2007-09-06

Integritetens revansch

Det har av allt att döma inte undgått någon att försvarsminister Mikeal Odenberg lämnat in sin avskedsansökan. Odenberg deklarerar att hans säkerhetspolitiska bedömning inte ligger i linje med regeringens. För de av er som läst mina artiklar ”Resursslöseri av bibliska proportioner” och inte minst ”Försvarsmaktens kostnader” kommer det inte som någon direkt överaskning att jag rent sakligt är mycket kritisk till försvarskramare som Odenberg, men till skillnad från svensk media önskar jag nyansera bilden en aning. Avhoppet är i många avseenden anmärkningsvärt, intressant och värt att begrunda. Att då, som flera av de svenska mediala giganterna, slänga sig över händelsen sin vana trogen, med ett dualistiskt, konfliktfokuserat, partipolitiskt och oproblematiserat (gravt förenklat) synsätt och sensationen som högsta värde och mål, menar jag är beklagligt.

Låt mig börja med att förtydliga min kritik en aning. Medier helt utan ett visst mått av sensation är naturligtvis inte att betrakta som någon egentlig nyhetsmedia (i den meningen att ”nyheterna” är just det; nyheter), men långtifrån all nyhetsrapportering behöver för den skull, genom förenkling och ständig fokus på konfrontation och konflikter, bli sensationsartad. Det finns händelser som är så pass komplexa att sensationen lätt går förlorad om man på allvar försöker förstå och förklara händelsen. För den som uppskattar intellektuell utmaning/fördjupning (på bekostnad av sensation) är det förödande när journalister ikläder sig rollen som krigskorrespondenter och springer benen av sig mellan ömsom den svarta och ömsom den vita skyttegraven i jakt på billiga och enkla motsägelser. Detta var precis vad jag upplever i mediarapporteringen kring Odenbergs avgång. Den journalist som, med minsta tänkbara tidsmässiga insats från sina tittare/läsare, önskar presentera bakgrunden till, och konsekvenserna av, Odenbergs beslut att avgå menar jag rimligen borde konsultera en lämplig skara akademiker (professorer i statsvetenskap är troligen en lämplig början) utan formell politisk anknytning, men också anonyma källor inom regeringskansliet och övriga politiska nätverk. De som anser sig erbjuda "public service" borde rimligen inte gå miste om medborgarperspektivet, alltså konsekvenser för samhället snarare än rent prestigemässiga konsekvenser för nätverk bestående av partipolitruker, höga tjänstemän, journalister och övriga ”förståsigpåare”.

I SVT, som av många betraktas som ett verkligt förtroendeingivande och ”seriöst” nyhetsmedium, ”fördjupade” man sig i frågan om Odenbergs avgång i dagens Gomorron Sverige genom att inbjuda en panel bestående av Helle Klein (politisk chefredaktör, Aftonbladet), Barbro Hedvall (ledarskribent, DN) och P.J. Anders Linder (politisk chefredaktör, SvD). Det är i mina ögon berättigat att som tittare fråga sig om nyheten låg i den medialt sett prominenta panelens närvaro snarare än försvarsministerns avgång, detta inte minst med utgångspunkt i det som (inte) blev sagt. Den namnkunniga trojkan slängde sig med samma förklaringar och begrepp som alla, mer eller mindre kända, politiska kommentatorer under det gångna dygnet (deras tillskott till debatten var alltså stjärnglans snarare än förjupning).

Om det ligger i medias intresse att inte fördjupa sig såpass att sensationen i den komplexa frågan går förlorad, är det naturligtvis behändigt att hämta alternativa åsikter från de egna leden, och därmed skapa en slags medial rundgång.

Morgonsoffstrojkan talade om förtroendekris för såväl parti, partiledare och regering. Dagens Industri skriver på ledarplats om ”regeringens svaghet”och SVT citerar framträdande personer inom oppositionen (...) som talar om; ”bristande regeringsduglighet” (Ohly), ”haveri för regeringen” (Juholt), ”regering i kris” (Peter Eriksson) och förnedring av statsråd (Sahlin).

Än så länge är det ingen som frågat sig varför inte Reinfeldt, om han verkligen hade velat undgå den aktuella situationen, inte liksom sin föregångare i Rosenbad, valde att tillsätta en okvalificerad person som genom sin bristande kompetens och sparsamma politiska nätverk skulle stå i ständig tacksamhetsskuld; och därmed ständigt rätta sig efter partipiskan (läs: statsministerns önskan). Om de som anses vara sveriges mest framstående journalister på allvar menar att frånvaron av Göran Persons maktfullkomliga centraliseringsiver och ständiga jakt på nya jasägare är att betrakta som ”svaghet”, ”regeringskris” och/eller ”regeringsoduglighet” menar jag att det säger mer om journalisterna i fråga än regeringen och statsministern.

Än så länge tycks jag vara ensam om att hylla en demokratins seger genom den nya politiska ordning där statsministern har styrkan att välja statsråd med utångspunkt i deras kompetens och pondus; trots vetskapen att en biprodukt av kompetens och pondus är integritet – och att detta i ett statsråd ofrånkomligen leder till ifrågasättande av statsministerns vilja och därmed situationer som den nu aktuella. Eftersom min uppfattning är att vi aldrig sett den statsminister (eller politiker överhuvudtaget) som inte förtjänar att bli ifrågasatt uppskattar jag i detta avseende regeringen Reinfeldt, och prisar att integriteten i Rosenbad, efter decennier på dekis, tycks ha växt om kärleken till uppdraget, arvodet – makten.

Länkar:
"Hårt slag mot Reinfeldt", (DN, 2007-09-05)
"Ett haveri för regeringen", (DN, 2007-09-05)
"Tydlig försvars- politisk kollaps", (SvD, 2007-09-06)


Inga kommentarer: