Kärnvapen, världssamfundet och Iran

Låt mig inleda med att tydligt deklarera min ståndpunkt i frågan om kärnvapen. Jag är principiellt emot kärnvapen; ju färre desto bättre. Denna ståndpunkt till trots är jag på intet sätt naiv, jag inser naturligtvis att kärnvapen inte helt kommer försvinna ur stormakternas vapenarsenaler förrän de kan ersätta dem med något än mer destruktivt. Mitt principiella ställningstagande måste därmed på något sätt fogas till en verklighet jag motvilligt accepterar, som den torra akademiska kosmopolit jag är efterlyser jag således ett teoretiskt regelverk som förklarar och legitimerar olika aktörers innehav av kärnvapen.

”Treaty on the Non-Proliferation of Nuclear Weapons” är ett sådant regelverk, men lider av en rad inneboende problem. För det första stipulerar avtalet att endast USA, UK, Frankrike, Ryssland och Kina äger rätt att inneha kärnvapen, men eftersom inte alla världens länder ratificerat avtalet har länder som Israel*, Indien och Pakistan kunnat skaffa sig kärnvapen utanför avtalet, vilket naturligtvis underminerar avtalets praktiska värde. Vidare; i tider då inte minst ekonomiska stormakter såsom USA (med dotterboalget Israel), UK och Tyskland resonerar kring icke spridningsavtalet som en slags ”global lagstiftning”, och faktiskt resonerar kring att med våld (likt en poliskår) upprätthålla den, menar jag att det är värt att påminna alla och envar om den västerländska synen på rättstaten, och tanken att alla i den står lika inför lagen. Hur tror man sig, med anseendet i behåll, kunna legitimera att andra ska underkasta sig lagar och/eller regler som man själv inte avser underkasta sig? Vem utser världspolisen och hur är tanken kring globala ”lagar” och/eller regler och en världspolis förenlig med tanken om staters suveränitet (våldsmonopol) och demokrati? Kort och gott; hur förklarar vi för en annan aktör om vår egen suveränitet, vårt eget våldsmonopol och vår egen rätt – medan vi med samma regelverk förkastar deras?

Försöker Iran skaffa sig kärnvapen? Kanske, kanske inte. Personligen är jag ungefär lika säker på det som stora delar av världen var säkra på att Irak hade kemiska stridsmedel för några år sedan. Exemplet med Irak visar om möjligt att en aldrig så stor mängd indicier, och en aldrig så stark vilja från världens mäktigaste underrättelseorganisation, trots allt kan peka åt fel håll (se "truthiness").

Men om det nu visar sig att Iran verkligen försöker, och i slutändan lyckas, skaffa sig kärnvapen, vad har ”världssamfundet” (som mäktiga I-länder organiserade inom FN kallas), med anseendet i behåll, att sätta emot? Ingenting om du frågar mig. Att med utgångspunkt i det faktum att Iran är icke demokratiskt hävda att de inte äger rätt att inneha kärnvapen kan, med anseendet i behåll, endast ske paralellt med likvärdiga fördömanden riktade mot Pakistan och Kina. Det tycks mig som om Kina har, och ”tillåts ha”, kärnvapen för att man skaffade det innan icke spridningsavtalet undertecknades, och för att man är en stor global ekonomisk och militär aktör. Pakistans ”rätt” att ha kärnvapen är om möjligt mer komplex; dels har man inte ratificerat icke spridningsavtalet, dels har ärkefienden och grannlandet Indien utvecklat kärnvapen (de har heller inte ratificerat spridningsavtalet) vilket möjligen motiverar pakistanska motmedel. Sist, men troligen inte minst, har Pakistan visat sig tämligen välvillig i sina diplomatiska kontakter med USA. Min tolkning av praxis är att icke demokratiska länder tillåts ha kärnvapen om de inte ratificerat icke spridningsavtalet och om de är tillräckligt ekonomiskt/militärt starka för att omöjliggöra ett förhindrande och/eller om man har nära, vänligt sinnade diplomatiska band med USA.

Låt mig återigen dra paralellen mellan nationell och global rättsordning genom att citera wikipedias artikel om rättstaten; "en rättstat innebär frihet från godtycke för den enskilde: varje enskilt fall behandlas i enlighet med ett etablerat regelverk". En konsekvens av detta är att alla, med ytterst få undantag, står lika inför lagen. Min slutsats är att om ”värdssamfundet” på allvar vill göra ett globalt regelverk vad avser förekomsten av kärnvapen bör man för att uppräthålla minsta anseende, legitimitet och förtroende, hålla sig med ett konsekvent regelverk som behandlar alla aktörer (stater) lika, och som helt saknar alla former av godtycke. Jag mottar gärna förslag på hur ett sådant regelverk skulle kunna utformas.

*Israel har formellt inte erkänt att de har kärnvapen.


Länkar:
"Förolämpningar upprör i Iran" (DN, 2007-09-26)
"Ahmadinejad: Iran Not Walking Toward War" (CBS 60 minutes)
"Let's keep squeezing them harder" (The Economist, september 22nd-28th, 2007)