2007-09-22

Att somliga aldrig lär sig

Jag har noterat en förbittrad debatt kring regerings budget från rött håll, och eftersom jag igår mötte rött folk på gatan som uppmanade mig att skriva på en protestlista "mot regeringen och budgeten" kände jag att det kanske är dags för vissa förtydliganden. För det första; jag röstade på alliansen i valet 2006 men skulle för den skull inte skrivit på en protestlista "mot regeringen" (Persson) våren 2006. Jag har i det stora hela ansenlig tilltro till den svenska regeringsformens parlamentariska ordning och har därför svårt att protestera mot en demokratiskt framröstad regerings själva existens. För det andra vore det, rent intellektuellt, förlösande att få en mer preciserad beskrivning vad det är som är så förskäckligt med alliansens budget.

Visst är LO, SAP och resten av koncernen upprörda över de mikroskopiska förändringarna i a-kassan och sjukförsäkringen, men mest är de nog förbannade på att de inte har så förbaskat mycket att vara förbannade på. Faktum är att det är ganska uppenbart att syftet med de tafatta protester ”mot regeringen” snarare än att skapa folklig debatt eller manifestera något verkligt missnöje riktat mot regeringen – är att sluta de egna leden. Per Nuder visar med all önskvärd tydlighet hur partiet har valt att sticka huvudet i sanden vad avser de problem dess politik genererat, vilket av allt att döma var skälet till att de förlorade valet 2006. De välförtjänta åren i opposition hade det nya, fräscha socialdemokraterna med Mona i täten kunnat ägna åt att slicka såren och självkritiskt granska sig självt och sin politik i sömmarna. Istället väljer man att skicka fram den grå eminensen Nuder att illustrera hur man stoppar huvudet i sanden (kommentaren "i socialdemokraternas Sverige ska alla ha råd att vara arbetslösa" kommer att gå till historien) och hoppas på utspel från regeringens sida tillräckligt starka för att piska självkritiken ur de egna leden, utspel som dessvärre (för SAP:s del) lyst med sin frånvaro.

Jag var faktiskt övertygad om att Sahlin skulle förnya socialdemokraterna, inte minst göra upp med otyget att inte bedriva en verklig politik utan bara köpa röster med hjälp av bidrag. Jag var lika övertygad om att dessa socialdemokrater skulle vinna en jordskredsseger i valet 2010. Jag blir alltmer varse om att jag haft fel; de socialdemorkater som kommer be om folkets förtroende i valet 2010 är samma socialdemokrater som fick nobben 2006. Som Sahlin nu styr skutan tror jag att risken för nobben om tre år är överhängande.


Länkar:
"Ett bidragsparti", (DN, 2007-09-21)
Budgetpropositionen för 2008 (regeringen.se) 

1 kommentar:

soothsayer sa...

Det vet du väl; en person mindre som bidragsberoende kan vara en förlorad sosseväljare, en ny entreprenör likaså. Jag tror att det är denna frustration som sossarna exponerar just nu, samtidigt som facket får allt färre medlemmar. Väljarna har reagerat med någon sorts ryggmärgsreflex och det syns i opinionsmätningar, men detta kan alliansen ta ganska kallt på; man har trots allt tid på sig att förklara hur allt hänger samman. Och i Sverige är man lite till mans sosseindokrinerad. Det är nog så att vi kommit in i liberalismens tidevarv; runt hela Europa pågår en revolution mot den alltför starka staten och nu vill även individen ha sitt. Ta vårt grannland Danmark som ett strålande exempel; där har Fogh-Rasmussen verkligen varit en pedagog av rang och lyckats sälja in sin politik till folket.

Vi måste helt enkelt liberalisera vårt system med tanke på den mördande konkurrens som omvärlden står till tjänst med. Ett litet land kan inte längre gå sin egen väg utan förödande konsekvenser.