2017-01-01

It´s the economy, stupid!

Organisationen Företagarna, med sin VD Günter Mårder i spetsen manar småföretagare att förena sig  mot bankernas påstådda oförmåga att finansiera deras företag - alls eller till rimliga villkor ("Företagarna manar till kamp mot höga räntor", DI, 2016-12-31).

Vad gäller räntenivåer till småföretag finns det all anledning i världen att löpande följa upp och förhandla sina villkor. Om risken i verksamheten ökar kommer banken - fullt rimligt - komma med förslag om minskade lån, kompletterande säkerheter och/eller högre räntor. Om risken tvärtom sjunker (företaget går bättre) så kommer banken inte höra av sig. Skälet till det är att banken - liksom de flesta företag - har en annan roll än Försäkringskassan. Av samma skäl som det inte är företagarens uppgift att ta initiativet och knacka på bankens dörr och erbjuda pantbrev i sin villa som ytterligare säkerhet för företagets krediter när företaget står i begrepp att bränna den sista skvätten eget kapital på grund av en förlustbringande verksamhet är det inte bankens uppgift att ta initiativet att sänka företagets räntor efter ett eller ett par fina bokslut. I en marknadsekonomi är det är företagarens.

När det gäller hur mycket krediter banker erbjuder företag förväxlar Företagarna samman bankernas uppgift med riskkapitalistens. Bankerna kan och ska låna ut pengar till företagskunder med utgångspunkt i återbetalningsförmåga (först och främst) och säkerheter (i andra hand). Idealt finns båda dessa förutsättningar på plats, och villkoren blir goda. Skillnaden mellan bankers och riskkapitalisters förutsättningar att finansiera företag skiljer sig i den mån att bankerna fastställer ett givet pris (ränta), och förväntar sig full återbetalning med löpande amorteringar (kassaflöde), varför man tittar mer (men inte bara) på företagets bärkraft nu än på den potentiella tillväxten och lönsamheten i framtiden (tillväxt, delvis kanske kommen av de investeringar som de lån man nu pratar om ska finansiera). Banken tar (och ska ta) en väldigt liten risk, men har liten chans till mycket högre avkastning om utvecklingen blir gynnsam i framtiden. Riskkapitalisten tar tvärtom en väldigt stor risk, men har då också chans till väldigt hög avkastning om utvecklingen blir gynnsam i framtiden. Bankens skulder amorteras och är borta inom en viss tidsrymd, medan riskkapitalistens insats ger denne aktier och därmed en andel av all framtida utdelning ur bolaget. Bankens tidsperspektiv är därmed helt rimligt annorlunda - och i någon mån mer kortsiktigt - än riskkapitalistens. En bank kommer vilja veta vem du är, inte vem du tror att du kan bli. En riskkapitalist tänker precis tvärtom.

Ska man driva linjen att bankerna lånar ut för lite pengar till småföretag har man inte så många potentiella alternativ för att förklara att det är så. En potentiell sådan förklaring är att marknadsmekanismen/marknadsekonomin per definition inte fungerar, vilket skulle vara en smått sensationell utgångspunkt för en organisation som Företagarna. En annan möjlig utgångspunkt är att svenska banker inte kan räkna på risk. Då har samhället betydligt större problem än att en del småföretag inte erbjuds riktigt så stora lån som de skulle önska... Det är också så att om bankerna kan beräkna risk, och de ska erbjuda mer lån till småföretag, så kommer det rent logiskt betyda att man tvingas tar mer risk, får större kreditförluster - och räntorna då behöver vara högre. Det är svårt att förena med Företagarnas tanke om att räntorna på bankernas lån till företagen redan idag är orimligt höga.

När jag skriver att jag tror Företagarnas tjänstemän på Östermalm blandar samman rollerna som banken och riskkapitalisten har så har jag faktiskt en del på fötterna. Jag har som bankman säkert 100 gånger tvingats beskriva denna skiljelinje för just företagsägare i små- och medelstora företag.

Den grundläggande problematiken med att finansiera små företag är att de ofta (men inte alltid) är väldigt riskfyllda.  De är till exempel ofta helt eller delvis beroende av den person som grundande dem och som nu driver dem, vilket av flera olika skäl är väldigt riskfyllt både för dem själva men ännu mer för andra investerare. När risken är hög ska riskpremien (och avkastningskravet) på en investering i sådana företag vara hög. Det får till konsekvens att om företaget tar in en extern investerare för att finansiera sina investeringar (tillväxt) så kommer grundaren/ägaren få lämna ifrån sig en (för dem) orimligt stor andel av sitt företag. Men även detta är en fri marknad. Hittar man en handfull investerare som skulle vara intresserade av att tillföra ett visst bolag 1 mkr kommer någon av dem vilja ha 26 % av aktierna i företaget, en annan 30 % och en tredje 34 %. Det är prissättning av risk på en fri marknad.  Problematiken för externa investera i små- och medelstora ägarledda företag är att deras ägare ofta tillskriver sina företag lägre risk (och alltså högre värde) än resten av marknaden gör.

Samtidigt är det regel snarare än undantag att den låga risk som företagare själva ofta tillskriver sin verksamhet inte alltid syns i företagarens egna agerande. Banker säger varje dag nej till krediter till små- och medelstora företag som enligt ägaren är avsedda att finansiera "riskfria" investeringar, där företagaren dock själv inte är villig att skjuta till pengar, personligen gå i borgen eller pantsätta huset för att få tillgång till billiga lån. Risken är alltså "väldigt låg", men företagaren vill ändå att någon annan ska ta risken. Mot en löjligt låg ersättning. För att sedan själv få 100 % av utkomsten i framtiden. Det är inte ekonomi. Det är drömmar.

Faktum är att "ekonomi" betyder "att hushålla med begränsade resurser". Om ingen marknadsaktör någonsin känner av någon begränsning så finns ingen ekonomi. Detta är givetvis inget som organisationen Företagarna - vän av tanken på marknadsekonomi - motsätter sig. Man vill bara att denna begränsning primärt ska drabba någon annan än de egna medlemmarna.

4 kommentarer:

Martin sa...

Men är det inte med avstamp i din argumentation fullt rimligt att man skulle kunna få en lägre ränta om man gick ihop flera företag? Då försvinner i vart fall en stor del av risken för t ex. dödsfall/sjukdom inom ett företag. Men frågan blir väl vem som står för fiolerna om något liknande skulle ske...

Solnamannen sa...

Om du menar att en finansiell institution sprider sina risker på många motparter så är ju det exakt vad banker gör. Kreditförlusterna i svenska storbanker är <0,25 % av kreditstocken, vilket ger en liten fingervisning om den risk banker tar (även om kreditförlusterna rent logiskt är väldigt låga 19 år av 20, och väldigt höga det där 20:e året).

Det är inte så att det är dåligt att ta risk, det är bara att olika institutioner och aktörer fyller olika roller i samhället. Ur ett samhällsperspektiv vill jag mena att det är önskvärt att (de stora) bankerna är stadiga, stabila, trygga och kan arbeta på ett visst sätt med kontinuitet etc. De erbjuder effektivt och storskaligt lån med den lägsta risken. Ovanpå det följer flera andra vägar till finansiering, som har gemensamt att det på endera sätt är dyrare för att risken är högre.

Självklart kan man föra ett ensidigt resonemang att om man bara erbjöd småföretag oändligt med krediter till extremt låg ränta skulle investeringsviljan skjuta i höjden och en del arbetstillfällen skulle skapas. Vill man få en slags glimt av baksidan av det myntet kan man titta på Japan 1960-1990 (expansion) och 1990-2016 (zombieekonomi). Med den strategin så kommer stora förmögenheter göras av ett antal företagare, med tillfälliga positiva effekter i samhället i övrigt - medan kostnaderna för dårskåpet (som kommer 10-30 år senare och alltså drabbar generationer olika) landar ganska brett över hela samhället; skattebetalare, arbetstagare mfl. Jag har lite svårt att se att detta är eftersträvansvärt eller rimligt.

Sanningen är den att det är ganska utmanande att bygga ett framgångsrikt företag. Det är oro, svett, tårar, sena nätter, tidig morgon och emellanåt trist, rutinartat och hårt arbete. När andra har definierade ansvarsområden har man som småföretagare övergripande ansvar och får allt annat.

Grejen är att det är precis som det ska vara. Förstår man inte det har man läst för lite Joseph Schumpeter (den faktiska Schumpeter, även om The Economist veckovisa artiklar med samma namn ofta är väldigt läsvärda).

Martin sa...

Jag ska se till att läsa lite Joseph Schumpeter, är faktiskt på jakt efter litteratur inom ämnet och ska då se till att klicka hem lite matnyttigt.

Någon speciell som du rekommenderar?
Hittar bland annat "Capitalism, Socialism and Democracy", "Therory och Economic Development" samt "Imperialism and the Social Classes". Låter intressanta alla 3 :-).

Angående ämnet så är ju allt någon form av balans, och jag tror nog att du har bra mycket bättre koll än mig på hur balansen ska ligga.

Solnamannen sa...

Joseph Schumpeter är mest känd för sina tankar om ekonomisk utveckling (närmast evolution) och - skulle jag säga - står för den korrekta men idag bortglömda definitionen av "entreprenör" (någon som gör något nytt, eller något gammalt på ett nytt sätt). Skulle ju lite raljerande kunna sägas slipat vidare på Karl Marx tankar om att kapitalismen genom priskonkurrens tar död på sig själv - men insåg till skillnad från Marx att dödsdagen kan skjutas framåt genom teknisk utveckling och "entreprenörskap".

Börja att läsa OM honom. Annars tror jag "The therory of economic development" erbjuder störst exponering mot det som Schumpeter idag är mest känd för - men hur bra du tycker att det är blir ju en fråga om förkunskaper och intresse. Jag tycker att kunskapsbyggande är att mödosamt väva ett nät som medger att mer och mer kan fastna, och mer och mer får ett sammanhang. Vill man väva det nätet ut i området ekonomi i bredare mening har jag svårt att se hur man ska bära sig åt utan att komma i kontakt med Joseph Schumpeter. Å andra sidan kan detsamma sägas om Karl Marx (Das Kapital)... Kommunism kan bara förstås i relation till feodalism, liksom liberalism bara kan förstås i relation till de tidigare nämnda.