Bakgrunden till min småbolagsportfölj

Bakgrunden till småbolagsportföljens tillkomst, och de regler som styr dess utveckling, bör delvis ses i ljuset av det jag skriver i "Min resa, varför jag skriver" (2016-12-24). 

Våren 2015 hade jag varit intresserad av och följt finansmarknaden i ca 24 år, arbetat med värdepappershandel några år och arbetade då med finansiering av små- och medelstora företag i bank. Vad jag såg i mitt arbete, vad jag anade på smålistorna och utmaningarna med minusränta fick mig intresserad av att investera i småbolag. Jag kände direkt att jag inte var intresserad av att lägga mängder av tid och möda på att genom traditionell "stockpicking" vaska fram 2-3 bolag som jag tror mest på, följer nära etc.  Det skulle ta mig flera arbetsdagar per år, och eftersom jag inte skulle våga lägga mer än 3-4 % av portföljen vardera i de aktierna riskerade jag att lägga enorma mängder tid för ingen eller väldigt lite överavkastning. Jag tittade på så kallade småbolagsfonder men hittade bara fonder som investerade i relativt stora bolag (marknadsvärde 20-60 mdr), och därtill var de alla omotiverat dyra. Jag sneglade på Ratos och gillade inte vad jag såg (dyrt och tveksam förvaltningsmodell). Jag sneglade på Latour och blev skeptisk till stor exponering mot ett fåtal ganska stora bolag, och det faktum att portföljen värderades med premie. Jag började landa ut i att jag skulle "go at it on my own". Men hur. Här började jag fundera inte bara kring problematiken med riskspridning, relativt passivt ägande - men också utmaningar kring "finansiell psykologi" (läs gärna Jason Zweigs "When the stock market plunges... Will you be brave or will you cave?") som intresserat mig alltmer senaste 5-10 åren.

Den typiska småspararen får en sämre utveckling i sin portfölj än ett lämpligt jämförelseindex. Detta primärt av två skäl; först och främst handlar det om att de bränner av orimligt mycket av sitt kapital på avgifter i olika former - men framförallt handlar det om psykologi. Många (men långt ifrån alla) förstår i alla fall vagt den bakomliggande logiken, och många säger åt sig själva att följa en enkel, logisk och historiskt väl beprövad strategi - för att sedan spåra ur fullständigt så fort något oväntat händer. När jag skriver "något" så menar de flesta där och då att det var helt oväntat, men alla dess "oväntade" saker framstår några år senare som bara ännu en av dessa skruvbollar in från sidan som alltid förekommer i världen - och på aktiemarknaden. Som alltid så inser man - i efterhand - att det dummaste man kunde göra var att drabbas av panik och springa mot nödutgången. 

Så, skälet att jag "kodifierade" en närmast automatiserad strategi för en småbolagsportfölj var två. En vilja att investera relativt brett (passivt, som en fond) i småbolag, men också just de tankar och insikter som Zweig (och många andra) ger uttryck för kring "finansiell psykologi". Det tog mig 15 år som investerare innan jag började inse att även om jag var ganska skarp att hitta bra köpkandidater var jag ganska kass på att sälja dem. Oftast låg det kassa i just att jag sålde dem (i praktiken bytte till något annat). Det tog mig 15-20 år innan jag insåg vilken enorm potential man har som småsparare - och hur de flesta småsparare inte drar nytta av styrkan och möjligheterna med att vara småsparare. 

• Institutionella investerare har i princip alltid en rigid finanspolicy att förhålla sig till som starkt begränsar deras möjligheter att ta risk (av alla sorter). Även institutioner som har till uppdrag att förvalta kapital över 50 år kan sällan ta full aktierisk. Som småsparare är det - faktiskt - "no limit". Go nuts. Gör vad du vill. Det är en position förvaltare av hedgefonder som drar in 30 mkr/år i bonus bara kan drömma om. Sedan kan man ju för all del konstatera att en del småsparare skulle vara hjälpta av att analysera, förstå och begränsa sin egen risk - men det är en annan femma. En del förvaltare som köper internationella aktier har något så korkat i sin policy som att valutasäkra positioner i värdepapper i andra valutor... Så köper man Ericsson på svensk börsen och betalar med svenska kronor så ska den svenska fonden inte valutasäkra, men om den svenska fonden köper aktierna via en amerikansk depå och betalar aktierna med USD så ska de ödsla pengar på att säkra "valutapositionen". Skrattretande.

• De flesta institutionella investerare förväntas när det gäller aktier att hålla sig till "likvida tillgångar". Aktier med låg omsättning där spreaden är över 3 % av aktiens pris betraktas som "obehagliga". För en långsiktig investerare som känner till risken med aktiemarknaden i stort, som placerar mindre än 5 % av portföljen i en sådan aktie är låg likviditet inte ett problem. Alls.

• Förvaltar man en portfölj om 10 mdr och enligt finanspolicyn inte ska ta stora ägarpositioner i bolag utan enbart ägna sig åt "finansiella investeringar" är det svårt att få utväxling på en investering i ett bolag med ett börsvärde under 1 mdr. Utan att gå in på alltför stora detaljer om hur stor min aktieportfölj är kan jag säga att det här inte är ett problem för mig ens om jag investerar i bolag med börsvärde kring 100 mkr (...)

• Många institutionella investerare, inte minst fondförvaltare, vet inte exakt hur ut- och inflöden i deras portföljer ser ut över tid. Man vet inte när folk kommer gå i pension eller om de kommer vilja ha ut just det kapital du förvaltar på fem år eller livslångt - och man vet inte exakt hur mycket folk kommer vilja spara i din fond eller försäkring. Eller om folk byter från dig som leverantör till en annan. Det här anspelar givetvis på det här med rädslan för likviditet. Som småsparare med över 25 års sparhorisont vet du med dig att de pengar du nu har i portföljen kan ligga där i 25 år eller mer, och även om du inte vet exakt hur stort ditt sparande är om 5-10 år så kan du ändå något sånär gissa hur sin löneutveckling och konsumtion kommer att se ut; och alltså ditt sparande, och hur det här kommer att påverka besluten i din portfölj.

• "Men institutionella investere har mer informarion". Javisst, men vilken information? Analyser? Hur träffsäkra är de? Fundera ett varv; de bästa aktieinvesteringar du gjort, har de varit köp pga en analys och sälj pga en analys? All denna information, finns den inte primärt för att skapa omsättning i marknaden, och intjäning till finansbranschen? 

• "Men institutionella investerare handlar billigt". Javisst, en del kan handla för courtage under 3 punkter. Det gör givetvis enorm skillnad om du ska omsätta din portfölj över sex gånger per år jämfört med en småsparare som får betala 10-25 punkter. Men ingen långsiktigt framgångsrik småsparare omsätter sin portfölj mer än 6 gånger per år. Se punkten ovan. Nervösa och osäkra småsparare låter sig övertygas av "finansbranschen" att det är snabb tillgång på information, sekundsnabba beslut och snabbt på köp/säljknappen som gör skillnaden. De som lyckas i längden är de som lärt sig att måla med den breda penseln, och sedan ha tålamod att sitta och titta på färgen när den torkar. Handlar man då med courtage 2 eller 25 punkter spelar det - faktiskt - väldigt liten roll i slutändan.

