2017-01-04

Hushållen närmar sig "credit saturation"

Inför amorteringskravets införande pågick mycket diskussioner kring fikabordet på jobbet, oftast ganska centrerad kring dess inverkan på prisutvecklingen på bostäder. Varande en av de största skeptikerna till 2000-talets kreditexpansion i Sverige fick jag självklart frågan vad jag trodde, och svarade uppriktigt att om det börjar röra sig så kommer vi se det i den nyproduktion som köpts på spekulation, som kommer ut på marknaden direkt när upplåtelseavtalet undertecknats, där det inte finns någon ägare som vill bo ("måste" sälja). Det såg lite svettigt ut ett tag i somras, men den stormen verkar nu dröja ytterligare en tid. Min huvudlinje var dock inte att det skulle leda till någon snabb, drastisk förändring i paradigmmaskinen - alltså att tillväxttakten av krediter och bostadspriser fortsätter vara dubbelt så hög som inkomstutvecklingen i samhället. Däremot pekade jag på att bottenkänning i räntan troligen var ett faktum, och att det kombinerat med amorteringskravet troligen "startar klockan". Det jag då sa att jag förväntar mig hända under minst 1-2 år är att vi ser en mild och trevande nedgång i konsumtionen, och ökande kreditkortsskulder och blancolån bland hushållen. Alltså; hushållen drar hellre ner sin konsumtion lite och lånar blanco än att "släppa" bostadsparadigmet.

Därför är det väldigt intressant att nu få bekräftat att hushållen verkar dra ner sin konsumtion av kapitalintensiva varor, samtidigt som tidningarna rapporterat om en häpnadsväckande ökningstakt av blancolånen sedan några månader. Det hela är ungefär lika konstruktivt som en alkoholist som bestämt sig för att sluta dricka en given dag, som kvällen dessförinnan kör "sista natten med gänget" och dricker dubbelt så mycket som vanligt - och därmed riskerar att haverera i alkoholförgiftning.

Beteendet är som sagt inte oväntat för mig. Tvärtom bör man förvänta sig att paradigm inom samhällsekonomi fungerar såhär. De har gjort det förut, och de kommer att göra det igen. "Paradigmet" är ett funktionssätt som inte håller i längden (och alltså har en början och ett slut), men även om detta inte märks/syns inledningsvis så blir det mer och mer ohållbart ju längre tiden går. Mot slutet brukar det beteende och de förklaringar som krävs för att försöka upprätthålla paradigmet kunna bli direkt absurda för de med tidsmässig eller intellektuell distans till det. Några år efter att paradigmet definitivt fallit samman utgör detta sista desperata beteende ett löjeväckande nyhetsstoff som ofta anger tonen på det (korta) folkliga minnet av tidsperioden.

Jag vidmakthåller min tidigare spaning. Under vintern har vi i princip fått bekräftat att räntebotten är nådd, och såvitt vi nu vet och kan se kommer andelen lån som omfattas av amorteringskrav i framtiden aldrig vara lägre än nu. Hushållen svarar med (totalt sett) en mycket mild nedjustering av sin konsumtion - och alltså fortsatt boprisrally och konsumtion på lån (nu utan säkerhet). Detta är inget nytt. Det är bara en ny episod i samma paradigm som grundlades kring millenieskiftet, och liksom de tidigare episoderna (och hela paradigmet) leder även denna rakt ner i en mörk säck där enda vägen ut är tillbaka där man kom ifrån.

Svenska hushåll kämpar tappert för att nå "credit saturation" ungefär lagom till att räntorna börjar krypa uppåt. Konsekvenserna blir sannolikt episka.

2017-01-01

It´s the economy, stupid!

Organisationen Företagarna, med sin VD Günter Mårder i spetsen manar småföretagare att förena sig  mot bankernas påstådda oförmåga att finansiera deras företag - alls eller till rimliga villkor ("Företagarna manar till kamp mot höga räntor", DI, 2016-12-31).

Vad gäller räntenivåer till småföretag finns det all anledning i världen att löpande följa upp och förhandla sina villkor. Om risken i verksamheten ökar kommer banken - fullt rimligt - komma med förslag om minskade lån, kompletterande säkerheter och/eller högre räntor. Om risken tvärtom sjunker (företaget går bättre) så kommer banken inte höra av sig. Skälet till det är att banken - liksom de flesta företag - har en annan roll än Försäkringskassan. Av samma skäl som det inte är företagarens uppgift att ta initiativet och knacka på bankens dörr och erbjuda pantbrev i sin villa som ytterligare säkerhet för företagets krediter när företaget står i begrepp att bränna den sista skvätten eget kapital på grund av en förlustbringande verksamhet är det inte bankens uppgift att ta initiativet att sänka företagets räntor efter ett eller ett par fina bokslut. I en marknadsekonomi är det är företagarens.

När det gäller hur mycket krediter banker erbjuder företag förväxlar Företagarna samman bankernas uppgift med riskkapitalistens. Bankerna kan och ska låna ut pengar till företagskunder med utgångspunkt i återbetalningsförmåga (först och främst) och säkerheter (i andra hand). Idealt finns båda dessa förutsättningar på plats, och villkoren blir goda. Skillnaden mellan bankers och riskkapitalisters förutsättningar att finansiera företag skiljer sig i den mån att bankerna fastställer ett givet pris (ränta), och förväntar sig full återbetalning med löpande amorteringar (kassaflöde), varför man tittar mer (men inte bara) på företagets bärkraft nu än på den potentiella tillväxten och lönsamheten i framtiden (tillväxt, delvis kanske kommen av de investeringar som de lån man nu pratar om ska finansiera). Banken tar (och ska ta) en väldigt liten risk, men har liten chans till mycket högre avkastning om utvecklingen blir gynnsam i framtiden. Riskkapitalisten tar tvärtom en väldigt stor risk, men har då också chans till väldigt hög avkastning om utvecklingen blir gynnsam i framtiden. Bankens skulder amorteras och är borta inom en viss tidsrymd, medan riskkapitalistens insats ger denne aktier och därmed en andel av all framtida utdelning ur bolaget. Bankens tidsperspektiv är därmed helt rimligt annorlunda - och i någon mån mer kortsiktigt - än riskkapitalistens. En bank kommer vilja veta vem du är, inte vem du tror att du kan bli. En riskkapitalist tänker precis tvärtom.

Ska man driva linjen att bankerna lånar ut för lite pengar till småföretag har man inte så många potentiella alternativ för att förklara att det är så. En potentiell sådan förklaring är att marknadsmekanismen/marknadsekonomin per definition inte fungerar, vilket skulle vara en smått sensationell utgångspunkt för en organisation som Företagarna. En annan möjlig utgångspunkt är att svenska banker inte kan räkna på risk. Då har samhället betydligt större problem än att en del småföretag inte erbjuds riktigt så stora lån som de skulle önska... Det är också så att om bankerna kan beräkna risk, och de ska erbjuda mer lån till småföretag, så kommer det rent logiskt betyda att man tvingas tar mer risk, får större kreditförluster - och räntorna då behöver vara högre. Det är svårt att förena med Företagarnas tanke om att räntorna på bankernas lån till företagen redan idag är orimligt höga.

När jag skriver att jag tror Företagarnas tjänstemän på Östermalm blandar samman rollerna som banken och riskkapitalisten har så har jag faktiskt en del på fötterna. Jag har som bankman säkert 100 gånger tvingats beskriva denna skiljelinje för just företagsägare i små- och medelstora företag.

Den grundläggande problematiken med att finansiera små företag är att de ofta (men inte alltid) är väldigt riskfyllda.  De är till exempel ofta helt eller delvis beroende av den person som grundande dem och som nu driver dem, vilket av flera olika skäl är väldigt riskfyllt både för dem själva men ännu mer för andra investerare. När risken är hög ska riskpremien (och avkastningskravet) på en investering i sådana företag vara hög. Det får till konsekvens att om företaget tar in en extern investerare för att finansiera sina investeringar (tillväxt) så kommer grundaren/ägaren få lämna ifrån sig en (för dem) orimligt stor andel av sitt företag. Men även detta är en fri marknad. Hittar man en handfull investerare som skulle vara intresserade av att tillföra ett visst bolag 1 mkr kommer någon av dem vilja ha 26 % av aktierna i företaget, en annan 30 % och en tredje 34 %. Det är prissättning av risk på en fri marknad.  Problematiken för externa investera i små- och medelstora ägarledda företag är att deras ägare ofta tillskriver sina företag lägre risk (och alltså högre värde) än resten av marknaden gör.

Samtidigt är det regel snarare än undantag att den låga risk som företagare själva ofta tillskriver sin verksamhet inte alltid syns i företagarens egna agerande. Banker säger varje dag nej till krediter till små- och medelstora företag som enligt ägaren är avsedda att finansiera "riskfria" investeringar, där företagaren dock själv inte är villig att skjuta till pengar, personligen gå i borgen eller pantsätta huset för att få tillgång till billiga lån. Risken är alltså "väldigt låg", men företagaren vill ändå att någon annan ska ta risken. Mot en löjligt låg ersättning. För att sedan själv få 100 % av utkomsten i framtiden. Det är inte ekonomi. Det är drömmar.

Faktum är att "ekonomi" betyder "att hushålla med begränsade resurser". Om ingen marknadsaktör någonsin känner av någon begränsning så finns ingen ekonomi. Detta är givetvis inget som organisationen Företagarna - vän av tanken på marknadsekonomi - motsätter sig. Man vill bara att denna begränsning primärt ska drabba någon annan än de egna medlemmarna.