2007-12-14
Frihet, jämliket och brödraskap
"Så mycket tjänar de bäst betalda inom LO" (DI, 2007-12-14)
Usch, somliga har det verkligen tufft. Det kan vara värt att sända dessa utarmade stackars LO-knegare en tanke i jul, när de i hemmets lugna vrå sliter upp tonvis med klappar med billigt, kexigt, plastskit producerat av "småtaskigt" avlönade kollegor i någon gudsförgäten håla i Kina, Indien edyl.
Brr... Usch så trist detta känns i vinterkylan, det är inte utan att man längtar till värmen och gemenskapen i förstamajtåget!
"Upp trälar uti alla stater, som hungern bojor lagt uppå. Det dånar uti rättens krater, snart ska utbrottets timma slå. Störtas skall det gamla snart i gruset. Slav stig upp för att slå dig fri! Från mörkret stiga vi mot ljuset, från intet allt vi vilja bli".
Jag skulle inte bli förvånad om den klocka som klämtar "utbrottets timma" för det svenska arbetarkollektivet i allt större utstäckning kommer visa sig hänga på arbetsförmedlingen. "Nasty business" det där, marknadsekonomi.
2007-12-08
Ekonomisk förändring kan göra ont
I en forumdiskussion om de så kallade etiska fonderna mötte jag idag av en tankegång som jag uppfattar som alltmer vanlig och aktuell i samhällsdebatten, nämligen tanken att nyttomaximering per definition står i direkt kontrast till samhällsnyttan.
Att försöka maximera sin avkastning är samhällsnytta, problemet är att de som på vägen utsätts för marknadsekonomins destruktiva krafter (för att bygga nytt måste något rivas) så envetet försöker övertala oss om detta motsatsförhållande; att god avkastning skulle vara något man endast erhåller på beksotnad av samhällsnyttan - inget kunde vara mer fel.
Den bästa tänkbara samhällsnyttan får man genom att nyttja resurser på bästa tänkbara sätt (för all del undantaget en lång rad rent hälsovådliga produkter och processer), det vill säga att inte förslösa resurser som råvaror, kapital och/eller arbetskraft. Detta är också rationellt ur ett miljöperspektiv.
Om en resurs, oavsett om det gäller arbetskraft, råvaror eller kapital, kan användas mer effektivt på annat håll i samhället innebär det i en marknadsekonomi att denna resurs på endera sätt kommer att söka sig dit. Detta innebär allt annat lika att resursen upphör att nyttjas i sin nuvarande funktion. Det finns alltid, och kommer alltid finnas, motståndare till denna utveckling, även om det över tid och rum inte alltid är samma personer, folkgrupper eller branscher.
Under den industriella utvecklingen (primärt 1800-tal i Europa) togs resurser (arbetskraft) från jordbruket, som då i regel stod för merparten av ekonomin, och tillfördes istället den spirande industrin. I denna omvälvande tid fanns det naturligtvis mängder av yrkesgrupper som kände att deras ekonomiska förutsättningar marginaliserades; jordbruksarbetare ersattes av maskiner och ökad effektivitet pressade priserna på jordbruksprodukter vilket pressade innovationsobenägna jordbrukare osv. Även om aldrig så många på den tiden skrek efter besinning och en "återgång till de gamla goda värderingarna" (nostalgi fyller här en viktig roll) är det idag få som skulle ge dem rätt, och medge att man då hade gjort rätt i att bromsa och begränsa den tekniska utvecklingen till förmån för den jordbruksekonomi och det jordbrukssamhälle mänskligheten då levt i under närmare 8000 år.
Det vore nativt att blunda för att vi idag, med rådande "informationsrevolution", inte står inför liknande (om än långt ifrån identiska) ställningstaganden och konflikter. 1800-talets europa hade sin egen "globalisering" (regionalisering/nationalisering) och "globaliseringsmotståndare" även om det snarare var en fråga om att marknaderna vidgades från hur långt brev kunde färdas på rimlig tid, och hur långt varor kunde färdas på droskor och relativt små båtar - till hur långt telegrafen nådde, och hur långt varor kunde färdas på ångdrivna tåg... Från en situation där ekonomin (men också kulturen) nästan uteslutande varit lokal gick man till en situation där merparten plötsligt blev regional och till och med nationell, och en mindre del kanske till och med internationell (grannländer). Detta fick enorma ekonomiska och kulturella konsekvenser, på samma sätt som den så kallade globaliseringen idag.
Dagens utvecklingsmotståndare skiljer sig inte från tidigare tiders; de är en fullt rationell och förtåelig konsekvens av att samhället förändras, och att de av en händelse, av olika skäl, står (eller anser sig stå) på den sida som förlorar på det - till gagn för det stora flertalet. I sin desperation att överyga de som inte påverkas, eller som (mer eller mindre medvetet) vinner på utvecklingen om det förträffligheten i att "stanna tiden" (den tekniska utvecklingen) kommer de inte sky några som helst medel, och häri ligger stora delar (men inte hela) av förklaringen till dagens "hyperhippa" men bitvis ack så populistiska och oproblematiserade debatt om "etik" och miljö.
"Multinational companies" är, mer än miljöbovar och etiskt mindre nogräknade (mer eller mindre än andra bolag eller individer) som de så ofta och gärna oproblematiserat pekas ut som, effektiva ekonomiska "fordon" som i och med detta hotar en rådande, till stor del nationell ekonomisk ordning.
Ser man till människans historia kan man konstatera att all ekonomisk förändring gör ont (för någon), men långt ifrån all ekonomisk förändring är av ondo (sett utifrån samhället i stort, men även utifrån miljön). Det hela är snarast en fråga om vems glasögon du väljer att titta igenom.
Min poäng är att du snarare än att ha dåligt samvete för att du inte investerar genom svindyra, dåliga produkter som finansbolag skapat för att mjölka ditt dåliga samvete borde investera och agera utefter var du får maximal avkastning, samtidigt som du lever efter dina värderingar. Har du dåligt samvete för att du inte källsorterar, köper billigt skräp tillverkat av fattiga barn, röker, slänger batterier i naturen, dricker lite för mycket alkohol och/eller okynnesåker bil dagarna i ända tycker jag snarare att det är där du ska förändra ditt beteende än på finansmarknaden.
Länkar:
"Lönsamt för skrupelfria" (Prat om Pengar 2, 2007-12-08)
Att försöka maximera sin avkastning är samhällsnytta, problemet är att de som på vägen utsätts för marknadsekonomins destruktiva krafter (för att bygga nytt måste något rivas) så envetet försöker övertala oss om detta motsatsförhållande; att god avkastning skulle vara något man endast erhåller på beksotnad av samhällsnyttan - inget kunde vara mer fel.
Den bästa tänkbara samhällsnyttan får man genom att nyttja resurser på bästa tänkbara sätt (för all del undantaget en lång rad rent hälsovådliga produkter och processer), det vill säga att inte förslösa resurser som råvaror, kapital och/eller arbetskraft. Detta är också rationellt ur ett miljöperspektiv.
Om en resurs, oavsett om det gäller arbetskraft, råvaror eller kapital, kan användas mer effektivt på annat håll i samhället innebär det i en marknadsekonomi att denna resurs på endera sätt kommer att söka sig dit. Detta innebär allt annat lika att resursen upphör att nyttjas i sin nuvarande funktion. Det finns alltid, och kommer alltid finnas, motståndare till denna utveckling, även om det över tid och rum inte alltid är samma personer, folkgrupper eller branscher.
Under den industriella utvecklingen (primärt 1800-tal i Europa) togs resurser (arbetskraft) från jordbruket, som då i regel stod för merparten av ekonomin, och tillfördes istället den spirande industrin. I denna omvälvande tid fanns det naturligtvis mängder av yrkesgrupper som kände att deras ekonomiska förutsättningar marginaliserades; jordbruksarbetare ersattes av maskiner och ökad effektivitet pressade priserna på jordbruksprodukter vilket pressade innovationsobenägna jordbrukare osv. Även om aldrig så många på den tiden skrek efter besinning och en "återgång till de gamla goda värderingarna" (nostalgi fyller här en viktig roll) är det idag få som skulle ge dem rätt, och medge att man då hade gjort rätt i att bromsa och begränsa den tekniska utvecklingen till förmån för den jordbruksekonomi och det jordbrukssamhälle mänskligheten då levt i under närmare 8000 år.
Det vore nativt att blunda för att vi idag, med rådande "informationsrevolution", inte står inför liknande (om än långt ifrån identiska) ställningstaganden och konflikter. 1800-talets europa hade sin egen "globalisering" (regionalisering/nationalisering) och "globaliseringsmotståndare" även om det snarare var en fråga om att marknaderna vidgades från hur långt brev kunde färdas på rimlig tid, och hur långt varor kunde färdas på droskor och relativt små båtar - till hur långt telegrafen nådde, och hur långt varor kunde färdas på ångdrivna tåg... Från en situation där ekonomin (men också kulturen) nästan uteslutande varit lokal gick man till en situation där merparten plötsligt blev regional och till och med nationell, och en mindre del kanske till och med internationell (grannländer). Detta fick enorma ekonomiska och kulturella konsekvenser, på samma sätt som den så kallade globaliseringen idag.
Dagens utvecklingsmotståndare skiljer sig inte från tidigare tiders; de är en fullt rationell och förtåelig konsekvens av att samhället förändras, och att de av en händelse, av olika skäl, står (eller anser sig stå) på den sida som förlorar på det - till gagn för det stora flertalet. I sin desperation att överyga de som inte påverkas, eller som (mer eller mindre medvetet) vinner på utvecklingen om det förträffligheten i att "stanna tiden" (den tekniska utvecklingen) kommer de inte sky några som helst medel, och häri ligger stora delar (men inte hela) av förklaringen till dagens "hyperhippa" men bitvis ack så populistiska och oproblematiserade debatt om "etik" och miljö.
"Multinational companies" är, mer än miljöbovar och etiskt mindre nogräknade (mer eller mindre än andra bolag eller individer) som de så ofta och gärna oproblematiserat pekas ut som, effektiva ekonomiska "fordon" som i och med detta hotar en rådande, till stor del nationell ekonomisk ordning.
Ser man till människans historia kan man konstatera att all ekonomisk förändring gör ont (för någon), men långt ifrån all ekonomisk förändring är av ondo (sett utifrån samhället i stort, men även utifrån miljön). Det hela är snarast en fråga om vems glasögon du väljer att titta igenom.
Min poäng är att du snarare än att ha dåligt samvete för att du inte investerar genom svindyra, dåliga produkter som finansbolag skapat för att mjölka ditt dåliga samvete borde investera och agera utefter var du får maximal avkastning, samtidigt som du lever efter dina värderingar. Har du dåligt samvete för att du inte källsorterar, köper billigt skräp tillverkat av fattiga barn, röker, slänger batterier i naturen, dricker lite för mycket alkohol och/eller okynnesåker bil dagarna i ända tycker jag snarare att det är där du ska förändra ditt beteende än på finansmarknaden.
Länkar:
"Lönsamt för skrupelfria" (Prat om Pengar 2, 2007-12-08)
2007-12-07
Quality of life, benchmarking
Jag har i flera inlägg skrivit om det jag har kommit att kalla "Quality of life fund" eller ”quality of life länderna”. Begreppet fick sin utgångspunkt då jag i maj skrev artikeln ”Quality of Life index fund” där jag dels argumenterade för breddning i utbud av indexfonder och dels exemplifierade hur det skulle kunna gå till. Indexets konstruktion tar sin utgångspunkt i The Economist Intelligence units olika graderingar av länder, där jag (godtyckligt eller ej) valde att utgå ifrån livskvalité, jämställdhet, korruption, ekonomisk frihet, affärsklimat, e-handel, miljö/hälsa, demokrati och kriminalitet. Jag resonerade då som så att de tio främsta länderna i en sådan utvärdering skulle väga lika i indexet, och att det var ländernas ”tongivande” aktieindex som skulle representeras i indexet. Länderna i 2007 års sammanställning är (1-10); Australien (ASX), Danmark (OMX COPENHAGEN INDEX), Sverige (OMX STOCKHOLM 30 INDEX), Finland (OMX HELSINKI 25 INDEX), Kanada (S&P TSX 60 INDEX), Schweiz (SWISS MARKET INDEX), Norge (OBX STOCK INDEX), Irland (IRISH OVERALL INDEX), Holland (AMSTERDAM EXCHANGES INDX) och UK (FTSE 100 INDEX).
En sådan fond skulle placera sitt kapital i åtta valutaområden (30% euro), i 525 olika aktier (!). Endast en handfull aktier från aktieindex bestående av bara 20-30 aktier (Finland, Danmark, Sverige, Holland, Scheweiz) står för vardera så mycket som 1-2% av fondens kapital, diversifieringen är i min mening att betraka som maximal.
Jag har nu roat mig med en massiv sifferexcersis*, nämligen att sammanställa börsutvecklingen i indexen i ”Quality of life fund” enligt samma principer som Morningstar gör för fonder, alltså varje aktieindex utveckling, sett i svenska kronor. Jag skrev redan i maj att en rimlig avgift för en sådan här fondprodukt är 0,3% så jag har räknat av det för att göra nyckeltalen jämförbara med andra fonder. Reultatet följer nedan.
”Quality of life fund”
1 år 12,9%
3 år 61,8% (ca 17,4 % per år i snitt)
5 år 121,1% (ca 17,2 % per år i snitt)
Danske Fonder Global Index (MSCI World Index)
1 år 5,5%
3 år 41,6% (ca 12,3% per år i snitt)
5 år NA
AMF Pension Aktiefond Global
1 år 12,4%
3 år 51,3% (ca 14,8% per år i snitt)
5 år NA
Nämnvärt är att fonden "endast" placerar i 186 aktier, varav ca 20% i de tio största aktierna. Fonden placerar inget i Östeuropa, mellanöstern, Afrika, ”Asien, ej fyra tigrar” och Latinamerika.
Skagen Global
1 år 23,2%
3 år 112,2% (ca 28,5% per år i snitt)
5 år NA
Nämnvärt är att fonden "endast" placerar i 106 aktier, varav 30,4% i de tio största aktierna. Vidare placerar fonden hela 27,3% i Östeuropa ”Asien, ej fyra tigrar” och Latinamerika (jag menar att risken i Skagen Global av flera skäl är betydligt högre än ”Quality of life fund”).
Eftersom det saknas goda jämförelser på fem år kan jag nämna att OMX S 30 har de senaste fem åren stigit med 99,6%, motsvarande ca 14,8% per år. S&P500 har under samma tid stigit ca 47,0% sett i svenska kronor, motsvarande ca 8,0% per år.
Mina slutsatser från tidigare kvarstår; (citerar mig själv i maj) "Jag menar att du som investerare utifrån denna konstuktion når maximal diversifiering och minimal politisk risk. Därtill menar jag att värden som (relativt) god jämställdhet, miljö, stor e-handel, stark demokrati och låg kriminalitet vittnar om god utbildning, kreativitet och en generell öppenhet och förståelse som jag tror i förlängningen definerar ett (ekonomiskt) framgångsrikt samhälle".
PS. Tanken har även slagit på om billig "Quality of life bond fund", en fond som investerar i statsobligationer med löptider på 1-3 år i valutorna euro (30%), australiensisk dollar, danska kronor, svenska kronor, kanadensiska dollar, schweiziska franc, norska kronor och brittiska pund. DS.
*Reservation för felräkning, tio aktieindex under tre olika perioder - justerat för åtta olika valutor innebär en hel del siffror och sannolikheten att jag inte räknat fel någonstans är väl att betrakta som liten.
En sådan fond skulle placera sitt kapital i åtta valutaområden (30% euro), i 525 olika aktier (!). Endast en handfull aktier från aktieindex bestående av bara 20-30 aktier (Finland, Danmark, Sverige, Holland, Scheweiz) står för vardera så mycket som 1-2% av fondens kapital, diversifieringen är i min mening att betraka som maximal.
Jag har nu roat mig med en massiv sifferexcersis*, nämligen att sammanställa börsutvecklingen i indexen i ”Quality of life fund” enligt samma principer som Morningstar gör för fonder, alltså varje aktieindex utveckling, sett i svenska kronor. Jag skrev redan i maj att en rimlig avgift för en sådan här fondprodukt är 0,3% så jag har räknat av det för att göra nyckeltalen jämförbara med andra fonder. Reultatet följer nedan.
”Quality of life fund”
1 år 12,9%
3 år 61,8% (ca 17,4 % per år i snitt)
5 år 121,1% (ca 17,2 % per år i snitt)
Danske Fonder Global Index (MSCI World Index)
1 år 5,5%
3 år 41,6% (ca 12,3% per år i snitt)
5 år NA
AMF Pension Aktiefond Global
1 år 12,4%
3 år 51,3% (ca 14,8% per år i snitt)
5 år NA
Nämnvärt är att fonden "endast" placerar i 186 aktier, varav ca 20% i de tio största aktierna. Fonden placerar inget i Östeuropa, mellanöstern, Afrika, ”Asien, ej fyra tigrar” och Latinamerika.
Skagen Global
1 år 23,2%
3 år 112,2% (ca 28,5% per år i snitt)
5 år NA
Nämnvärt är att fonden "endast" placerar i 106 aktier, varav 30,4% i de tio största aktierna. Vidare placerar fonden hela 27,3% i Östeuropa ”Asien, ej fyra tigrar” och Latinamerika (jag menar att risken i Skagen Global av flera skäl är betydligt högre än ”Quality of life fund”).
Eftersom det saknas goda jämförelser på fem år kan jag nämna att OMX S 30 har de senaste fem åren stigit med 99,6%, motsvarande ca 14,8% per år. S&P500 har under samma tid stigit ca 47,0% sett i svenska kronor, motsvarande ca 8,0% per år.
Mina slutsatser från tidigare kvarstår; (citerar mig själv i maj) "Jag menar att du som investerare utifrån denna konstuktion når maximal diversifiering och minimal politisk risk. Därtill menar jag att värden som (relativt) god jämställdhet, miljö, stor e-handel, stark demokrati och låg kriminalitet vittnar om god utbildning, kreativitet och en generell öppenhet och förståelse som jag tror i förlängningen definerar ett (ekonomiskt) framgångsrikt samhälle".
PS. Tanken har även slagit på om billig "Quality of life bond fund", en fond som investerar i statsobligationer med löptider på 1-3 år i valutorna euro (30%), australiensisk dollar, danska kronor, svenska kronor, kanadensiska dollar, schweiziska franc, norska kronor och brittiska pund. DS.
*Reservation för felräkning, tio aktieindex under tre olika perioder - justerat för åtta olika valutor innebär en hel del siffror och sannolikheten att jag inte räknat fel någonstans är väl att betrakta som liten.
Förändring av 6 mån portföljen!
Jag har aldrig tidigare ändrat en portfölj under "löptiden" och även om jag alltid tänkt mig portföljerna som "passiva" har jag aldrig uttalat någon direkt regel mot det (eller några regler överhuvudtaget). Bakgrunden till förändringen är den dåliga smak jag får i munnen kring turerna kring Glycorex. Jag har redan sålt min sambos aktier, och nu tar jag alltså bort aktien från min ”referensportfölj” här på bloggen. Aktien har sedan portföljens tillkomst tappat från 18,00 SEK till 15,90 SEK, alltså 11,7%. Eftersom aktien utgör 1/7 av portföljen innebär det att jag härmed bokför en förlust om 1,7 procentenheter i portföljen, som så att säga följer med till maj. Förändringen ska mer än en tvärsäker uppfattning om aktiens framtida utvevckling ses som oro över risken.
Portföljen ser efter förändringen ut såhär:
Berkshire Hathaway B, $4543.90 * 6,33 = 28 763 SEK
Fenix Outdoor, 65,50 SEK
Helios, 1 613,42 SEK
Lundbergs, 360 SEK
Old Mutual, 20,50 SEK
Öresund, 133 SEK
OMX S30, 1 076,93
Portföljen ser efter förändringen ut såhär:
Berkshire Hathaway B, $4543.90 * 6,33 = 28 763 SEK
Fenix Outdoor, 65,50 SEK
Helios, 1 613,42 SEK
Lundbergs, 360 SEK
Old Mutual, 20,50 SEK
Öresund, 133 SEK
OMX S30, 1 076,93
2007-12-03
Glädje i Venezuela!
Det är inte utan viss förvåning jag idag på morgonen konstaterar att Chavez för första gången besegrats i ett folkval. Samtidigt som jag, en liberal hårdnackad kritiker av Chavez så kallade revolution och "bolivarianska socialism", gläds åt oppositionens enorma valframgång, finns det också skäl för Chavezkritiker att vara lite självkritiska och konstatera att valresultatet talar för att allt prat om tidigare systematiserat valfusk (jag tänker då främst på missförtroendeomröstningen mot Chavez där vallokalsundersökningar stämde exceptionellt dåligt med valresultatet) med hjälp av den nya digitala röstapparaturen av allt att döma inte var sant.
Samtidigt som det finns skäl att glädja sig åt denna inbromsning utav en avdemokratisering av Venezuela ska man dock ha mycket klart för sig att Chavez är såväl resursstark, envis, kontroversiell och har flera gånger agerat i en demokratisk gråzon, farligt nära gränsen till svart. Det finns goda skäl att tro att Chavez inte ger sig med detta, och 2012 lämnar presidentposten och politiken med svansen mellan benen. Den som lever får se.
Länkar:
"Nej-sidan segrade i Venezuela" (DN, 2007-12-03)
"Chavez defeated over reform vote" (BBC, 2007-12-03)
December in Venezuela
Samtidigt som det finns skäl att glädja sig åt denna inbromsning utav en avdemokratisering av Venezuela ska man dock ha mycket klart för sig att Chavez är såväl resursstark, envis, kontroversiell och har flera gånger agerat i en demokratisk gråzon, farligt nära gränsen till svart. Det finns goda skäl att tro att Chavez inte ger sig med detta, och 2012 lämnar presidentposten och politiken med svansen mellan benen. Den som lever får se.
Länkar:
"Nej-sidan segrade i Venezuela" (DN, 2007-12-03)
"Chavez defeated over reform vote" (BBC, 2007-12-03)
December in Venezuela
2007-12-01
Quality of life index, "uppföljning"
Som en enkel uppföljning på tankarna om en ”Quality of life index” (i fortsättningen omnämnt "QOL") som jag skrev om i inlägget "Quality of life index fund" roade jag mig idag med att granska ekonomisk statistik för de nämnda länderna (exkl. Finland pga brist på jämförbar information) och jämföra den med motsvarande siffror för euroområdet och USA.
Prognosticerad GDP-tillväxt 2008
Länderna i mitt QOL-index (exkl Finland) har en genomsnittlig prognosticerad tillväxt år 2008 om 2,47% mot euroområdet och USA:s som genomsnittligt ligger på 2,05%.
Inflationstakt, 2007
Länderna i QOL-index (exkl Finland) har en genomsnittlig inflationstakt om 1,64%, således markant lägre än euroområdets 2,00% och USA:s 2,80% (snitt, euroområdet och USA; 2,40%). Den relativt låga inflationstakten menar jag om möjligt vore oroande, om det inte vore för den högre prognosticerade tillväxten i QOL-länderna.
Arbetslöshet, nuvvarande
Länderna i QOL-index (exkl Finland) har en genomsnittlig arbetslöshet om 4,21% mot euroområdets 7,30% och USA:s 4,70% (snitt, euroområdet och USA; 6,00%).
Offentligt budgetbalans, 2007
Länderna i QOL-index (exkl Finland) har en genomsnittlig budgetbalans om 2,72% mot euroområdets -0,90% och USA:s -1,2% (snitt, euroområdet och USA; -1,05%). Här tycker jag dock att det är värt att påpeka att Norges budgetbalans om hisnande 18,90% får enorma konsekvenser för utfallet, och det är värdefullt att att nämna att länderna i QOL-index exkl såväl Finland som Norge har en genomsnittlig budgetbalans på klart godkända 0,7%.
Börsutveckling, 2007
Länderna i QOL- index (exkl Finland) har, sett i egen valuta, en genomsnittlig börsutveckling om 3,26%. Sett i USD är snittet 15,10%. Utvecklingen i eurområdet uppgår till 6,00% sett i egen valuta och 18,60% sett i USD. Uvecklingen i USA har varit 3,60% sett i USD. Detta är således den enda ”gren” där QOL-länderna inte slår såväl euroområdet och USA på fingrarna med starkare ekonomiska siffror. Periodens som jämförs är dock förhållandevis kort, dessutom menar jag att den lägre avkasntingen om möjligt kan ses i ljuset av lägre inflation i länderna i Quality of life index, och dessutom lägre risk för en placering i de största aktieindexen i lika delar i länderna i Quality of life index än en investering i lika delar i S&P 500 och FTSE Euro 100 (min uppfattning).
Jag menar fortfarande att en placering i lika delar i de största aktieindexen i QOL-länderna, och för all del i lika delar i statsobligationer i QOL-ländernas valutor i form av billiga systematiserade sparprodukter (indexfonder) är högintressant.
Prognosticerad GDP-tillväxt 2008
Länderna i mitt QOL-index (exkl Finland) har en genomsnittlig prognosticerad tillväxt år 2008 om 2,47% mot euroområdet och USA:s som genomsnittligt ligger på 2,05%.
Inflationstakt, 2007
Länderna i QOL-index (exkl Finland) har en genomsnittlig inflationstakt om 1,64%, således markant lägre än euroområdets 2,00% och USA:s 2,80% (snitt, euroområdet och USA; 2,40%). Den relativt låga inflationstakten menar jag om möjligt vore oroande, om det inte vore för den högre prognosticerade tillväxten i QOL-länderna.
Arbetslöshet, nuvvarande
Länderna i QOL-index (exkl Finland) har en genomsnittlig arbetslöshet om 4,21% mot euroområdets 7,30% och USA:s 4,70% (snitt, euroområdet och USA; 6,00%).
Offentligt budgetbalans, 2007
Länderna i QOL-index (exkl Finland) har en genomsnittlig budgetbalans om 2,72% mot euroområdets -0,90% och USA:s -1,2% (snitt, euroområdet och USA; -1,05%). Här tycker jag dock att det är värt att påpeka att Norges budgetbalans om hisnande 18,90% får enorma konsekvenser för utfallet, och det är värdefullt att att nämna att länderna i QOL-index exkl såväl Finland som Norge har en genomsnittlig budgetbalans på klart godkända 0,7%.
Börsutveckling, 2007
Länderna i QOL- index (exkl Finland) har, sett i egen valuta, en genomsnittlig börsutveckling om 3,26%. Sett i USD är snittet 15,10%. Utvecklingen i eurområdet uppgår till 6,00% sett i egen valuta och 18,60% sett i USD. Uvecklingen i USA har varit 3,60% sett i USD. Detta är således den enda ”gren” där QOL-länderna inte slår såväl euroområdet och USA på fingrarna med starkare ekonomiska siffror. Periodens som jämförs är dock förhållandevis kort, dessutom menar jag att den lägre avkasntingen om möjligt kan ses i ljuset av lägre inflation i länderna i Quality of life index, och dessutom lägre risk för en placering i de största aktieindexen i lika delar i länderna i Quality of life index än en investering i lika delar i S&P 500 och FTSE Euro 100 (min uppfattning).
Jag menar fortfarande att en placering i lika delar i de största aktieindexen i QOL-länderna, och för all del i lika delar i statsobligationer i QOL-ländernas valutor i form av billiga systematiserade sparprodukter (indexfonder) är högintressant.
"No me da la gana, tener una constitucion como la Cubana"
Det är bråda tider i Ryssland och Venezuelas politiska kretsar, och jag menar att länderna har en hel del gemensamt. Båda ländernas ekonomier är dominerade av råvaruexport och då primärt olja, vilket av allt att döma är en betydelsefull pusselbit för att förstå hur två ekonomiskt omogna, gravt eftersatta kleptokratier under de senaste åren kommit att få ökad betydelse, och uppmärksamhet på den internationella arenan. Båda länderna styrs av despoter som behåller och befäster sin makt genom svågerpolitik, förtryck och förföljelse av oppositionen, åsiktscensur och kontroll av tongivande medier samt (Venezuela) stöd från offentliganställda som annars hotas med uppsägning.
Ländernas konstitutioner, som trots allt i teorin ger sken av att tillhöra demokratier, begränsar dock presidenternas tid vid makten vilket tvingar de två besuttna despoterna till handling. Den venezulanska vägen får anses ”hands on”; kort och gott ett val där man ändrar konstitutionen från att vara en folkets garant för demorkati till att bli ett "chavistens" partiprogram. Chavez sätter sitt hopp dels till de människor han låtit ”importera” från Colombia och Cuba just i syfte att rösta ”rätt”, dels till att offentliganställda som hotas att rösta "rätt" (många i Venezuela tror att statsmakten kan kontrollera hur man röstat), dels till de tongivande medierna (som kontrolleras av chavister och som inte släpper fram oppositionen) – och slutligen finns det en del teorier om att det toppmoderna digitala valsystem som infördes straxt innan Chavez återvaldes som president ger statsmakten andra fördelar än enkel administration...
Vladimir Putin tycks dock, i sann KGB-anda, ha en betydligt mer diskret och sofistikerad metod; om inte Muhammed (Putin) får komma till berget (makten) så får berget komma till Muhammed så att säga. Det är inte första gången detta sker i Ryssland. Få känner till att titeln ”Generalsekreterare” i det ryska kommunistiska partiet när den inrättades var av administrativ karaktär, men att den senare kom att ändra karaktär till att bli mer synonym med ”allsmäktig ledare” då dess innehavaren (Stalin) slog sig fram till makten efter Lenins död (titeln används numera med den senare innebörden av det kinesiska kommunistpartiet, FN, fackföreningar, kyrkliga och olympiska organisationer). The Economist intelligent unit har landet på ”negativ watch" i sin årliga ranking av demokratier, och skriver; ”a present a hybrid regime, with a trend towards curtailment of media and other civil liberties. A potentially highly flawed parliamentary election at the end of 2007 would reflect a further intensification of the countrys apparent slide in an authoritarian direction”.
Vi kan för all del trösta oss med att både Chavez som Putin kommer få sina fiskar varma den dag oljepriset återvänder till nivåer under $ 40-50 per fat och möjligheten att köpa stöd och rökridåer upphör. Fram tills dess finns det skäl att hålla debatten om ländernas demokratiska underskott levande.
Länkar:
The Economist Intelligence Unit’s index of democracy
November i Venezuela
"Chávez mot sin första valförlust?" (DN, 2007-12-01)
Ländernas konstitutioner, som trots allt i teorin ger sken av att tillhöra demokratier, begränsar dock presidenternas tid vid makten vilket tvingar de två besuttna despoterna till handling. Den venezulanska vägen får anses ”hands on”; kort och gott ett val där man ändrar konstitutionen från att vara en folkets garant för demorkati till att bli ett "chavistens" partiprogram. Chavez sätter sitt hopp dels till de människor han låtit ”importera” från Colombia och Cuba just i syfte att rösta ”rätt”, dels till att offentliganställda som hotas att rösta "rätt" (många i Venezuela tror att statsmakten kan kontrollera hur man röstat), dels till de tongivande medierna (som kontrolleras av chavister och som inte släpper fram oppositionen) – och slutligen finns det en del teorier om att det toppmoderna digitala valsystem som infördes straxt innan Chavez återvaldes som president ger statsmakten andra fördelar än enkel administration...
Vladimir Putin tycks dock, i sann KGB-anda, ha en betydligt mer diskret och sofistikerad metod; om inte Muhammed (Putin) får komma till berget (makten) så får berget komma till Muhammed så att säga. Det är inte första gången detta sker i Ryssland. Få känner till att titeln ”Generalsekreterare” i det ryska kommunistiska partiet när den inrättades var av administrativ karaktär, men att den senare kom att ändra karaktär till att bli mer synonym med ”allsmäktig ledare” då dess innehavaren (Stalin) slog sig fram till makten efter Lenins död (titeln används numera med den senare innebörden av det kinesiska kommunistpartiet, FN, fackföreningar, kyrkliga och olympiska organisationer). The Economist intelligent unit har landet på ”negativ watch" i sin årliga ranking av demokratier, och skriver; ”a present a hybrid regime, with a trend towards curtailment of media and other civil liberties. A potentially highly flawed parliamentary election at the end of 2007 would reflect a further intensification of the countrys apparent slide in an authoritarian direction”.
Vi kan för all del trösta oss med att både Chavez som Putin kommer få sina fiskar varma den dag oljepriset återvänder till nivåer under $ 40-50 per fat och möjligheten att köpa stöd och rökridåer upphör. Fram tills dess finns det skäl att hålla debatten om ländernas demokratiska underskott levande.
Länkar:
The Economist Intelligence Unit’s index of democracy
November i Venezuela
"Chávez mot sin första valförlust?" (DN, 2007-12-01)
2007-11-30
2007-11-28
Snillen spekulerar
Jag har precis, med viss förvåning, läst Dagens industris ”Aktiepanels” tips för hur man gör bäst i att agera på aktiemarknaden för tillfället. Artikelns inledande resonemang, om H&M, cykliskt och bottenfiske, känns relativt vettiga, likaså Peter Malmqvists kommentarer (även om fåordigheten, ”glättigheten” och avsaknad av verkliga resonemang och argument slår mot förtroendet). Slutligen kommer turen till en herr Drougge (”aktiestrateg” på Nordea) som kostar på sig att ge det generella tipset att ”man ska hitta bolag med höga direktavkastningar. Många kommer att leta efter de aktierna. Men jag tycker att man ska sälja dagen innan utdelning. Aktierna faller ofta mer än utdelningen”.
Spontana iaktagelse: det finns tydligen aktörer på marknaden som har svårt att hitta aktier med hög direktavkastning (eller i alla fall aktiestrateger som tror det), dessutom finns det ”aktiestrateger” som tycker det verkar ekonomiskt att slösa courtage (Nordeas förmodar jag) på att sälja aktier dagen innan avstämningsdag. Jag ska inte skriva att jag ”aldrig slutar att förvånas”, för det har jag gjort för länge sen. Låt mig istället uttrycka mina tankar om herr Drougges högst eventuella kompetens med ett lämpligt citat; ”it has been helpful to me to have tens of thousands (of students) turned out of business schools taught that it didn´t do any good to think” -Warren Buffet.
Jag har en brorson på ca 2 år som jag troligen hellre skulle ge börssidorna och fråga om tips på hur man ska agera än folk som Drougge. Frågar jag tillräckligt många gånger kommer jag i alla fall få ihop något som liknar en aktieindexfond och då kan det i alla fall inte gå helt åt helvete.
Länkar:
Aktiepanelens bästa tips (DI, 2007-11-28)
Spontana iaktagelse: det finns tydligen aktörer på marknaden som har svårt att hitta aktier med hög direktavkastning (eller i alla fall aktiestrateger som tror det), dessutom finns det ”aktiestrateger” som tycker det verkar ekonomiskt att slösa courtage (Nordeas förmodar jag) på att sälja aktier dagen innan avstämningsdag. Jag ska inte skriva att jag ”aldrig slutar att förvånas”, för det har jag gjort för länge sen. Låt mig istället uttrycka mina tankar om herr Drougges högst eventuella kompetens med ett lämpligt citat; ”it has been helpful to me to have tens of thousands (of students) turned out of business schools taught that it didn´t do any good to think” -Warren Buffet.
