The Pacific

Nu väntar uppföljaren av Steven Spielberg och Tom Hanks episka berättelse om e-kompaniet i amerikanska 101:a luftburna divisionens väg genom Europa under andra världskriget. The Pacific grundar sig på Eugene Sledge och Robert Leckie meomoarer: "With the Old Breed" och "Helmet for My Pillow". Jag är förväntansfull.

Nordkorea och Nordkikkejaure

Regeringen har godkänt de 1.100 vindkraftverk som Markbygden Vind AB planerar att bygga utanför Piteå. Kraftveken beräknas kunna producera 12 terrawattimmar elkraft. Kraftverken kommer påverka dryga 3% av området de är spridda på. Enligt regeringen kommer vindkraftsparken inte påverka miljön nämnvärt, men företrädare för den lokala samebyn Kikkejaure är, inte helt oväntat, kritisk.

Det hela påminner i mina ögon lite om nordkoreas förkärlek för att ta varje tillfälle i akt att vattna sin omvärld på ytterligare oförtjänta bidrag och subsidier.

Välkommen till ännu ett valår.

Länkar:

"Ja till jättelik vindkraftspark" (DN, 2010-03-04)

Makroekonomisk reflektion februari 2010

Jag tycker att den keynesianska tanken att stat och offentlighet genom intervention på marknaden ska kunna överbrygga och dämpa effekterna av "lågkonjunktur" och kriser är problematisk och på sikt naiv.

Det är problematiskt eftersom "lågkonjunkturen", även om den oftast är kortare än "högkonjunkturen", fyller en viktigare funktion i ekonomin än den senare - och balansen mellan sund finanspolitik och smygprotektionistiskt bevarande av gamla strukturer är knivskarp. Det är naivt eftersom de som förväntas stå emot stormen och vara verkligt långsiktiga (att föra en sund och vettig finans- och penningpolitik) inte bara är vanliga dödliga - de är dessutom politiker som vill bli omvalda.

Stimulanser idag är åtstramningar och/eller skattehöjningar imorgon (i Sverige alternativt en återgång till den ekonomiska oordningen från 1970- och 1980-tal vilket vore det sämsta av allt). Jag är väl lite rädd över med vilken fart och optimism folk har gått ifrån att se nattmörker till att tro att framtiden är bländande ljus och oproblematisk. Jag är realist, jag tror inte framtiden är bländande ljus, om än "ljus" - och faktum är att jag tror kommande 1-2 år kan bli murrigare än många tror.

Med ett avkastningskrav på 6% reellt per år och (faktiskt) flera god år bakom mig (utifrån min målsättning) kan jag kosta på mig att vara ganska försiktig, och det är precis vad jag har för avsikt att ägna denna vår åt att vara.

Paradigmskifte på bostadsmarknaden

I P3 Dokumentärs program om 90-talskrisen berättar "Anders" om hur han i maj 1990 köpte en 1,5:a i Hägersten för 400.000 kr (13,5 prisbasbelopp), och att han efter några år bestående av "blod, svett och tårar" sålde lägenheten för 300.000 kr (8,2 prisbasbelopp) 1998. Trots att Anders såhär med facit i hand troligen kan sägas ha köpt på toppen och sålt på botten säger han sig vid tiden för försäljningen ha varit väldigt glad att ha blivit av med och sluppit lägenheten, som för honom var så tätt förknippad med ångest och stress.

Varför sköt priset på bostäder i höjden under slutet av 1980-talet, och varför sjönk de i reella termer (som i fallet med Anders) uppemot 40% under stora delar av 1990-talet? Ett enkelt svar på frågan är att vi gick från ett finanspolitiskt system med hög och oberäknelig inflation, höga räntor i absoluta tal (en slags påtvingad hög amortering), en stark exportindustri, låg arbetslöshet och reglerad utlåning - till en situation där utlåningen släpps fri under mitten av 1980-talet (folk lånar för allt vad tyget håller och köper sådant som bedöms besitta reella värden) till dramatisk internationell lågkonjunktur (1991-1994) vilket slår hårt mot svensk exportindustri, hög arbetslöshet, men också ett nytt finanspolitiskt system som fokuserade på att styra inflationen istället för sysselsättningen. Det sistnämnda, skiftet av finanspolitisk doktrin, har senare kommit att visa sig vara mycket bra för svensk ekonomi, men min bedömning är att det under de svåra åren under 1990-talet bidrog till något som kan liknas vid ett stålbad.

Det ligger idag två 1,5:or ute till försäljning i Hägersten. Utropspriset är 1.195.000 kr (28,2 prisbasbelopp) för dem båda, men som bekant är detta lockpriser 10-20% under förväntat slutpris. Verkliga priser ligger således i intervallet 1,3 - 1,5 mkr (30,7 - 35,4 prisbasbelopp). Varför har bostäder som dessa under perioden 1998-2010 stigit med hela 275-330% i reella termer (12-13% utöver inflationen per år i snitt)? Förklaringarna är flera. Alltsedan krisen på 1990-talet har svensk ekonomi haft en häpnadsväckande resa från tafflig konkurrenskraft till en konkurrenskraft i internationell toppklass. Detta har speglats i svenska reallöneökningar som under nämnda tid varit historiskt höga. Möjligheten att låna pengar har blivit synnerligen goda, kraven på kontantinsats vid bostadsköp har justerats ned och i vissa fall försvunnit helt, topplånen (med högre ränta och amorteringskrav) försvann i det närmaste helt för några år sedan (men verkar nu återigen se dagens ljus). Amorteringsfritt har under 2000-talets första decennium blivit ett begrepp. Trots att inflationen inte längre äter upp svenskarnas bolån (inflationen 1998-2010 har varit 16,5%, eller ca 1,3% i årstakt) väljer allt färre att amortera. Trenden under 2000-talet har snarare varit att i takt med att värdet på bostaden stiger låna upp mer pengar för för att finansiera konsumtion som lyxrenoveringar, resor och nya bilar. När de tre journalisterna Gustaf Olivercrona, Åke Ortmark och Lars Orup i oktober 1967 intervjuar statsminister Tage Erlander gör denne gällande en rimlig boendekostnad är 20-25% av inkomsten. Låt oss konstatera att synen på, och acceptansen för, hur stor andel av våra inkomster som går till bostaden har ökat betänkligt de senaste decennierna.

Är detta en rimlig utveckling? Är den hållbar? Det enkla svaret är helt enkelt nej, men det finns skäl att låta frågornas komplexitet få det utrymme de förtjänar. Låt oss dela upp frågan i två delar: prisutveckling och prisnivå.

Prisutveckling
Det är långsiktigt helt orimligt att bostäder stiger i pris i snabbare takt än inkomsterna i samhället. Det får ju per definition konsekvensen att vi lägger en större och större andel av våra inkomster på bostaden och var och en inser att vi inte kan lägga vare sig 100, 90 eller 80% av inkomsten på vår bostad. Utvecklingen går att illustrera genom att jämföra med att spela roulette. Varje år som bostadspriserna stiger snabbare än inkomsterna så landar kulan på rött. Varje år som priserna stiger mindre än inkomsterna landar kulan på svart. De tolv åren 1998-2009 har kulan varje år landat på rött. Rent logiskt finns det här två vägar att gå för att genom en modell förutse framtiden: antingen väljer man att söka historiska mönster och kommer då till slutsatsen att "det blir rött", eller så studerar man grundläggande matematiska förutsättningar och inser att kulan i ungefär hälften av fallen bör landa på svart, att det bara är en tidsfråga innan kulan landar på svart – och att det är fullt möjligt för kulan att landa på svart flera gånger i följd. I det svenska "bostadsparadigmet" har väldigt många kommit att välja den första modellen vilket jag hävdar har spätt på prisutvecklingen än mer eftersom ett väldigt tryggt tillgångsslag (som inte tappar i värde) enligt ekonomisk logik ska värderas högre än ett mindre tryggt tillgångsslag (allt annat lika). En bostad är inte i sig självt ett väldigt tryggt tillgångsslag, men kommer under kortare tider kunna uppvisa sådana kvalitéer om alla inblandade parter för en tid är övertygade om att så är fallet – och agera därefter. Risken för besvikelser i sådana lägen blir naturligtvis stor, liksom konsekvenserna därav.


Prisnivå
Vad som är en långsiktigt rimlig prisnivå att utgå ifrån (som på sikt ska korrelera väl med inkomstutvecklingen) är en betydligt svårare fråga. Å ena sidan är Sverige idag på många sätt ett annat land än det i vilket en 1,5:a i Hägersten värderades till motsvarande 350.000 kr. Det finns inga som helst skäl att förvänta sig att priserna ska sjunka ner till sådana nivåer igen så länge Sverige institutionellt fungerar som det gör idag. Det är dock värt att påpeka att fallhöjden från 1,3 – 1,5 mkr för lägenheten i Hägersten är hisnande även om man dubblar det inflationsjusterade priset från 1998, och det borde kanske mana till viss eftertanke. Tror jag att 1,5:or i Hägersten kommer säljas för motsvarande 700.000 kr inom tre år? Nej, men jag är i det närmast helt övertygad om att ett långsiktigt rimlig/hållbar prisnivå (där priserna över tiden kan korrelera väl med inkomstutvecklingen) på bostäder i Stockholm ligger 15-25% under dagens nivåer.

Det finns skäl för alla och envar att pröva konsekvenserna av en sådan här utveckling i den egna ekonomin, för som bekant är det inte det vi inte vet som sätter oss i klistret – utan det vi är helt övertygade om men som helt enkelt inte stämmer.

6 mån portföljen februari-augusti 2010

I vanlig ordning är målsättningen i första hand 6-7% rell avkastning i årstakt (detta blir tufft med mycket räntesparande i portföljen våren 2010) och bättre än OMXS30 i andra hand. Jag tänkte börja med procentuell fördelning istället för lika andelar, vilket möjliggör lite bättre "finjustering".

Axfood (226 kr) 20%
Fortum (187 kr) 10%
TeliaSonera (49,53 kr) 10%
Time Sparkonto Plus (2,6% ränta) 60%

OMXS30 942,27

Uppföljning 6 mån portföljen okt 08 till apr 09

Som bekant har bloggen i allmänhet och min sexmånadersportfölj i synnerhet i det närmaste fallit i glömska under 2008 och 2009. Så plötsligt började jag skriva så smått igen och nu har jag några uppslag jag tänkte jobba med, och bland dem är en ny 6 mån portfölj. Jag måste dock börja med att följa upp den sista portföljen, vilket jag aldrig gjorde. Det som gäller är stängningskurserna 5/4 2009.

Berkshire Hathaway, -3,8%
Fenix Outdoor, -13,5%
Fortum, -34,7%
Industrivärden C, -16,5%
Lundbergs, -5%
Snitt: -14,7%
OMXS30, -3,0%

En fullkomligt katastrofal utveckling, som för första gången inte klarar något av kraven (reell eller absolut avkastning). Jag och sambon glädjs åt att vi behöll Fenix Outdoor till början av 2010, och sålde för 175-178 kr (all time high den dagen) och utvecklingen i Fortum och Lundbergs (den senare såld kring 330-340 kr).

Sverige, euron och ekonomisk dynamik

När jag för snart sex år sedan röstade ja till euron levde jag i tron att nejsägarnas starkaste argument förtogs utav det faktum att den svenska och ”den europeiska” ekonomin kommit att konvergera och att man i tongivande cykliskt hänseende inte bara korrelerade utan var förhållandevis samspelta. Det är måhända idag värt att påpeka att jag snarare än Grekland och Irland tänkte på bjässarna Tyskland och Frankrike, men även mindre länder i vår närhet som Holland, Belgien och Finland som allihop tillsammans står för drygt en tredjedel av svensk export och något över en tredjedel av svensk import. På grund av detta fokuserade jag alltför lite på dynamiken, eller den eventuella bristen på den, i svensk ekonomi. Låt gå att finanskrisen 2007-2010 av många sägs var den värsta i mannaminne, jag är ändå villig att erkänna att jag hade fel och överskattade den svenska ekonomins förmåga att gå i takt med sin omedelbara omvärld, konkurrentländer och största handelspartners. I och med detta underskattade jag också behovet av dynamik i ekonomin. Greklands situation är ett pågående exempel på behovet av denna dynamik.

I en tid där jag tycker det finns skäl för fler ekonomer att krypa till korset med erkännande likt det ovan förvånas jag lite över att den folkliga opinionen tycks gå i motsatt riktning – det finns en utbredd tro att vi hade klarat oss bättre om Sverige varit med i EMU och implementerat euron som valuta. Måhända bygger detta på okunskap då man inte inser att om det inte vore för att vi hade den svenska kronan, som depricerade ca 10% 2007-2008 hade det rimligen funnits ett behov för företagen att sänka sina priser och kostnader betydande. Jag behöver gissningsvis inte gå in på vad detta skulle få för konsekvenser i stora svenska exportörer och tillika arbetsgivare som Volvo, Ericsson, Volvo personvagnar, SCA, Scania, Electrolux, Atlas Copco, Sandvik mfl. Riskerna är här uppenbara, svensk arbetsmarknad är rigid och allt annat än dynamisk vilket tvivelsutan hade inneburit betydligt högre arbetslöshet med euron 2007-2010 än den vi nu har. En annan risk är det faktum att svenska konkurrenskraft och ordningen i de offentliga finanserna gör att svensk ekonomis utsikter kommande år ser starkare ut än Tysklands, Frankrikes, Italiens och Spaniens tillsammans, vilket talar för att EMU-området under de kommande åren kommer att ha lägre inflation och ränta än Sverige. I ett läge där kreditexpansionen och prisutvecklingen får såväl Riksbanken som Finansinspektionen att börja tala om åtgärder för att undvika en framtida bubbla och krasch på bostadsmarknaden vore det naturligtvis inget vidare om svensk ekonomi framöver dopades med ett lågt europeiskt ränteläge.

Min slutsats, och mitt svar till eurofantasterna i Folkpartiet är att visst kan vi rösta om euron, och visst kan jag tänka mig att rösta ja. Börja dock med att se till att reformera svensk arbetsmarknad till en dynamik i nivå med den danska, sluta prata om att kompensera pensionärer när det pensionssystem som fem av sju partier (inklusive Folkpartiet) skapat i en blocköverskridande uppgörelse fungerar precis som det var tänkt, slopa ränteavdragen, lagstifta om maximal belåningsgrad av bostadshus och sälj eller lägg ned statliga SBAB vars huvudsakliga ”bedrift” har varit att avskaffa de samhällsekonomiskt eminenta topplånen.

På spaning

När bolibompa hemma i mitt vardagsrum är slut och eftertexterna gör sig gällande reagerar undertecknads telningar med att frustrerat lipa (de pratar ännu inte) och vända blicken mot närmast tänkbara förälder, eller ännu hellre sätta fart mot fjärrkontrollen (vi har naturligtvis bara en för att styra "allt"). I och med detta synliggör min avkomma med all önskvärd tydlighet de utmaningar mediabolag ställs inför, och än mer kommer att ställas inför i framtiden. Själv vill jag minnas att min egen reaktion när Skrotnisse och hans vänner led mot sitt slut huvudsakligen var förväntan inför nästa avsnitt (en vecka senare). När det gäller mina egna barn är det tydligt att tanken på att någon bortom fjärrkontrollen, och än mindre utanför hemmets lugna vrå kontrollerar utbudet på skärmen i vardagsrummet är helt främmande.

Röster från barnkammaren: försten att säga "google" får en iPad.


Kompletterande, aktuell länk: "Reklamradion tappar de unga till Spotify" (DN, 2010-02-27)

Makroanalys mars 2009

Reporäntan är 1,00% men på marknaden handlas tremånadersräntan till 0,27% (femåringen 2,32% och tioåringen 3,11%). Korträntan (tremånaders) handlas med mycket låg, eller negativ realränta och signalerar en överdriven flykt från risk (acceptans för obefintlig reell avkastning) eller en tro på smärre deflationstakt på kort sikt. Ovanstående signalerar en mycket stark tro på dramatiskt sänkt styrränta Q2 2009, och mycket låga inflationsförväntningar 2009-2013; givet en "normal" realränta så lågt som 0,25-0,75% i årstakt under hela perioden. Tioåringen signalerar (givet normal realränta) en tro på en inflationstakt i spannet 0,25-1,25% i årstakt under perioden 2009 och 2019. Beaktat femåringen och tioåringen förväntar sig marknaden alltså en högre inflationstakt 2014-2019 än 2009-2013, men ändå betydligt under riksbankens mål om 2%.

Sammanfattningsvis; även om styrräntan i praktiken inte bottnat riktigt ännu går denna botten att skönja i marknadens prissättning av korträntan Q2 2009, inflationstakten studsade för all del upp januari-februari jämfört med slutet på förra året, men förväntningarna på inflationstakten mars och Q2 2009 får betraktas som mycket låga – bottenkänning? De nominella långräntorna är mycket låga, och realräntan är (givet att riksbankens inflationsmål om 1-3% uppnås) mycket låg eller rentav obefintlig. Tillväxtförväntningarna i år och nästa år har justerats ned dramatiskt och varslen under hösten och vintern har varit omfattande och väntas fortsätta. Det faktum att negativa nyheter sedan en tid påverkar aktiemarknaden relativt lite på kort sikt signalerar att nervösa spekulanter jagats ur aktiemarknaden på grund av liten eller obefintlig riskaptit.

Min slutsats är att allt utom arbetslösheten/varslen signalerar makroekonomisk bottenkänning. Jag tror marknaden är alltför pessimistisk i sin syn på den globala konjunkturen och därmed inflationstakten 2011-2019. Det betyder för all del ingen direkt och/eller precis utsaga om börsens utveckling på vare sig tre eller sex månader sikt, men historien/teorin säger oss att i detta läge ska man sälja obligationer till förmån för aktier, vars relativt ordentliga utdelningssänkningar till trots ger en direktavkastning på närmare 5% (OMXS30), en närmast hisnande siffra med tanke på marknadens inflationsförväntingar kommande 5-10 år.

6 mån portföljen nr 7

Portföljen oktober 2008 till april 2009 Jag har sedan i maj 2008 inte publicerat någon ny portfölj. Jag vill på intet sätt påstå att jag förutsett marknadsutvecklingen (något som om möjligt bevisas av det faktum att jag inte sålt mina Lundbergs och Fenix Outdoor, eller familjens aktier). Antingen skyller jag på att jag och min sambo fick barn i början av sommaren, och/eller så försöker jag dra lärdom av min dåvarande oförmåga att få ihop en bredare portfölj som kändes verkligt attraktiv på sex månaders sikt. Perioden ja, det är kanske dags för den långsiktige placeraren Solnamannen att tydliggöra att de där sex månaderna mina portföljer löper kanske snarare ska ses som uppföljningsperioder än realistiska tidsspann för aktiespekulationer, något som syns då man jämför sammansättningen i mina portföljer; de liknar både varandra och mina och min familjs riktiga aktieinnehav under hela den tid jag publicerat portföljerna. Nog om detta.

Målsättningen är primärt att ge en god, riskjusterad avkastning som, beaktat risken, jag menar bör ligga kring 5-6%* under den aktuella perioden och sekondärt att slå OMX S30 index.

Berkshire Hathaway, $ 4.650 x 7,06 = 32.829 SEK
Fenix Outdoor, 65 SEK
Fortum, € 23,46 x 9,72 = 228 SEK
Industrivärden C, 68,25 SEK
Lundbergs, 292 SEK

OMXS30, ca 725.

*Ca 6-7% reell årlig avkastning.

Den ljusnande framtid är vår

Om Magnus Uggla så tillåter (eller inte) önskar jag göra en yttring av kulturekonomisk karaktär, i form av en förvånansvärt lite reviderad sångtext i tidens anda.

Å ljuva tvåtusental vår tids ständiga kval
då nu vårt land syns farligt dött
inga Porschar som kör
ingen champagneodör
inget smörslungat hummerkött.
Åh åh åh varenda dag slår eländet nytt rekord
Åh åh åh nästan som om ni var satta på fattigvård

Visst lider ni nöd äter " Kalles " på bröd
och nu tvingas dricka blaskigt öl.
Men är det så illa ställt ni tror det är svält
för ni saknar en svimmingpöl.
Åh åh åh allt detta jämmer som hänger så tungt i skyn.
Åh åh åh ska inte lyckas dra ner mitt humör i dyn.

