2016-12-29

Vad hände?

Det finns tre typer av människor här i världen; de som får saker att hända, de som ser saker hända - och de som undrar vad som hände.

Med sex årslöner (brutto) i skulder får ett hushåll en räntekänslighet som innebär att varje procentenhet högre ränta motsvarar 4,2 % av bruttolönen (efter ränteavdrag). Räknar man med 30 % inkomstskatt motsvarar det ca 6 % av nettolönen.

En normal ränta (inte hög) på bolån med tre månaders räntebindning ligger sannolikt 250 punkter över dagens nivå, vilket för hushåll med 600 % av bruttoinkomsten i skulder alltså motsvarar en ökad utgift varje månad motsvarande 15 % av nettoinkomsten (!). Detta är en situation som de flesta av oss innerst inne vet kommer. Inte inom två eller tre år kanske, men av allt att döma inom 6-8 år. Varande hur vår penningpolitik fungerar (...) bör man - även om realinkomsterna kanske ökar - inte räkna med så mycket hjälp från inflationen att gröpa ur skuldsättningsgraden så länge räntorna är rekordlåga (då lär även inflationen vara låg). Även om svenska hushåll slutade att öka sina skulder idag - och amorterade i samma takt som idag - så skulle väldigt många hushåll möta framtidens normala ränteläge med väldigt hög skuldsättningsgrad. Verkligheten är att skulderna fortfarande ökar långt snabbare än inkomsterna, men visst - amorteringskravet på nya lån kommer långsamt att pressa upp den totala amorteringstakten löpande i takt med att en större och större andel av alla bolån omfattas av amorteringskravet.

De flesta hushåll/människor stoppar huvudet i sanden, och lutar sig omedvetet mot förhoppningen att dagens paradigm med låga räntor, god reallöneutveckling, stigande bostadspriser och hushållsskulder som ökar långt snabbare än inkomsterna är "den nya ordningen" ("den nya ekonomin", "superkonjunkturen" etc). De säger det inte explicit, men implicit skriker de allihopa i kör; "den här gången är det annorlunda!". De har alla gemensamt att de kommer att undra vad som hände.

De något mer sofistikerade ser för all del den räntekänslighet jag skriver om ovan, men de flesta nöjer sig med slutsatsen att de personligen kommer att ha råd, medan andra (ytterligare lite mer sofistikerade) resonerar i termer av att hushållens sparande är relativt högt och fungerar som en effektiv buffert vid stigande räntor. Också merparten av dessa kommer att ansluta sig till de som undrar vad som hände.

Skälet till detta är att men med ovan resonemang missar ett antal centrala konsekvenser av ovan utveckling. 

1) Ökade utgifter för räntor (och eventuellt amorteringar)  kommer omedelbart att översättas i att svenska hushåll drar ner på sin konsumtion.

2) Huruvida individer och hushåll "har råd" med den här utvecklingen bygger framförallt på individens och hushållets inkomst från anställning. Väldigt många anställningar i det här landet 2016 bygger direkt och/eller indirekt på hushållens konsumtion de senaste åren. Så sanningen är den att även om en enskild individ har råd med ett normalt ränteläge är det inte säkert att de konsumenter som i slutändan är grunden för denna individs anställning (och därmed inkomst) har råd med den utvecklingen. Det är värt att påminna om att ett lands ekonomi är ett stort ekosystem. Även om du tycker dig arbeta med "B2B" och inte har med konsumenter att göra är det ganska sannolikt att dina kunder - eller deras kunder - är starkt beroende av svenska hushålls konsumtion.  Den relevanta frågan är kanske; "har du råd med en normaliserad ränta om du och/eller din partner blir arbetslös under 6-12 månader?". Jag gissar att nära nog alla av de låntagare som fortfarande har händerna uppsträckta har grått hår, mindre skulder i relation till inkomsten än övriga - och därtill ett betydligt högre sparande. Dessutom är det ironiskt nog så att de som sannolikt har bäst förutsättningar att klara en normal ränta trots arbetslöshet - är de som minst riskerar att bli det (först in, sist ut).

3) Hushållens sparande (se diagram nedan) är inte jämt fördelat över hushållen. Föreställningen att hushållens sparande på en aggregerad  nivå är relevant i förhållande till hushållens ökade utgifter för räntor och amorteringar i ett läge där räntorna stiger och bostadspriserna går ner är vår tids kreditexpansions största villfarelse, och den mest centrala  förklaringen till den finanskris som garanterat kommer i kreditexpansionens spår. Det är inte bara möjligt utan till och med ganska logiskt att en grupp människor sitter säkrare på arbetsmarknaden än andra, tjänar mer än andra, sparar mer än andra - och har mindre lån i förhållande till sin inkomst än andra. Nämligen seniorer. Hur sugna kommer de att vara på att betala räntor eller ta över lån från yngre förmågor som skuldsatt sig upp över öronen? För sina barn - kanske. En del har redan tecknat borgen för dem så de har inget val. Även majoriteten av den gråhåriga befolkningens sparkonto har en gräns. Dessutom påverkas konsumtionen kommande 20-30 år negativt om dessa gråhåriga medborgare plöjer ner sina pengar i sina barns svarta hål istället för att leva loppan som pensionärer, vilket påverkar den arbetsmarknad dessa barn är beroende av. Inom nationalekonomi är det - som så ofta - så att vart man än vänder sig så har man rumpan bak.





4 kommentarer:

Martin sa...

Analysen av situationen vi befinner oss i pekar som du nämner.
Men vad ska man göra?
Säg att man är en i gruppen som sitter "relativt säkert".

Ett par där båda har konjunkturokänsliga arbeten som har köpt en bostadsrätt (inte i stockholm), amorterar hyffsat sunt (~3%) och sparar stora delar av lönen på börsen (en mindre del i ett liknande upplägg som din småbolagsportfölj :-)).

Målet är förmodligen en villa i en framtid, någonstans säg 5-10 år bort.

Jag känner att jag passar perfekt in i den som nöjer mig med slutsatsen att vi kommer att ha råd (och förmodligen gynnas av en krasch, då den framtida villan kommer vara billigare).

Solnamannen sa...

Hej Martin,

Jag har som princip att dela upp pengar i de jag riskerar att behöva inom 12 månader (lönekontot), de jag kan komma att behöva inom 1-8 år (bundna konton med insättningsgaranti) respektive det jag inte behöver inom 8 år. Den sista högen består mestadels av sådant jag i praktiken inte behöver förrän om 30-50 år. Då ska också sägas att jag inte har så mycket lån att amortera. Har man sådana bör man väl balansera det mot det man sparar 1-8 år och >8 år. Rent finansiellt är det i dagsläget troligen mer rationellt att amortera lån än att binda pengar 1-2 år mot 1,0-1,5 % ränta.

Det sagt är det värt att påpeka att jag självklart var en stor påhejare av amorteringskravet, men på individnivå så tror jag att man i dagsläget gör rätt i att amortera så lite som möjligt och istället bygga en rejäl reserv av cash. Har man en belåningsgrad på bolånen >70 % idag är det ganska sannolikt att man inom en inte alltför avlägsen framtid blir av med ränterabatter (och möjlighet att byta långivare för att prisnedgång på bostaden gör belåningsgraden för hög för att någon bank ska vilja ha dig). I det läget kan det vara ganska trevligt att ha möjligheten att börja amortera, eller öka amorteringen, som ett förhandlingskort. Dessutom lär man i ett sådant läge vara hjälpt av en ganska väl tilltagen, lätt åtkomlig kontant buffert. Ett par, tre år in i en sådan situation så kommer stora överskott av cash vara ganska ovanligt bland svenska hushåll, och det lär komma en del attraktiva möjligheter att sysselsätta dem i det läget.

Ska du köpa en villa om 5-10 år kan du potentiellt sitta i en bra sits; alltså att köpa på köparens marknad för andra priser än idag. Tänk dock på att inte ta marknadsvärdet på din nuvarande bostad minus skulderna för givet som en kontantinsats på villan - inte minst om villan blivit rejält billigare så har ju garanterat din nuvarande bostad också blivit det. Sparande till ett villaköp 5-10 år bort skulle jag behandla som 1-8 år som jag skriver ovan; konto med insättningsgaranti, kanske binda på 1-2 år om man det är mycket pengar, där 20-40 räntepunkter kan bli en slant. Kom ihåg att insättningsgarantin är 1 mkt per institut.

Köpa aktier tror jag i princip alltid man ska göra om man har överskott av pengar som man inte behöver inom 8-10 år. I dagsläget skulle jag DEFINITIVT undvika svenska fastigheter och banker. Jag skulle rekommendera att sprida 40-60 % utanför Sverige, Länsförsäkringar Global indexnära eller Swedbank Robur Global Access är bra val. I min vanliga depå (ej småbolag) har jag senaste halvåret köpt aktier som Saab, Statoil, Sandvik, H&M, Volvo, Alfa Laval, Marine Harvest, Hexagon, Indutrade, G4S, SCA, AstraZeneca, Tieto, ABB mfl. De är ju på inget sätt vaccinerade mot en generell nedgång på börsen - men den tanken har jag sedan länge gjort upp med. Jag har tänkt skriva en "krönika" på bloggen om min "filosofi" och inställning vad gäller bred och lite mer långvarig nedgång på börsen.

