Sverige, euron och ekonomisk dynamik

När jag för snart sex år sedan röstade ja till euron levde jag i tron att nejsägarnas starkaste argument förtogs utav det faktum att den svenska och ”den europeiska” ekonomin kommit att konvergera och att man i tongivande cykliskt hänseende inte bara korrelerade utan var förhållandevis samspelta. Det är måhända idag värt att påpeka att jag snarare än Grekland och Irland tänkte på bjässarna Tyskland och Frankrike, men även mindre länder i vår närhet som Holland, Belgien och Finland som allihop tillsammans står för drygt en tredjedel av svensk export och något över en tredjedel av svensk import. På grund av detta fokuserade jag alltför lite på dynamiken, eller den eventuella bristen på den, i svensk ekonomi. Låt gå att finanskrisen 2007-2010 av många sägs var den värsta i mannaminne, jag är ändå villig att erkänna att jag hade fel och överskattade den svenska ekonomins förmåga att gå i takt med sin omedelbara omvärld, konkurrentländer och största handelspartners. I och med detta underskattade jag också behovet av dynamik i ekonomin. Greklands situation är ett pågående exempel på behovet av denna dynamik.

I en tid där jag tycker det finns skäl för fler ekonomer att krypa till korset med erkännande likt det ovan förvånas jag lite över att den folkliga opinionen tycks gå i motsatt riktning – det finns en utbredd tro att vi hade klarat oss bättre om Sverige varit med i EMU och implementerat euron som valuta. Måhända bygger detta på okunskap då man inte inser att om det inte vore för att vi hade den svenska kronan, som depricerade ca 10% 2007-2008 hade det rimligen funnits ett behov för företagen att sänka sina priser och kostnader betydande. Jag behöver gissningsvis inte gå in på vad detta skulle få för konsekvenser i stora svenska exportörer och tillika arbetsgivare som Volvo, Ericsson, Volvo personvagnar, SCA, Scania, Electrolux, Atlas Copco, Sandvik mfl. Riskerna är här uppenbara, svensk arbetsmarknad är rigid och allt annat än dynamisk vilket tvivelsutan hade inneburit betydligt högre arbetslöshet med euron 2007-2010 än den vi nu har. En annan risk är det faktum att svenska konkurrenskraft och ordningen i de offentliga finanserna gör att svensk ekonomis utsikter kommande år ser starkare ut än Tysklands, Frankrikes, Italiens och Spaniens tillsammans, vilket talar för att EMU-området under de kommande åren kommer att ha lägre inflation och ränta än Sverige. I ett läge där kreditexpansionen och prisutvecklingen får såväl Riksbanken som Finansinspektionen att börja tala om åtgärder för att undvika en framtida bubbla och krasch på bostadsmarknaden vore det naturligtvis inget vidare om svensk ekonomi framöver dopades med ett lågt europeiskt ränteläge.

Min slutsats, och mitt svar till eurofantasterna i Folkpartiet är att visst kan vi rösta om euron, och visst kan jag tänka mig att rösta ja. Börja dock med att se till att reformera svensk arbetsmarknad till en dynamik i nivå med den danska, sluta prata om att kompensera pensionärer när det pensionssystem som fem av sju partier (inklusive Folkpartiet) skapat i en blocköverskridande uppgörelse fungerar precis som det var tänkt, slopa ränteavdragen, lagstifta om maximal belåningsgrad av bostadshus och sälj eller lägg ned statliga SBAB vars huvudsakliga ”bedrift” har varit att avskaffa de samhällsekonomiskt eminenta topplånen.