Refr. Ska vi gå ut och möta livet du och jag
den lilla tid som vi är här
gå ut och se om det har hänt nåt nytt idag.
Nu när alla blickar bakåt. 
Ägna er åt gårdagen ni men jag är inte road utav nostalgi
så vi går ut och möter livet du och jag nu här idag.

Varje tidningsnotis är om bankernas kris.
Vår oslagbara bostadsskuld.
Enda strimma av hopp är de elitmän i topp
som (inte?) tilldelats OS-guld
Åh åh åh men jag har vunnit en minst lika prisvärd nål.
Åh åh åh bland miljoner spermier gått först i mål.

Refr.

Medan ni längtar tillbaks till igår 
och det tvåtusental som flytt.
Så kan vi andra nu skönja en vår
och kanske skapa någonting nytt.

Refr.

Är det bara jag som tror på ett liv efter födseln?

Länkar:

Magnus Uggla - Mitt Decennium

Grisens jul ur ett statistiskt perspektiv

Diskussionen om teknisk/kvantitativ analysmetod går vidare på forumet Prat om pengar.

Tanken på statistikens förträfflighet i att iordningställa och mäta empiri som man likt vatten skopat ur den strida strömmen "verkligheten" kommenterade en av mina lärare (vetenskapsmetod) med en berättelse om en gris som bodde på en gård, och som utifrån det grisen ansåg vara empiri, statistiskt skulle nå en ökad förståelse för sitt liv, och därmed sin framtid. Grisen noterade hur solen verkade gå upp varje morgon och ner varje kväll, hur han verkade bli utfodrad däremellan och hur temperaturen på dagarna först verkade blir varmara och varmare - för att sedan plötsligt bli kallare och kallare. Dagar och månader gick och grisen var slutligen beredd att, utifrån empirin, dra en statistik slutsats om sitt liv och sin framtid; nämligen att solen går upp varje dag och ner varje kväll, att han blir utfodrad däremellan - och att årstiderna förändras i cykler som går upp och ner. Grisen lade sig förnöjt att sova med vetskapen om hur hans morgondag skulle se ut. Dagen därpå, en dag i mitten av december, slaktas grisen för att ta plats på bondens julbord. 

En statistiker drar med matematisk noggrannhet en linje från ett obekräftat antagande till en förhastad slutsats. 

Länkar:

Tråden "Strategier" på forumet "Prat om pengar"

Vagn och häst?

I en forumdiskussion argumenterar jag för den strikt kvantitativa, tekniska analysens väldiga problem att fånga in komplexiteten i det mänskliga agerandet (ekonomin).

Den tekniska analysens inneboende fel kan sägas vara att man tror sig kunna skapa ett kvantitativt, mycket precist regelverk för att utifrån historien kunna förutse framtiden. 

En annan stark motsättning är den omvända kausaliteten i det faktum att man menar att grafen styr människans agerande, istället för att inse att en graf är ett ytterligt smalspårigt verktyg (av människan, för människan) för att i efterhand beskriva komplex mänsklig samverkan på samhällsnivå. Man måste inse att skälet till mönstret i grafen inte står att finna i grafen, bara för att du gjorts uppmärksam på mönstret genom att använda den. Det mänskliga agerandet du tycker dig kunna utläsa i en graf fanns redan innan du kvantifierade det och yxade ner det i en graf. Att man tycker sig finna ett mönster i en graf som beskriver mänskligt agerande bör ses i ljuset av det faktum att hur många gånger du än noterat mönstret måste du rent vetenskapligt vara beredd på att mönstret kan upphöra (eftersom människan är föränderlig). 

Varje samhällsvetare eller humanist med huvudet på skaft inser att en strikt kvantitativ analys (utan kvalitativa inslag, och angrepp på materialet) av samhälle och ekonomi är en vetenskaplig parodi, på samma sätt som en strikt kvalitativ analys av detsamma, utan några som helst kvantifieringar... Inte står att finna. 

Visst kan man se likheter i dagens finansmarknadskris och tidigare kriser, men att hävda annat än att ingen kris är den andra lik får till konsekvens att man därmed säger sig kunna förutse kriser med stor precision - något som aldrig gjorts och av allt att döma aldrig kommer kunna göras. En analys av en mer eller mindre tydligt definierad del av verkligheten har aldrig, och kommer aldrig bli annat än en förenkling (mer eller mindre omfattande). Den goda analysen kan därmed sägas vara den som tar hänsyn till de mest tongivande parametrarna, men också den som tar hänysn till (och därmed förklarar) flest parametrar. Avsaknaden av enorma teorier som förklarar "allt" (kunskap) motsäger inte detta. En analys av en komplex verklighet kan således aldrig vara annat än en grov förenkling - alternativt smittad av den komplexitet som återfinns i den verklighet som beskrivs. 

Låt mig summera min ståndpunkt genom en liknelse: den strikt kvantitativa analysen av ekonomin, med utgångpunkt i grafen, menar i princip att man kan förutsäga vart en häst och vagn är på väg genom att studera i vilken riktning ekipaget rört sig i under en viss tid i historien, och pratar om "trendriktning" så fort ekipaget ändrar riktning från denna "trend". Även om detta ter sig vanvettigt för människor som vet att en häst och vagn har ett syfte och ett mål (som bättre kan förklara dess rörelser), och att vägar sällan är spikraka (vilket bättre förklarar ekipagets brott från "trenden") så är det nog trots allt kausalitetproblematiken det som i liknelsen med hästen och vagnen blir mest komiskt; teknikern menar nämligen att det är vagnen (grafen) som drar hästen (människan).

