2007-08-28

Det auktoritära Ryssland och dess priviligierade

Min krönika ”Quality of Life index fund” (2007-05-18) vittnar om möjligt om min syn på politisk risk. Jag ska ta tillfället i akt att utveckla denna syn genom ett exemplifierande nedslag i Ryssland. En direkt konsekvens av detta är en förklaring till varför Ryssland inte finns med i det så kallade ”Quality of Life index”.

I The Economist (august 25th - 31st 2007) står att finna en artikel om KGB:s transformation från det falnande kommunistpartiets vakthund 1991 till dagens bolagsfäiga akademiker som i komplexa mer eller mindre formella nätverk i det närmaste helt kontrollerar rysk media, offentlighet och näringsliv; ”män inom FSB och dess systerorganisationer kontrollerar Kremlin, regeringen, media och stora delar av ekonomin – såväl som försvaret och säkerhetstjänsten”. ”Alla viktiga beslut i Ryssland fattas idag av en liten grupp människor som tjänstgjorde tillsammans med Putin i KGB, och dessutom som kommer från samma stad som honom – St:Petersburg säger den före detta KGB-generalen Alexei Kondaurov”. Olga Kryshtanovskaya, chef för det moskvabaserade ”Center for the Study of Elites” menar att uppemot 78% av de 1016 ledande politiska figurerna i Ryssland tidigare har tjänstgjort i organisationer besläktade med KGB och FSB. Det ryska säkerhetsministeriet fortsätter liksom tidigare (innan 1991) att delegera tjänstemän inom säkerhetstjänstens aktiva reserv till tjänstgöring inom en rad olika statliga institutioner, men också kommersiella företag. En intressant paralell är att Alexei Gromov, president Putins pressekreterare, sitter i styrelsen för Channel One – ev av rysslands mer inflytelserika TV-kanaler. En överste i FSB förklarar; ”vi måste säkerställa att företag inte tar beslut som motsäger eller underminerar statens intressen”. En före detta KGB-tjänsteman påpekar att; ”de [FSB] vet hur man får ett företag att bryta samman, eller konfiskera tillgångar, men de saknar kunskap att driva företag. De använder våld och hot om våld av det enkla skäl att de inte känner till någon annan metod”.

Journalisten Sergei Grigoryans, som vid flera tillfällen har förhörts och till och med fängslats av säkerhetstjänsten menar att säkerhetstjänsten tycker sig vara de enda som har den verkliga bilden, och därmed förståelsen av, världen. Centralt i denna världsbild menar han att en överdriven beskrivning av fienden huserar, vars existens i förlängningen är det som rättfärdigar säkerhetstjänstens existens och befogenheter. Kryshtanovskaya menar att FSB tror sig kunna se fiender som andra inte ser. En nuvarande FSB-tjänsteman säger; ”det största hotet kommer från väst, vars mål är att försvaga och destabilisera Ryssland. Väst vill göra Ryssland beroende av deras teknologi, de översvämmar vår marknad med deras varor. Tack gode gud för att vi har kvar kärnvapnen!” Han fortsätter; ”på Gorbachevs tid respekterade väst Ryssland, och vad fick vi för det? Vi har gett upp östeuropa, Ukraina, Georgien – NATO har flyttat fram positionerna till våra gränser”. Detta synsätt förklarar möjligen varför ryska vetenskapsmän som sammarbetat med utländska företag fängslats för landsföräderi. Rysk utrikespolitik har kommit att bli självuppfyllande; genom att behandla allt och alla som potentiella fiender har man fått tidigare vänligt sinnade grannländer att vända dem ryggen.

Värt att påminna om är att alltmedan FSB hävdar att förekomsten av utländska spioner ökar lavinartat och anklagar vetenskapsmän för landsföräderi och lovprisar det egna brödraskapet kvarstår det faktum att Ryssland är en av de mest kriminellt belastade, korrupta och byråkratiserade länderna i världen.