Min största "värdetillgång" (ej nära & kära) är min hälsa, mina kunskaper/erfarenheter - och min omgivnings förtroende för mig. Dessa kan man få värdetillväxt på i alla marknadsklimat - en av dem kanske allra mest i det sämsta tänkbara marknadsklimatet. Som investerare är min största tillgång det faktum att jag kan investera på >30 års sikt. Allt detta kan vara värt att hålla i minnet.

Anonym sa...

Hej! Vill bara påminna om att svarta svanar kan komma flygande, ponera att Ingves får som han vill och plötsligt rullar inflationsbollen igång, förtroroendet för fiatpengar urholkas och samtidigt som alla skulder går mot 0 sitter vi som har pengar på banken med lång näsa. Är det inte detta hela världsekonomin går mot?
Knutte

Solnamannen sa...

Hej Knutte,

Om det vore så att storbankerna finansierade sin utlåning med korta skulder i Riksbanken till en ränta motsvarande styrräntan så vore det naturligtvis fullt möjligt att helt styra marknaden som du stipulerar. Nu är det dock inte så. Bankerna finansieras med inlåning och genom att låna upp pengar i flera olika valutor, med längre räntebindning på den öppna marknaden. Inte minst den senare källan till finansiering kommer givetvis inte erbjuda bankerna upplåning mot lägre ränta än inflationstakten (negativ realränta) under någon längre tid.

Vad jag säger är att det är fullt möjligt att inflationen 2017-2020 långsamt rör sig upp mot 2,0-2,5 % medan Riksbanken håller styrräntan <0,5 %, men att bankernas upplåningskostnad ändå ökar - vilket självklart skickas vidare till kunderna i form av högre räntor.

Den svarta svanen i detta avseende skulle jag snarare säga är riskpremierna som internationella investerare kräver på bankernas säkerställda obligationer. Om säkerheterna för dessa lån (pantbrev i svenska fastigheter och "pant" i BRF:er) sjunker i värde riskerar den numera extremt låga riskpremien att röra sig rejält uppåt. En annan svart svan är det faktum att storbankerna lånar upp mycket pengar i USD och swappar till SEK. Jag frågar mig vem motparten är på dessa enorma volymer av valutaswappar, hur de beräknar risken på dessa positioner, vilken tillgång de har på "hedgande" positioner i valutorna, vad som påverkar storleken på dessa "hedgande" positioner mm. Som om inte det vore nog så tillträder snart Trump som president, och frågetecken kring inflationen och tillväxten i USA, valutakursen USD/SEK mm får sägas vara betydande. Allt detta inverkar alltså i svenska bankers upplåningskostnad på ett sätt som jag få till inga aktörer på marknaden (minst av allt svenska hushåll) kan överblicka.

En tredje intressant vinkel på det hela är inlåning från allmänheten, både i form av inlåningsmedel på konton men också i form av andelar i räntefonder som sitter med betydande mängder av bankernas obligationer. Får vi en utveckling med bara 100-150 punkter stigande räntor och milt fallande bostadspriser är risken stor att hushåll och småföretag (som drabbas av minskad konsumtion) behöver pengar till räntor och amorteringar. Om inlåningen minskar och efterfrågan på dessa obligationer minskar så ökar allt annat lika upplåningskostnaden (räntan), och 2/3 av svenska hushålls lån har tre månaders räntebindningstid och drabbas alltså omedelbart av stigande upplåningskostnad i bankerna.

Den maskin som 1999-2016 kategoriskt gått åt ett håll (sjunkande räntor > stigande bostadspriser > ökad utlåning > ökad konsumtion > stigande bostadspriser) riskerar att lägga i backen, och min bedömning är att det finns väldigt lite som hindrar den från att snurra på åt det hållet en inte obetydlig tid - med enorma kostnader och konsekvenser för det svenska samhället med hushållen i spetsen. Jag tror att den krasch som nu väntar runt hörnet blir värre än krisen på 1990-talet i några avseenden. Bankerna kommer nu först och främst bli "bailed in" snarare "bailed out"; vi känner inte riktigt till konsekvenserna av stora förluster bland bankernas finansiärer. Den andra dimensionen är att jag har svårt att se hur tiotusentals unga människor med låg eller medioker anställningstrygghet, med enorma skulder i förhållande till sin inkomst skulle klara sig undan personlig konkurs (som i krisen 1990-1994).