• Institutionella investerare måste ständigt motivera sitt existensberättigande. Om den genomsnittliga sverigefonden gått upp 12,8 % i år vill ledningen inte se att deras fond ligger på 11,9 %. Att förvaltaren har valt en strategi som är fullt rationell och bra på längre sikt än ett år kan mycket väl vara egalt om man får någon stjärna sämre av någon fondutvärderare och pöbeln börjar flytta pengar från din fond till någon som ligger ett par procentenheter före under året... Återigen, som småsparare står du bara till svars inför dig själv. Du har all möjlighet i världen att bara ta hänsyn till din risk och dina resultat på riktigt lång sikt.

Jag skulle kunna - och kommer att - fortsätta. Min poäng är den att om jag väger för- och nackdelar med att vara en stor institutionell investerare eller en småsparare med huvudet på skaft så vinner den senare. Tveklöst.

Småbolagsportföljen startades i juni 2015 genom att jag vaskade fram straxt över 20 aktier med ett börsvärde under 20 mdr. Följande månader kompletterade jag med ett par, tre till. Därefter har månatliga köp gjorts i någon av aktierna i portföljen utifrån strategin (och ytterligare ett tilläggsköp har skett "ad hoc"). Våren 2016 köpte jag - helt i enlighet med strategin ytterligare en aktie till portföljen för utdelningen från portföljen. Antalet aktier uppgår nu till 25 st. Sedan starten för 18 månader sedan är utveckling +41 %. Utvecklingen hittills under 2016 är +45 %. Med lägre volatilitet än SIX30 return index. Jag är själv något förbluffad över resultatet, och kommer självklart fortsätta experimentet. Jag tänkte fortsättningsvis skriva om det här.

Lögn, förbannad lögn [bostadsbyggande]

22:a december 2016 lyckas Sveriges byggindustrier spinna in en partsinlaga förklädd till någon slags kvasijournalistik  i den rosa kvällsblaskan. 

"Sverige bygger mest i EU - men branschen känner oro" (DI, 2016-12-22)

Sveriges byggnadsindustrier låter meddela att man minsann  bygger bostäder i en takt som inte setts sedan 1970-talet, och - inte helt oväntat - att man gärna fortsätter med detta ridderliga uppdrag för att pressa ned bostadspriserna. Fast vänta nu... Vill verkligen byggnadsindustrin, som rimligen står för den största insatsen i nyproduktion av bostäder att priserna på dessa sjunker? Nej, det är inte några konkreta åtgärder för lägre priser man slåss för. Tvärtom. Kören av ekonomer som varnar för att hushållen i snart två decennier ökat sin skuldsättning i snabbare takt än inkomsterna har som bekant blivit starkare och starkare. Förutom tidigare insatser med lånetak (85 % av köpeskilling) och amorteringskrav kan man nu ana att Finansinspektionen närmar sig ett beslut om lånetak 2; att maximera hur mycket lån ett hushåll får ha i relation till inkomsten. En siffra om 600 % har nämnts tidigare och så även i ovan partsinlaga. Ett sådant lånetak menar Sverige byggindustrier är ett allvarligt hot mot svenskt bostadsbyggande.

Det är här någonstans som cirkelreferenserna börjar hagla på allvar. Å ena sidan argumenterar man för att lägre priser är bra - men bara om man väljer Sveriges byggindustriers lösning på att nå dit. Andra insatser som skulle pressa priserna menar man tvärtom är dåligt, särskilt unga som ska köpa sin första bostad skulle på något sätt förlora på om priserna gick ner av någon annan anledning än branschens lösning att bygga mer... Fast just nu behövs alltså dagens väldigt högra priser... Eller? 

Den logiska följdfrågan - som hade varit naturlig - och ställts - om Johannes Karlsson på DI hade varit journalist  - är givetvis om det inte vore möjligt att bygga lika mycket som idag med lägre priser. Behöver man verkligen låna mer än sex årsinkomster för att finansiera ett drägligt nyproducerat boende?

Givet att jag arbetat med finansiering av bostadsprojekt i bank, mottagit förfrågningar om finansiering, räknat på dem och emellanåt erbjudit sådan sådan finansiering tycker jag mig ändå ha viss möjlighet att resonera kring dessa frågor.

Låt oss utgå ifrån några typiska bostadsköpare, och se vad det får för konsekvenser med de föreslagna reglerna.

En ensamstående 25-åring utan barn som tjänar 22 tkr per månad skulle med lånetak version 2 maximalt kunna låna 1 584 tkr, och med maximal belåning alltså kunna köpa en bostad för 1 864 tkr. Utslaget på 34 kvadratmeter i en enrummare pratar vi 55 tkr per kvadratmeter. Det är 45-100 % mer än produktionspriset på en sådan bostad i Stockholms förorter.

Ett sammanboende par i 28-årsåldern, utan barn, som tillsammans tjänar 60 tkr per månad skulle maximalt kunna låna 4 320 tkr och med 85 % belåningsgrad kunna köpa en bostad för hela 5 082 tkr. Visst skulle de säkert vilja ha en 3:a, men det typiska paret av den här typen som bosätter sig i storstad köper mer sannolikt en 2:a. Är den 52-58 kvadratmeter stor kan de då alltså inte betala mer än 88-98 tkr per kvadratmeter. Se kommentar om produktionskostnad ovan.

Gift par i 45-årsåldern, två barn som bor hemma, inkomst om 85 tkr per månad tillsammans. Maximalt 6 120 tkr  i bolån, och med 85 % belåningsgrad maximal köpeskilling om 7 200 tkr. Tänker vi oss här ett 4-5 ROK radhus om 130 kvm pratar vi ett kvadratmeterpris på 55 tkr, vilket jag skulle säga är ca 40-50 % över produktionskostnaden. 

Så, byggnadsindustrin - hur kommer det sig att ni är så rädda för regler som ser ut att ge svenskarna möjlighet att finansiera köp av bostäder till priser som är 100-200 % av produktionskostnaden? Varför skulle en sådan regel hindra fortsatt bostadsbyggande? Är det inte i själva verket branschens lönsamhet som riskerar att begränsas till en "hejdlös" nivå (jämfört med dagens "sanslösa")..?