Min slutsats är att de politiska riskerna i Ryssland är så pass oroande att en väl tilltagen riskpremie borde vara ett krav från finansmarknadens sida. I dagsläget är jag tveksam om denna riskmedvetenhet, och riskpremie, verkligen finns. Till denna strikt ekonomiskt kritiska hållning mot Ryssland kan man naturligtvis lägga en lång rad moraliska aspekter; personligen tar jag min utångspunkt i ett utilitaristisk synsätt och pekar på den bristande yttrande- och tryckfriheten, men också statens maktmässiga omfattning och den alltmer tydliga avsaknaden av maktdelning inom densamma.


Förtydligande: Artikeln ovan bygger i mångt och mycket på citat och uppgifter ur artikeln ”The making of a neo-KGB state”. Citat är översatta av undertecknad.

Länkar:
”The making of a neo-KGB state”, The Economist (August 25th - 31st 2007)

2007-08-16

Rutin avseende läsarkommentarer

De som skrivit kommentarer på bloggen har säkert märkt att de inte publiceras omedelbart, utan måste granskas och godkännas av mig innan de syns på sidan. Jag känner att det kan finnas skäl att förklara varför, och förtydliga hur jag resonerar kring detta.

Först och främst ska jag förtydliga att det inte är frågan om någon åsiktscensur, jag kommer under inga som helst omständigheter censurera läsarinlägg på grund av en kritisk hållning till mina åsikter och argument.

Rutinerna vad avser läsarinläggen är:
  • Inlägg som riktar sig till, eller på något sätt berör, mig personligen (och inte de texter jag skriver) kommer inte att publiceras. De som önskar kontakta mig personligen kan göra det via info@solnamannen.com.
  • Inlägg som innehåller svordomar (edyl) och/eller stavfel kan komma att redigeras (om det är möjligt för att ändå släppa fram det sakliga innehållet).
  • Inlägg som innehåller hot, våldsskildring eller hets mot folkgrupp kommer inte att publiceras.
  • Inlägg som betraktas som spam (reklam eller inlägg i stor volym) kommer inte att publiceras.

Sensommarens aktiemarknad

OMX Stockholm 30 har sedan den första juli backat uppemot 11%, en utveckling driven av oro för den amerikanska kreditmarknaden. I vanlig ordning är marknaden kortsiktigt smått irrationell eftersom insikt kring dåliga amerikanska bolån och högre ränta (den amerikanska styrräntan har i relativt snabb takt höjts till 5,25%, ) inte saknats bland insatta investerare det senaste halvåret.

Högre räntor ska innebära lägre pris på aktier, men vad jag tror många investerare nu måste påminnas om är att det snarare är konjunkturen (vinstnivå och ränta) som påverkar börsen än tvärtom. Någon generell rekomendation gällande stockholmsbörsen ger jag mig som vanligt inte på, men jag kan konstatera att vissa aktier i mina ögon fallit till förhållandevis attraktiva nivåer, jag tänker inte minst på Fenix Outdoor (lägst 63 kr idag), Astra Zeneca (lägst 316,50 kr idag), Old Mutual (lägst 20,40 kr idag) och Lundbergs (lägst 429 kr idag). Jag kan meddela att jag såväl för egen del som för familjemedlems räkning idag köpt Lundbergsaktier.

2007-08-15

Ett orättfärdigt valsystem, inte ett svek

Få länders politiska liv är så beroende av politiska partier som det svenska; i realiteten är en förutsättning för en framgångsrik politisk karriär i Sverige medlemskap, och ett stort nätverk inom, ett politiskt parti. På grund av den parlamentariska ordningen är nätverket av partimedlemmar, och inte minst makthavare inom den egna pariorganisationen, många gånger viktigare än de väljare som den enskilda politikern (i alla fall i teorin) är tänkt att företräda.

Fram tills för bara några år sedan saknade svenska väljare helt möjligheten att rösta på individer, man röstade på politiska partier som i sin tur valde vilka individer som skulle företräda väljarna. Denna ordning kvarstår, trots att en personvalsreform fått många svensakar att tro annorlunda. Personvalsreformen är i realiteten i det närmaste ett skämt som inte alls garanterar kandidater med fler kryss än sina medtävlare företräde. Att det blev såhär är inte helt oväntat med tanke på att de politiska makthavare som drev igenom reformen är väl etablerade makthavare inom sina respektive partiorganisationer, och som personligen har ytterligt lite att vinna på att bli utmanade av populistiska uppkomlingar.

Jag är, och har länge varit, en stark förespråkare för en individualisering av svensk politik. Som i så många andra frågor är jag, vad avser makt, mycket skeptisk till de kollektiva sammanslutningar, besuttet kamraderi och ansiktslöst beslutsfattande som svenska politiska partier i många avseenden kännetecknas av. En väg att gå vore att avskaffa alla former av spärrar beträffande personvalen; partiernas kandidater sorteras i alfabetisk ordning på valsedeln (inga interna val, eller gallringar, sker) och tilldelas sedan mandat i den mån de fått kryss, en valsedel utan kryss betraktas som ogiltig. Det är då upp till väljarna om en kandidat på den moderata valsedeln är att betrakta som moderat eller ej, inte ett nätverk av politiska intressenter som själva förekommer på valsedeln.

Den uppenbara fördelen med en sådan reform vore gränsdragningen mellan å ena sidan ideologi/politik, och å andra sidan marknadsföringen av detsamma. Politiska partier degraderas från ideologiska/politiska titaner till sammanslutningar med uppdrag att marknadsföra individer med likvärdig (men för all del inte identisk) ideologisk åskådning. Enkelt uttryckt flyttas de politiska partierna från att ha varit ett paraply under vilket dess medlemmar, företrädare och kandidater inordnat sig och avskärmats från direktkontakt med väljarna, till att bli ett stöd bakom politikerna från väljarna sett. Politikerna får då sina uppdrag direkt av väljarna och är mindre beroende av partiorganisationen och politiska nätverk.

En nyss uppkommen situation i Sundbyberg utanför Stockholm menar jag illustrerar den uppenbara fördelen med ovannämnda förslag. I kommunalvalet i Sundbyberg förra året tilldelades moderata samlingspartiet 17 av kommunfullmäktiges 51 mandat. Mandaten fördelar partiet utefter nummerordningen på valsedeln; som i sin tur är tillkommen genom interna val bland några hundra medlemmar i sundbybergsmoderaterna (varefter den förvisso fastställs och ofta ändras av en mindre skara medlemmar som samlas på möte för att fastställa valsedeln). Man fördelar således inte mandaten med utgångspunkt i hur de ca 7200 sundbybergsbor som röstat på partiet kryssat för kandidaterna. I detta system, helt beroende av de politiska partierna, där få kandidater faktiskt kryssas in på egna meriter, kan man ju tycka att det är självklart att det också är de politiska partierna som formellt ”äger” de mandat som de tilldelats i folkval. Icke då. Det står den politiker som av partiet (ej av väljarna) tilldelats ett mandat fritt att träda ur det aktuella partiet och inträda i ett annat – och ta mandatet med sig. Endast den enskilda politikern kan genom att avsäga sig sitt uppdrag skilja sig från mandatet.

Inte för att Arne Wijkman och Michael Spira inte blivit invalda i sundbybergs kommunfullmäktige även med ett mer individuellt utformat valsystem, men dels hade deras väljare förhoppningsvis varit mer insatta i deras värderingar (och därmed mer förberedda på att blå blir röd), och dels hade Wijkmans och Spiras svek begränsats till de egna väljarna (som gett dem mandatet), inte hela partiets väljare.

Kort och gott; antingen har vi ett system där politiker underordnas de politiska partierna, som då äger mandaten – eller så individualiserar vi valen till kommuner, landsting och riksdag och accepterar konsekvenserna av att mandaten ägs av tidvis nyckfulla individer.


Länkar:
"Blå kommun blir röd efter avhopp" (DN, 2007-08-09)
"Läsarna: Svikare!" (SvD, 2007-08-09)
"Moderater sviker alliansen - byter sida" (DN, 2007-08-09)
"Ett svek mot väljarna i Sundbyberg" (SvD, 2007-08-10)

2007-08-08

Reflektioner från hängmattan

Som en slags uppföljning till min artikel "Superkonjunkturens masugn kan få ett omvänt flöde" vill jag uppmärksamma alla och envar på två artiklar i senaste numret av The Economist.

Länkar:
"Buttonwood: Cold Turkey" (The Economist, august 4:th 2007)
"Be careful what you wish for" (ibid)
Komplettering 070810: "Asian Markets Fall as Credit Fears Spread" (NY Times, 07-08-10)