på konststycket att kortsiktigt ”hoppa i och ur” marknaden med målsättning att träffa toppar och bottnar ("köp och behållstrategi", se ”Aktiestinsen”).

De senaste åren har inneburit en formlig revolution för småspararna; tillgängligheten, minskat informationsunderskott och konkurrens om kunder har (mycket tack vare internet) i kombination med en stark börs från 2003 och framåt inneburit att aktiesparandet slår nya rekord. Jag menar dock att enligt Buffets syn på diversifiering är det egentligen mest den där lilla klicken investerare som inte bör investera i indexfonder som varit mest hjälpta av denna utveckling. Deras situation har till och med blivit så bra att de mer passiva spararna (som borde diversifiera maximalt) vågar sig på en mer aktiv roll på finansmarknaden med mindre diversifiering, något jag tror kommer stå många av dem dyrt i slutändan (besvikelser bygger på felaktiga förväntningar). För dessa, som enligt Buffet gör rätt i att investera långsiktigt i aktieindexfonder, har den svenska marknaden under de senaste åren endast bjudit på en verkligt glad överaskning – den gratis indexfonden Avanza Zero. Utanför PPM är det närmaste den svenska småspararen kommer en vettig aktieindexfond Danske Fonder Global Index och ett antal fonder från SPP - samtliga dock underkända med stort ”U” på grund av deras besynnerliga, och bitvis absurt dyra, avgiftskontruktion. Inte nog med det, även om man bortser från det lilla utbudet av aktieindexfonder och avgifternas storlek menar jag att den svenska aktieindexfondsmarknaden också saknar kreativitet. Varför investerar alla fonder bara i ett enda index? Varför bara i de största indexen? Varför kan man inte koppla andra värden till valet av index än just ett land eller en region? Jag har härvid ett förslag jag initialt började drysta på forumet ”Prat om pengar”, en idé som jag nu gett ett namn. Jag har helt enkelt konstruerat en sparprodukt som jag själv skulle kunna tänka mig att spara en betydande del av mitt långsiktiga sparande i; ”Quality of life index fund”. För den som vill åt mina sparpengar är det bara till att sno min idé.

Fondens konstruktion tar sin utgångspunkt i The Economist Intelligence units olika graderingar av länder; livskvalité, jämställdhet, korruption, ekonomisk frihet, affärsklimat, e-handel, miljö/hälsa, demokrati och kriminalitet. Jag leker med tanken att man investerar i de, utifrån dessa parametrar, tio bästa ländernas största aktieindex, i lika delar (för att göra det lätt för sig). Dessa länder menar jag för närvarande är: Australien, Danmark, Sverige, Finland, Kanada, Schweiz, Norge, Irland, Holland och UK.

Jag menar att du som investerare utifrån denna konstuktion når maximal diversifiering och minimal politisk risk. Därtill menar jag att värden som (relativt) god jämställdhet, miljö, stor e-handel, stark demokrati och låg kriminalitet vittnar om god utbildning, kreativitet och en generell öppenhet och förståelse som jag tror i förlängningen definerar ett (ekonomiskt) framgångsrikt samhälle.

Avgiften? Max 0,3% per år!

Länkar:
Warren Buffet, "MBA Talk"
The Economist, Pocket World in Figures

6 mån portföljen

Portföljen, maj - november 2007
Målsättningen är primärt att ge en god, riskjusterad avkastning som, beaktat risken, jag menar bör ligga kring 5-6% under den aktuella perioden och sekondärt att slå OMX S30 index.