Länkar:

Tråden "Streategi" på forumet "Prat om Pengar"

2008 års strävan: 1984

Utvecklingen mot den Orwellska fasciststaten tycks sommaren 2008, under en så kallat liberal regering, ha accelererat betänkligt. I mitten av juni klubbades den så kallade FRA-lagen igenom, och nu tycks det som man i samma anda står i begrepp att förvandla biobanken och forskningsdatabasen PKU-registret till ett "brottsregister" med oskyldiga medborgare. Även om en fortsatt utveckling i denna takt naturligtvis innebär att de som inte finns i registret, oskyldiga eller ej, med tvång kommer tvingas lämna blodprover, är vi inte riktigt där ännu och det finns än så länge en möjlighet att begära att de egna proverna förstörs. Detta gör man genom att posta en uppmaning om detsamma (innehållande eget namn och personnummer, moderns namn och personnummer, sjukhus man är född på och nuvarande adrss*) till: 

PKU-laboratoriet 
CMMS C2-71 
Karolinska Universitetssjukhuset Huddinge 
141 86 Stockholm 

*Källa: Wikidedia. Alternativt ring direkt till PKU-labratoriet på 08 - 58582790 och begär en blankett.

Länkar:

"Muf uppmanar sina medlemmar att lämna PKU-biobanken" (DN, 2008-06-28)

"Äventyra inte barnens hälsa" (DN, 2008-06-28)

Oljan #2

"Priskollaps på stadsjeepar i USA" (2008-06-23)

En minst sagt intressant utveckling. För att inte säga direkt positiv. Nu pekar jag fövisso på att jag tror oljepriset faller tillbaka kommande 2-4 år, men jag tror också att utvecklingen mot mindre, bränslesnålare och mindre miljövidriga fordon nått momentum, och kan komma att fortgå en tid trots betydligt lägre oljepriser. Om bilar som nu tillförs marknaden är 20-25% bränslesnålare än de som varje år "faller ifrån", borde det (givet en livslängd om ca 15-16 år, och konstant antal fordon) innebära att bränslebehovet minskar med någon procent per år. Jag tror dock dessa snålare fordon (inte minst i västvärlden) ska ställas i relation till ökat antal bilar i u-länder kommande decennium (och här medges troligen ett stort utrymme för ökat antal fordon i u-länderna, från låga nivåer i förhållande till USA och Europa) snarare än att bokföras som minskad efterfrågan. Vad som på allvar skulle kunna "tip the scale" är tillkomsten av ekonomiskt rationella alternativ, jag tänker då inte minst på elbilar med bra batterier, eller vätgaslösningar som Honda FCX. Det senare känns dock som det ligger minst 10 år från kommersiell framgång. 

Min tro är att något svagare global konjunktur kommande 2-4 år leder till betydligt lägre råvarukostnader, vilket minskar inflationstrycket i västvärlden, och gör den svalare ekonomiska konjunkturen fisljummen. Har jag däremot fel, och oljepriset kommande fyra år ligger över $100 kan det för all del innebära fortsatta utmaningar för världsekonomin (och riksbanker), men samtidigt finns en lång rad positiva effekter, jag tänker då på fortsatt utveckling mot mindre oljeberoende och stark drivkraft att utveckla alternativ. Min åsikt är att ekonomiska utmaningar och svårigheter är det som driver utveckling, och höga oljepriser gagnar utan tvekan miljön. Därmed erkänner jag gärna att jag hoppas att jag får fel om oljeprisets utveckling.

Oljan #1

"Saudierna lovar öka oljeproduktionen" (DN, 2008-06-22)

"Saudiarabien har tidigare lovat att öka sin oljeproduktion med 550.000 fat per dag och landets oljeminister sade under mötet att saudierna inom kort ska öka sin produktionen med ytterligare 2,5 miljoner fat. Målsättningen är att producera 12,5 miljoner fat om dagen i slutet av nästa år." Dessa 2,5 miljoner fat motsvarar en ökning av den globala produktionen om hela 3% utifrån 2006 års siffror, därtill kommer Kuwaits eventuella ökning. Minst sagt saftiga utbudsökningar av en råvara som prissätts på maringalen. Samtidigt noterar jag; "Men flera av Opecs medlemmar tvivlar på den amerikanska uppfattningen att det är brist på olja som fått priset att fördubblas på ett år. De menar att prisökningen beror på spekulation, den svaga dollarkursen och politisk instabilitet." Låt gå att det hela är mer komplext än att det går att fånga med en enda elegant och simpel förklaring, men jag är ändå inne på samma spår som flera OPEC-länderna (till skillnad från The Economist, se artiklar nedan), spekulation har en betydande del i förklaringen till dagens exceptionella oljepriser.

Jag är för all del inte oangenäm i tanken på att det som initialt drev oljepriset från nivån $15-35 per fat under hela perioden 1996-2004 var ökad efterfrågan i takt med starkt underbyggd global konjunktur, men att denna efterfrågan ensam drivit priset över $70-80 per fat ställer jag mig frågande till med tanke det senaste årets vanvettiga prisutveckling och spekulationshype, inte minst i ljuset av att det höga oljepriset möjliggör (och också genererar) utvinning ur alltmer otillgängliga källor, och med allt dyrare processer. 

Det är värt att betänka att om jag har rätt, att grunden till prisuppgången för all del kan förklaras av ökad efterfrågan, men att den alltmer bräckliga toppen på den pyramid prisgrafen skapar är kommen av en långt gången spekulationshype, då är nedsidan i oljepriset vid en något svalare global konjunktur i det närmaste svindlande. Personligen menar jag att i ett scenario bara en någt svalare global ekonomi (en eller ett par procentenheters lägre global tillväxttakt) kommande 2-4 år (vilket inte alls känns osannolikt) finns det skäl att förvänta sig ett oljepris på kanske så lite som $30-50 per fat. 

Det kan finnas skäl för investerare att testa konsekvenserna av en sådan utveckling i den egna portföljen.

Artiklar från The Economist temanummer om olja, 2008-05-29: 
"Recoil" 
"Pistol pointed at the heart " 
"Drying up " 
"Double, double, oil and trouble" 
"Crude measures"

En studie i efterhandskonstruktioner 2

Tack vare en anonym källa (tack ”KK”) har jag kommit över ytterligare en gammal intervju med Aktiestinsen, denna nio år efter den tidigare; 1986. Enligt uppgiftslämnaren är det ”Privatekonomisk åsbok” (vilken jag inte har tillgång till) året 1986 som på sidan 180 intervjuar Lennart Israelsson om hans aktieaffärer. Utifrån de uppgifter som framkom i intervjun 1977 kan man konstater ett par tydliga saker; dels att Lennart, något förvånande efter 40 års handlande med aktier, är helt övertygad om att aktier som är billiga i absoluta tal sett stiger procentuellt sett mer i pris än aktier som kostar mer - och dels konstaterar jag att Lennart ändrat sin tidigare (något besynnerliga) strategi att sälja snabbt som attan när en aktie gått upp, för att nu istället ”aldrig göra korttidsaffärer”. Skälet därav är dock anmärkningsvärt, Lennart menar att ”det skapar inga arbetstillfällen”.

De ”billiga” aktierna (i absoluta tal sett) beskrivs såhär; ”så småningom sålde han sina Sandvikenaktier och köpte Volvo, Ericsson och Atlas Copco, billiga aktier för 20-30 kr styck. I samband med återuppbyggnaden i Europa efter kriget steg värdet på verkstadsindustrin kraftigt. Israelssons nya billighetsaktier blev hans kanske bästa investering. -Jag har blivit så rik för att jag var så fattig och bara hade råd med billiga aktier – de som sedan steg mest”.

Artikeln gör vidare gällande att Israelssons aktieportfölj vid nämnda tillfälle har ett marknadsvärde om ca 6 - 7 msek, vilket motsvarar ca 10,6 – 12,4 msek i dagens pengavärde.

Med tanke på Israelssons häpnadsväckande dåliga kunskaper, och hans tidigare dokumenterade enorma riskaptit är detta resultat inte annat än häpnadsväckande, och faktum är att jag tycker mig ha skäl att inte bara betvivla Israelssons uppgifter att grunden till hela hans förmögenhet är ett köp av Sandvikenaktier för 600 kr i slutet av 1940-talet (vilket motsvarar ca 12.600 kr idag), jag betvivlar faktiskt antingen att stinsens portfölj vid varje givet tillfälle varit så omfångsrik som han gjort gällande, eller att grundplåten till den kommit genom ett, utifrån hans inkomst, mycket omfattande och idogt sparande – eller möjligen genom en mer eller mindre väl tilltagen Lottovinst (edyl).

Önskar du en kopia på intervjun från 1986, maila mig på info@solnamannen.com.

Vem är det som agerar?

I dagstidningar och i bloggsfären går debatten varm om det så kallade strejkbryteriet. Det uppenbara problemet i dessa resonemang är att man, som så ofta, blandar samman korten vad avser auktion/agera och reaktion/reagera.

De fackliga företrädarna och anhängarna målar en bild av strejkbrytare och svartfötter som reagerar (bryter en strejk) på deras agerande (strejken), när det är tämligen uppenbart att de sköterskor som nu arbetar i själva verket långt tidigare reagerat, och det genom att aktivt välja att inte organisera sig/bli medlem i facket. Det faktum att en sköterska inte är organiserad (fackligt) får ju till konsekvens att denne inte berörs av ett strejkvarsel, och har därmed lite möjlighet att reagera på det. De oorganiserade sköterskornas situation är därmed oförändrad, och dessa går således till arbetet i vanlig ordning (se det som att sköterskan och dennes arbetsgivare båda reagerar på det anställningsavtal de har sinsemellan).

Makt brukar vetenskapligt definieras som förmågan att påverka andra aktörer till att göra saker de annars inte skulle ha gjort. Något förenklat; förmågan att få aktörer att reagera som man själv vill, när man själv agerar. Makt mellan icke myndighetsutövande aktörer (med våldsmonopol) är därmed ett i mångt och mycket informellt och oreglerat gruppdynamiskt spel som kan vinnas (andra agerar i linje med ens egna intressen) och förloras (andra agerar i enlighet med sina egna intressen). Förlorare kan som bekant vara såväl goda som dåliga, i det pågående spelet om svensk lönebildning verkar det huvudsakligen vara den senare falangen av förlorare som finns representerad...

