Jag är lockad att säga "att provocera är ingen konst", men även om det är busenkelt är det också i allra högsta grad en konstform i ordets rätta bemärkelse. Men så lätt kommer man inte undan. Gör man som konstnär stora anspråk ökar också ansvaret i motsvarande mån. Den självklara frågan om man vill göra provokation till en konst är givetvis vad det konstnärliga yttryckets (främsta) syfte är. Är det att synliggöra och väcka debatt om yttrandefrihet (som Vilks i viss mån gör) är det i mina ögon nobelt. Problemet för mr Vilks är att hans syfte framför alla andra är att synliggöra sin egen person, och skapa sig ett lönsamt kändisskap.
Bäste Lars Vilks. Ditt problem är det faktum att du ägnat inte mindre än 64 år på denna vår jord utan att göra det minsta väsen av ditt påstått brinnande intresse för yttrandefrihet. Inget ordförandeskap i Amnesty, inget skramlande med bössor, inga politiska engagemang och inget huserande av illegala, nordkoreanska flyktingar (?).
Jag skulle önska att jag fick avsluta med strofen: "vi ses på barrikaderna", men det kommer vi inte göra. Nej, ska vi ses krävs det nog snarare att jag styr kosan till något pretentiöst och direkt skitnödigt galleri på "övfre" Östermalm där du förnöjt står och koketterar med lokala överklasskärringar som du hoppas kränga konst till. Det kommer nog inte hända.
PS. Du behöver inte skicka en signerad idolbild
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar