2007-08-28

Det auktoritära Ryssland och dess priviligierade

Min krönika ”Quality of Life index fund” (2007-05-18) vittnar om möjligt om min syn på politisk risk. Jag ska ta tillfället i akt att utveckla denna syn genom ett exemplifierande nedslag i Ryssland. En direkt konsekvens av detta är en förklaring till varför Ryssland inte finns med i det så kallade ”Quality of Life index”.

I The Economist (august 25th - 31st 2007) står att finna en artikel om KGB:s transformation från det falnande kommunistpartiets vakthund 1991 till dagens bolagsfäiga akademiker som i komplexa mer eller mindre formella nätverk i det närmaste helt kontrollerar rysk media, offentlighet och näringsliv; ”män inom FSB och dess systerorganisationer kontrollerar Kremlin, regeringen, media och stora delar av ekonomin – såväl som försvaret och säkerhetstjänsten”. ”Alla viktiga beslut i Ryssland fattas idag av en liten grupp människor som tjänstgjorde tillsammans med Putin i KGB, och dessutom som kommer från samma stad som honom – St:Petersburg säger den före detta KGB-generalen Alexei Kondaurov”. Olga Kryshtanovskaya, chef för det moskvabaserade ”Center for the Study of Elites” menar att uppemot 78% av de 1016 ledande politiska figurerna i Ryssland tidigare har tjänstgjort i organisationer besläktade med KGB och FSB. Det ryska säkerhetsministeriet fortsätter liksom tidigare (innan 1991) att delegera tjänstemän inom säkerhetstjänstens aktiva reserv till tjänstgöring inom en rad olika statliga institutioner, men också kommersiella företag. En intressant paralell är att Alexei Gromov, president Putins pressekreterare, sitter i styrelsen för Channel One – ev av rysslands mer inflytelserika TV-kanaler. En överste i FSB förklarar; ”vi måste säkerställa att företag inte tar beslut som motsäger eller underminerar statens intressen”. En före detta KGB-tjänsteman påpekar att; ”de [FSB] vet hur man får ett företag att bryta samman, eller konfiskera tillgångar, men de saknar kunskap att driva företag. De använder våld och hot om våld av det enkla skäl att de inte känner till någon annan metod”.

Journalisten Sergei Grigoryans, som vid flera tillfällen har förhörts och till och med fängslats av säkerhetstjänsten menar att säkerhetstjänsten tycker sig vara de enda som har den verkliga bilden, och därmed förståelsen av, världen. Centralt i denna världsbild menar han att en överdriven beskrivning av fienden huserar, vars existens i förlängningen är det som rättfärdigar säkerhetstjänstens existens och befogenheter. Kryshtanovskaya menar att FSB tror sig kunna se fiender som andra inte ser. En nuvarande FSB-tjänsteman säger; ”det största hotet kommer från väst, vars mål är att försvaga och destabilisera Ryssland. Väst vill göra Ryssland beroende av deras teknologi, de översvämmar vår marknad med deras varor. Tack gode gud för att vi har kvar kärnvapnen!” Han fortsätter; ”på Gorbachevs tid respekterade väst Ryssland, och vad fick vi för det? Vi har gett upp östeuropa, Ukraina, Georgien – NATO har flyttat fram positionerna till våra gränser”. Detta synsätt förklarar möjligen varför ryska vetenskapsmän som sammarbetat med utländska företag fängslats för landsföräderi. Rysk utrikespolitik har kommit att bli självuppfyllande; genom att behandla allt och alla som potentiella fiender har man fått tidigare vänligt sinnade grannländer att vända dem ryggen.

Värt att påminna om är att alltmedan FSB hävdar att förekomsten av utländska spioner ökar lavinartat och anklagar vetenskapsmän för landsföräderi och lovprisar det egna brödraskapet kvarstår det faktum att Ryssland är en av de mest kriminellt belastade, korrupta och byråkratiserade länderna i världen.

Min slutsats är att de politiska riskerna i Ryssland är så pass oroande att en väl tilltagen riskpremie borde vara ett krav från finansmarknadens sida. I dagsläget är jag tveksam om denna riskmedvetenhet, och riskpremie, verkligen finns. Till denna strikt ekonomiskt kritiska hållning mot Ryssland kan man naturligtvis lägga en lång rad moraliska aspekter; personligen tar jag min utångspunkt i ett utilitaristisk synsätt och pekar på den bristande yttrande- och tryckfriheten, men också statens maktmässiga omfattning och den alltmer tydliga avsaknaden av maktdelning inom densamma.


Förtydligande: Artikeln ovan bygger i mångt och mycket på citat och uppgifter ur artikeln ”The making of a neo-KGB state”. Citat är översatta av undertecknad.

Länkar:
”The making of a neo-KGB state”, The Economist (August 25th - 31st 2007)

1 kommentar:

soothsayer sa...

Jag tror att vaksamheten i väst blev större då Michail Chodorkovskij greps för svindleri i samband med att hans då ägda bolag, Yukos, 2003 begärdes i konkurs. Följden blev ett brant börsfall då investerare valde att lämna den ryska marknaden. Denna vaksamhet har bestått och förstärkts vilket kan avläsas i hur den ryska börsen nu utvecklas jämfört med tidigare, trots ett rekordhögt oljepris. Däremot är den ryska ekonomin urstark och statsskulden är utraderad och man kan nu, på norskt vis, börja fondera sina överskott.

HUr gamla makteliter sitter kvar i maktpositioner i Ryssland är inget unikt, se bara på vårt eget land där det i stort sett är omöjligt för mannen från gatan att slingra sig genom alla hinder mot toppen. OK, jag medger det vacklande exemplet, men Ny Demokratis uppgång grundades på att oprövade krafter skulle komma fram och störa de etablerades strukturer. Nu kommer sverigedemokraterna att utmana de etablerade med sina oprövade kort. Detta var en liten utvikning från ditt ämne och i Sverige spelar det liten roll för ekonomisk stabilitet vilka som sitter vid makten