Jag har en brorson på ca 2 år som jag troligen hellre skulle ge börssidorna och fråga om tips på hur man ska agera än folk som Drougge. Frågar jag tillräckligt många gånger kommer jag i alla fall få ihop något som liknar en aktieindexfond och då kan det i alla fall inte gå helt åt helvete.
Länkar:
Aktiepanelens bästa tips (DI, 2007-11-28)
2007-11-19
Track record
Summering av portföljerna (index inom parantes)
Portföljen 040721 - 050119 gav 13,2% (10,6%)
Portföljen 050119 - 050619 gav 29,9% (10%)
Portföljen 050708 - 060108 gav 11,3% (16,9%)
Portföljen 061110 - 070510 gav 9,5% (11%)
Portföljen 070518 – 071118 gav -5,8% (-13,3%)
Totalt under aktuella perioder (totalt 2 ½ år under ca 3 1/3 år) har portföljerna gett en avkastning om ca 68,8% , mot ca 36,9% för index. Inflationen under nämnda period bör ligga kring 3-4%, eller ca 1,5% per år vilket innebär att portföljerna genererat en rell avkastning om ca 21,5% per år samtidigt som en investering i index givit ca 12% reell avkastning per år.
Länkar:"Karlshamns" (Prat om pengar)
"Solnamannens 6 mån värdeportfölj" (Prat om pengar)
Portföljen 040721 - 050119 gav 13,2% (10,6%)
Portföljen 050119 - 050619 gav 29,9% (10%)
Portföljen 050708 - 060108 gav 11,3% (16,9%)
Portföljen 061110 - 070510 gav 9,5% (11%)
Portföljen 070518 – 071118 gav -5,8% (-13,3%)
Totalt under aktuella perioder (totalt 2 ½ år under ca 3 1/3 år) har portföljerna gett en avkastning om ca 68,8% , mot ca 36,9% för index. Inflationen under nämnda period bör ligga kring 3-4%, eller ca 1,5% per år vilket innebär att portföljerna genererat en rell avkastning om ca 21,5% per år samtidigt som en investering i index givit ca 12% reell avkastning per år.
Länkar:"Karlshamns" (Prat om pengar)
"Solnamannens 6 mån värdeportfölj" (Prat om pengar)
6 mån portföljen
Portföljen, november 2007 - maj 2008
Målsättningen är primärt att ge en god, riskjusterad avkastning som, beaktat risken, jag menar bör ligga kring 4-6% under den aktuella perioden och sekondärt att slå OMX S30 index.
Berkshire Hathaway B, $4543.90 * 6,33 = 28 763 SEK
Fenix Outdoor, 65,50 SEK
Glycorex, 18,00 SEK
Helios, 1 613,42 SEK
Lundbergs, 360 SEK
Old Mutual, 20,50 SEK
Öresund, 133 SEK
OMX S30, 1 076,93
Länkar:
Solnamannens 6 mån värdeportfölj, (Prat om Pengar)
Målsättningen är primärt att ge en god, riskjusterad avkastning som, beaktat risken, jag menar bör ligga kring 4-6% under den aktuella perioden och sekondärt att slå OMX S30 index.
Berkshire Hathaway B, $4543.90 * 6,33 = 28 763 SEK
Fenix Outdoor, 65,50 SEK
Glycorex, 18,00 SEK
Helios, 1 613,42 SEK
Lundbergs, 360 SEK
Old Mutual, 20,50 SEK
Öresund, 133 SEK
OMX S30, 1 076,93
Länkar:
Solnamannens 6 mån värdeportfölj, (Prat om Pengar)
2007-11-17
6 mån portföljen, uppföljning
Det är dags att summera sexmånadersportföljen maj-november. Målsättningen med portföljen är primärt att ge en god, riskjusterad avkastning som, beaktat risken, jag menar bör ligga kring 5-6% under den aktuella perioden och sekondärt att slå OMX S30 index.
AstraZeneca, 370,50 SEK -> 290 SEK = -21,7%
Berkshire Hathaway B, 24 714 SEK -> 28 672 = +16,0%
Fenix Outdoor, 63 SEK -> 66,75 SEK = +6,0%
Glycorex, 18,80 SEK -> 18,90 SEK = +0,5%
H&M, 435,50 SEK -> 408 SEK = -6,3%
Lundbergs, 462 SEK -> 372 SEK = -19,5%
Nordea, 117,20 SEK -> 105,70 SEK = -9,8%
Old Mutual, 24,20 SEK -> 21,35 SEK = -11,8%
Portföljens genomsnittliga utveckling; -5,8%
OMX S30, 1265,48 ->1 096,69 = -13,3%
Slutsats: portföljen ligger 11-12 procentenheter efter det primära målet (absolut avkastning), men däremot 7,5 procentenheter över det sekondära (relativ avkastning, jmf. Stockholmsbörsen).
Länkar:
Solnamannens 6 mån värdeportfölj, (Prat om Pengar)
AstraZeneca, 370,50 SEK -> 290 SEK = -21,7%
Berkshire Hathaway B, 24 714 SEK -> 28 672 = +16,0%
Fenix Outdoor, 63 SEK -> 66,75 SEK = +6,0%
Glycorex, 18,80 SEK -> 18,90 SEK = +0,5%
H&M, 435,50 SEK -> 408 SEK = -6,3%
Lundbergs, 462 SEK -> 372 SEK = -19,5%
Nordea, 117,20 SEK -> 105,70 SEK = -9,8%
Old Mutual, 24,20 SEK -> 21,35 SEK = -11,8%
Portföljens genomsnittliga utveckling; -5,8%
OMX S30, 1265,48 ->1 096,69 = -13,3%
Slutsats: portföljen ligger 11-12 procentenheter efter det primära målet (absolut avkastning), men däremot 7,5 procentenheter över det sekondära (relativ avkastning, jmf. Stockholmsbörsen).
Länkar:
Solnamannens 6 mån värdeportfölj, (Prat om Pengar)
2007-11-12
Förneka inte demokratins bakgård
Efter murens fall och kalla krigets slut var det många som hoppades på en global utbredning av demokrati, och även om det i många avseenden finns skäl att glädjas kvarstår ett antal reliker från kalla kriget (jag tänker inte minst på Kuba, Nordkorea, Burma, Kina och Iran), samtidigt som det faktiskt finns länder som ur ett demokratiperspektiv går kräftgång och faktiskt rör sig bort från liberalisering, ökad öppenhet och folkstyre. Länder som Zimbabwe, Ryssland och Venezuela styrs samtliga av despoter som, liksom Hitler på 30-talet, via kvasidemokratiska metoder, mer eller mindre uppenbart, urvattnar allt vad tryckfrihet, yttrandefrihet och äganderätt heter. De gör det för att deras perverterade drömmar om ett annat samhälle tillåtits flyttas från oskyldiga, barnsliga brädspel i hemmets lugna vrå till presidentpalats. Deras barnsligt pojkaktiga, pompösa, och nationalistiska visioners självaste fundament består av samma oproblematiserade och ointellektuella känslosvammel de regenererar i marginaliserade, obildade och rent uppgivna befolkningsgrupper som aldrig gjort annat (och aldrig kommer göra annat) än att bli illa behandlade av sina ständigt nya idoler/ledare.
Jag tror att marinkårers förmåga att exportera demokrati är tämligen begränsad i dagens unipolära världsordning. Personligen tror jag att informationsrevolutionen; gränsöverskridande kommunikation, ett orubbligt informationsflöde och export av kunskap och idéer är vägen till en fredligare värld. Låt oss börja med att sluta låtsas som att diktaturer är något som hör det kalla kriget till; samtidigt som en del av de gamla veterandiktatorerna i Havanna, Naypyidaw och Pyongyang för all del hänger med än, skapas det nya på så vitt skilda platser som Moskva, Caracas och Harare.
Låt mig slutligen tipsa er om att följa bloggen ”November in Venezuela” där Kapten framöver kommer försöka återberätta och tolka sina upplevelser i det sargade och konfliktfyllda land vars intellektuellt lite mer välsignade kämpar för sin demokratiska överlevnad.
Länkar:
"Making socialism official" (The Economist, 2007-11-01)
"Hård kamp om ny grundlag i Venezuela" (DN, 2007-11-03)
"Venezuelas grundlagsförslag" (DN, 2007-11-03)
Jag tror att marinkårers förmåga att exportera demokrati är tämligen begränsad i dagens unipolära världsordning. Personligen tror jag att informationsrevolutionen; gränsöverskridande kommunikation, ett orubbligt informationsflöde och export av kunskap och idéer är vägen till en fredligare värld. Låt oss börja med att sluta låtsas som att diktaturer är något som hör det kalla kriget till; samtidigt som en del av de gamla veterandiktatorerna i Havanna, Naypyidaw och Pyongyang för all del hänger med än, skapas det nya på så vitt skilda platser som Moskva, Caracas och Harare.
Låt mig slutligen tipsa er om att följa bloggen ”November in Venezuela” där Kapten framöver kommer försöka återberätta och tolka sina upplevelser i det sargade och konfliktfyllda land vars intellektuellt lite mer välsignade kämpar för sin demokratiska överlevnad.
Länkar:
"Making socialism official" (The Economist, 2007-11-01)
"Hård kamp om ny grundlag i Venezuela" (DN, 2007-11-03)
"Venezuelas grundlagsförslag" (DN, 2007-11-03)
2007-11-06
"Stjärnskit"
Filmen Stardust (baserad på Neil Gaimans roman med samma namn) är något så exceptionellt som en exceptionell hollywoodfilm, och inte nog med det - den är det nämligen på fler än ett sätt. Till att börja med digner rollistan av namnkunniga skådespelare såsom Robert De Niro, Michelle Pfeiffer, Dexter Fletcher, Jason Flemyng, Peter O'Toole och Ian McKellen (berättarröst). Detta i sig för all del inget att anmärka på; det är bara det att ingen av dem spelar huvudrollen eller ens någon helt central biroll - vissa har till och med i det närmaste flyktiga roller (vilket blir väldigt bra tillsammans med starka skådespelarinsatser från annat håll). Vidare är filmen välgjord; miljöer och tidvis omfattande animeringar/diverse effekter är snarare kvalitativa och återhållsamma än uppseendeväckande och dominerande som så ofta annars i fantasyfilmer. En tredje exceptionell detalj är min erfarenhet av publikmottagandet; min fästmö tyckte lika mycket om filmen som jag gjorde; samma sak med flera jämnåriga bekanta och faktum är att jag tror far- och morföräldrar med stor behållning skulle kunna se filmen tillsammans med barnbarn i 10-årsåldern, även om den senares fantasi av allt att döma skulle överstimuleras så till den milda grad att de närmaste skulle kunna liknas vid en duracellkanin på LSD, vilket leder oss in på själva handlingen – historien. Jag kom flera gånger under filmen på mig själv med att le och tänka på vem i hela friden som diktat samman historien, och under vilka förutsättningar. Jag landade slutligen i att det antingen är en person som gått in på ett dagis och frågat alla barn vad de drömmer om och vad de skulle vilja se i en bra film - och låtit dem utveckla det, alternativt en person som brukar ansenliga mängder marijuana - eller, kanske mest troligt av allt; en kombination av de två.
Jag gav filmen 9 av 10 på IMDB, jag funderar på att se om den på bio.
Länkar:
"Stardust" (DN, 2007-10-05)
Jag gav filmen 9 av 10 på IMDB, jag funderar på att se om den på bio.
Länkar:
"Stardust" (DN, 2007-10-05)
2007-11-04
Sömnen
"Bakom mig så luktar släckta bränder, så otäckt långt var jag beredd att gå, i din närhet. Jag skyddar mitt förvuxna, dumma hjärta. Jag ser mig aldrig om. Sömnen kommer som en vän, tur retur mot tystnaden, sömnen kommer som en vän den dömer ingen, glömmer ingen öppnar bara famnen. En gång i en framtid ska jag glömma, hur otäckt långt jag var beredd att gå..."
Ny favorit. Kent är potentiellt bättre än någonsin!
Ny favorit. Kent är potentiellt bättre än någonsin!
2007-10-27
DKFSD?
DN gör gällande att tidigare SSU-ordföranden och tillika misshandlerskan Anna Sjödin slagit ihop påsen med skivbolagsdirekrören och tillika våldtäktsmannen Billy Butt i något de påstår ska kallas "Rättssäkerhetsorganisationen".
Själv tycker jag namnet "DKFSD - De Kriminella Föredettingarnas Sista Dödstyck" hade känts mer uppriktigt.
Själv tycker jag namnet "DKFSD - De Kriminella Föredettingarnas Sista Dödstyck" hade känts mer uppriktigt.
2007-10-23
Bloggens syfte och rättsliga förutsättningar
Publicering sker med journalistiskt ändamål i enlighet med svensk lag.
Vid frågor, kontakta mig via solnamannen@gmail.com.
Vid frågor, kontakta mig via solnamannen@gmail.com.
Svartabörshajarnas kelgrisar
Rysslands diktat... President Vladimit Putin ställer sig till samlingen av svartabörshajarnas kelgrisar tillsammans med till exempel venezuelas president Hugo Chavez då han väljer att reglera priserna på livsmedel som kefir, mjölk, bröd, ägg, solrosolja, socker och ost uppger DI.
Vägen till helvetet är utan tvekan kantad av goda föresatser.
Länkar:
"Putin bestämmer livsmedelspriserna" (DI, 07-10-23)
"Det auktoritära Ryssland och dess priviligierade" (SM, 07-08-28)
Vägen till helvetet är utan tvekan kantad av goda föresatser.
Länkar:
"Putin bestämmer livsmedelspriserna" (DI, 07-10-23)
"Det auktoritära Ryssland och dess priviligierade" (SM, 07-08-28)
2007-10-22
Prisad vare akademins motvallskärringar!
Marian Radetzki, professor i nationalekonomi vid Luleå tekniska universitet med fokus på råvarumarknaders ekonomi utkommer inom kort med boken "Råvarumarknaden" där han ger utlopp för åsikten att rådande råvaruboom, liksom de 1950 och 1972, utlösts av tillfällig efterfrågechock orsakade av snabb makroekonomisk expansion. Han menar att de tidigare bubblorna punkterades av ekonomisk recession, men att den nuvarande kommer att brista på grund av ny kapacitet; ”Råvaruprisexplosionen har lett till en våldsam investeringsvåg bland råvaruproducenter. Radetzki tror att de bygger för mycket, till för höga kostnader”.
När finansmarknadens aktörer tycks rörande överens om, och i det närmaste turas om att ge uttryck för en aldrig sinande tilltro till råvarumarknaden (peak oil teorin etc) menar jag att det finns skäl att minnas Oscar Wildes ord; "när folk är överens med mig har jag alltid en känsla av att jag måste ha fel”. För många finns det nog goda skäl att läsa Radetzki bok.
Länkar:
"Professor tror på råvaruprisfall" (Dagens Industri, 2007-10-22)
"Professor: Metallpriserna kraschar" (ibid, 2007-01-12)
När finansmarknadens aktörer tycks rörande överens om, och i det närmaste turas om att ge uttryck för en aldrig sinande tilltro till råvarumarknaden (peak oil teorin etc) menar jag att det finns skäl att minnas Oscar Wildes ord; "när folk är överens med mig har jag alltid en känsla av att jag måste ha fel”. För många finns det nog goda skäl att läsa Radetzki bok.
Länkar:
"Professor tror på råvaruprisfall" (Dagens Industri, 2007-10-22)
"Professor: Metallpriserna kraschar" (ibid, 2007-01-12)
2007-10-19
De växer sig på mig, som de alltid gjort...
I vanlig ordning när det gäller Kent krävs ett rätt stort mått av "inlyssning". Så var det redan 1995-1996 när min dåvarande flickvän envisades med att på hög volym spela den "förbannade skräniga skit" som sedermera kom att bli det högt älskade albumet som bär bandets namn. I takt att förhållandet blev sämre växte sig musiken, och texterna, på mig. Mitt exemplar av skivan är för övrigt föremål för en ”ofrivillig bodelning” från nämnda tös (det är sedan länge preskiberat).
Nåväl. Efter några dagars lyssning på min icke knyckta ”Tillbaka till samtiden” älskar jag ”Colombus” och "Ingenting" medan det inte är utan skepsis jag avnjuter albumets övriga ”syntlåtar”. Men som sagt – de växer sig på en...
Nåväl. Efter några dagars lyssning på min icke knyckta ”Tillbaka till samtiden” älskar jag ”Colombus” och "Ingenting" medan det inte är utan skepsis jag avnjuter albumets övriga ”syntlåtar”. Men som sagt – de växer sig på en...
2007-10-18
Alla lika, alla olika...
Det har visat sig att USA:s vide president Dick Cheney, om än långväga, är släkt med den demokratiske presidentkandidaten Barack Obama. Fru Cheney säger i ett uttalande att "det här är en så otrolig, amerikanska historia; att en släkting... Kan visa sig ha valt så skilda vägar som Dick och Barack Obama".
När jag personligen beskådar de prydligt kostymklädda herrarna, båda verksamma politiker med en slags kristen/nyliberal syn på liv och samhälle, verksamma i samma land, i samma tid och där den ena strävar efter att få arbeta med i stort sett det den andre för närvarande sysselsätter sig med frågar jag mig om det inte ibland är mer fruktbart att se vart stigar leder, snarare än vad de passerar på vägen dit.
Länkar:
"Veep's Wife Says Hubby and Obama Related" (NY Times, 2007-10-17)
"Släkten är värst" (DN, 2007-10-18)
När jag personligen beskådar de prydligt kostymklädda herrarna, båda verksamma politiker med en slags kristen/nyliberal syn på liv och samhälle, verksamma i samma land, i samma tid och där den ena strävar efter att få arbeta med i stort sett det den andre för närvarande sysselsätter sig med frågar jag mig om det inte ibland är mer fruktbart att se vart stigar leder, snarare än vad de passerar på vägen dit.
Länkar:
"Veep's Wife Says Hubby and Obama Related" (NY Times, 2007-10-17)
"Släkten är värst" (DN, 2007-10-18)
2007-10-11
Ideologi eller nostalgi?
Jag undrar om inte debatten om konkurrens inom vården är att betrakta som en historisk/nostalgisk debatt kring någon form av utopisk etik snarare än en ideologisk sådan.
Det verkar vara den nostalgiska tanken på den närmast helt ideella vården i historien (där familj, grannar och vänner ombesörjer omvårdnad av spädbarn, barn, sjuka och gamla) som ligger till grund för många debattörers envetna utopiska försvar av den offentliga vården som den ”mänskliga, etiska vården utan motprestation". Denna verkligt ideella vård utrotades dock av tekniska/medicinska landvinningar och det välfärdssamhälle som den offentliga vårdens samtida försvarare så övertygande säger sig företräda.
När lönearbetande läkare utför barnfödslar istället för grannfrun, och gamla och barn omvårdas på dagis och äldreboenden istället för i hemmet är "ideell omvårdnad" ett minne blott.
Att privatisera och konkurrensutsätta denna verksamhet är inte ett steg bort från ideell omvårdnad eftersom denna är en chimär och nostalgiskt snömos. En konkurrensutsättning av svensk offentlig vård genom privata alternativ menar jag är att betrakta som en smärre organisatorisk justering; från ideologiska principiella ställningstaganden och utopier till en organisation som i varje givet ögonblick tvingas anpassa sig efter varje enskilda behov. En sådan organisation finns för medborgarens skull och överlåter endast ansvaret för finansieringen till politiker, till skillnad från dagens system som ibland (kollektivt/abstrakt) verkar leva i tron att det finns för sin egen skull.
När läkaren från det privata aktiebolaget känns "icke ideell" och "främmande" (xenofobi) är det kanske värt att fråga sig hur ideellt läkaren på din lokala (offentliga) vårdcentral arbetar, eller för all del hur väl du egentligen känner vederbörande.
Det verkar vara den nostalgiska tanken på den närmast helt ideella vården i historien (där familj, grannar och vänner ombesörjer omvårdnad av spädbarn, barn, sjuka och gamla) som ligger till grund för många debattörers envetna utopiska försvar av den offentliga vården som den ”mänskliga, etiska vården utan motprestation". Denna verkligt ideella vård utrotades dock av tekniska/medicinska landvinningar och det välfärdssamhälle som den offentliga vårdens samtida försvarare så övertygande säger sig företräda.
När lönearbetande läkare utför barnfödslar istället för grannfrun, och gamla och barn omvårdas på dagis och äldreboenden istället för i hemmet är "ideell omvårdnad" ett minne blott.
Att privatisera och konkurrensutsätta denna verksamhet är inte ett steg bort från ideell omvårdnad eftersom denna är en chimär och nostalgiskt snömos. En konkurrensutsättning av svensk offentlig vård genom privata alternativ menar jag är att betrakta som en smärre organisatorisk justering; från ideologiska principiella ställningstaganden och utopier till en organisation som i varje givet ögonblick tvingas anpassa sig efter varje enskilda behov. En sådan organisation finns för medborgarens skull och överlåter endast ansvaret för finansieringen till politiker, till skillnad från dagens system som ibland (kollektivt/abstrakt) verkar leva i tron att det finns för sin egen skull.
När läkaren från det privata aktiebolaget känns "icke ideell" och "främmande" (xenofobi) är det kanske värt att fråga sig hur ideellt läkaren på din lokala (offentliga) vårdcentral arbetar, eller för all del hur väl du egentligen känner vederbörande.
2007-10-10
Kanske lär de sig ändå?
I mitt inlägg "Att somliga aldrig lär sig" skrev jag "Jag var faktiskt övertygad om att Sahlin skulle förnya socialdemokraterna, inte minst göra upp med otyget att inte bedriva en verklig politik utan bara köpa röster med hjälp av bidrag. Jag var lika övertygad om att dessa socialdemokrater skulle vinna en jordskredsseger i valet 2010. Jag blir alltmer varse om att jag haft fel; de socialdemorkater som kommer be om folkets förtroende i valet 2010 är samma socialdemokrater som fick nobben 2006. Som Sahlin nu styr skutan tror jag att risken för nobben om tre år är överhängande".
En artikel i DN som fick mig att sätta kaffet i halsen kan mycket väl vittna om att min initala gissning, om en socialdemokrati som trots allt sväljer sin maktfullkomligenhet och kommer till insikt om sin bristfälliga "arbetslinje". Med tanke på tonerna i valrörelsen, och Nuders kommenterarer kring budgeten, är Östros nuvarande hållning till tankar om avtagande nivå i arbetslöshetsförsäkringen för att premiera kort arbetslöshet framför lång inget annat än imponerande.
Jag kanske får backa; om socialdemokratin nyktert gör upp med sitt otyg att besuttet köpa röster med bidrag utan en tanke på politisk konkurrens (eller sund hushållning) tror jag att de kan ta tillbaka initiativet i frågan om "arbetslinjen". Sådan sossar vinner valet 2010. Vore jag inte så förbaskat tagen av innehållet i artikeln skulle jag utbrista "usch då".
Länkar:
"S presenterade ny jobbpolitik" (DN, 2007-10-10)
En artikel i DN som fick mig att sätta kaffet i halsen kan mycket väl vittna om att min initala gissning, om en socialdemokrati som trots allt sväljer sin maktfullkomligenhet och kommer till insikt om sin bristfälliga "arbetslinje". Med tanke på tonerna i valrörelsen, och Nuders kommenterarer kring budgeten, är Östros nuvarande hållning till tankar om avtagande nivå i arbetslöshetsförsäkringen för att premiera kort arbetslöshet framför lång inget annat än imponerande.
Jag kanske får backa; om socialdemokratin nyktert gör upp med sitt otyg att besuttet köpa röster med bidrag utan en tanke på politisk konkurrens (eller sund hushållning) tror jag att de kan ta tillbaka initiativet i frågan om "arbetslinjen". Sådan sossar vinner valet 2010. Vore jag inte så förbaskat tagen av innehållet i artikeln skulle jag utbrista "usch då".
Länkar:
"S presenterade ny jobbpolitik" (DN, 2007-10-10)
Burma i svensk mediaskugga
I vanlig ordning tuggar det mediala monstret snabbt sönder sina kelgrisar och förvisar dem till sin mörka källare tills man tycker tiden är mogen för "sensational recycling". Även om hoppet om demokratisering av Burma är liten finns det en strimma av hopp i den mediala världen:
"Life beyond the pale" (The Economist, 2007-10-06)
"Shouting across the barbed wire" (ibid)
"Misery piled upon misery" (ibid)
"Life beyond the pale" (The Economist, 2007-10-06)
"Shouting across the barbed wire" (ibid)
"Misery piled upon misery" (ibid)
Hot mot misstänkta leder till anmälan
Namn och bild på vad som påstås vara de misstänkta för misshandeln på Kungsholmen som krävde Riccardo Campogianis liv har publicerats på internet och en del hot i samband med detta har föranlett polisanmälan.
Sebastian Bonnier, Hammarby sjöstad
Charlie Newman, Östermalm
Publicering sker (formellt i USA, se "First Amendment") med journalistiskt ändamål i enlighet med svensk lag (SFS1998:204). Rättslig hemvist i detta avseende menar jag är Ouray, Colorado.
Det är inte möjligt att kommentera detta inlägg.
Länkar:
"Tre av fyra pojkar häktades" (DN, 2007-10-09)
"Dödshot på nätet polisanmäls" (DN, 2007-10-10)
"Aktuellt visade namn på en av misstänkta" (SVD, 2007-10-10)
"Hemlig kvinna såg dödsmisshandeln" (Expressen, 2007-10-10)
"Polisen har bra bild av misshandeln" (DN, 2007-10-10)
Sebastian Bonnier, Hammarby sjöstad
Charlie Newman, Östermalm
Publicering sker (formellt i USA, se "First Amendment") med journalistiskt ändamål i enlighet med svensk lag (SFS1998:204). Rättslig hemvist i detta avseende menar jag är Ouray, Colorado.
Det är inte möjligt att kommentera detta inlägg.
Länkar:
"Tre av fyra pojkar häktades" (DN, 2007-10-09)
"Dödshot på nätet polisanmäls" (DN, 2007-10-10)
"Aktuellt visade namn på en av misstänkta" (SVD, 2007-10-10)
"Hemlig kvinna såg dödsmisshandeln" (Expressen, 2007-10-10)
"Polisen har bra bild av misshandeln" (DN, 2007-10-10)
2007-10-08
Dan före dan, före dan...
Med tanke på mitt senaste inlägg kan det möjligen tyckas ironiskt att utan omsvep kasta sig huvudstupa in i vad jag anser vara den svenska rockens faktiska finrum. Om nio dagar, den 17:e oktober, släpper Kent sitt nya album "Tillbaka till samtiden". Visst känner jag igen Kent, som följt mig sedan 90-talets "Blåjeans", i låten "Ingenting" från singeln med samma namn, men samtidigt hör man att något hänt och nyfikenheten blir inte mindre av kommentarer som "Det var så otroligt mycket slammer och gitarrer på förra skivan. Det är gitarrfigurer på den här med, fast inte lika tydliga" eller "...mer orkestrerade, komplexa, låtar än de föregående. Visioner av ett rämnande Babylon. Hitechmusik snarare präglade av laptopbeats än överstyrda Les Paul-gitarrer" från mr Berg. Detta till trots sitter jag här och njuter av "överstyrda Les Paul-gitarrer" (i form av "Mannen i den vita hatten", "Den döda vinkeln" och "Du var min armé") som en slags upptakt till releasen - jag kan knappt hålla mig!
Länkar:
2007-10-05
Ett inlägg om god välfärd
De flesta av oss uppehåller sig under mer eller mindre långa stunder under en vanlig dag i miljöer med en närmast obehaglig ljudnivå, om det så är enskilt höga ljud eller en konstant ström av lågt ”brus”. Är det måhända just det faktum att det är i vår ”vardagliga miljö” som vi möter detta som gör att de flesta av oss biter ihop och accepterar det (för att det är "normalt"), eller är det för att vi inte tror att det finns något att göra åt det? Min egen erfarenhet, och skälet till detta inlägg, är att tystnad är en otrolig lyx som man inte värderar förrän man tillåtit sig att skämma bort sig med den.
Läs för att del Wikipedias artikel om tinnitus men framförallt; följ min rekomendation att köpa ett par diskreta öronproppar och testa dem när du nyttjar kollektivtrafiken, när du sitter på kontoret och koncentrerar dig på att skriva eller läsa, när du under längre tid ska sitta och köra bil (och inte önskar skapa eget oväsen genom bilens ljudanläggning) eller för all del när du ska sova och störs av något ljud. Jag vågar lova att du kommer koncentrera dig bättre och generellt känna dig ”piggare i huvudet”. Med andra ord; väl använda 50 kr!
Länkar:
Earstorel.se
Öronpluggarna ovan finns också på Apotek och diverse byggkedjor.
Läs för att del Wikipedias artikel om tinnitus men framförallt; följ min rekomendation att köpa ett par diskreta öronproppar och testa dem när du nyttjar kollektivtrafiken, när du sitter på kontoret och koncentrerar dig på att skriva eller läsa, när du under längre tid ska sitta och köra bil (och inte önskar skapa eget oväsen genom bilens ljudanläggning) eller för all del när du ska sova och störs av något ljud. Jag vågar lova att du kommer koncentrera dig bättre och generellt känna dig ”piggare i huvudet”. Med andra ord; väl använda 50 kr!
Länkar:
Earstorel.se
Öronpluggarna ovan finns också på Apotek och diverse byggkedjor.
2007-10-01
Hör gud bön?
Sist jag nämnde Alex Schulmans namn (se "Vem fan är Alex Schulman?") var det till tonerna av Magnus Ugglas klassiker "jag mår illa". När det nu bara dagar senare står klart att nämnde herr Schulman upphör med sin syssla, och sista gången han nämns i bloggen kommer jag, humanist till trots, osökt att tänka på frälsningsarméns klassiker ”Om jag blivit blott en enda gång”, med refrängen ”Ja, jag tror att Gud hör bön”.
Halleluja!
Länkar:
Alex Schulman slutar blogga (DN, 2007-10-01)
Halleluja!
Länkar:
Alex Schulman slutar blogga (DN, 2007-10-01)
2007-09-29
Individualisera svensk politik!
I efterdyningarna till "valsveket" i Sundbyberg (vilket jag skriver om i krönikan "Ett orättfärdigt valsystem, inte ett svek") tycks det nu som etablerade politiker, i de etablerade partierna, önskar täppa till det obehagliga hål som självständiga individer uppenbarligen anses utgöra inom politiken.
I det rimligehetens vägval jag pekar på i min tidigare krönika; att man antingen röstar på partier om äger mandaten, eller röstar på individer som äger mandaten, väljer inte helt oväntat den etablerade politikern Hans Hoff (s) den i Sverige vältrampade vägen att bereda mer makt till de politiska partierna (på bekostnad av väljare och individuella politiker). Hoffs resonemang slår den redan tandlösa personvalsreformen i spillror och öppnar för en ordning där jag menar att våra politiska församlingar istället för dagens dyra system med över 300 riksdagsledamöter och uppemot 29-59 ledamöter i kommunfullmäktige skulle kunna ersättas med ett system där partiets lokala ledning (en handfull personer), utefter valresultatet tilldelas ett visst antal röster i den aktuella politiska församlingen.
Resultatet är ännu starkare politiska partier (från en befintlig internationell rekordnivå), om möjligt ännu sämre mångfald och politisk dynamik, en distansiering mellan folk och politiska företrädare och slutligen en fullkomlig cementering av makt i händerna på det lilla fåtalet; überpolitikerna.
Skriv på protestlistan för att individualisera svensk politik (och tipsa andra om denna protestlista!)
Länkar:
"S-politiker vill stoppa politiska vildar" (SvD, 2007-09-28)
I det rimligehetens vägval jag pekar på i min tidigare krönika; att man antingen röstar på partier om äger mandaten, eller röstar på individer som äger mandaten, väljer inte helt oväntat den etablerade politikern Hans Hoff (s) den i Sverige vältrampade vägen att bereda mer makt till de politiska partierna (på bekostnad av väljare och individuella politiker). Hoffs resonemang slår den redan tandlösa personvalsreformen i spillror och öppnar för en ordning där jag menar att våra politiska församlingar istället för dagens dyra system med över 300 riksdagsledamöter och uppemot 29-59 ledamöter i kommunfullmäktige skulle kunna ersättas med ett system där partiets lokala ledning (en handfull personer), utefter valresultatet tilldelas ett visst antal röster i den aktuella politiska församlingen.
Resultatet är ännu starkare politiska partier (från en befintlig internationell rekordnivå), om möjligt ännu sämre mångfald och politisk dynamik, en distansiering mellan folk och politiska företrädare och slutligen en fullkomlig cementering av makt i händerna på det lilla fåtalet; überpolitikerna.
Skriv på protestlistan för att individualisera svensk politik (och tipsa andra om denna protestlista!)
Länkar:
"S-politiker vill stoppa politiska vildar" (SvD, 2007-09-28)
2007-09-27
Vem fan är Alex Schulman?
Som färsk, svensk bloggare är det kanske ogörligt att slutligen inte ställas inför en text av denne Alex Shulman. Jag gjorde det idag efter att nyligen, i någon artikel som behandlade bloggandet som medialt fenomen, upplysts om att denne herr Schulman är sveriges mest lästa bloggare med 285 000 läsare per vecka. Ett stycke in i Schulmans förvånansvärt ivriga kritik över någon slags kvasijournalist på en hopplöst ointellektuell nöjesbilaga slipper det ur karln att Aftonbladet är "sveriges största och bästa tidning". Osökt trallandes på en gammal 80-talsdänga av Uggla, med en hopplöst sur smak någonstans kring gomseglet konstaterar jag nyktert att 285 000 människor kan ha fel. Vecka efter vecka dessutom. Potentiellt säger det mer om läsarna än om Alex Schulman, men det låter jag vara osagt.
Länkar:
"Jag skäms över denna man"
Länkar:
"Jag skäms över denna man"
2007-09-26
Låt oss demonstrera iklädda rött
Ett mail och sms med texten "In support of our incredibly brave friends in Burma: May all people around the world wear a red shirt on Friday, September 28" verkar snurra runt halva jorden.
Det ryktas om en demonstration samma dag, med stockholms central som utgångspunkt, för att visa stöd för den demokratiska kampen i Burma. Det ska en del till för att jag ska ut och demonstrera iklädd rött. En burmesisk frihetskamp till exempel.
"Oppositionspolitiker greps i Burma" (DN, 07-09-27)
"Myanmar Raids Monasteries Before Dawn" (NY Times, 07-09-27)
"Police raid Myanmar monasteries" (Al Jazeera, 07-09-27)
"Buddhist Monks Leading Protest" (BBC/Youtube)
"Burma protests turn violent (hidden camera footage)" (Liveleak)
Det ryktas om en demonstration samma dag, med stockholms central som utgångspunkt, för att visa stöd för den demokratiska kampen i Burma. Det ska en del till för att jag ska ut och demonstrera iklädd rött. En burmesisk frihetskamp till exempel.