Min resa & varför jag skriver

Jag har varit intresserad av, och följt, aktiemarknaden i 25 år. Inledningsvis som en lek med fiktiva portföljer för all del - men jag menar ändå att det finns ett värde av att ha sett marknadens skiftningar mellan manisk och depressiv. Man blir inte en bra investerare utan att flera gånger ha suttit mitt i, och efteråt frenetiskt analyserat, paradigmskiftet när gårdagens darling på marknaden på några ögonblick sköljs ut med badvattnet.  Dessa erfarenheter har hos mig byggt precis den form av avmätta skepsis mot "darlings" och flugor som jag menar på är ett ganska effektivt vaccin mot de mest kostsamma överraskningarna som så många så ofta utsätts för på marknaden. Jag har gått på minor och förhoppningsvis lärt mig. Jag har med stor entusiasm testat vilda hypoteser, oftast för att få konstatera att det inte håller. Den mest ambitiösa var när jag under tonåren lekte med en modell som med hjälp av prissättning och prisfluktuation i optioner tänkte att jag kunde få en tidig fingervisning om marknadens förändrade syn på underliggande aktier. Självklart genererade modellen i slutändan inga värdefulla slutsatser, men jag drog lärdom av dylika upptåg.

Grunden till den "fundamentala" bas (fundamental analys) som jag numera står väldigt stadigt på lades när jag mitt under IT-hypen i slutet av 1990-talet av intresse läste varenda årsredovisning jag kom över och fascinerades över hur lågt eget kapital och kassaflöde värderades i traditionella företag som fastigheter, rederier och industrier. Vid denna tid var jag ännu för kritisk mot min egen förmåga, och satte ännu för högt värde på vad auktoriteter på marknaden för tillfället basunerade ut ("den nya ekonomin" etc) för att våga agera fullt ut på min känsla. Jag var väldigt skeptisk till att 20-åriga programmerare som bäljade i sig Joltcola och hade Iron maiden t-shirts värderades till 10-20 mkr på börsen, när de bara debiterade 1000-1500 kr per timme arbetstid och samtidigt var väl avlönade.  Den efterföljande kraschen får med denna bakgrund sägas vara min metamorfos som fundamental analytiker med självförtroende att lita till mina egna slutsatser. Sedan gjorde det mig kanske inte så spännande. Från millenieskiftet fram till 2014 dominerades min portfölj av en enda aktie, som jag också skrev om och löpande kommenterade på forum mm. Lundbergföretagen.  En del andra instickare blev det; jag minns inte minst Swedish Match, Karlshamns (idag AAK), Salus Ansvar och Fenix Outdoor.

Jag klarade finanskrisen 2008-2009 mycket bra av två skäl. Det ena var att jag studerade och fick barn och helt enkelt behövde mina pengar och tvingades skörda portföljen. Det andra skälet var att jag innan finanskrisen noterade paradigmet som jag menar gick under namnet "superkonjunkturen", och var rädd för att riskpremierna konvergerade på ett sätt som signalerade att marknadens riskaptit hade nått nivåer där den inte skulle hålla för minsta motgång (och sådana kommer alltid förr eller senare). Jag skrev om det här på bloggen ("Superkonjunkturens masugn kan få omvänt flöde", 2007-05-14), där jag komiskt nog pekar på att motgångarna ofta inleds med dramatiska händelser och tar upp Enron och 9/11 som exempel; 18 månader innan Lehman kraschade. Vid den här tiden hade jag kommit en bit på vägen och lät inte känslorna fullständigt ta överhanden, och jag hade fortfarande en mild (läs: sund) skepsis mot den egna analysen som går emot etablissemanget. Jag började vid denna tid av detta skäl placera en del av mina pensionspengar i euroobligationer (när euron kostade ca 9,25 kr), men jag behöll viss exponering mot aktiemarknaden vilket gjorde att jag under 2008 såg mitt premiepensionskonto minska med 19 % under ett år då stockholmsbörsen föll 39 % och S&P500 tappade 37 %.  Mitt enda inlägg på bloggen under 2009 var "Makroanalys mars 2009". Efter att under vintern långsamt minskat andelen räntebärande sålde jag där de sista euroobligationerna (euro/sek 11 kr) och gick "all in" i aktiemarknaden två veckor efter att stockholmsbörsen bottnade och slutade året med +45 %. Jag vet inte exakt hur jag gjorde, eller hur jag replikerar det - men gud ska veta att jag kommer att försöka.  Jag tror att ett stort mått av skepsis är en ingrediens. En sådan skepsis som "där och då" framstår som övermaga, korkad och kaxig eftersom man ifrågasätter auktoriteter. Men Oscar Wilde beskrev i mitt tycke en sund inställning på aktiemarknaden när han sa: "när folk är överens med mig har jag alltid en känsla av att jag måste ha fel".

Det man som ständig skeptiker till slut inser är att den i särklass största utmaningen man har som investerare är att våga ta risk - och alltså få bra avkastning på sitt kapital.  Lösningen  (i min mening) är kunskap och information. Förstå riskerna du faktiskt tar, och lär dig leva med dem. En annan insikt när man börjar få självförtroende nog att respektera den egna analysen är att samtidigt vara lika skeptisk mot den och de egna känslorna som mot allt annat. En balans på knivseggen som är svår att lyckas med. Inte minst är det givetvis svårt att övertyga någon annan om en contrarian slutsats när man i nästa andetag släpper lös all sin skepsis och kritik mot den egna slutsatsen. Jag skriver dock primärt inte för att övertyga någon annan. Jag skriver som en del i min egen process. För att jag tycker att det är roligt. Kanske för att jag likt Oscar Wilde behöver en kompakt mur av kritik för att låta mig övertygas om att jag har rätt. 

I am sorry 2016, it´s not me. It´s you

För den som inte redan gjort det tipsar jag om att läsa "Allas lika värde - rapport från underjorden" (2016-12-12, Jens Ganman/Wordpress).

"There is a crack in everything, that´s how the light gets in" -Leonard Cohen

Vad Ganmans text med all önskvärd tydlighet åskådliggör är den spricka - stor som Crand Canyon - som finns mellan det politiska och mediala etablissemanget i Sverige och den verklighet som medborgarna dagligen möter, och efter bästa förmåga lever sina liv i. Det är genom sprickor som dessa Sverigedemokraterna/Trump tar sig in [i parlament och presidentpalats].

Vi lever inte i de bästa av världar. Så länge vi inte jämför med de "verkligheter" som existerat på vår jord under människans existens. Då lever vi faktiskt i de bästa av världar. Vägen dit har varit lika enkel som snabb och slumpartad - det vill säga inte alls. Det har varit en många hundra års farlig och obehaglig marsch genom öknen mot ljuset. Och vi har kommit ganska långt, inte minst de senaste 100-200 åren. 

Det är lite bedrövande att när vi stänger böckerna 2016 kan vi inte annat än konstatera att världen tagit små men påtagliga kliv mot att bli mindre tolerant, risken för konflikter ökar, den personliga integriteten och friheten försämras på platser där den tidigare varit som starkast och förutsättningarna för fortsatt folkbildning förbättras inte i den takt vi (mänskligheten) borde kräva av oss själva. 

Det "politomediala etablissemanget" i flera äldre demokratier är "fat and happy" och har drastiskt överskattat sin ensamrätt till problemformuleringsföreträdet. Som en konsekvens därav är de nu  lika ovilligt som sömndrucket indragna i en kamp om detsamma med en mer eller mindre bildad och oftast rasistisk elefant i porslinsbutiken Sverige. 

Jag för min del är inte hälften så arg och besviken på "elefanten" (det har med låga förväntningar att göra) som jag är på det "politomediala" etablissemangets besuttna, slöa oförmåga och feghet. Det finns saker man måste göra, även om det är farligt/obehagligt. Annars är man ingen politiker/journalist. Då är man bara en liten lort.

Ryktet om min död är betydligt överdrivet

Solnamannen som bloggare kommer tillbaka. Definitivt äldre. Smartare, alternativt sämre självinsikt (...). Varmt välkommen.

Kamratföreningen OKK

En galning är inte galen för att han bär en tvångströja, även om en dylik utstrålar galenskap, och begränsar galningens möjlighet att manifestera sin galenskap. Kausaliteten är uppenbar; skälen till att man bevistar en inrättning som håller sig med tvångströjor kan inte orsakas av att man sedan bär en tvångströja. Den enda rimliga slutsatsen kring tvångströjor med galningar i är att galenskapen inte kommit av, eller ligger i, tvångströjan.

Detta är i all sin enkelhet min åsikt om den så skallade "eurokrisen". Euron är en tvångströja som mer eller mindre väl begränsar möjligheten till galenskap. Detta fungerar utmärkt för många. I jakt på en träffande diagnos borde fokus flyttas från valutan (tvångströjan) som sådan, och istället hamna på den handfull patienter som sprattlar och skriker för glatta livet. "Släpp efter lite på banden så de får lite rörelseutrymme" säger några. "Nej" säger Tyskland som själva trivs fint i sin tvångströja, med passform som ett korvskinn. "Låt galningarna ta av den helt" säger andra, samtidigt som de flesta blir rädda av tanken på vad det kan få för konsekvenser. "Låt oss friska ta av våra tvångströjor" säger ytterligare några.

Samtidigt som den därpå stigande ljudnivån kan invagga oss i den falska tron att galenskapen sprider sig kan jag konstatera att ingen av dessa handlingsplaner löser det faktiska problemet. Detta är den finansiella galenskap som sedan decennier drabbat västerländska pensionssystem i allmänhet och offentliga finanser överlag i länder som Grekland, Irland, Portugal, Spanien, Italien och USA i synnerhet.

Det sägs att sjukdomsinsikt är första steget mot tillfrisknande. I min kristallkula ser jag hur kamratföreningen OKK (offentliga kreditknarkare) har kvällsmöte. "Hej, jag heter Grekland, jag är kreditknarkare". Italien, Spanien, USA, Irland, Portugal och inte minst hela västvärldens medelklass svarar i kör: "HEJ GREKLAND!".

Sluta drömma

Jag läste igår en intressant artikel helt i tidens och den ekonomiskt inkompetenta journalistikens anda: "Låga boräntor räddar plånboken". Låt mig börja med att sammanställa en del intressanta siffror från artikeln mer överskådligt:


Småhus genomsnitt Sverige, prisbasbelopp

1990: 18,87
2000: 23,82 (+26,2%)
2010: 47,17 (+150%)

Det är värt att notera att 1990 var alldeles i början av finanskrisen. Prisutvecklingen som beskrivs är därmed inte "botten till toppen" av prispyramiden, utan snarare pristopp precis innan krisen på 1990-talet och fram till pristoppen 2010.


Snittlön Sverige, prisbasbelopp per månad

1990: 0,4362
2000: 0,5546 (+27,1%)
2005: 0,6167 (+41,4%)
2009: 0,6518 (+49,4%)

Det har varit en väldigt fin löneutveckling i Sverige 1990-2009. Att den skulle fortsätta i denna takt kommande 10-20 år får anses ganska osannolikt om man ser till historien (där sådan här stark utveckling av reallönerna är ganska ovanlig). Därtill förklarar löneökningarna bara ungefär 1/3 av bostadsprisernas uppgång, allt annat lika. År 1990 kostar genosnittshuset 43,26 månadslöner, 2010 kostar det 72,36 månadslöner - 67,26% mer. Om priset för det genomsnittliga småhuset ska vara 43,26 månadslöner (1990 års prisnivå) igen behöver priserna sjunka ca 40% från 2010 års nivå.


Vari ligger då den ovan nämnda idiotin?

"De senaste åren har vi blivit matade med feta tidningsrubriker om skyhöga bostadspriser och dyr el. Trots det slukar boendet inte en större andel av lönen nu än vad det gjort under de senaste 30 åren. Tvärtom. I dag går 27 procent av hushållens disponibla inkomster till boendet. Historiskt sett har det i snitt handlat om cirka 30 procent".

Att den högre räntan 1990 kom sig av att inflationen 1990-1991 var 8,4% medan den 2010-2011 var 0,9% (KPI), och konsekvenserna därav nämns inte. Det innebär ju att den som 1990 hade ett lån om 10 prisbasbelopp och under året endast betalar ränta (alltså inte amorterar något), efter årsskiftet endast har 9,16 av 1991 års prisbasbelopp i lån kvar. Den som 2010 hade 10 prisbasbelopp i lån och endast betalar ränta hade efter årsskiftet istället 9,91 av 2011 års prisbasbelopp i lån. För att bostaden 1990 ska blir dyrare än 2010 krävs att man räknar med en amortering om 8,4% av bolånet. En villa kring huvudstaden kostar från 4 mkr. Lånar du 85% handlar det om 3,4 mkr. Att amortera 8,4% betyder 23.800 kr per månad. Sugen, någon?

Problemet idag är att folk beter sig som om inflationen kommer lösa problemen i deras ansträngda balansräkning innan de nominella bolåneräntorna letar sig upp till 5-7% igen. Med tanke på hur pricksäkert Riksbanken lyckats hålla inflationen kring 1-2% sedan 2%-målet infördes i början av 1990-talet (det är alltså snart två decennier sedan) är det nog dags att sluta hoppas. Kanske inte minst eftersom kortare perioder av verkligt hög inflation som ett brev på posten kommer betyda hög nominell styrränta - och därmed bolåneränta. Sluta drömma, börja amortera.

Gratisbrist snarare än bostadsbrist

Hur ska man som ekonom förstå och tolka begreppet "bostadsbrist" som en nyckel i förståelsen för de svenska bostadsprisernas prisutveckling och prisnivå? En bostad är förhållandevis lätt att definiera och "brist" signalerar att det finns större efterfrågan än utbud. Frågan är vad det egentligen är som efterfrågas. Begreppet "bostadsbrist" användes på samma sätt, i samma syfte i stor omfattning i Irland, UK, Island och USA fram till för lite sedan. I nämnda länder står nu hela bostadsområden tomma, helt eller delvis färdigställda. Faktum är att de svenska husbyggarna med kraft och energi lobbar för att slopa det nyss införda bolånetaket eftersom det fått till konsekvens att efterfrågan på nybyggda trähus minskat så till den milda grad att branschen går på knäna.