AstraZeneca, 370,50 SEK
Berkshire Hathaway B, 24 714 SEK
Fenix Outdoor, 63 SEK
Glycorex, 18,80 SEK
H&M, 435,50 SEK
Lundbergs, 462 SEK
Nordea, 117,20 SEK
Old Mutual, 24,20 SEK

OMX S30, 1265,48


Länkar:
Solnamannens 6 mån värdeportfölj, (Prat om Pengar)

En mans osjälviska strävan

Dagens Nyheter berättar idag att Al Gore, som sedan millenieskiftet ägnat all sin tid åt en till synes (...) osjälvisk, filantropisk, strävan mot en bättre miljö genom föredrag och medverkan i filmen An Inconvenient Truth, nu trots allt trevar mot det politiska rampljuset igen. "Jag har inte uteslutit det" ska Gore ha sagt om ett eventuellt nytt försök att bli USA:s president. Han ska också ha sagt "om jag sköter mitt jobb rätt kommer alla presidentkandidaterna att tala om klimathotet". Som jag skrev häromdagen utesluter jag inte att det i detta avseende finns starka krafter som hjälper Gore på traven.


Länkar:
"Gore inte helt utan presidentambitioner" (DN, 2007-05-18)
"The Last Temptation of Al Gore" (Time, 2007-05-16)

2007-05-15

Kan rödgrönt bli blågrönt?

I den industrialiserade värden, ja faktiskt i stort sett överallt i mer eller mindre demokratiska nationalstater utan etniska motsättningar, har den politiska dimensionen sedan länge etablerat sig kring en höger-vänsterskala med mer eller mindre stor spännvidd.

I en värld där det sunda förnuftet tillåts underordnas dessa ideologiskt sett förenklade, men likväl cemneterade höger-vänsterpositioner är det kanske inte förvånande att dessa "kompletteras" med en lång rad kulturella, sociala och ekonomiska värden för att, som om det vore orkestrerat av en första klassens PR-firma, utmynna i ett antal lätt tillgänliga och förtåeliga livsstilar/identiteter. Välj någon beståndsdel och du får resten på köpet - eller finn dig i att försvara dig och/eller betraktas som en besynnerlig kuf. Väljer du att bli tandläkare förväntas du rösta blått, bo i villa, köra en bil "utöver det vanliga" och klä dig ”propert”. Eller?

Kan en högavlönad direktör cykla till jobbet? Kan en globaliseringsmotståndare äta på McDonalds i hemstaten Kalifornien (eller överhuvudtaget)? Måste man som miljömedveten bära palestinaschal? Kan en kommunist köra BMW? Kan en moderat ha lädersandaler? Kan en miljöpartist vara för kärnkraft? Kan man som folkpartistisk schlagerfantast gå på Hultsfredsfestivalen iklädd rosa skjorta? Kan en sosse vara mot förmögenhetsskatten och för sänkt a-kassa? Kan man som homosexuell vara kristendemokrat, och kan man som svart adoptivbarn vara medlem i Sverigedemokraterna? Kan man som amerikansk republikan vara miljömedveten? Kan man som rödgrön globaliseringsmotståndare med postkoloniala teorier i bagaget vara beredd att kompromissa när det kommer till miljö?

Varför inte? Saknas det objektiva, rationella skäl därav? Det är i mitt tycke svårt att inte bli cynisk. Hur ställer sig exempelvis en rödgrön falang som motsatt sig anglosaxisk intervention i mellanöstern till att konservativa krafter, som ett verktyg att underminera Iran och Venezuela, plötsligt blir väldigt positiva till att minska världens beroende av olja (av spindoktorer vackert paketerat i grönt)? På vilken sida i miljökampen ställer sig den marxistiska postkoloniala teoretikern när OECD-länderna använder miljön som invändning för att dämpa den ekonomiska konkurensen från inte minst Kina och Indien?

Gamla kolonier verkar vara som barn; de gör inte som de tidigare kolonisatörerna säger, utan som de en gång gjorde. Jag frågar mig hur det kommer påverka den väl etablerade rödgröna ordningen på den västerländska höger-vänsterskalan.


