Quality of Life index fund

I ett tal för MBA-studenter i Florida får Warren Buffet frågan om hans inställning till diversifiering, och ger ett svar jag är beredd att skriva under på när som helst. Buffet menar att för det stora flertalet aktörer på finansmarknaden, då inte minst småsparare, är det mest rationella att sträva efter maxiamal diversifiering; ”något i stil med en indexfond”. Vad avser en mer insatt, skicklig och intresserad investerare pekar han dock samtidigt på vansinnet att investera i ”den sjätte bästa investeringen du kan hitta”, och delger publiken med ett leende på läpparna att han inte känner många som blivit rika på denna ”sjätte bästa investering”. Jag är som sagt beredd att hålla med, minst 9 av 10 privatpersoner (småsparare) gör troligen rätt i att löpande investera i en eller flera breda aktieindexfonder med utgångspunkt i dess låga avgifter (som rimligen bör ligga under 0,3% per år) och aldrig försöka sig på konststycket att kortsiktigt ”hoppa i och ur” marknaden med målsättning att träffa toppar och bottnar ("köp och behållstrategi", se ”Aktiestinsen”).

De senaste åren har inneburit en formlig revolution för småspararna; tillgängligheten, minskat informationsunderskott och konkurrens om kunder har (mycket tack vare internet) i kombination med en stark börs från 2003 och framåt inneburit att aktiesparandet slår nya rekord. Jag menar dock att enligt Buffets syn på diversifiering är det egentligen mest den där lilla klicken investerare som inte bör investera i indexfonder som varit mest hjälpta av denna utveckling. Deras situation har till och med blivit så bra att de mer passiva spararna (som borde diversifiera maximalt) vågar sig på en mer aktiv roll på finansmarknaden med mindre diversifiering, något jag tror kommer stå många av dem dyrt i slutändan (besvikelser bygger på felaktiga förväntningar). För dessa, som enligt Buffet gör rätt i att investera långsiktigt i aktieindexfonder, har den svenska marknaden under de senaste åren endast bjudit på en verkligt glad överaskning – den gratis indexfonden Avanza Zero. Utanför PPM är det närmaste den svenska småspararen kommer en vettig aktieindexfond Danske Fonder Global Index och ett antal fonder från SPP - samtliga dock underkända med stort ”U” på grund av deras besynnerliga, och bitvis absurt dyra, avgiftskontruktion. Inte nog med det, även om man bortser från det lilla utbudet av aktieindexfonder och avgifternas storlek menar jag att den svenska aktieindexfondsmarknaden också saknar kreativitet. Varför investerar alla fonder bara i ett enda index? Varför bara i de största indexen? Varför kan man inte koppla andra värden till valet av index än just ett land eller en region? Jag har härvid ett förslag jag initialt började drysta på forumet ”Prat om pengar”, en idé som jag nu gett ett namn. Jag har helt enkelt konstruerat en sparprodukt som jag själv skulle kunna tänka mig att spara en betydande del av mitt långsiktiga sparande i; ”Quality of life index fund”. För den som vill åt mina sparpengar är det bara till att sno min idé.

Fondens konstruktion tar sin utgångspunkt i The Economist Intelligence units olika graderingar av länder; livskvalité, jämställdhet, korruption, ekonomisk frihet, affärsklimat, e-handel, miljö/hälsa, demokrati och kriminalitet. Jag leker med tanken att man investerar i de, utifrån dessa parametrar, tio bästa ländernas största aktieindex, i lika delar (för att göra det lätt för sig). Dessa länder menar jag för närvarande är: Australien, Danmark, Sverige, Finland, Kanada, Schweiz, Norge, Irland, Holland och UK.

Jag menar att du som investerare utifrån denna konstuktion når maximal diversifiering och minimal politisk risk. Därtill menar jag att värden som (relativt) god jämställdhet, miljö, stor e-handel, stark demokrati och låg kriminalitet vittnar om god utbildning, kreativitet och en generell öppenhet och förståelse som jag tror i förlängningen definerar ett (ekonomiskt) framgångsrikt samhälle.

Avgiften? Max 0,3% per år!

Länkar:
Warren Buffet, "MBA Talk"
The Economist, Pocket World in Figures