Med tanke på ovan nämnda händelseutveckling frågar jag mig om det inte är (och alltid varit) billiga hyresrätter och frikostiga krediter det är brist på - snarare än bostäder.

Den dåliga förhandlingen - när tjänstemännen styr

Industrivärdens VD Anders Nyréns inkomst:

2006: 5,6 mkr fast, 1,3 mkr rörlig lön

2007: 5,8 mkr fast (+3,6%), 1,0 mkr rörlig lön

2008: 6,0 mkr fast (+3,4%), ingen rörlig lön

2009: 6,1 mkr fast (+1,7%), ingen rörlig lön

2010: 7,2 mkr fast (+18%), ingen rörlig lön

För två år sedan, 2008, meddelar Industrivärden:

"Ersättning till verkställande direktören och övriga företagsledningen skall liksom föregående år utgöras av fast lön, rörlig lönedel, övriga förmåner samt pension. Den sammanlagda ersättningen bör vara marknadsmässig och konkurrenskraftig samt stå i relation till ansvar och befogenheter. Rörlig lönedel består av en kortsiktig rörlig lön (årlig) och en långsiktig rörlig lön. Den rörliga lönedelen skall vara maximerad och aldrig överstiga den fasta lönen. Den kortsiktiga rörliga lönedelen baseras på utfall i förhållande till uppsatta mål och av individuella prestationer" Källa: "Höjd lön men ingen bonus för Nyrén"

Men nu gör man helt om, och meddelar att Nyrén schangtilt avsäger sig rörlig lön, men inte utan att han kompenseras med en högre fast lön - nu 9,2 mkr (28% mer än året innan).

Förklaringen står rimligen att finna i att Nyrén har en förmånsbaserad pension som ger honom 70% av den fasta snittlönen hans sista tre år i pension mellan 60 och 65 års ålder, och därefter 60% av denna lön livet ut. Suprise, suprise - Nyrén fyller 57 år och inleder dessa tre år i maj 2011. När Nyréns lön 2010 höjs med 18% räcker det alltså inte för Industrivärden att sätta av en viss procentuell andel av denna nya högre lön framöver för att finansiera pensionen, utan man måste kompensera för den högre lönen lite som om Nyrén tjänat den hela livet. Avsättningen blir 12,4 mkr - lite över två årslöner.

Hade Nyréns lön 2010-2014 ökat som gen gjorde innan 2010, alltså med lite normala 2-4% per år hade lönen varit ungefär:

2009: 6,3 mkr

2010: 6,5 mkr

2011: 6,7 mkr

2012: 6,9 mkr

2013: 7,1 mkr

2014: 7,3 mkr

Snittlönen de sista tre åren hade då blivit 7,1 mkr, och pensionen mellan 60 och 65 års ålder därmed 4,97 mkr per år och därefter 4,26 mkr per år livet ut. Om vi antar att Nyrén blir 83 år gammal och att kapitalkostnaden är 3,5% skulle nuvärdet på denna pension år 2014 uppgå till 78,63 mkr.

Utgår man istället ifrån Nyréns nuvarande lön, 9,2 mkr, och att han kommande år får en löneutveckling om 2-4% per år blir lönen:

2011: 9,2 mkr

2012: 9,5 mkr

2013: 9,8 mkr

2014: 10,1 mkr

Snittlönen de sista tre åren blir då 9,8 mkr, och pensionen mellan 60 och 65 års ålder därmed 6,86 mkr och därefter 5,88 mkr per år livet ut. Gör vi samma antaganden som ovan skulle nuvärdet på denna pension år 2014 bli 98,7 mkr.

Detta är ju helt fenomenalt, strålande rentav. För Anders Nyrén. Jag förstår precis varför han avsäger sig några futtiga rörliga ersättningsmiljoner under tre år. Frågan är kanske snarast hur hans arbetsgivare, i praktiken styrelsen, helt utan anledning väljer att skänka Nyrén ca 20 mkr. Det är ju inte fråga om en fördelaktig förhandling för Nyrén, det är inte ens frågan om en dålig förhandling från Industrivärdens sida - någon förhandling i ordets rätta bemärkelse kan rimligen aldrig ha skett?

Industrivärdens ordförande Sverker Martin-Löf ska vara glad att staten inte är storägare i Industrivärden, då hade hans (och styrelsens) beslut att godtyckligt skänka VD:n Nyrén ca 20 mkr i pension fått samma konsekvenser som för Vattenfalls ordförande Westerberg.

Allvarligt talat gubbar, om ni nu nödvändigtvis vill spela golf med varandra och skrubba varandras ryggar kan ni väl pensionera er och ägna er åt det "på klubben", och överlåta svenskt näringsliv till lite mer professionella, affärsmässiga förmågor?

Att provocera är ingen konst Vilks

Jag är lockad att säga "att provocera är ingen konst", men även om det är busenkelt är det också i allra högsta grad en konstform i ordets rätta bemärkelse. Men så lätt kommer man inte undan. Gör man som konstnär stora anspråk ökar också ansvaret i motsvarande mån. Den självklara frågan om man vill göra provokation till en konst är givetvis vad det konstnärliga yttryckets (främsta) syfte är. Är det att synliggöra och väcka debatt om yttrandefrihet (som Vilks i viss mån gör) är det i mina ögon nobelt. Problemet för mr Vilks är att hans syfte framför alla andra är att synliggöra sin egen person, och skapa sig ett lönsamt kändisskap.

Bäste Lars Vilks. Ditt problem är det faktum att du ägnat inte mindre än 64 år på denna vår jord utan att göra det minsta väsen av ditt påstått brinnande intresse för yttrandefrihet. Inget ordförandeskap i Amnesty, inget skramlande med bössor, inga politiska engagemang och inget huserande av illegala, nordkoreanska flyktingar (?).

Jag skulle önska att jag fick avsluta med strofen: "vi ses på barrikaderna", men det kommer vi inte göra. Nej, ska vi ses krävs det nog snarare att jag styr kosan till något pretentiöst och direkt skitnödigt galleri på "övfre" Östermalm där du förnöjt står och koketterar med lokala överklasskärringar som du hoppas kränga konst till. Det kommer nog inte hända.

PS. Du behöver inte skicka en signerad idolbild

Den perfekta stormen

Svenska Dagbladet skriver i en artikel torsdagen 4:e mars att de svenska storbankerna inklusive SBAB för sin utlåning om ca 1.755 miljarder endast behöver ett eget kapital om ca 9,7 miljarder (0,55%). Regelverket bygger på en teoretisk beräkning av risk. ”Reglerna beskriver verkligheten. Har man inga förluster, vilket vi i princip inte haft sedan vi köpte Stadshypotek 1997, då ska det inte krävas mycket eget kapital” säger Mikael Hallåker och fortsätter ”För det första tror vi inte att det är en fastighetsbubbla. För det andra lånar vi bara ut pengar i förhållande till hushållens betalningsförmåga”.

Är det inte lite lustigt att Handelsbankens köp av Stadshypotek sammanfaller relativt väl med den tid från vilket jag i min krönika "Paradigmskifte på bostadsmarknaden" visar hur en lägenhet i en stockholmsförort stigit i pris med 275-330% utöver inflationen fram tills idag? Hur häpnadsväckande är det att kreditförlusterna är obefintliga om säkerheten för lånen stiger i pris med 12-13% utöver inflationen per år, och den genomsnittliga inflationen är 1,28% (och räntorna i absoluta tal därefter)?

Modellen som genererar slutsatsen att det räcker med ungefär en halv procent eget kapital i bankernas utlåning till hushållen, och Hallåkers inställning att man endast behöver ta hänsyn till hushållens nuvvarande betalningsförmåga, bygger på en förödande felaktighet. Båda tar endast hänsyn till relativt kortsiktig data, och detta under en period som inte bara kännetecknas av en aldrig tidigare skådad reell prisutveckling på bostadsmarknaden och historiskt mycket låg inflation - utan också mycket goda reallöneökningar. Ingen av dessa parametrar är ens enskilt möjliga att under längre tider upprätthålla på 2000-talsnivå. Prisutvecklingen på bostäder kommer på sikt sjunka till en takt som korrelerar med inkomstutvecklingen, inflationen kommer att leta sig upp närmare 2% i årstakt och framtiden kommer, liksom historien, erbjuda perioder med medioker reallöneutveckling. Sannolikheten att alla tre parametrar konvergerar så samstämmigt, och under så lång tid som de gjort under 2000-talet någonsin igen under min livstid (och jag är oförskämt ung) bedömer jag som synnerligen osannolikt. Minns ni meteorologen som stint blickar in satellitbilden, studerar alla väderdata och uttrycker, "oh my god, it´s the perfect storm"?

"Buckle your seatbelt Dorothy, because Kansas is going bye-bye".

The Pacific

Nu väntar uppföljaren av Steven Spielberg och Tom Hanks episka berättelse om e-kompaniet i amerikanska 101:a luftburna divisionens väg genom Europa under andra världskriget. The Pacific grundar sig på Eugene Sledge och Robert Leckie meomoarer: "With the Old Breed" och "Helmet for My Pillow". Jag är förväntansfull.

Nordkorea och Nordkikkejaure

Regeringen har godkänt de 1.100 vindkraftverk som Markbygden Vind AB planerar att bygga utanför Piteå. Kraftveken beräknas kunna producera 12 terrawattimmar elkraft. Kraftverken kommer påverka dryga 3% av området de är spridda på. Enligt regeringen kommer vindkraftsparken inte påverka miljön nämnvärt, men företrädare för den lokala samebyn Kikkejaure är, inte helt oväntat, kritisk.

Det hela påminner i mina ögon lite om nordkoreas förkärlek för att ta varje tillfälle i akt att vattna sin omvärld på ytterligare oförtjänta bidrag och subsidier.

Välkommen till ännu ett valår.

Länkar:

"Ja till jättelik vindkraftspark" (DN, 2010-03-04)

Makroekonomisk reflektion februari 2010

Jag tycker att den keynesianska tanken att stat och offentlighet genom intervention på marknaden ska kunna överbrygga och dämpa effekterna av "lågkonjunktur" och kriser är problematisk och på sikt naiv.

Det är problematiskt eftersom "lågkonjunkturen", även om den oftast är kortare än "högkonjunkturen", fyller en viktigare funktion i ekonomin än den senare - och balansen mellan sund finanspolitik och smygprotektionistiskt bevarande av gamla strukturer är knivskarp. Det är naivt eftersom de som förväntas stå emot stormen och vara verkligt långsiktiga (att föra en sund och vettig finans- och penningpolitik) inte bara är vanliga dödliga - de är dessutom politiker som vill bli omvalda.

Stimulanser idag är åtstramningar och/eller skattehöjningar imorgon (i Sverige alternativt en återgång till den ekonomiska oordningen från 1970- och 1980-tal vilket vore det sämsta av allt). Jag är väl lite rädd över med vilken fart och optimism folk har gått ifrån att se nattmörker till att tro att framtiden är bländande ljus och oproblematisk. Jag är realist, jag tror inte framtiden är bländande ljus, om än "ljus" - och faktum är att jag tror kommande 1-2 år kan bli murrigare än många tror.

Med ett avkastningskrav på 6% reellt per år och (faktiskt) flera god år bakom mig (utifrån min målsättning) kan jag kosta på mig att vara ganska försiktig, och det är precis vad jag har för avsikt att ägna denna vår åt att vara.

Paradigmskifte på bostadsmarknaden

I P3 Dokumentärs program om 90-talskrisen berättar "Anders" om hur han i maj 1990 köpte en 1,5:a i Hägersten för 400.000 kr (13,5 prisbasbelopp), och att han efter några år bestående av "blod, svett och tårar" sålde lägenheten för 300.000 kr (8,2 prisbasbelopp) 1998. Trots att Anders såhär med facit i hand troligen kan sägas ha köpt på toppen och sålt på botten säger han sig vid tiden för försäljningen ha varit väldigt glad att ha blivit av med och sluppit lägenheten, som för honom var så tätt förknippad med ångest och stress.

Varför sköt priset på bostäder i höjden under slutet av 1980-talet, och varför sjönk de i reella termer (som i fallet med Anders) uppemot 40% under stora delar av 1990-talet? Ett enkelt svar på frågan är att vi gick från ett finanspolitiskt system med hög och oberäknelig inflation, höga räntor i absoluta tal (en slags påtvingad hög amortering), en stark exportindustri, låg arbetslöshet och reglerad utlåning - till en situation där utlåningen släpps fri under mitten av 1980-talet (folk lånar för allt vad tyget håller och köper sådant som bedöms besitta reella värden) till dramatisk internationell lågkonjunktur (1991-1994) vilket slår hårt mot svensk exportindustri, hög arbetslöshet, men också ett nytt finanspolitiskt system som fokuserade på att styra inflationen istället för sysselsättningen. Det sistnämnda, skiftet av finanspolitisk doktrin, har senare kommit att visa sig vara mycket bra för svensk ekonomi, men min bedömning är att det under de svåra åren under 1990-talet bidrog till något som kan liknas vid ett stålbad.

Det ligger idag två 1,5:or ute till försäljning i Hägersten. Utropspriset är 1.195.000 kr (28,2 prisbasbelopp) för dem båda, men som bekant är detta lockpriser 10-20% under förväntat slutpris. Verkliga priser ligger således i intervallet 1,3 - 1,5 mkr (30,7 - 35,4 prisbasbelopp). Varför har bostäder som dessa under perioden 1998-2010 stigit med hela 275-330% i reella termer (12-13% utöver inflationen per år i snitt)? Förklaringarna är flera. Alltsedan krisen på 1990-talet har svensk ekonomi haft en häpnadsväckande resa från tafflig konkurrenskraft till en konkurrenskraft i internationell toppklass. Detta har speglats i svenska reallöneökningar som under nämnda tid varit historiskt höga. Möjligheten att låna pengar har blivit synnerligen goda, kraven på kontantinsats vid bostadsköp har justerats ned och i vissa fall försvunnit helt, topplånen (med högre ränta och amorteringskrav) försvann i det närmaste helt för några år sedan (men verkar nu återigen se dagens ljus). Amorteringsfritt har under 2000-talets första decennium blivit ett begrepp. Trots att inflationen inte längre äter upp svenskarnas bolån (inflationen 1998-2010 har varit 16,5%, eller ca 1,3% i årstakt) väljer allt färre att amortera. Trenden under 2000-talet har snarare varit att i takt med att värdet på bostaden stiger låna upp mer pengar för för att finansiera konsumtion som lyxrenoveringar, resor och nya bilar. När de tre journalisterna Gustaf Olivercrona, Åke Ortmark och Lars Orup i oktober 1967 intervjuar statsminister Tage Erlander gör denne gällande en rimlig boendekostnad är 20-25% av inkomsten. Låt oss konstatera att synen på, och acceptansen för, hur stor andel av våra inkomster som går till bostaden har ökat betänkligt de senaste decennierna.

Är detta en rimlig utveckling? Är den hållbar? Det enkla svaret är helt enkelt nej, men det finns skäl att låta frågornas komplexitet få det utrymme de förtjänar. Låt oss dela upp frågan i två delar: prisutveckling och prisnivå.

Prisutveckling
Det är långsiktigt helt orimligt att bostäder stiger i pris i snabbare takt än inkomsterna i samhället. Det får ju per definition konsekvensen att vi lägger en större och större andel av våra inkomster på bostaden och var och en inser att vi inte kan lägga vare sig 100, 90 eller 80% av inkomsten på vår bostad. Utvecklingen går att illustrera genom att jämföra med att spela roulette. Varje år som bostadspriserna stiger snabbare än inkomsterna så landar kulan på rött. Varje år som priserna stiger mindre än inkomsterna landar kulan på svart. De tolv åren 1998-2009 har kulan varje år landat på rött. Rent logiskt finns det här två vägar att gå för att genom en modell förutse framtiden: antingen väljer man att söka historiska mönster och kommer då till slutsatsen att "det blir rött", eller så studerar man grundläggande matematiska förutsättningar och inser att kulan i ungefär hälften av fallen bör landa på svart, att det bara är en tidsfråga innan kulan landar på svart – och att det är fullt möjligt för kulan att landa på svart flera gånger i följd. I det svenska "bostadsparadigmet" har väldigt många kommit att välja den första modellen vilket jag hävdar har spätt på prisutvecklingen än mer eftersom ett väldigt tryggt tillgångsslag (som inte tappar i värde) enligt ekonomisk logik ska värderas högre än ett mindre tryggt tillgångsslag (allt annat lika). En bostad är inte i sig självt ett väldigt tryggt tillgångsslag, men kommer under kortare tider kunna uppvisa sådana kvalitéer om alla inblandade parter för en tid är övertygade om att så är fallet – och agera därefter. Risken för besvikelser i sådana lägen blir naturligtvis stor, liksom konsekvenserna därav.


Prisnivå
Vad som är en långsiktigt rimlig prisnivå att utgå ifrån (som på sikt ska korrelera väl med inkomstutvecklingen) är en betydligt svårare fråga. Å ena sidan är Sverige idag på många sätt ett annat land än det i vilket en 1,5:a i Hägersten värderades till motsvarande 350.000 kr. Det finns inga som helst skäl att förvänta sig att priserna ska sjunka ner till sådana nivåer igen så länge Sverige institutionellt fungerar som det gör idag. Det är dock värt att påpeka att fallhöjden från 1,3 – 1,5 mkr för lägenheten i Hägersten är hisnande även om man dubblar det inflationsjusterade priset från 1998, och det borde kanske mana till viss eftertanke. Tror jag att 1,5:or i Hägersten kommer säljas för motsvarande 700.000 kr inom tre år? Nej, men jag är i det närmast helt övertygad om att ett långsiktigt rimlig/hållbar prisnivå (där priserna över tiden kan korrelera väl med inkomstutvecklingen) på bostäder i Stockholm ligger 15-25% under dagens nivåer.

Det finns skäl för alla och envar att pröva konsekvenserna av en sådan här utveckling i den egna ekonomin, för som bekant är det inte det vi inte vet som sätter oss i klistret – utan det vi är helt övertygade om men som helt enkelt inte stämmer.

6 mån portföljen februari-augusti 2010

I vanlig ordning är målsättningen i första hand 6-7% rell avkastning i årstakt (detta blir tufft med mycket räntesparande i portföljen våren 2010) och bättre än OMXS30 i andra hand. Jag tänkte börja med procentuell fördelning istället för lika andelar, vilket möjliggör lite bättre "finjustering".

Axfood (226 kr) 20%
Fortum (187 kr) 10%
TeliaSonera (49,53 kr) 10%
Time Sparkonto Plus (2,6% ränta) 60%

OMXS30 942,27

Uppföljning 6 mån portföljen okt 08 till apr 09

Som bekant har bloggen i allmänhet och min sexmånadersportfölj i synnerhet i det närmaste fallit i glömska under 2008 och 2009. Så plötsligt började jag skriva så smått igen och nu har jag några uppslag jag tänkte jobba med, och bland dem är en ny 6 mån portfölj. Jag måste dock börja med att följa upp den sista portföljen, vilket jag aldrig gjorde. Det som gäller är stängningskurserna 5/4 2009.

Berkshire Hathaway, -3,8%
Fenix Outdoor, -13,5%
Fortum, -34,7%
Industrivärden C, -16,5%
Lundbergs, -5%
Snitt: -14,7%
OMXS30, -3,0%

En fullkomligt katastrofal utveckling, som för första gången inte klarar något av kraven (reell eller absolut avkastning). Jag och sambon glädjs åt att vi behöll Fenix Outdoor till början av 2010, och sålde för 175-178 kr (all time high den dagen) och utvecklingen i Fortum och Lundbergs (den senare såld kring 330-340 kr).

Sverige, euron och ekonomisk dynamik

När jag för snart sex år sedan röstade ja till euron levde jag i tron att nejsägarnas starkaste argument förtogs utav det faktum att den svenska och ”den europeiska” ekonomin kommit att konvergera och att man i tongivande cykliskt hänseende inte bara korrelerade utan var förhållandevis samspelta. Det är måhända idag värt att påpeka att jag snarare än Grekland och Irland tänkte på bjässarna Tyskland och Frankrike, men även mindre länder i vår närhet som Holland, Belgien och Finland som allihop tillsammans står för drygt en tredjedel av svensk export och något över en tredjedel av svensk import. På grund av detta fokuserade jag alltför lite på dynamiken, eller den eventuella bristen på den, i svensk ekonomi. Låt gå att finanskrisen 2007-2010 av många sägs var den värsta i mannaminne, jag är ändå villig att erkänna att jag hade fel och överskattade den svenska ekonomins förmåga att gå i takt med sin omedelbara omvärld, konkurrentländer och största handelspartners. I och med detta underskattade jag också behovet av dynamik i ekonomin. Greklands situation är ett pågående exempel på behovet av denna dynamik.

I en tid där jag tycker det finns skäl för fler ekonomer att krypa till korset med erkännande likt det ovan förvånas jag lite över att den folkliga opinionen tycks gå i motsatt riktning – det finns en utbredd tro att vi hade klarat oss bättre om Sverige varit med i EMU och implementerat euron som valuta. Måhända bygger detta på okunskap då man inte inser att om det inte vore för att vi hade den svenska kronan, som depricerade ca 10% 2007-2008 hade det rimligen funnits ett behov för företagen att sänka sina priser och kostnader betydande. Jag behöver gissningsvis inte gå in på vad detta skulle få för konsekvenser i stora svenska exportörer och tillika arbetsgivare som Volvo, Ericsson, Volvo personvagnar, SCA, Scania, Electrolux, Atlas Copco, Sandvik mfl. Riskerna är här uppenbara, svensk arbetsmarknad är rigid och allt annat än dynamisk vilket tvivelsutan hade inneburit betydligt högre arbetslöshet med euron 2007-2010 än den vi nu har. En annan risk är det faktum att svenska konkurrenskraft och ordningen i de offentliga finanserna gör att svensk ekonomis utsikter kommande år ser starkare ut än Tysklands, Frankrikes, Italiens och Spaniens tillsammans, vilket talar för att EMU-området under de kommande åren kommer att ha lägre inflation och ränta än Sverige. I ett läge där kreditexpansionen och prisutvecklingen får såväl Riksbanken som Finansinspektionen att börja tala om åtgärder för att undvika en framtida bubbla och krasch på bostadsmarknaden vore det naturligtvis inget vidare om svensk ekonomi framöver dopades med ett lågt europeiskt ränteläge.

Min slutsats, och mitt svar till eurofantasterna i Folkpartiet är att visst kan vi rösta om euron, och visst kan jag tänka mig att rösta ja. Börja dock med att se till att reformera svensk arbetsmarknad till en dynamik i nivå med den danska, sluta prata om att kompensera pensionärer när det pensionssystem som fem av sju partier (inklusive Folkpartiet) skapat i en blocköverskridande uppgörelse fungerar precis som det var tänkt, slopa ränteavdragen, lagstifta om maximal belåningsgrad av bostadshus och sälj eller lägg ned statliga SBAB vars huvudsakliga ”bedrift” har varit att avskaffa de samhällsekonomiskt eminenta topplånen.

På spaning

När bolibompa hemma i mitt vardagsrum är slut och eftertexterna gör sig gällande reagerar undertecknads telningar med att frustrerat lipa (de pratar ännu inte) och vända blicken mot närmast tänkbara förälder, eller ännu hellre sätta fart mot fjärrkontrollen (vi har naturligtvis bara en för att styra "allt"). I och med detta synliggör min avkomma med all önskvärd tydlighet de utmaningar mediabolag ställs inför, och än mer kommer att ställas inför i framtiden. Själv vill jag minnas att min egen reaktion när Skrotnisse och hans vänner led mot sitt slut huvudsakligen var förväntan inför nästa avsnitt (en vecka senare). När det gäller mina egna barn är det tydligt att tanken på att någon bortom fjärrkontrollen, och än mindre utanför hemmets lugna vrå kontrollerar utbudet på skärmen i vardagsrummet är helt främmande.

Röster från barnkammaren: försten att säga "google" får en iPad.


Kompletterande, aktuell länk: "Reklamradion tappar de unga till Spotify" (DN, 2010-02-27)

Makroanalys mars 2009

Reporäntan är 1,00% men på marknaden handlas tremånadersräntan till 0,27% (femåringen 2,32% och tioåringen 3,11%). Korträntan (tremånaders) handlas med mycket låg, eller negativ realränta och signalerar en överdriven flykt från risk (acceptans för obefintlig reell avkastning) eller en tro på smärre deflationstakt på kort sikt. Ovanstående signalerar en mycket stark tro på dramatiskt sänkt styrränta Q2 2009, och mycket låga inflationsförväntningar 2009-2013; givet en "normal" realränta så lågt som 0,25-0,75% i årstakt under hela perioden. Tioåringen signalerar (givet normal realränta) en tro på en inflationstakt i spannet 0,25-1,25% i årstakt under perioden 2009 och 2019. Beaktat femåringen och tioåringen förväntar sig marknaden alltså en högre inflationstakt 2014-2019 än 2009-2013, men ändå betydligt under riksbankens mål om 2%.

Sammanfattningsvis; även om styrräntan i praktiken inte bottnat riktigt ännu går denna botten att skönja i marknadens prissättning av korträntan Q2 2009, inflationstakten studsade för all del upp januari-februari jämfört med slutet på förra året, men förväntningarna på inflationstakten mars och Q2 2009 får betraktas som mycket låga – bottenkänning? De nominella långräntorna är mycket låga, och realräntan är (givet att riksbankens inflationsmål om 1-3% uppnås) mycket låg eller rentav obefintlig. Tillväxtförväntningarna i år och nästa år har justerats ned dramatiskt och varslen under hösten och vintern har varit omfattande och väntas fortsätta. Det faktum att negativa nyheter sedan en tid påverkar aktiemarknaden relativt lite på kort sikt signalerar att nervösa spekulanter jagats ur aktiemarknaden på grund av liten eller obefintlig riskaptit.

Min slutsats är att allt utom arbetslösheten/varslen signalerar makroekonomisk bottenkänning. Jag tror marknaden är alltför pessimistisk i sin syn på den globala konjunkturen och därmed inflationstakten 2011-2019. Det betyder för all del ingen direkt och/eller precis utsaga om börsens utveckling på vare sig tre eller sex månader sikt, men historien/teorin säger oss att i detta läge ska man sälja obligationer till förmån för aktier, vars relativt ordentliga utdelningssänkningar till trots ger en direktavkastning på närmare 5% (OMXS30), en närmast hisnande siffra med tanke på marknadens inflationsförväntingar kommande 5-10 år.