Länkar:
Wikipedia, "Postcolonialism"
Wikipedia, "Immanuel Wallerstein"
Wikipeida, "World-systems theory"
Uppföljning: "Mp vill inte tillhöra något block" (DN, 2007-05-18)
Uppföljning: "Energiteknik drar till sig riskkapital i USA" (DN, 2007-05-18)

2007-05-14

Försvarsmaktens kostnader

I Fokus #16 2007 propagerar Martin Ådahl på ledarplats för att "lägga ned JAS". Förutom att föra ett intressant, och i förhållande till det politiska etablissemanget cyniskt, resonemang snuddar han vid en fråga jag flera gånger tidigare ställt mig, nämligen hur det kan komma sig att det finska försvaret tycks klara sig utomordentligt med ca 20 mdr per år, mot svenska försvarets ca 47 mdr.

Man kan naturligtvis hävda att Sverige har fler medborgare än Finland, och att man på grund av det behöver ett större försvar. Problemet med detta resonemang menar jag är (minst) två; dels att om svenska staten lade lika mycket på försvar per capita som Finland, skulle försvaret vara 12-13 mdr (ca 27%) billigare än idag, och för det andra har jag lite svårt att se att befolkningens storlek är avgörande för hur stort ett lands försvarsmakt behöver vara.

Ett annat alternativ är att peka på det faktum att Finland ju faktiskt är till ytan mindre än Sverige, och att eftersom man har en mindre yta att försvara är kostnaden för försvaret betydligt mindre. Återigen ser jag två tydliga problem med resonemanget; om svenska staten lade lika mycket på försvaret per kvadratkilometer landyta som den finska staten skulle det svenska försvaret vara straxt över 20 mdr (ca 43%) billigare än idag och precis som tidigare har jag lite svårt att se att ett lands yta är avgörande för hur stor försvarsmakt landet rimligen behöver.

Sist men inte minst kan man naturligtvis hävda att svenska statens ca 135% högre anslag till försvaret jämfört med finska staten ska ses i ljuset av att hotbilden mot Sverige är avsevärt mycket högre än mot Finland. Med tanke på finlands geografiska läge, och vilket militärt hot både Finland och Sverige under decennier anser sig ha varit utsatta för (hotet från öst), finner jag dock lite stöd för ett dylikt resonemang - men är naturligtvis öppen för argument vassare än mina egna.

Fram tills att jag hör sådana argument kommer jag leva i tron att svenska statens anslag till försvaret om 47 mdr är (minst) 15-25 mdr för mycket. Förslag på vart dessa pengar skulle kunna ta vägen i händelse att man tog sitt förnuft till fånga och slutade ösa dem över försvaret lär det naturligtvis inte saknas idéer kring. För att sätta summan i perspektiv kan den sägas utgöra 33-56% av statens anslag till utbildning och universitetsforskning. Om den senare tilläts svälla på bekostnad av den tidigare kanske nästa generation svenskar kan se fram emot politiker av sådan akademisk kaliber att kapitalförstöring av sällan skådat slag kan anses uteslutet?


Länkar:
"Lägg ner Jas" (Fokus, #16 2007)
"Därför floppar Jas 39 Gripen" (Fokus, #16 2007)

Summan av all mänsklig kunskap

”Forskning är teoretisk i betydelsen kumulativ. Det är en självklarhet att alltid ställa sig på tidigare forskares axlar. Hjulet ska vi inte uppfinna en gång till! Tidigt i forskningsprocessen tar vi därför reda på vad forskarsamhället redan idag vet om just den fråga vi vill ha svar på och vilka svar som finns på närbesläktade frågor med relevans för det vi tänker undersöka.”

Så inleds kapitel ett; "vad är forskning?" i Esiassons, Gilljams, Oscarssons och Wängneruds "Metodpraktikan". Forskning är att kunna tillgodogöra sig vad tidigare generationer lärt sig, för att i vår tur kunna lägga ytterligare ett lager till världens samlade kunskap (eller för all del motsäga gamla tiders forskare). Att enkelt tillgodogöra sig mängder av information har dock länge varit relativt få förunnat, och har krävt såväl tidsmässiga som ekonomiska uppoffringar. Nu menar jag kanske inte att Wikipedia erbjuder hela världens befolkning sekundsnabb, gratis, trovärdig och nästintill allomfattande information. Ännu. Granskar man databasernas omfattning och betänker att de byggts upp under bara 2-4 år, granskar kvalitén på artiklarna, och att databasen bara fortsätter växa i ett rasande tempo - menar jag att vi faktiskt en dag kanske når fram till en global, lättillgänglig, närmast "allomfattande", gratis och trovärdig databas med information! Tanken är i mina ögon svindlande!

