I den amerikanska småstaden Delcambre, Louisiana har borgmästaren Carol Broussard, i vad som förefaller vara ett uttryck för den värsta moralpanik jag skådat, drivit igenom en bestämmelse som likställer lågt sittande byxor (så kalsongerna syns) med att blotta sig. Brottslinganra har att vänta sig böter på hela $500.
Fru Broussard förklarar beslutet i en intervju i The Guardian med kommentaren som säger det mesta; "Vi har tappat kontrollen över situationen". I-landsproblemens högborg tycks därmed ha flyttat från Skandinavien för ett ögonblick.
Länkar
"Hängiga byxor ger 3.600 kronor i böter" (DI, 2007-06-15)
2007-06-15
Boktips: Trygghetsnarkomanernas land
Jag skulle verkligen vilja tipsa alla och envar om ”Trygghetsnarkomanernas land” av David Eberhard (Prisma, 2006). Boken är lättläst, underhållande och fick mig att fundera kring min egen uppfostran, mitt leverne, hur jag kommer att uppfostra mina barn - och varför samhället ser ut som det gör.
Låt mig citera ett intressant resonemang; "Under de senaste tioårsperioden har begreppet ”utbrändhet” dykt upp i debatten. Fenomenet diskuteras ständigt och vi frågar oss vad vi ska göra åt det. I de allra flesta fall rör det sig emellertid inte om det som man fysiologiskt skulle kalla ”utbrändhet”, eller mer korrekt utmattningsdepression. Utmattningsdepression karaktäriseras av att man hamnar i situationer när varje handling leder till oönskat resultat. Utvecklingen sker under mycket lång tid och leder till ett tillstånd som har en del fysiologiskt mätbara effekter. Uppemot 90 procent av de fall som sägs vara sjukskrivna för ”utbrändhet” eller utmattningsdepression kan snarare förklaras av att personen inte utvecklat förmågan att stå emot motgångar och tristess. När den tjugoettåriga kassörskan på Coop säger att hon är utbränd är det ett tecken på att hon inte lärt sig att livet inte alltid är kul, att det stundtals är meningslöst men att man måste försörja sig. En okunskap som följer av att man är van vid att staten ska ta hand om en. En besvikelse som kommer av att alla tror att de ska vara huvudrollsinnehavare i en dokusåpa. Effekten blir än värre om man hemma inte fått lära sig hur livet är. Om man fått för sig att det nog kommer att gå lika bra för alla i det jämlika Sverige. Att vi alla har samma förutsättningar, bara staten ger oss chansen. Därför märks trygghetsnarkomanin och efterföljande panikslagenhet ofta tydligast hos dem som inte har så goda intellektuella förutsättningar. Det är alltså inte så, som man gärna vill tro, att den överdrivna tryggheten gynnar de svaga, snarare tvärtom".
Låt mig citera ett intressant resonemang; "Under de senaste tioårsperioden har begreppet ”utbrändhet” dykt upp i debatten. Fenomenet diskuteras ständigt och vi frågar oss vad vi ska göra åt det. I de allra flesta fall rör det sig emellertid inte om det som man fysiologiskt skulle kalla ”utbrändhet”, eller mer korrekt utmattningsdepression. Utmattningsdepression karaktäriseras av att man hamnar i situationer när varje handling leder till oönskat resultat. Utvecklingen sker under mycket lång tid och leder till ett tillstånd som har en del fysiologiskt mätbara effekter. Uppemot 90 procent av de fall som sägs vara sjukskrivna för ”utbrändhet” eller utmattningsdepression kan snarare förklaras av att personen inte utvecklat förmågan att stå emot motgångar och tristess. När den tjugoettåriga kassörskan på Coop säger att hon är utbränd är det ett tecken på att hon inte lärt sig att livet inte alltid är kul, att det stundtals är meningslöst men att man måste försörja sig. En okunskap som följer av att man är van vid att staten ska ta hand om en. En besvikelse som kommer av att alla tror att de ska vara huvudrollsinnehavare i en dokusåpa. Effekten blir än värre om man hemma inte fått lära sig hur livet är. Om man fått för sig att det nog kommer att gå lika bra för alla i det jämlika Sverige. Att vi alla har samma förutsättningar, bara staten ger oss chansen. Därför märks trygghetsnarkomanin och efterföljande panikslagenhet ofta tydligast hos dem som inte har så goda intellektuella förutsättningar. Det är alltså inte så, som man gärna vill tro, att den överdrivna tryggheten gynnar de svaga, snarare tvärtom".