"Oppositionspolitiker greps i Burma" (DN, 07-09-27)
"Myanmar Raids Monasteries Before Dawn" (NY Times, 07-09-27)
"Police raid Myanmar monasteries" (Al Jazeera, 07-09-27)
"Buddhist Monks Leading Protest" (BBC/Youtube)
"Burma protests turn violent (hidden camera footage)" (Liveleak)
Disclaimer
I lynchmobsbladet står idag att läsa, i samband med en mordutredning; "även en i dag 58-årig man, i medier kallad Solnamannen, har testats. Han satt under några dagar 1999 anhållen som misstänkt för mordet, men släpptes senare".
Låt mig försäkra mina läsare om att jag är oskyldig, på mer än ett sätt (och att det nog är första och sista gången jag hänvisar och länkar till en "artikel" i nämnda blaska).
Länkar:
"Nytt DNA-spår i da Costa-utredning" (Aftonbladet, 2007-09-26)
Låt mig försäkra mina läsare om att jag är oskyldig, på mer än ett sätt (och att det nog är första och sista gången jag hänvisar och länkar till en "artikel" i nämnda blaska).
Länkar:
"Nytt DNA-spår i da Costa-utredning" (Aftonbladet, 2007-09-26)
Kärnvapen, världssamfundet och Iran
Låt mig inleda med att tydligt deklarera min ståndpunkt i frågan om kärnvapen. Jag är principiellt emot kärnvapen; ju färre desto bättre. Denna ståndpunkt till trots är jag på intet sätt naiv, jag inser naturligtvis att kärnvapen inte helt kommer försvinna ur stormakternas vapenarsenaler förrän de kan ersätta dem med något än mer destruktivt. Mitt principiella ställningstagande måste därmed på något sätt fogas till en verklighet jag motvilligt accepterar, som den torra akademiska kosmopolit jag är efterlyser jag således ett teoretiskt regelverk som förklarar och legitimerar olika aktörers innehav av kärnvapen.
”Treaty on the Non-Proliferation of Nuclear Weapons” är ett sådant regelverk, men lider av en rad inneboende problem. För det första stipulerar avtalet att endast USA, UK, Frankrike, Ryssland och Kina äger rätt att inneha kärnvapen, men eftersom inte alla världens länder ratificerat avtalet har länder som Israel*, Indien och Pakistan kunnat skaffa sig kärnvapen utanför avtalet, vilket naturligtvis underminerar avtalets praktiska värde. Vidare; i tider då inte minst ekonomiska stormakter såsom USA (med dotterboalget Israel), UK och Tyskland resonerar kring icke spridningsavtalet som en slags ”global lagstiftning”, och faktiskt resonerar kring att med våld (likt en poliskår) upprätthålla den, menar jag att det är värt att påminna alla och envar om den västerländska synen på rättstaten, och tanken att alla i den står lika inför lagen. Hur tror man sig, med anseendet i behåll, kunna legitimera att andra ska underkasta sig lagar och/eller regler som man själv inte avser underkasta sig? Vem utser världspolisen och hur är tanken kring globala ”lagar” och/eller regler och en världspolis förenlig med tanken om staters suveränitet (våldsmonopol) och demokrati? Kort och gott; hur förklarar vi för en annan aktör om vår egen suveränitet, vårt eget våldsmonopol och vår egen rätt – medan vi med samma regelverk förkastar deras?
Försöker Iran skaffa sig kärnvapen? Kanske, kanske inte. Personligen är jag ungefär lika säker på det som stora delar av världen var säkra på att Irak hade kemiska stridsmedel för några år sedan. Exemplet med Irak visar om möjligt att en aldrig så stor mängd indicier, och en aldrig så stark vilja från världens mäktigaste underrättelseorganisation, trots allt kan peka åt fel håll (se "truthiness").
Men om det nu visar sig att Iran verkligen försöker, och i slutändan lyckas, skaffa sig kärnvapen, vad har ”världssamfundet” (som mäktiga I-länder organiserade inom FN kallas), med anseendet i behåll, att sätta emot? Ingenting om du frågar mig. Att med utgångspunkt i det faktum att Iran är icke demokratiskt hävda att de inte äger rätt att inneha kärnvapen kan, med anseendet i behåll, endast ske paralellt med likvärdiga fördömanden riktade mot Pakistan och Kina. Det tycks mig som om Kina har, och ”tillåts ha”, kärnvapen för att man skaffade det innan icke spridningsavtalet undertecknades, och för att man är en stor global ekonomisk och militär aktör. Pakistans ”rätt” att ha kärnvapen är om möjligt mer komplex; dels har man inte ratificerat icke spridningsavtalet, dels har ärkefienden och grannlandet Indien utvecklat kärnvapen (de har heller inte ratificerat spridningsavtalet) vilket möjligen motiverar pakistanska motmedel. Sist, men troligen inte minst, har Pakistan visat sig tämligen välvillig i sina diplomatiska kontakter med USA. Min tolkning av praxis är att icke demokratiska länder tillåts ha kärnvapen om de inte ratificerat icke spridningsavtalet och om de är tillräckligt ekonomiskt/militärt starka för att omöjliggöra ett förhindrande och/eller om man har nära, vänligt sinnade diplomatiska band med USA.
Låt mig återigen dra paralellen mellan nationell och global rättsordning genom att citera wikipedias artikel om rättstaten; "en rättstat innebär frihet från godtycke för den enskilde: varje enskilt fall behandlas i enlighet med ett etablerat regelverk". En konsekvens av detta är att alla, med ytterst få undantag, står lika inför lagen. Min slutsats är att om ”värdssamfundet” på allvar vill göra ett globalt regelverk vad avser förekomsten av kärnvapen bör man för att uppräthålla minsta anseende, legitimitet och förtroende, hålla sig med ett konsekvent regelverk som behandlar alla aktörer (stater) lika, och som helt saknar alla former av godtycke. Jag mottar gärna förslag på hur ett sådant regelverk skulle kunna utformas.
*Israel har formellt inte erkänt att de har kärnvapen.
Länkar:
"Förolämpningar upprör i Iran" (DN, 2007-09-26)
"Ahmadinejad: Iran Not Walking Toward War" (CBS 60 minutes)
"Let's keep squeezing them harder" (The Economist, september 22nd-28th, 2007)
”Treaty on the Non-Proliferation of Nuclear Weapons” är ett sådant regelverk, men lider av en rad inneboende problem. För det första stipulerar avtalet att endast USA, UK, Frankrike, Ryssland och Kina äger rätt att inneha kärnvapen, men eftersom inte alla världens länder ratificerat avtalet har länder som Israel*, Indien och Pakistan kunnat skaffa sig kärnvapen utanför avtalet, vilket naturligtvis underminerar avtalets praktiska värde. Vidare; i tider då inte minst ekonomiska stormakter såsom USA (med dotterboalget Israel), UK och Tyskland resonerar kring icke spridningsavtalet som en slags ”global lagstiftning”, och faktiskt resonerar kring att med våld (likt en poliskår) upprätthålla den, menar jag att det är värt att påminna alla och envar om den västerländska synen på rättstaten, och tanken att alla i den står lika inför lagen. Hur tror man sig, med anseendet i behåll, kunna legitimera att andra ska underkasta sig lagar och/eller regler som man själv inte avser underkasta sig? Vem utser världspolisen och hur är tanken kring globala ”lagar” och/eller regler och en världspolis förenlig med tanken om staters suveränitet (våldsmonopol) och demokrati? Kort och gott; hur förklarar vi för en annan aktör om vår egen suveränitet, vårt eget våldsmonopol och vår egen rätt – medan vi med samma regelverk förkastar deras?
Försöker Iran skaffa sig kärnvapen? Kanske, kanske inte. Personligen är jag ungefär lika säker på det som stora delar av världen var säkra på att Irak hade kemiska stridsmedel för några år sedan. Exemplet med Irak visar om möjligt att en aldrig så stor mängd indicier, och en aldrig så stark vilja från världens mäktigaste underrättelseorganisation, trots allt kan peka åt fel håll (se "truthiness").
Men om det nu visar sig att Iran verkligen försöker, och i slutändan lyckas, skaffa sig kärnvapen, vad har ”världssamfundet” (som mäktiga I-länder organiserade inom FN kallas), med anseendet i behåll, att sätta emot? Ingenting om du frågar mig. Att med utgångspunkt i det faktum att Iran är icke demokratiskt hävda att de inte äger rätt att inneha kärnvapen kan, med anseendet i behåll, endast ske paralellt med likvärdiga fördömanden riktade mot Pakistan och Kina. Det tycks mig som om Kina har, och ”tillåts ha”, kärnvapen för att man skaffade det innan icke spridningsavtalet undertecknades, och för att man är en stor global ekonomisk och militär aktör. Pakistans ”rätt” att ha kärnvapen är om möjligt mer komplex; dels har man inte ratificerat icke spridningsavtalet, dels har ärkefienden och grannlandet Indien utvecklat kärnvapen (de har heller inte ratificerat spridningsavtalet) vilket möjligen motiverar pakistanska motmedel. Sist, men troligen inte minst, har Pakistan visat sig tämligen välvillig i sina diplomatiska kontakter med USA. Min tolkning av praxis är att icke demokratiska länder tillåts ha kärnvapen om de inte ratificerat icke spridningsavtalet och om de är tillräckligt ekonomiskt/militärt starka för att omöjliggöra ett förhindrande och/eller om man har nära, vänligt sinnade diplomatiska band med USA.
Låt mig återigen dra paralellen mellan nationell och global rättsordning genom att citera wikipedias artikel om rättstaten; "en rättstat innebär frihet från godtycke för den enskilde: varje enskilt fall behandlas i enlighet med ett etablerat regelverk". En konsekvens av detta är att alla, med ytterst få undantag, står lika inför lagen. Min slutsats är att om ”värdssamfundet” på allvar vill göra ett globalt regelverk vad avser förekomsten av kärnvapen bör man för att uppräthålla minsta anseende, legitimitet och förtroende, hålla sig med ett konsekvent regelverk som behandlar alla aktörer (stater) lika, och som helt saknar alla former av godtycke. Jag mottar gärna förslag på hur ett sådant regelverk skulle kunna utformas.
*Israel har formellt inte erkänt att de har kärnvapen.
Länkar:
"Förolämpningar upprör i Iran" (DN, 2007-09-26)
"Ahmadinejad: Iran Not Walking Toward War" (CBS 60 minutes)
"Let's keep squeezing them harder" (The Economist, september 22nd-28th, 2007)
2007-09-25
Privat pensionssparande
Sedan många år är banker och försäkringsbolag synnerligen aktiva med att sälja på kreti och pleti en pensionsförsäkring i någon form, men osakliga och känsloladdade argument om ”en trygg ålderdom”, och utan någon individuell behovsanalys. Jag har i detta avseende två tydliga invändningar. För det första är det ytterst sannolikt att man som enskild sparare som står inför ett dylikt erbjudande står inför en synnerligen dyr förvaltningslösning; genom fasta kostnader och/eller förvaltningsavgifter. Sådana produkter ska man överhuvudtaget inte befatta sig med. För det andra innebär det faktum att pensionsförsäkringen är avdragsgill att produkter i princip bara är intressant för personer som betalar statlig inkomstskatt när premierna betalas in – men som inte betalar statlig inkomstskatt när pensionen tas ut (givet oförändrat skattesystem). Enkelt uttryck, de som har en beskattningsbar inkomst under 316 700 kr (se skiktgräns) uppnår aldrig en marginalskatt (skatten på den sista intjänade kronan) på mycket mer än 30%, medan den som tjänar över nämnda summa uppnår en marginalskatt på ca 50%. Den senare kan alltså genom att pensionsspara undvika 50% beskattning, för att sedan som pensionär hålla sig under skiktgränsen och då ta ut sina besparingar och skatta bort ca 30%.
Min slutsats är; har du en beskattningsbar inkomst (exlusive grundavdrag mm) som är lägre än 316 700 kr (inkomståret 2007) ska du inte pensionsspara i en pensionsförsäkring. Spara till pensionen kan man för all del göra ändå, men jag skulle då snarast rekomendera att man först och främst betalar av sina lån (ett råd banker sällan ger), och i andra hand köpa värdepapper (om tidshorisonten är mer än tio år med fördel en betydande del aktier, direkt eller via billiga aktieindexfonder, se Avanza Zero). För personer som tjänar över skiktgränsen och har lite pengar över menar jag dock att en avdragsgill pensionsförsäkring, givet avsaknad av fasta avgifter, och att man investerar direkt i aktier eller i mycket billiga fonder (se IPS), är en vettig lösning.
Länkar:
"Snabbguide: Så funkar pensionen" (DN)
"Maria Crofts pensionsskola" (DN)
Billig nätmäklare, pension: Avanza
Billig nätmäklare, pension: Nordnet
Min slutsats är; har du en beskattningsbar inkomst (exlusive grundavdrag mm) som är lägre än 316 700 kr (inkomståret 2007) ska du inte pensionsspara i en pensionsförsäkring. Spara till pensionen kan man för all del göra ändå, men jag skulle då snarast rekomendera att man först och främst betalar av sina lån (ett råd banker sällan ger), och i andra hand köpa värdepapper (om tidshorisonten är mer än tio år med fördel en betydande del aktier, direkt eller via billiga aktieindexfonder, se Avanza Zero). För personer som tjänar över skiktgränsen och har lite pengar över menar jag dock att en avdragsgill pensionsförsäkring, givet avsaknad av fasta avgifter, och att man investerar direkt i aktier eller i mycket billiga fonder (se IPS), är en vettig lösning.
Länkar:
"Snabbguide: Så funkar pensionen" (DN)
"Maria Crofts pensionsskola" (DN)
Billig nätmäklare, pension: Avanza
Billig nätmäklare, pension: Nordnet
2007-09-24
Priset på SL-kortet höjs 70 kr
Det kommer nu bli ett sagolikt liv från oppositionen över att SL höjer priset för 30-dagarskortet från 620 till 690 kr. Låt mig dra paralellen till tråden "Att somliga aldrig lär sig" där jag pekar på hur den röda oppositionen kokar soppa på en spik i sina försök att övertyga det svenska folket att alliansregeringen genomför en samhällsdestruktiv revolution.
Låt mig nyansera debatten en aning genom att ställa det hela i proportion; ett länskort för Länstrafiken Norrbotten kostar 1 650 kr per månad, i Jämtland 890 kr och i Örebro 1 340 kr.
70 kr motsvarar annars bränslekostnaden för ca 67 km i en Volvo V70. Kör man 90 km/h avverkar man den sträckan på ca 45 minuter. Räknar man in alla kostnader för en bil får man för 70 kr troligen inte mer än 10-30 km (man kommer 450 - 1 360 meter per vardag under en månad), och då har jag definitivt inte räknat med några trängselavgifter.
Förresten har jag lite svårt att förstå hur alla miljömedvetna sossar (läpparnas bekännelse) åker dieselbuss istället för att cykla (vilket är det mest energieffektiva fordon som finns).
Länkar:
"Ingen indragen nattrafik i tunnelbanan" (DN, 2007-09-24)
Låt mig nyansera debatten en aning genom att ställa det hela i proportion; ett länskort för Länstrafiken Norrbotten kostar 1 650 kr per månad, i Jämtland 890 kr och i Örebro 1 340 kr.
70 kr motsvarar annars bränslekostnaden för ca 67 km i en Volvo V70. Kör man 90 km/h avverkar man den sträckan på ca 45 minuter. Räknar man in alla kostnader för en bil får man för 70 kr troligen inte mer än 10-30 km (man kommer 450 - 1 360 meter per vardag under en månad), och då har jag definitivt inte räknat med några trängselavgifter.
Förresten har jag lite svårt att förstå hur alla miljömedvetna sossar (läpparnas bekännelse) åker dieselbuss istället för att cykla (vilket är det mest energieffektiva fordon som finns).
Länkar:
"Ingen indragen nattrafik i tunnelbanan" (DN, 2007-09-24)
2007-09-22
Att somliga aldrig lär sig
Jag har noterat en förbittrad debatt kring regerings budget från rött håll, och eftersom jag igår mötte rött folk på gatan som uppmanade mig att skriva på en protestlista "mot regeringen och budgeten" kände jag att det kanske är dags för vissa förtydliganden. För det första; jag röstade på alliansen i valet 2006 men skulle för den skull inte skrivit på en protestlista "mot regeringen" (Persson) våren 2006. Jag har i det stora hela ansenlig tilltro till den svenska regeringsformens parlamentariska ordning och har därför svårt att protestera mot en demokratiskt framröstad regerings själva existens. För det andra vore det, rent intellektuellt, förlösande att få en mer preciserad beskrivning vad det är som är så förskäckligt med alliansens budget.
Visst är LO, SAP och resten av koncernen upprörda över de mikroskopiska förändringarna i a-kassan och sjukförsäkringen, men mest är de nog förbannade på att de inte har så förbaskat mycket att vara förbannade på. Faktum är att det är ganska uppenbart att syftet med de tafatta protester ”mot regeringen” snarare än att skapa folklig debatt eller manifestera något verkligt missnöje riktat mot regeringen – är att sluta de egna leden. Per Nuder visar med all önskvärd tydlighet hur partiet har valt att sticka huvudet i sanden vad avser de problem dess politik genererat, vilket av allt att döma var skälet till att de förlorade valet 2006. De välförtjänta åren i opposition hade det nya, fräscha socialdemokraterna med Mona i täten kunnat ägna åt att slicka såren och självkritiskt granska sig självt och sin politik i sömmarna. Istället väljer man att skicka fram den grå eminensen Nuder att illustrera hur man stoppar huvudet i sanden (kommentaren "i socialdemokraternas Sverige ska alla ha råd att vara arbetslösa" kommer att gå till historien) och hoppas på utspel från regeringens sida tillräckligt starka för att piska självkritiken ur de egna leden, utspel som dessvärre (för SAP:s del) lyst med sin frånvaro.
Jag var faktiskt övertygad om att Sahlin skulle förnya socialdemokraterna, inte minst göra upp med otyget att inte bedriva en verklig politik utan bara köpa röster med hjälp av bidrag. Jag var lika övertygad om att dessa socialdemokrater skulle vinna en jordskredsseger i valet 2010. Jag blir alltmer varse om att jag haft fel; de socialdemorkater som kommer be om folkets förtroende i valet 2010 är samma socialdemokrater som fick nobben 2006. Som Sahlin nu styr skutan tror jag att risken för nobben om tre år är överhängande.
Länkar:
"Ett bidragsparti", (DN, 2007-09-21)
Budgetpropositionen för 2008 (regeringen.se)
Visst är LO, SAP och resten av koncernen upprörda över de mikroskopiska förändringarna i a-kassan och sjukförsäkringen, men mest är de nog förbannade på att de inte har så förbaskat mycket att vara förbannade på. Faktum är att det är ganska uppenbart att syftet med de tafatta protester ”mot regeringen” snarare än att skapa folklig debatt eller manifestera något verkligt missnöje riktat mot regeringen – är att sluta de egna leden. Per Nuder visar med all önskvärd tydlighet hur partiet har valt att sticka huvudet i sanden vad avser de problem dess politik genererat, vilket av allt att döma var skälet till att de förlorade valet 2006. De välförtjänta åren i opposition hade det nya, fräscha socialdemokraterna med Mona i täten kunnat ägna åt att slicka såren och självkritiskt granska sig självt och sin politik i sömmarna. Istället väljer man att skicka fram den grå eminensen Nuder att illustrera hur man stoppar huvudet i sanden (kommentaren "i socialdemokraternas Sverige ska alla ha råd att vara arbetslösa" kommer att gå till historien) och hoppas på utspel från regeringens sida tillräckligt starka för att piska självkritiken ur de egna leden, utspel som dessvärre (för SAP:s del) lyst med sin frånvaro.
Jag var faktiskt övertygad om att Sahlin skulle förnya socialdemokraterna, inte minst göra upp med otyget att inte bedriva en verklig politik utan bara köpa röster med hjälp av bidrag. Jag var lika övertygad om att dessa socialdemokrater skulle vinna en jordskredsseger i valet 2010. Jag blir alltmer varse om att jag haft fel; de socialdemorkater som kommer be om folkets förtroende i valet 2010 är samma socialdemokrater som fick nobben 2006. Som Sahlin nu styr skutan tror jag att risken för nobben om tre år är överhängande.
Länkar:
"Ett bidragsparti", (DN, 2007-09-21)
Budgetpropositionen för 2008 (regeringen.se)
Lite konkurrens por favor
Den genomsnittliga avgiften för aktiefonder låg vid halvårssksiftet på 1,39 procent. År 2006 var den 1,35 procent och år 2005 var den 1,32 procent. Till skillnad från vad man skulle kunna tro i tider av en aldrig sinande ström av nya fonder och sparprodukter, paralellt med informationssamhällsets (lätt tillgänglig information även för de minsta aktörerna på finansmarknaden) fortsatta frammarch, så stiger alltså förvaltningskostnaden. Detta är en oroande utveckling, och något jag menar är värt att utreda och bekämpa från politiskt håll. Självklart är en bidragande orsak fenomenet med inlåsning, det vill säga att sparare tvingas betala reavinstskatt om man säljer en fond och köper en annan – istället för att beskattas när man faktiskt säljer fonden för att använda pengarna (inte återinvesterar dem).
Den borgerliga regeringen har talat om lösningar på problemet, men sedan valet har det talats tyst i frågan, vilket är beklagligt. Det vore klart önskvärt att man från politiskt håll agerade mot ett skattesystem som motverkar konkurrens, och cementerar finansbolagens marknadsandelar. Vidare vore det önskvärt att i alla fall ett par av den uppsjö av kostymklädda handelsgossar som årligen startar egen fond sneglade på ett spännande upplägg med indexfonder (se ”Quality of life index fund”) istället för den gängse (svindyra) hedgefondshysterin.
Länkar:
Fondsparare betalar miljarder (DN, 2007-09-22)
Den borgerliga regeringen har talat om lösningar på problemet, men sedan valet har det talats tyst i frågan, vilket är beklagligt. Det vore klart önskvärt att man från politiskt håll agerade mot ett skattesystem som motverkar konkurrens, och cementerar finansbolagens marknadsandelar. Vidare vore det önskvärt att i alla fall ett par av den uppsjö av kostymklädda handelsgossar som årligen startar egen fond sneglade på ett spännande upplägg med indexfonder (se ”Quality of life index fund”) istället för den gängse (svindyra) hedgefondshysterin.
Länkar:
Fondsparare betalar miljarder (DN, 2007-09-22)
2007-09-10
Portföljen: Uppföljning i halvtid
Det är dags att i halvtid göra en uppföljning av
6-månadersportöljen som löper maj - november.
Observera att kurserna tar hänsyn till utdelning.
AstraZeneca, 370,50 SEK > 326,90 SEK; -11,8%
Berkshire Hathaway B, 24 714 SEK > 26 787; +8,4%
Fenix Outdoor, 63 SEK > 66,25 SEK;+5,2%
Glycorex, 18,80 SEK > 20,40 SEK;+8,5%
H&M, 435,50 SEK > 366,50 SEK; -15,8%
Lundbergs, 462 SEK > 442 SEK; -4,3%
Nordea, 117,20 SEK > 101; -13,8%
Old Mutual, 24,20 SEK > 19,80 SEK; -18,2%
Portföljens genomsnittliga utveckling; -5,2%
OMX S30, 1265,48 > 1147,20; -9,3%
Slutsats: portföljen ligger ordentligt under det primära målet (absolut avkastning), men väl över det sekondära (relativ avkastning).
Länkar:
Solnamannens 6 mån värdeportfölj, (Prat om Pengar)
6-månadersportöljen som löper maj - november.
Observera att kurserna tar hänsyn till utdelning.
AstraZeneca, 370,50 SEK > 326,90 SEK; -11,8%
Berkshire Hathaway B, 24 714 SEK > 26 787; +8,4%
Fenix Outdoor, 63 SEK > 66,25 SEK;+5,2%
Glycorex, 18,80 SEK > 20,40 SEK;+8,5%
H&M, 435,50 SEK > 366,50 SEK; -15,8%
Lundbergs, 462 SEK > 442 SEK; -4,3%
Nordea, 117,20 SEK > 101; -13,8%
Old Mutual, 24,20 SEK > 19,80 SEK; -18,2%
Portföljens genomsnittliga utveckling; -5,2%
OMX S30, 1265,48 > 1147,20; -9,3%
Slutsats: portföljen ligger ordentligt under det primära målet (absolut avkastning), men väl över det sekondära (relativ avkastning).
Länkar:
Solnamannens 6 mån värdeportfölj, (Prat om Pengar)
En mans osjälviska strävan II
Det tillkännagavs på måndagen att Handelsbankens ordförande, Lars O Grönstedt, ingår i det råd som ska granska statens olika bolagsförsäljningar och ge oberoende rådgivning när bolag som
Nordea, OMX och SBAB ska säljas. Till Dagens Industri säger han;
"Om staten frågar om man kan göra nytta, har man en moralisk plikt att svara ja".
Så ytterligt schangtilt av herr Grönstedt. Det bor visst
en rättrådig liten statstjänsteman inom oss alla.
Länkar:
"Lars O Grönstedt: När staten kallar har man en plikt att svara ja" (DI, 2007-09-10)
"Odells rådgivare jävig från start" (DN, 2007-09-10)
Nordea, OMX och SBAB ska säljas. Till Dagens Industri säger han;
"Om staten frågar om man kan göra nytta, har man en moralisk plikt att svara ja".
Så ytterligt schangtilt av herr Grönstedt. Det bor visst
en rättrådig liten statstjänsteman inom oss alla.
Länkar:
"Lars O Grönstedt: När staten kallar har man en plikt att svara ja" (DI, 2007-09-10)
"Odells rådgivare jävig från start" (DN, 2007-09-10)
2007-09-08
Vardagsrummets död
Sedan många år nu har jag kommit att läsa papperstidningar allt mindre, till förmån för motsvara onlineversion, såväl som utländska och mer nischade medier. Den traditionella stereoanläggningen framstår alltmer som en relik där den står i en dammhög i det allt mindre använda vardagsrummet. Vardagsrummet ja, det där de flesta av oss har soffa, soffbord och TV, använder jag även det allt mindre. DVD:n gick faktiskt sönder för över ett år sedan och jag har inte kommit mig för att ersätta den på garantin, jag använder den ändå inte. TV:n då; mediajättarnas sista bastion, långt ifrån piratvikar, videobloggar och onlinemedier? Icke då. Jag menar att joost (och dess efterföljare) kommer att pressa de traditionella medierna även på detta område.
Jag har kort och gott en kraftfull dator med stor högupplöst skärm, en kvalitativ förstärkare under, och kraftfulla högtalare på, skrivbordet. Jag har tillgång till hundratals radiokanaler (inte minst SR), i stort sett all musik som någonsin producerats (lagligt såväl som olagligt), tusentals nyhetssajter (för att inte tala om bloggar), ”TV-nyheter” (svt, bbc, aljazeera mfl), wikimedia (som är världens tystade men troligen mest effektiva folkbildningsprojekt), mer film än man hittar i någon tänkbar videobutik (återigen finns såväl lagliga och olagliga vägar att nå dem). Mitt senaste tillskott i mediadjungeln är ”online digitalboxen” joost, som jag varmt vill rekomendera, om inte för innehållet i sig så för upplevelsen av en i det närmaste fulländad programvara vad avser användavänlighet.
Vad är då min poäng? Facinationen över den den massiva förändring vi för närvarande upplever, utan att egentligen reflektera över det. När bilarna fick sitt genombrott i slutet av 1800-talet undgick det ingen varifrån dess skapare hämtat sin inspiration, utifrån det samtida perspektivet måste det ha förefallit sig fullt rationellt att skapa bilen som en "fortsättning" på hästdroskan. Följer man hur bilen kom att utvecklas, från Benz Patent Motorwagen (1886) via Benz Velo (1894), Ford modell T (1908), Opel Serie 18 (30-talet), Volvo PV444 (40-tal), Volvo Amazon (50-tal), Volvo 240 (70-tal) och slutligen moderna bilar som Mercedes A-klass och Citroën C6 framgår med all önskvärd tydlighet människans oförmåga att ompröva tidigare ”sanningar” och traditioner, och nyktert förhålla sig till de förändringar som innovationer trots allt renderar (inte minst på sikt).
Vardagsrummet som folklig mediacentral är, om inte i sin dödsbädd, på påtaglig dekis, och till de av er som tror att de största konsekvenserna av den ”digitala revolutionen” ligger i historien har jag bara en sak att säga; ”buckle your seatbelt, Dorothy, 'cause Kansas is going bye-bye”.
Länkar:
Komplettering 9/9: "Fyll datorn med gratis program" (DN, 2007-09-09)
Jag har kort och gott en kraftfull dator med stor högupplöst skärm, en kvalitativ förstärkare under, och kraftfulla högtalare på, skrivbordet. Jag har tillgång till hundratals radiokanaler (inte minst SR), i stort sett all musik som någonsin producerats (lagligt såväl som olagligt), tusentals nyhetssajter (för att inte tala om bloggar), ”TV-nyheter” (svt, bbc, aljazeera mfl), wikimedia (som är världens tystade men troligen mest effektiva folkbildningsprojekt), mer film än man hittar i någon tänkbar videobutik (återigen finns såväl lagliga och olagliga vägar att nå dem). Mitt senaste tillskott i mediadjungeln är ”online digitalboxen” joost, som jag varmt vill rekomendera, om inte för innehållet i sig så för upplevelsen av en i det närmaste fulländad programvara vad avser användavänlighet.
Vad är då min poäng? Facinationen över den den massiva förändring vi för närvarande upplever, utan att egentligen reflektera över det. När bilarna fick sitt genombrott i slutet av 1800-talet undgick det ingen varifrån dess skapare hämtat sin inspiration, utifrån det samtida perspektivet måste det ha förefallit sig fullt rationellt att skapa bilen som en "fortsättning" på hästdroskan. Följer man hur bilen kom att utvecklas, från Benz Patent Motorwagen (1886) via Benz Velo (1894), Ford modell T (1908), Opel Serie 18 (30-talet), Volvo PV444 (40-tal), Volvo Amazon (50-tal), Volvo 240 (70-tal) och slutligen moderna bilar som Mercedes A-klass och Citroën C6 framgår med all önskvärd tydlighet människans oförmåga att ompröva tidigare ”sanningar” och traditioner, och nyktert förhålla sig till de förändringar som innovationer trots allt renderar (inte minst på sikt).
Vardagsrummet som folklig mediacentral är, om inte i sin dödsbädd, på påtaglig dekis, och till de av er som tror att de största konsekvenserna av den ”digitala revolutionen” ligger i historien har jag bara en sak att säga; ”buckle your seatbelt, Dorothy, 'cause Kansas is going bye-bye”.
Länkar:
Komplettering 9/9: "Fyll datorn med gratis program" (DN, 2007-09-09)
2007-09-07
Underskattad klassiker
Jag återsåg nyligen filmen Office Space från 1999 och insåg att filmen, som inte känns som den riktigt "slog" i Sverige, är makalöst underskattad! Peter Gibbons (Ron Livingston) personlighet, som lätt kan misstolkas som ett konstant
marijuanarus, är kort och gott sagolik, och den sävlige chefen Bill Lumberghs (Gary Cole) klart begränsade vokabulär ("that would be grrreeat") framkallar i det närmaste ohejdade skrattattacker från min sida. Har du inte sett den är det bara till att gratulera, se den förslagsvis tillsammans med kollegorna efter några öl.
marijuanarus, är kort och gott sagolik, och den sävlige chefen Bill Lumberghs (Gary Cole) klart begränsade vokabulär ("that would be grrreeat") framkallar i det närmaste ohejdade skrattattacker från min sida. Har du inte sett den är det bara till att gratulera, se den förslagsvis tillsammans med kollegorna efter några öl.
2007-09-06
Integritetens revansch
Det har av allt att döma inte undgått någon att försvarsminister Mikeal Odenberg lämnat in sin avskedsansökan. Odenberg deklarerar att hans säkerhetspolitiska bedömning inte ligger i linje med regeringens. För de av er som läst mina artiklar ”Resursslöseri av bibliska proportioner” och inte minst ”Försvarsmaktens kostnader” kommer det inte som någon direkt överaskning att jag rent sakligt är mycket kritisk till försvarskramare som Odenberg, men till skillnad från svensk media önskar jag nyansera bilden en aning. Avhoppet är i många avseenden anmärkningsvärt, intressant och värt att begrunda. Att då, som flera av de svenska mediala giganterna, slänga sig över händelsen sin vana trogen, med ett dualistiskt, konfliktfokuserat, partipolitiskt och oproblematiserat (gravt förenklat) synsätt och sensationen som högsta värde och mål, menar jag är beklagligt.
Låt mig börja med att förtydliga min kritik en aning. Medier helt utan ett visst mått av sensation är naturligtvis inte att betrakta som någon egentlig nyhetsmedia (i den meningen att ”nyheterna” är just det; nyheter), men långtifrån all nyhetsrapportering behöver för den skull, genom förenkling och ständig fokus på konfrontation och konflikter, bli sensationsartad. Det finns händelser som är så pass komplexa att sensationen lätt går förlorad om man på allvar försöker förstå och förklara händelsen. För den som uppskattar intellektuell utmaning/fördjupning (på bekostnad av sensation) är det förödande när journalister ikläder sig rollen som krigskorrespondenter och springer benen av sig mellan ömsom den svarta och ömsom den vita skyttegraven i jakt på billiga och enkla motsägelser. Detta var precis vad jag upplever i mediarapporteringen kring Odenbergs avgång. Den journalist som, med minsta tänkbara tidsmässiga insats från sina tittare/läsare, önskar presentera bakgrunden till, och konsekvenserna av, Odenbergs beslut att avgå menar jag rimligen borde konsultera en lämplig skara akademiker (professorer i statsvetenskap är troligen en lämplig början) utan formell politisk anknytning, men också anonyma källor inom regeringskansliet och övriga politiska nätverk. De som anser sig erbjuda "public service" borde rimligen inte gå miste om medborgarperspektivet, alltså konsekvenser för samhället snarare än rent prestigemässiga konsekvenser för nätverk bestående av partipolitruker, höga tjänstemän, journalister och övriga ”förståsigpåare”.
I SVT, som av många betraktas som ett verkligt förtroendeingivande och ”seriöst” nyhetsmedium, ”fördjupade” man sig i frågan om Odenbergs avgång i dagens Gomorron Sverige genom att inbjuda en panel bestående av Helle Klein (politisk chefredaktör, Aftonbladet), Barbro Hedvall (ledarskribent, DN) och P.J. Anders Linder (politisk chefredaktör, SvD). Det är i mina ögon berättigat att som tittare fråga sig om nyheten låg i den medialt sett prominenta panelens närvaro snarare än försvarsministerns avgång, detta inte minst med utgångspunkt i det som (inte) blev sagt. Den namnkunniga trojkan slängde sig med samma förklaringar och begrepp som alla, mer eller mindre kända, politiska kommentatorer under det gångna dygnet (deras tillskott till debatten var alltså stjärnglans snarare än förjupning).
Om det ligger i medias intresse att inte fördjupa sig såpass att sensationen i den komplexa frågan går förlorad, är det naturligtvis behändigt att hämta alternativa åsikter från de egna leden, och därmed skapa en slags medial rundgång.
Morgonsoffstrojkan talade om förtroendekris för såväl parti, partiledare och regering. Dagens Industri skriver på ledarplats om ”regeringens svaghet”och SVT citerar framträdande personer inom oppositionen (...) som talar om; ”bristande regeringsduglighet” (Ohly), ”haveri för regeringen” (Juholt), ”regering i kris” (Peter Eriksson) och förnedring av statsråd (Sahlin).
Än så länge är det ingen som frågat sig varför inte Reinfeldt, om han verkligen hade velat undgå den aktuella situationen, inte liksom sin föregångare i Rosenbad, valde att tillsätta en okvalificerad person som genom sin bristande kompetens och sparsamma politiska nätverk skulle stå i ständig tacksamhetsskuld; och därmed ständigt rätta sig efter partipiskan (läs: statsministerns önskan). Om de som anses vara sveriges mest framstående journalister på allvar menar att frånvaron av Göran Persons maktfullkomliga centraliseringsiver och ständiga jakt på nya jasägare är att betrakta som ”svaghet”, ”regeringskris” och/eller ”regeringsoduglighet” menar jag att det säger mer om journalisterna i fråga än regeringen och statsministern.
Än så länge tycks jag vara ensam om att hylla en demokratins seger genom den nya politiska ordning där statsministern har styrkan att välja statsråd med utångspunkt i deras kompetens och pondus; trots vetskapen att en biprodukt av kompetens och pondus är integritet – och att detta i ett statsråd ofrånkomligen leder till ifrågasättande av statsministerns vilja och därmed situationer som den nu aktuella. Eftersom min uppfattning är att vi aldrig sett den statsminister (eller politiker överhuvudtaget) som inte förtjänar att bli ifrågasatt uppskattar jag i detta avseende regeringen Reinfeldt, och prisar att integriteten i Rosenbad, efter decennier på dekis, tycks ha växt om kärleken till uppdraget, arvodet – makten.
Länkar:
"Hårt slag mot Reinfeldt", (DN, 2007-09-05)
"Ett haveri för regeringen", (DN, 2007-09-05)
"Tydlig försvars- politisk kollaps", (SvD, 2007-09-06)
Låt mig börja med att förtydliga min kritik en aning. Medier helt utan ett visst mått av sensation är naturligtvis inte att betrakta som någon egentlig nyhetsmedia (i den meningen att ”nyheterna” är just det; nyheter), men långtifrån all nyhetsrapportering behöver för den skull, genom förenkling och ständig fokus på konfrontation och konflikter, bli sensationsartad. Det finns händelser som är så pass komplexa att sensationen lätt går förlorad om man på allvar försöker förstå och förklara händelsen. För den som uppskattar intellektuell utmaning/fördjupning (på bekostnad av sensation) är det förödande när journalister ikläder sig rollen som krigskorrespondenter och springer benen av sig mellan ömsom den svarta och ömsom den vita skyttegraven i jakt på billiga och enkla motsägelser. Detta var precis vad jag upplever i mediarapporteringen kring Odenbergs avgång. Den journalist som, med minsta tänkbara tidsmässiga insats från sina tittare/läsare, önskar presentera bakgrunden till, och konsekvenserna av, Odenbergs beslut att avgå menar jag rimligen borde konsultera en lämplig skara akademiker (professorer i statsvetenskap är troligen en lämplig början) utan formell politisk anknytning, men också anonyma källor inom regeringskansliet och övriga politiska nätverk. De som anser sig erbjuda "public service" borde rimligen inte gå miste om medborgarperspektivet, alltså konsekvenser för samhället snarare än rent prestigemässiga konsekvenser för nätverk bestående av partipolitruker, höga tjänstemän, journalister och övriga ”förståsigpåare”.
I SVT, som av många betraktas som ett verkligt förtroendeingivande och ”seriöst” nyhetsmedium, ”fördjupade” man sig i frågan om Odenbergs avgång i dagens Gomorron Sverige genom att inbjuda en panel bestående av Helle Klein (politisk chefredaktör, Aftonbladet), Barbro Hedvall (ledarskribent, DN) och P.J. Anders Linder (politisk chefredaktör, SvD). Det är i mina ögon berättigat att som tittare fråga sig om nyheten låg i den medialt sett prominenta panelens närvaro snarare än försvarsministerns avgång, detta inte minst med utgångspunkt i det som (inte) blev sagt. Den namnkunniga trojkan slängde sig med samma förklaringar och begrepp som alla, mer eller mindre kända, politiska kommentatorer under det gångna dygnet (deras tillskott till debatten var alltså stjärnglans snarare än förjupning).
Om det ligger i medias intresse att inte fördjupa sig såpass att sensationen i den komplexa frågan går förlorad, är det naturligtvis behändigt att hämta alternativa åsikter från de egna leden, och därmed skapa en slags medial rundgång.
Morgonsoffstrojkan talade om förtroendekris för såväl parti, partiledare och regering. Dagens Industri skriver på ledarplats om ”regeringens svaghet”och SVT citerar framträdande personer inom oppositionen (...) som talar om; ”bristande regeringsduglighet” (Ohly), ”haveri för regeringen” (Juholt), ”regering i kris” (Peter Eriksson) och förnedring av statsråd (Sahlin).
Än så länge är det ingen som frågat sig varför inte Reinfeldt, om han verkligen hade velat undgå den aktuella situationen, inte liksom sin föregångare i Rosenbad, valde att tillsätta en okvalificerad person som genom sin bristande kompetens och sparsamma politiska nätverk skulle stå i ständig tacksamhetsskuld; och därmed ständigt rätta sig efter partipiskan (läs: statsministerns önskan). Om de som anses vara sveriges mest framstående journalister på allvar menar att frånvaron av Göran Persons maktfullkomliga centraliseringsiver och ständiga jakt på nya jasägare är att betrakta som ”svaghet”, ”regeringskris” och/eller ”regeringsoduglighet” menar jag att det säger mer om journalisterna i fråga än regeringen och statsministern.
Än så länge tycks jag vara ensam om att hylla en demokratins seger genom den nya politiska ordning där statsministern har styrkan att välja statsråd med utångspunkt i deras kompetens och pondus; trots vetskapen att en biprodukt av kompetens och pondus är integritet – och att detta i ett statsråd ofrånkomligen leder till ifrågasättande av statsministerns vilja och därmed situationer som den nu aktuella. Eftersom min uppfattning är att vi aldrig sett den statsminister (eller politiker överhuvudtaget) som inte förtjänar att bli ifrågasatt uppskattar jag i detta avseende regeringen Reinfeldt, och prisar att integriteten i Rosenbad, efter decennier på dekis, tycks ha växt om kärleken till uppdraget, arvodet – makten.
Länkar:
"Hårt slag mot Reinfeldt", (DN, 2007-09-05)
"Ett haveri för regeringen", (DN, 2007-09-05)
"Tydlig försvars- politisk kollaps", (SvD, 2007-09-06)
Okkervil River
Jag sappade av en händelse förbi "Late Night" med Conan O'Brien (avsnittet som initialt sändes 28/8) och trollbands av tonerna i Okkervil rivers "Our lives is not a movie or maybe". Man kan gratis avnjuta denna, och därtill fler låtar, på bandets hemsida.
2007-08-28
Det auktoritära Ryssland och dess priviligierade
Min krönika ”Quality of Life index fund” (2007-05-18) vittnar om möjligt om min syn på politisk risk. Jag ska ta tillfället i akt att utveckla denna syn genom ett exemplifierande nedslag i Ryssland. En direkt konsekvens av detta är en förklaring till varför Ryssland inte finns med i det så kallade ”Quality of Life index”.
I The Economist (august 25th - 31st 2007) står att finna en artikel om KGB:s transformation från det falnande kommunistpartiets vakthund 1991 till dagens bolagsfäiga akademiker som i komplexa mer eller mindre formella nätverk i det närmaste helt kontrollerar rysk media, offentlighet och näringsliv; ”män inom FSB och dess systerorganisationer kontrollerar Kremlin, regeringen, media och stora delar av ekonomin – såväl som försvaret och säkerhetstjänsten”. ”Alla viktiga beslut i Ryssland fattas idag av en liten grupp människor som tjänstgjorde tillsammans med Putin i KGB, och dessutom som kommer från samma stad som honom – St:Petersburg säger den före detta KGB-generalen Alexei Kondaurov”. Olga Kryshtanovskaya, chef för det moskvabaserade ”Center for the Study of Elites” menar att uppemot 78% av de 1016 ledande politiska figurerna i Ryssland tidigare har tjänstgjort i organisationer besläktade med KGB och FSB. Det ryska säkerhetsministeriet fortsätter liksom tidigare (innan 1991) att delegera tjänstemän inom säkerhetstjänstens aktiva reserv till tjänstgöring inom en rad olika statliga institutioner, men också kommersiella företag. En intressant paralell är att Alexei Gromov, president Putins pressekreterare, sitter i styrelsen för Channel One – ev av rysslands mer inflytelserika TV-kanaler. En överste i FSB förklarar; ”vi måste säkerställa att företag inte tar beslut som motsäger eller underminerar statens intressen”. En före detta KGB-tjänsteman påpekar att; ”de [FSB] vet hur man får ett företag att bryta samman, eller konfiskera tillgångar, men de saknar kunskap att driva företag. De använder våld och hot om våld av det enkla skäl att de inte känner till någon annan metod”.
Journalisten Sergei Grigoryans, som vid flera tillfällen har förhörts och till och med fängslats av säkerhetstjänsten menar att säkerhetstjänsten tycker sig vara de enda som har den verkliga bilden, och därmed förståelsen av, världen. Centralt i denna världsbild menar han att en överdriven beskrivning av fienden huserar, vars existens i förlängningen är det som rättfärdigar säkerhetstjänstens existens och befogenheter. Kryshtanovskaya menar att FSB tror sig kunna se fiender som andra inte ser. En nuvarande FSB-tjänsteman säger; ”det största hotet kommer från väst, vars mål är att försvaga och destabilisera Ryssland. Väst vill göra Ryssland beroende av deras teknologi, de översvämmar vår marknad med deras varor. Tack gode gud för att vi har kvar kärnvapnen!” Han fortsätter; ”på Gorbachevs tid respekterade väst Ryssland, och vad fick vi för det? Vi har gett upp östeuropa, Ukraina, Georgien – NATO har flyttat fram positionerna till våra gränser”. Detta synsätt förklarar möjligen varför ryska vetenskapsmän som sammarbetat med utländska företag fängslats för landsföräderi. Rysk utrikespolitik har kommit att bli självuppfyllande; genom att behandla allt och alla som potentiella fiender har man fått tidigare vänligt sinnade grannländer att vända dem ryggen.
Värt att påminna om är att alltmedan FSB hävdar att förekomsten av utländska spioner ökar lavinartat och anklagar vetenskapsmän för landsföräderi och lovprisar det egna brödraskapet kvarstår det faktum att Ryssland är en av de mest kriminellt belastade, korrupta och byråkratiserade länderna i världen.
Min slutsats är att de politiska riskerna i Ryssland är så pass oroande att en väl tilltagen riskpremie borde vara ett krav från finansmarknadens sida. I dagsläget är jag tveksam om denna riskmedvetenhet, och riskpremie, verkligen finns. Till denna strikt ekonomiskt kritiska hållning mot Ryssland kan man naturligtvis lägga en lång rad moraliska aspekter; personligen tar jag min utångspunkt i ett utilitaristisk synsätt och pekar på den bristande yttrande- och tryckfriheten, men också statens maktmässiga omfattning och den alltmer tydliga avsaknaden av maktdelning inom densamma.
Förtydligande: Artikeln ovan bygger i mångt och mycket på citat och uppgifter ur artikeln ”The making of a neo-KGB state”. Citat är översatta av undertecknad.
Länkar:
”The making of a neo-KGB state”, The Economist (August 25th - 31st 2007)
I The Economist (august 25th - 31st 2007) står att finna en artikel om KGB:s transformation från det falnande kommunistpartiets vakthund 1991 till dagens bolagsfäiga akademiker som i komplexa mer eller mindre formella nätverk i det närmaste helt kontrollerar rysk media, offentlighet och näringsliv; ”män inom FSB och dess systerorganisationer kontrollerar Kremlin, regeringen, media och stora delar av ekonomin – såväl som försvaret och säkerhetstjänsten”. ”Alla viktiga beslut i Ryssland fattas idag av en liten grupp människor som tjänstgjorde tillsammans med Putin i KGB, och dessutom som kommer från samma stad som honom – St:Petersburg säger den före detta KGB-generalen Alexei Kondaurov”. Olga Kryshtanovskaya, chef för det moskvabaserade ”Center for the Study of Elites” menar att uppemot 78% av de 1016 ledande politiska figurerna i Ryssland tidigare har tjänstgjort i organisationer besläktade med KGB och FSB. Det ryska säkerhetsministeriet fortsätter liksom tidigare (innan 1991) att delegera tjänstemän inom säkerhetstjänstens aktiva reserv till tjänstgöring inom en rad olika statliga institutioner, men också kommersiella företag. En intressant paralell är att Alexei Gromov, president Putins pressekreterare, sitter i styrelsen för Channel One – ev av rysslands mer inflytelserika TV-kanaler. En överste i FSB förklarar; ”vi måste säkerställa att företag inte tar beslut som motsäger eller underminerar statens intressen”. En före detta KGB-tjänsteman påpekar att; ”de [FSB] vet hur man får ett företag att bryta samman, eller konfiskera tillgångar, men de saknar kunskap att driva företag. De använder våld och hot om våld av det enkla skäl att de inte känner till någon annan metod”.
Journalisten Sergei Grigoryans, som vid flera tillfällen har förhörts och till och med fängslats av säkerhetstjänsten menar att säkerhetstjänsten tycker sig vara de enda som har den verkliga bilden, och därmed förståelsen av, världen. Centralt i denna världsbild menar han att en överdriven beskrivning av fienden huserar, vars existens i förlängningen är det som rättfärdigar säkerhetstjänstens existens och befogenheter. Kryshtanovskaya menar att FSB tror sig kunna se fiender som andra inte ser. En nuvarande FSB-tjänsteman säger; ”det största hotet kommer från väst, vars mål är att försvaga och destabilisera Ryssland. Väst vill göra Ryssland beroende av deras teknologi, de översvämmar vår marknad med deras varor. Tack gode gud för att vi har kvar kärnvapnen!” Han fortsätter; ”på Gorbachevs tid respekterade väst Ryssland, och vad fick vi för det? Vi har gett upp östeuropa, Ukraina, Georgien – NATO har flyttat fram positionerna till våra gränser”. Detta synsätt förklarar möjligen varför ryska vetenskapsmän som sammarbetat med utländska företag fängslats för landsföräderi. Rysk utrikespolitik har kommit att bli självuppfyllande; genom att behandla allt och alla som potentiella fiender har man fått tidigare vänligt sinnade grannländer att vända dem ryggen.
Värt att påminna om är att alltmedan FSB hävdar att förekomsten av utländska spioner ökar lavinartat och anklagar vetenskapsmän för landsföräderi och lovprisar det egna brödraskapet kvarstår det faktum att Ryssland är en av de mest kriminellt belastade, korrupta och byråkratiserade länderna i världen.
Min slutsats är att de politiska riskerna i Ryssland är så pass oroande att en väl tilltagen riskpremie borde vara ett krav från finansmarknadens sida. I dagsläget är jag tveksam om denna riskmedvetenhet, och riskpremie, verkligen finns. Till denna strikt ekonomiskt kritiska hållning mot Ryssland kan man naturligtvis lägga en lång rad moraliska aspekter; personligen tar jag min utångspunkt i ett utilitaristisk synsätt och pekar på den bristande yttrande- och tryckfriheten, men också statens maktmässiga omfattning och den alltmer tydliga avsaknaden av maktdelning inom densamma.
Förtydligande: Artikeln ovan bygger i mångt och mycket på citat och uppgifter ur artikeln ”The making of a neo-KGB state”. Citat är översatta av undertecknad.
Länkar:
”The making of a neo-KGB state”, The Economist (August 25th - 31st 2007)
2007-08-16
Rutin avseende läsarkommentarer
De som skrivit kommentarer på bloggen har säkert märkt att de inte publiceras omedelbart, utan måste granskas och godkännas av mig innan de syns på sidan. Jag känner att det kan finnas skäl att förklara varför, och förtydliga hur jag resonerar kring detta.
Först och främst ska jag förtydliga att det inte är frågan om någon åsiktscensur, jag kommer under inga som helst omständigheter censurera läsarinlägg på grund av en kritisk hållning till mina åsikter och argument.
Rutinerna vad avser läsarinläggen är:
Först och främst ska jag förtydliga att det inte är frågan om någon åsiktscensur, jag kommer under inga som helst omständigheter censurera läsarinlägg på grund av en kritisk hållning till mina åsikter och argument.
Rutinerna vad avser läsarinläggen är:
- Inlägg som riktar sig till, eller på något sätt berör, mig personligen (och inte de texter jag skriver) kommer inte att publiceras. De som önskar kontakta mig personligen kan göra det via info@solnamannen.com.
- Inlägg som innehåller svordomar (edyl) och/eller stavfel kan komma att redigeras (om det är möjligt för att ändå släppa fram det sakliga innehållet).
- Inlägg som innehåller hot, våldsskildring eller hets mot folkgrupp kommer inte att publiceras.
- Inlägg som betraktas som spam (reklam eller inlägg i stor volym) kommer inte att publiceras.
Sensommarens aktiemarknad
OMX Stockholm 30 har sedan den första juli backat uppemot 11%, en utveckling driven av oro för den amerikanska kreditmarknaden. I vanlig ordning är marknaden kortsiktigt smått irrationell eftersom insikt kring dåliga amerikanska bolån och högre ränta (den amerikanska styrräntan har i relativt snabb takt höjts till 5,25%, ) inte saknats bland insatta investerare det senaste halvåret.
Högre räntor ska innebära lägre pris på aktier, men vad jag tror många investerare nu måste påminnas om är att det snarare är konjunkturen (vinstnivå och ränta) som påverkar börsen än tvärtom. Någon generell rekomendation gällande stockholmsbörsen ger jag mig som vanligt inte på, men jag kan konstatera att vissa aktier i mina ögon fallit till förhållandevis attraktiva nivåer, jag tänker inte minst på Fenix Outdoor (lägst 63 kr idag), Astra Zeneca (lägst 316,50 kr idag), Old Mutual (lägst 20,40 kr idag) och Lundbergs (lägst 429 kr idag). Jag kan meddela att jag såväl för egen del som för familjemedlems räkning idag köpt Lundbergsaktier.
Högre räntor ska innebära lägre pris på aktier, men vad jag tror många investerare nu måste påminnas om är att det snarare är konjunkturen (vinstnivå och ränta) som påverkar börsen än tvärtom. Någon generell rekomendation gällande stockholmsbörsen ger jag mig som vanligt inte på, men jag kan konstatera att vissa aktier i mina ögon fallit till förhållandevis attraktiva nivåer, jag tänker inte minst på Fenix Outdoor (lägst 63 kr idag), Astra Zeneca (lägst 316,50 kr idag), Old Mutual (lägst 20,40 kr idag) och Lundbergs (lägst 429 kr idag). Jag kan meddela att jag såväl för egen del som för familjemedlems räkning idag köpt Lundbergsaktier.
2007-08-15
Ett orättfärdigt valsystem, inte ett svek
Få länders politiska liv är så beroende av politiska partier som det svenska; i realiteten är en förutsättning för en framgångsrik politisk karriär i Sverige medlemskap, och ett stort nätverk inom, ett politiskt parti. På grund av den parlamentariska ordningen är nätverket av partimedlemmar, och inte minst makthavare inom den egna pariorganisationen, många gånger viktigare än de väljare som den enskilda politikern (i alla fall i teorin) är tänkt att företräda.
Fram tills för bara några år sedan saknade svenska väljare helt möjligheten att rösta på individer, man röstade på politiska partier som i sin tur valde vilka individer som skulle företräda väljarna. Denna ordning kvarstår, trots att en personvalsreform fått många svensakar att tro annorlunda. Personvalsreformen är i realiteten i det närmaste ett skämt som inte alls garanterar kandidater med fler kryss än sina medtävlare företräde. Att det blev såhär är inte helt oväntat med tanke på att de politiska makthavare som drev igenom reformen är väl etablerade makthavare inom sina respektive partiorganisationer, och som personligen har ytterligt lite att vinna på att bli utmanade av populistiska uppkomlingar.
Jag är, och har länge varit, en stark förespråkare för en individualisering av svensk politik. Som i så många andra frågor är jag, vad avser makt, mycket skeptisk till de kollektiva sammanslutningar, besuttet kamraderi och ansiktslöst beslutsfattande som svenska politiska partier i många avseenden kännetecknas av. En väg att gå vore att avskaffa alla former av spärrar beträffande personvalen; partiernas kandidater sorteras i alfabetisk ordning på valsedeln (inga interna val, eller gallringar, sker) och tilldelas sedan mandat i den mån de fått kryss, en valsedel utan kryss betraktas som ogiltig. Det är då upp till väljarna om en kandidat på den moderata valsedeln är att betrakta som moderat eller ej, inte ett nätverk av politiska intressenter som själva förekommer på valsedeln.
Den uppenbara fördelen med en sådan reform vore gränsdragningen mellan å ena sidan ideologi/politik, och å andra sidan marknadsföringen av detsamma. Politiska partier degraderas från ideologiska/politiska titaner till sammanslutningar med uppdrag att marknadsföra individer med likvärdig (men för all del inte identisk) ideologisk åskådning. Enkelt uttryckt flyttas de politiska partierna från att ha varit ett paraply under vilket dess medlemmar, företrädare och kandidater inordnat sig och avskärmats från direktkontakt med väljarna, till att bli ett stöd bakom politikerna från väljarna sett. Politikerna får då sina uppdrag direkt av väljarna och är mindre beroende av partiorganisationen och politiska nätverk.
En nyss uppkommen situation i Sundbyberg utanför Stockholm menar jag illustrerar den uppenbara fördelen med ovannämnda förslag. I kommunalvalet i Sundbyberg förra året tilldelades moderata samlingspartiet 17 av kommunfullmäktiges 51 mandat. Mandaten fördelar partiet utefter nummerordningen på valsedeln; som i sin tur är tillkommen genom interna val bland några hundra medlemmar i sundbybergsmoderaterna (varefter den förvisso fastställs och ofta ändras av en mindre skara medlemmar som samlas på möte för att fastställa valsedeln). Man fördelar således inte mandaten med utgångspunkt i hur de ca 7200 sundbybergsbor som röstat på partiet kryssat för kandidaterna. I detta system, helt beroende av de politiska partierna, där få kandidater faktiskt kryssas in på egna meriter, kan man ju tycka att det är självklart att det också är de politiska partierna som formellt ”äger” de mandat som de tilldelats i folkval. Icke då. Det står den politiker som av partiet (ej av väljarna) tilldelats ett mandat fritt att träda ur det aktuella partiet och inträda i ett annat – och ta mandatet med sig. Endast den enskilda politikern kan genom att avsäga sig sitt uppdrag skilja sig från mandatet.
Inte för att Arne Wijkman och Michael Spira inte blivit invalda i sundbybergs kommunfullmäktige även med ett mer individuellt utformat valsystem, men dels hade deras väljare förhoppningsvis varit mer insatta i deras värderingar (och därmed mer förberedda på att blå blir röd), och dels hade Wijkmans och Spiras svek begränsats till de egna väljarna (som gett dem mandatet), inte hela partiets väljare.
Kort och gott; antingen har vi ett system där politiker underordnas de politiska partierna, som då äger mandaten – eller så individualiserar vi valen till kommuner, landsting och riksdag och accepterar konsekvenserna av att mandaten ägs av tidvis nyckfulla individer.
Länkar:
"Blå kommun blir röd efter avhopp" (DN, 2007-08-09)
"Läsarna: Svikare!" (SvD, 2007-08-09)
"Moderater sviker alliansen - byter sida" (DN, 2007-08-09)
"Ett svek mot väljarna i Sundbyberg" (SvD, 2007-08-10)
Fram tills för bara några år sedan saknade svenska väljare helt möjligheten att rösta på individer, man röstade på politiska partier som i sin tur valde vilka individer som skulle företräda väljarna. Denna ordning kvarstår, trots att en personvalsreform fått många svensakar att tro annorlunda. Personvalsreformen är i realiteten i det närmaste ett skämt som inte alls garanterar kandidater med fler kryss än sina medtävlare företräde. Att det blev såhär är inte helt oväntat med tanke på att de politiska makthavare som drev igenom reformen är väl etablerade makthavare inom sina respektive partiorganisationer, och som personligen har ytterligt lite att vinna på att bli utmanade av populistiska uppkomlingar.
Jag är, och har länge varit, en stark förespråkare för en individualisering av svensk politik. Som i så många andra frågor är jag, vad avser makt, mycket skeptisk till de kollektiva sammanslutningar, besuttet kamraderi och ansiktslöst beslutsfattande som svenska politiska partier i många avseenden kännetecknas av. En väg att gå vore att avskaffa alla former av spärrar beträffande personvalen; partiernas kandidater sorteras i alfabetisk ordning på valsedeln (inga interna val, eller gallringar, sker) och tilldelas sedan mandat i den mån de fått kryss, en valsedel utan kryss betraktas som ogiltig. Det är då upp till väljarna om en kandidat på den moderata valsedeln är att betrakta som moderat eller ej, inte ett nätverk av politiska intressenter som själva förekommer på valsedeln.
Den uppenbara fördelen med en sådan reform vore gränsdragningen mellan å ena sidan ideologi/politik, och å andra sidan marknadsföringen av detsamma. Politiska partier degraderas från ideologiska/politiska titaner till sammanslutningar med uppdrag att marknadsföra individer med likvärdig (men för all del inte identisk) ideologisk åskådning. Enkelt uttryckt flyttas de politiska partierna från att ha varit ett paraply under vilket dess medlemmar, företrädare och kandidater inordnat sig och avskärmats från direktkontakt med väljarna, till att bli ett stöd bakom politikerna från väljarna sett. Politikerna får då sina uppdrag direkt av väljarna och är mindre beroende av partiorganisationen och politiska nätverk.
En nyss uppkommen situation i Sundbyberg utanför Stockholm menar jag illustrerar den uppenbara fördelen med ovannämnda förslag. I kommunalvalet i Sundbyberg förra året tilldelades moderata samlingspartiet 17 av kommunfullmäktiges 51 mandat. Mandaten fördelar partiet utefter nummerordningen på valsedeln; som i sin tur är tillkommen genom interna val bland några hundra medlemmar i sundbybergsmoderaterna (varefter den förvisso fastställs och ofta ändras av en mindre skara medlemmar som samlas på möte för att fastställa valsedeln). Man fördelar således inte mandaten med utgångspunkt i hur de ca 7200 sundbybergsbor som röstat på partiet kryssat för kandidaterna. I detta system, helt beroende av de politiska partierna, där få kandidater faktiskt kryssas in på egna meriter, kan man ju tycka att det är självklart att det också är de politiska partierna som formellt ”äger” de mandat som de tilldelats i folkval. Icke då. Det står den politiker som av partiet (ej av väljarna) tilldelats ett mandat fritt att träda ur det aktuella partiet och inträda i ett annat – och ta mandatet med sig. Endast den enskilda politikern kan genom att avsäga sig sitt uppdrag skilja sig från mandatet.
Inte för att Arne Wijkman och Michael Spira inte blivit invalda i sundbybergs kommunfullmäktige även med ett mer individuellt utformat valsystem, men dels hade deras väljare förhoppningsvis varit mer insatta i deras värderingar (och därmed mer förberedda på att blå blir röd), och dels hade Wijkmans och Spiras svek begränsats till de egna väljarna (som gett dem mandatet), inte hela partiets väljare.
Kort och gott; antingen har vi ett system där politiker underordnas de politiska partierna, som då äger mandaten – eller så individualiserar vi valen till kommuner, landsting och riksdag och accepterar konsekvenserna av att mandaten ägs av tidvis nyckfulla individer.
Länkar:
"Blå kommun blir röd efter avhopp" (DN, 2007-08-09)
"Läsarna: Svikare!" (SvD, 2007-08-09)
"Moderater sviker alliansen - byter sida" (DN, 2007-08-09)
"Ett svek mot väljarna i Sundbyberg" (SvD, 2007-08-10)
2007-08-08
Reflektioner från hängmattan
Som en slags uppföljning till min artikel "Superkonjunkturens masugn kan få ett omvänt flöde" vill jag uppmärksamma alla och envar på två artiklar i senaste numret av The Economist.
Länkar:
"Buttonwood: Cold Turkey" (The Economist, august 4:th 2007)
"Be careful what you wish for" (ibid)
Komplettering 070810: "Asian Markets Fall as Credit Fears Spread" (NY Times, 07-08-10)
Länkar:
"Buttonwood: Cold Turkey" (The Economist, august 4:th 2007)
"Be careful what you wish for" (ibid)
Komplettering 070810: "Asian Markets Fall as Credit Fears Spread" (NY Times, 07-08-10)
2007-07-03
Semester
Solnamannen har semester, tiden ägnas kort och gott åt att sola, bada, cykla och umgås med nära och kära. Får jag något infall där jag ligger på den solvarma klippan kanske det resulterar i ett inlägg. Kanske inte.
Låt mig tipsa eventuella läsare om att ta en långlunch på Kafé Sjöstugan i Bergshamra, att se Kent Fernströms modell av Hagalund 1942 på Solna stadsbibliotek, att njuta av Simpsonavsnittet Weekend at Burnsie's (S13E16) som en slags upptakt till filmpremiären, och slutligen - att njuta till tonerna av Strawberry Alarm Clocks legendariska "Incense and Peppermints".
Glad sommar!
2007-06-15
The land of the free
I den amerikanska småstaden Delcambre, Louisiana har borgmästaren Carol Broussard, i vad som förefaller vara ett uttryck för den värsta moralpanik jag skådat, drivit igenom en bestämmelse som likställer lågt sittande byxor (så kalsongerna syns) med att blotta sig. Brottslinganra har att vänta sig böter på hela $500.
Fru Broussard förklarar beslutet i en intervju i The Guardian med kommentaren som säger det mesta; "Vi har tappat kontrollen över situationen". I-landsproblemens högborg tycks därmed ha flyttat från Skandinavien för ett ögonblick.
Länkar
"Hängiga byxor ger 3.600 kronor i böter" (DI, 2007-06-15)
Fru Broussard förklarar beslutet i en intervju i The Guardian med kommentaren som säger det mesta; "Vi har tappat kontrollen över situationen". I-landsproblemens högborg tycks därmed ha flyttat från Skandinavien för ett ögonblick.
Länkar
"Hängiga byxor ger 3.600 kronor i böter" (DI, 2007-06-15)
Boktips: Trygghetsnarkomanernas land
Jag skulle verkligen vilja tipsa alla och envar om ”Trygghetsnarkomanernas land” av David Eberhard (Prisma, 2006). Boken är lättläst, underhållande och fick mig att fundera kring min egen uppfostran, mitt leverne, hur jag kommer att uppfostra mina barn - och varför samhället ser ut som det gör.
Låt mig citera ett intressant resonemang; "Under de senaste tioårsperioden har begreppet ”utbrändhet” dykt upp i debatten. Fenomenet diskuteras ständigt och vi frågar oss vad vi ska göra åt det. I de allra flesta fall rör det sig emellertid inte om det som man fysiologiskt skulle kalla ”utbrändhet”, eller mer korrekt utmattningsdepression. Utmattningsdepression karaktäriseras av att man hamnar i situationer när varje handling leder till oönskat resultat. Utvecklingen sker under mycket lång tid och leder till ett tillstånd som har en del fysiologiskt mätbara effekter. Uppemot 90 procent av de fall som sägs vara sjukskrivna för ”utbrändhet” eller utmattningsdepression kan snarare förklaras av att personen inte utvecklat förmågan att stå emot motgångar och tristess. När den tjugoettåriga kassörskan på Coop säger att hon är utbränd är det ett tecken på att hon inte lärt sig att livet inte alltid är kul, att det stundtals är meningslöst men att man måste försörja sig. En okunskap som följer av att man är van vid att staten ska ta hand om en. En besvikelse som kommer av att alla tror att de ska vara huvudrollsinnehavare i en dokusåpa. Effekten blir än värre om man hemma inte fått lära sig hur livet är. Om man fått för sig att det nog kommer att gå lika bra för alla i det jämlika Sverige. Att vi alla har samma förutsättningar, bara staten ger oss chansen. Därför märks trygghetsnarkomanin och efterföljande panikslagenhet ofta tydligast hos dem som inte har så goda intellektuella förutsättningar. Det är alltså inte så, som man gärna vill tro, att den överdrivna tryggheten gynnar de svaga, snarare tvärtom".
Låt mig citera ett intressant resonemang; "Under de senaste tioårsperioden har begreppet ”utbrändhet” dykt upp i debatten. Fenomenet diskuteras ständigt och vi frågar oss vad vi ska göra åt det. I de allra flesta fall rör det sig emellertid inte om det som man fysiologiskt skulle kalla ”utbrändhet”, eller mer korrekt utmattningsdepression. Utmattningsdepression karaktäriseras av att man hamnar i situationer när varje handling leder till oönskat resultat. Utvecklingen sker under mycket lång tid och leder till ett tillstånd som har en del fysiologiskt mätbara effekter. Uppemot 90 procent av de fall som sägs vara sjukskrivna för ”utbrändhet” eller utmattningsdepression kan snarare förklaras av att personen inte utvecklat förmågan att stå emot motgångar och tristess. När den tjugoettåriga kassörskan på Coop säger att hon är utbränd är det ett tecken på att hon inte lärt sig att livet inte alltid är kul, att det stundtals är meningslöst men att man måste försörja sig. En okunskap som följer av att man är van vid att staten ska ta hand om en. En besvikelse som kommer av att alla tror att de ska vara huvudrollsinnehavare i en dokusåpa. Effekten blir än värre om man hemma inte fått lära sig hur livet är. Om man fått för sig att det nog kommer att gå lika bra för alla i det jämlika Sverige. Att vi alla har samma förutsättningar, bara staten ger oss chansen. Därför märks trygghetsnarkomanin och efterföljande panikslagenhet ofta tydligast hos dem som inte har så goda intellektuella förutsättningar. Det är alltså inte så, som man gärna vill tro, att den överdrivna tryggheten gynnar de svaga, snarare tvärtom".
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