Inlägget debatteras här.

En studie i efterhandskonstruktioner

När historiker värderar information talar de bland annat om vilken tendens en källa har. Är källan exempelvis en person som talar om sig själv, eller händelser som de själva tagit del i, finns en stor risk för medvetna och omedvetna tillrättalägganden som i regel alltid förskönar den egna personen. Vid sidan av tendensen i källan talar man även om "samtidskriterium", vilket i stort bygger på tanken att ju närmare (i tiden) en händelse du rådgör källan - desto mer sannolik/korrekt kommer redogörelsen vara. Människor glömmer betydligt mer än de är medvetena om, vare sig du eller jag är ett undantag i det avseendet. Kombinerar man dessa två källkritiska kriterier, det vill säga att en person talar om sig själv för väldigt länge sedan, är risken mycket stor att mycket är "tillrättalagt".

Personligen tilltalas jag av, och följer själv i mångt och mycket, den strategi Lennart "aktiestinsen" Israelsson de senaste åren säger sig ha nyttjat sig av hela livet. Problemet är att det inte är riktigt sant.

Tidningen Aktiespararen intervjuar Lennart våren 1977 (Aktiespararen # 2, 1977 sid 37). I intervjun berättar Lennart att aktier varit hans intresse de senaste 30 åren (sedan ca 1947, SM:s anm). Han berättar vidare att en grundregel i hans placeringar har alltid varit att köpa billiga aktier, det vill säga i kronor räknat. "Han köpte hellre 10 Volvo för 30 kr styck än en Stora Kopparberg för 300 kr. Det fanns gott om aktier kring 50-lappen på 50-talet. Det är därför LM och Volvo har så många aktieägare anser han. De betraktades på den tiden som den fattiges aktier. En god hjälp till dagens förmögenhet var de 20.000 kr*, som han lyckade få låna och placerade bla i LM och Volvo. På tio år växte de lånade pengarna till 200.000 kr." På frågan om vad som behövs för att göra pengar på aktier svarar Lennart: "en god portion tur, förutseende samt mod att hoppa av i tid. Det är aldrig fel att sälja och ta hem en vinst när man "känner" att aktien står på topp. Man kan ju sedan köpa tillbaka när aktien gått ner".

Lennart berättar att han för all del läser Aktiespararen och tar intryck av aktietipsen under namnet "Vad ska jag köpa idag?" men menar att hans grundfilosofi - att köpa aktier som står lågt i kronor räknat - ännu ligger fast. Medlemsskapet i Aktiespararna är Lennart nöjd med, han anser sig med god marginal ha tjänat in kostnaden för det med goda aktietips. Däremot anser han "inte att Aktiespararna ska lägga sig i företagens skötsel. Det är vi inte utbildade på. Vi är ju småsparare, inte företagsledare." Är han missnöjd så uppger han istället att man ska sälja och köpa något annat.

Jag konstaterar att Lennart idag handlat med aktier i ca 61 år, varav 30 med en helt annan strategi än den han idag själv menar att han använt sig av hela livet. Han lånar rätt friskt med pengar med tanke på sin inkomst och investerar i "billiga" aktier i absoluta tal sett - och säljer när han "känner" att aktierna står på topp (något oklart hur han känner det).

* 20.000 kr år 1947 motsvarar ca 412.000 kr i dagens pengavärde, 20.000 kr år 1977 motsvarar ca 78.000 kr i dagens pengavärde.

PS. Maila mig för att erhålla en kopia av artikeln från 1977 DS.

Resultat 6 mån portföljen november-maj

Målsättningen är primärt att ge en god, riskjusterad avkastning som, beaktat risken, jag menar bör ligga kring 4-6% under den aktuella perioden och sekondärt att slå OMX S30 index. Jag kan konstatera att portföljen återigen inte når upp till det primära målet, men liksom tidigare det sekondära. Utan Old Mutuals nedgång på hisnande 27,2% hade portföljen precis klarat nollan, det starka kortet i portföljen är Fenix Outdoor som inklusive utdelning gett 17,6% under den aktuella tiden.

Berkshire Hathaway B, $4543.90 * 6,33 = 28 763 SEK > 4179 * 6,00 = 25.074 kr = -12,8%
Fenix Outdoor, 65,50 SEK > 77 kr = 17,6%
Helios, 1 613,42 SEK > 1669,07 = 3,4%
Lundbergs, 360 SEK > 377,50 kr = 4,9%
Old Mutual, 20,50 SEK > 14,93 = -27,2%
Öresund, 133 SEK > 130,5 = -1,9%

Snitt: -2,7%. Affären i Glycorex ger -1,7 procentenheter. Resultat: -4,4% (2,4 procentenheter bättre än index).

OMX S30, 1 076,93 > 1003,51 = -6,8%.
Under de tre år jag puclicerat min sexmånadersportfölj (se närmare i tidigare inlägg) har den gett en avkastning om ca 61,4% jämfört med index som gett ca 27,6%.