Opinionsläget ger darr på manschetten
I Statistiska Centralbyråns senaste opinionsmätning visar att Socialdemokraterna ensamma är fem procentenheter större än Alliansen tillsammans. Flera undersökningar har den senaste tiden visat på samma sak; en stor förändring i opinion mot det verkliga valrsultatet. Någon som uppenbarligen lagt märke till detta är Fredrik Reinfeldt som i DI Weekend gör ett förhållandevis billigt utspel riktat mot LO-kollektivet då han dogmatiskt förklarar att "det finns en gräns för hur stora löneskillnaderna i ett samhälle kan bli". Var ligger den gränsen frågar jag mig, och sneglar på Kenya där parlamentsledamöterna tjänar ca $120 000 per år, mot den officiella minimilönen om $700 (de verkligt enkla jobben görs dock av de verkligt fattiga, ca $200 per år). Skulle relationen i Sverige vara likvärdig (realtionen till riksdagsledamöternas arvoden) skulle svensk minimilön ligga kring 3 500 kr per år.
Kanske är det dags för LO-kollektivet att inse att de har det oförskämt bra, och för Fredrik Reinfeldt att val vinns på valdagen.
PS. Jag vill passa på att rekomendera The Economists artikel om Kenya, se nedan DS.
Länkar
"I väntan på uppgång" (DN, 2007-06-15)
"Reinfeldt ryter till om höga vd-löner" (DI, 2007-06-15)
"Going up or down?" (The Economist, 2007-06-07)
Kanske är det dags för LO-kollektivet att inse att de har det oförskämt bra, och för Fredrik Reinfeldt att val vinns på valdagen.
PS. Jag vill passa på att rekomendera The Economists artikel om Kenya, se nedan DS.
Länkar
"I väntan på uppgång" (DN, 2007-06-15)
"Reinfeldt ryter till om höga vd-löner" (DI, 2007-06-15)
"Going up or down?" (The Economist, 2007-06-07)
2007-06-01
Reformera LAS!
Att äldre fortsätter arbeta efter 65 i välmående I-länder tycker jag är minst sagt imponerande, det tyder i mitt tycke på en sund relation till arbete (som en betydelsefull del i det sociala livet), ett bra socialt samhällsklimat - och bör rimligen leda till en stark ekonomi, med ett näringsliv som digner av erfarenhet. Det bör naturligtvis vara en enorm skillnad i attityd och inställning på en 55-åring som inte gör annat än räkna dagarna till pensions ("kan jag ha råd att gå redan vid 62? Hoppas jag erbjuds avtalspension!") och en som har siktet inställt på att fortsätta arbeta, och vara konkurrenskraftig, långt efter 65-årsdagen. Jag upfattar i sammanhanget två tydliga problem i västländer i allmänhet (ex. Frankrike, Tyskland) och i Sverige i synnerhet;
1) med bakgrund av västeuropeiska länders demografi och bitvis frikostiga pensionssystem (och välfärdssystem i övrigt) är det makalöst lönsamt för samhället att folk arbetar till (exempelvis) 68 istället för 62, men regelverket ger sällan dessa invider del i dessa samhällsvinster.
2) Svensk (men även i viss mån fransk, men från och med nu väljer jag att förhålla mig till Sverige) arbetsmarknadslagstiftning är mycket framgångsrik på att skapa inlåsta trygghetsnarkomaner som håller sig fast vid säkra men allt mindre stimulerande och utmanande arbeten. Traditionen på arbetsmarknaden att ekonomiskt premiera ålder utan hänsyn tagen till egentliga värden för arbetsgivaren spär ytterligare på värdet av strategin att sitta still på sin trygga anställning bakom "10-metersmuren" LAS 22§; en ny anställning kan ju innebära att man som 48-åring jämförs med (kunskap, engagemang, kreativitet), och ekonomiskt värderas utefter, nyutexaminerade 24-åringar, och osäkerhet kanske råder hur en sådan jämförelse skulle falla ut...
Problemet är naturligtvis också att människor som suttit på understimulerande och icke utmanande arbetsuppgifter (i rädsla för att ta klivet ut i den bistra, kalla verkligheten utanför LAS 22§) och ägnat sig åt att räknat dagarna till pensionen de senaste 15 åren inte är alltför heta på arbetsmarknaden. Detta får till följd att man är dömd till ett liv i social och ekonomisk utanförskap om man blir ofrivilligt arbetslös efter 50 års ålder.
Lösningen
Lösningen ligger i att, liksom Norge (se länk ovan) ge individer som arbetar efter 65 del i den ekonomiska kaka de genom detta agerande ger samhället. Ett grundavdrag på tre basbelopp skulle till exempel innebär att de första 10 000 kr varje månad är skattefria, det innebär att även de som bara arbetar 2-3 dagar per vecka (40-60% av heltid) har väldiga incitament för att fortsätta arbeta. Med det svenska pensionssystemet innebär dessutom detta beteende (redan idag) att pensionen höjs drastiskt, vilket jag menar är mycket bra.
För det andra, och betydligt mer kontroversiellt, behöver Sverige komma ur fällan där man effektivt bryter ned kreativitet och arbetslust genom att möjliggöra en trygghetsnarkomani via anställningen. Ett gott samhälle har en sund dynamik och rörelse på arbetsmarknaden (och i förlängningen plats för alla), ett måste för att närma sig detta samhälle är en grundig reformering av LAS.
1) Slopa hela tankevurpan med "visstidsanställning",
"vikariat", "fast anställning" etc. Låt det faktum att man utför en tjänst mot ersättning utgöra den enda definitionen - "anställd" (bla. 5§, 6§ och 36§). Dagens system manar till att hyra in arbetskraft via bemanningsföretag eller visstids/projektanställa folk kortsiktigt, samt naturligtvis mura in de som är "inne". Kreativ dynamik och avsaknad av möjligheten till långsiktiga relationer på arbetsmarknaden är priset man betalar.
2) Det måste bli möjligt för arbetsgivare att säga upp och/eller avskeda personal relativt enkelt (regleras bla i 7§, 18§, 30§, 32a§, 33§, 34§, 35§ och 37§), men fortsatta lagstadgade krav på viss uppsägningstid (11§) är rimligt ("självrisk" gentemot arbetslöshetsförsäkringen). Jag menar att det finns skäl att förtydliga vad "om arbetstagaren grovt har åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren" i 18§ egentligen innebär. Återkommande sena ankomster, långa och frekventa rök/fikapauser (utanför arbetsgivarens rutin) och slarvigt utförda arbetsuppgifter menar jag är sådant som bör kunna ligga till grund för avsked i enlighet med det aktuella stycket i 18§. Lagstadgad förhandling (29§) är även det något som bör slopas för att bereda väg för förhandlingar byggd på valfrihet, och att båda parter upplever att det finns något att förhandla om.
3) Samtliga turordningsregler vid uppsägning (22§ och 23§) och företrädesrätt till återanställning (25§ och 32§) bör slopas helt.
4) Fackliga angelägenheter, såsom 28§ och 30§ bör behandlas av facken, svensk lagstiftning bör inte nyttjas för löpande handräckning till, och överdrivet gagnande av, NGO:s.
Länkar:
"Många äldre norrmän jobbar" (DN, 2007-05-09)
Lagen om anställningsskydd
1) med bakgrund av västeuropeiska länders demografi och bitvis frikostiga pensionssystem (och välfärdssystem i övrigt) är det makalöst lönsamt för samhället att folk arbetar till (exempelvis) 68 istället för 62, men regelverket ger sällan dessa invider del i dessa samhällsvinster.
2) Svensk (men även i viss mån fransk, men från och med nu väljer jag att förhålla mig till Sverige) arbetsmarknadslagstiftning är mycket framgångsrik på att skapa inlåsta trygghetsnarkomaner som håller sig fast vid säkra men allt mindre stimulerande och utmanande arbeten. Traditionen på arbetsmarknaden att ekonomiskt premiera ålder utan hänsyn tagen till egentliga värden för arbetsgivaren spär ytterligare på värdet av strategin att sitta still på sin trygga anställning bakom "10-metersmuren" LAS 22§; en ny anställning kan ju innebära att man som 48-åring jämförs med (kunskap, engagemang, kreativitet), och ekonomiskt värderas utefter, nyutexaminerade 24-åringar, och osäkerhet kanske råder hur en sådan jämförelse skulle falla ut...
Problemet är naturligtvis också att människor som suttit på understimulerande och icke utmanande arbetsuppgifter (i rädsla för att ta klivet ut i den bistra, kalla verkligheten utanför LAS 22§) och ägnat sig åt att räknat dagarna till pensionen de senaste 15 åren inte är alltför heta på arbetsmarknaden. Detta får till följd att man är dömd till ett liv i social och ekonomisk utanförskap om man blir ofrivilligt arbetslös efter 50 års ålder.
Lösningen
Lösningen ligger i att, liksom Norge (se länk ovan) ge individer som arbetar efter 65 del i den ekonomiska kaka de genom detta agerande ger samhället. Ett grundavdrag på tre basbelopp skulle till exempel innebär att de första 10 000 kr varje månad är skattefria, det innebär att även de som bara arbetar 2-3 dagar per vecka (40-60% av heltid) har väldiga incitament för att fortsätta arbeta. Med det svenska pensionssystemet innebär dessutom detta beteende (redan idag) att pensionen höjs drastiskt, vilket jag menar är mycket bra.
För det andra, och betydligt mer kontroversiellt, behöver Sverige komma ur fällan där man effektivt bryter ned kreativitet och arbetslust genom att möjliggöra en trygghetsnarkomani via anställningen. Ett gott samhälle har en sund dynamik och rörelse på arbetsmarknaden (och i förlängningen plats för alla), ett måste för att närma sig detta samhälle är en grundig reformering av LAS.
1) Slopa hela tankevurpan med "visstidsanställning",
"vikariat", "fast anställning" etc. Låt det faktum att man utför en tjänst mot ersättning utgöra den enda definitionen - "anställd" (bla. 5§, 6§ och 36§). Dagens system manar till att hyra in arbetskraft via bemanningsföretag eller visstids/projektanställa folk kortsiktigt, samt naturligtvis mura in de som är "inne". Kreativ dynamik och avsaknad av möjligheten till långsiktiga relationer på arbetsmarknaden är priset man betalar.
2) Det måste bli möjligt för arbetsgivare att säga upp och/eller avskeda personal relativt enkelt (regleras bla i 7§, 18§, 30§, 32a§, 33§, 34§, 35§ och 37§), men fortsatta lagstadgade krav på viss uppsägningstid (11§) är rimligt ("självrisk" gentemot arbetslöshetsförsäkringen). Jag menar att det finns skäl att förtydliga vad "om arbetstagaren grovt har åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren" i 18§ egentligen innebär. Återkommande sena ankomster, långa och frekventa rök/fikapauser (utanför arbetsgivarens rutin) och slarvigt utförda arbetsuppgifter menar jag är sådant som bör kunna ligga till grund för avsked i enlighet med det aktuella stycket i 18§. Lagstadgad förhandling (29§) är även det något som bör slopas för att bereda väg för förhandlingar byggd på valfrihet, och att båda parter upplever att det finns något att förhandla om.
3) Samtliga turordningsregler vid uppsägning (22§ och 23§) och företrädesrätt till återanställning (25§ och 32§) bör slopas helt.
4) Fackliga angelägenheter, såsom 28§ och 30§ bör behandlas av facken, svensk lagstiftning bör inte nyttjas för löpande handräckning till, och överdrivet gagnande av, NGO:s.
Länkar:
"Många äldre norrmän jobbar" (DN, 2007-05-09)
Lagen om anställningsskydd
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