Wikipedia är, på gott och ont, en stiftelse utan avkastningskrav - och har till och med som princip att inte släppa in annonser på sidan. "Gott" i den mening att det garanterar att Wikipedia sannolikt aldrig kommer att kosta pengar (vilket om möjligt eggar folk att skriva utan ersättning), "ont" i den mån att stiftelsens intäkter endast utgörs av donationer.

Jag uppmanar alla som nyttjar Wikipedia att med jämna mellanrum donera en slant till stiftelsen!


Länkar:
Wikipedia, "Wikipedia"
Wiktionary
Wikiquote
"Gratis nätlexikon får bra betyg", (SvD, 2006-04-30)
Donera till Wikipediastiftelsen!

Obligatorisk a-kassa?

Den borgerliga regeringen talade genom hela valrörelsen om behovet av besparingar vad avser a-kassan, efter valet har man dock visat på en kappvändande linje utan dess like där det nu verkar som om ingen, inte ens ministrarna själva, vet vare sig ut eller in.

Högre avgifter och obligatoriskt medlemskap?! Är det bara jag som reagerar på motsättningen/problematiken här, nämligen att man kan komma att tvingas betala 300-500 kr per månad till a-kassan bara genom att ha ett arbete (eller hur man nu tänkt sig obligatoriet)? Detta menar jag inte ligger i linje med alliansens liberala värderingar, där valfrihet i alla fall tidigare varit ett honnörsord.

Personligen accepterar jag den högre avgiften, likväl som den något urholkade ersättningen, eftersom jag anser att samhällets kostnader (som debiteras över skattsedeln) för arbetslöshetsförsäkringen är på tok för höga. Jag accepterar det dock inte i kombination med obligatoriskt medlemskap! Ett obligatoriskt medlemskap i a-kassan menar jag dock för all del också kan vara en väg att gå, men då under helt andra förutsättningar. Jag menar att det faktiskt kan finnas poänger med att ha en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring, men att denna då endast gäller personer som inte blivit arbetslösa av egen vilja (sagt upp sig), personer som aktivt söker arbete – och dessutom menar jag att försäkringen bör ha en form av ”självrisk” i form av en veckas karens från det att man anmäler sig arbetslös, och dessutom ge en skattefri ersättning (ej pensionsgrundande) som uppgår till ca 40-50% av den tidigare nettolönen. Komplement till en sådan, obligatorisk, men för arbetstagsaren kostadsfri (helt skattefinansierad), försäkring menar jag att arbetstagaren på eget bevåg kan köpa av privata försäkringsbolag.

Grundtryggheten är därmed offentligt finansierad och obligatorisk, excesser därutöver konstrueras och finansieras individuellt i samförstånd med ett försäkringsbolag. Grundtrygghet och valfrihet, inte lyxprodukter med tvång via skatten!

Superkonjunkturens masugn kan få omvänt flöde?

"When the shit hits the fan" på världens finansmarknader, och det gör den alltid med jämna mellanrum av olika skäl - inte minst cykliska - komna av konjunkturen, inte sällan oväntat inledda genom dramatiska händelser som Enron, 9/11 edyl, stramas den i goda tider alltmer förslappade förhållningen till risk upp, inte sällan mycket, mycket fort. Detta får enorma konsekvenser för investeringar som upplevs som riskfyllda - enorm volatilitet. Vi såg under asienkrisen hur snabbt tongångarna kan förändras, och därmed tillgången på kapital i tillväxtländerna. Jag menar att rysk och indisk, men främst kinesisk tillväxt (och ökande industriproduktion) är enormt beroende av utländska investeringar.

Beroendet är ömsesidigt, och mångfacetterat
Samtidigt är den globala konjunkturen, inte minst EU:s och USA:s, väldigt beroende av rysk, indisk men främst kinesisk efterfrågan på högt förädlade varor och tjänster (Ryssland är beroende av den stora efterfrågan på olja osv), produkter som således i rätt stor mån är komna av västerländska investeringar...
Paralellt menar jag att USA:s och EU:s arbetsmarknader kanske nu ligger nära maximalt resursutnyttjande, flera europeiska länders välfärdssystem kan i mina ögon mycket väl (tillsammans med skattekilar) ha förvandlat betydande mängder människor som man länge klassat som arbetslösa som alltför dåligt rustade för att (under överskådlig tid) kunna återgå, och bidraga till, produktionen. Nå, enligt den klassiska synen på konjunktur borde ju detta innebära prisökningar, och med riksbanker med inflationsmål borde det betyda en avkylning av ekonomin - ja, det där behöver jag inte gå igenom.

"Masugnen"
Problematiken, eller det fina i kråksången om man är anhängare av "superkonjunkturteorin", är att den nyss tillkomna, synnerligen billiga, industriproduktionen (främst i Kina) dämpar prisspiralen, och skapar en form av "konjunkturrell masugn".
Nå, om vi så leker med tanken att resursutnyttjandet nu ligger nära toppen i främst USA och EU, och att vi alltså står inför en klassisk lågkonjunktur som många blundar för pga pratet om "superkonjunktur" (något jag menar kan sägas synas i form av låga riskpremier på en lång rad värdepapper) - då borde rimligen fallhöjden vara relativt stor vid ett eventuellt "uppvaknande"? Jag tänker mig en situation där detta uppvaknande sker genom en mer eller mindre väntad, men omskakande händelse. Händelsen behöver i sig inte ha någon som helst betydelse för finansmarknaden, min poäng är att synen på världen, (super)konjunkturen och risk genom dramatiska händelser kan förändras otroligt mycket snabbare än många aktörer på finansmarknaden tidigare upplevt, eller "orkar" dra sig till minnes om (IT-aktier år 2000 etc).

Om aktörer på finansmarkaderna i USA och EU plötsligt stryper tillgången på kapital till BRIC-länderna tvärstannar tillväxten där, och med den beställningar på industrivaror, råvaror och tjänster från I-länderna (råvaror även fårn Ryssland, mellanöstern, Venezuela mfl.), vilket även kyler ned deras ekonomi. Det intressanta är dock den tidigare "masugnen". Om tillgången på kapital minskar i BRIC-länderna kommer (bla) kinesisk produktion att minska, och tillkomsten av ny produktion närmast avta helt. Samma fenomen som tidigare pressade ned inflationen i USA och EU (billiga varor från främst Kina) borde i det här läget bli det omvända (högre priser och därmed ränta) och detta i ett läge där amerikansk och europeisk industri rapporterar om lägre orderingången för varje kvartal, och i sinom tid varsel...

Vidare, artikel efter artikel från Kina vittnar om en starkt växande medelklass som med av allt att döma liten erfarnehet av kapitalistisk finansmarknad (fördom?) ger sig in i gebitet daytrading som om det vore en enarmad bandit. Hur påverkas den inrikespolitiska stabiliteten i det trots allt synnerligen auktoritärt styrda Kina av en börskrasch och massarbetslöshet i sräderna/den nytillkomna medelklassen? Ett nytt himmelska fridens torg skickar i mina ögon upp riskpremien (politisk risk) ett antal procentenheter, och motiverar därmed betydligt lägre värden på kinesiska värdepapper.

"It ain't what you don't know that gets you into trouble. It's what you know for sure that just ain't so" -Mark Twain


Länkar: