Time will tell

Finansiellt risktagande är ofta långt mer komplicerat än att det låter sig fångas i ett mer (eller mindre) elegant excelark. I excel är en krona en krona, i verkligheten kommer kronor från olika typ av investerare - med olika typ av förutsättningar. Hur dessa kronor eller investerare beter sig beror (bland annat) på marknadsläget, och deras "ingångsvärden". Att det är dumt att riskera något som är viktigt för att försöka uppnå något som inte är så viktigt eller oviktigt förändrar inte det faktum att människor (aka marknadsaktörer) emellanåt gör just det. På pokerbordet, i relationer - såväl som på finansmarknaden. 

Flera studier har visat att förmögna människor i allmänhet diversifierar mer och på andra sätt tar något lägre risk än småsparare. Logiken tycks vara att den som ännu inte är förmögen behöver ta hög risk för att "komma upp" och bli det. Detta är ett ypperligt exempel på hur irrationella människor i allmänhet är när det kommer till finansiellt risktagande. Trots att en förmögen person av allt att döma klarar en "betydande förlust" i form av en snabb, större värdeminskning av deras finansiella tillgångar än en småsparare tar alltså småspararen högre risk än mer förmögna investerare. För att tjäna pengar de inte har och inte behöver är småsparare villiga att riskera vad de har - och behöver. I en uppåtgående marknad ska sägas. Småsparare är ju nöjda med sitt höga risktagande så länge utfallen blir i linje med deras (ofta helt orimliga) förväntningar. Samtidigt som förmögna investerare alltså är förhållandevis nöjda med utfall i linje med deras (något lägre men mer realistiska) förväntningar.

Småsparare har dessutom en väldig förmåga att betrakta de goda utfallen komna ur deras höga risktagande som en bekräftelse på deras egen skicklighet som investerare. Vilket i sin tur ofta leder till ännu högre risktagande. Det är självklart fullt rationellt om du som enda investerare på jorden "knäckt koden" och "förstår hur det fungerar". Det är just denna höga svansföring som gör att ett plötsligt dåligt utfall (sådana drabbar förr eller senare alltid de som tar hög risk) känns som ett provokativt knytnävsslag över näsan, som förtjänar vedergällning. Det vill säga, "stay on course". Vilket även det är fullt rationellt för någon som "knäckt koden" och "förstår hur det fungerar". Det är inte förrän portföljen decimerats som de här stjärnorna plötsligt tystnar och kryper tillbaka under den sten de en gång kom ifrån, för att ägna åratal åt att slicka såren och prata om aktiemarknaden som ett "pyramidspel" som "lurade av mig mina pengar". Samtidigt som förmögna investerare sitter still i båten och knyter näven i fickan åt andra året i rad med värdeminskning på 10-15 %.

Det är - och har alltid varit - i de dåliga tiderna som agnarna skiljs från vetet. När tidvattnet drar sig tillbaka ser man vilka som badat utan badkläder.

Jag vill mena att det ovan beskrivna högmodet i slutändan kokar ner till en central beståndsdel. Vårt individuella förhållande till begreppet tid. Vad är det som får så många att acceptera att vissa människor upplever sig frysa när andra svettas, men har svårt att tänka sig att samma typ av skillnad i hur man upplever "verkligheten" skulle kunna vara möjlig med tiden? Människors upplevelser och känslor kommer aldrig att vara exakta och precisa som termometrar och klockor. Just människors olika upplevelse av tid får väldigt långtgående konsekvenser för stora delar av våra liv. Vårt finansiella risktagande är bara en av många saker som påverkas.

SM

Småbolagsportföljen mars 2019

Småbolagsportföljen lever och frodas! Den fyller faktiskt fyra år i sommar. Sedan ska väl sägas att den välförtjänta hype den fick på forumet POP var kommen av att denna aktieportfölj med lite över 20 småbolagsaktier med låg volatilitet gav en avkastning på över 30 % i årstakt. Ungefär lagom till att forumet kraschade ska sägas. Nu har portföljen inte på något sätt kraschat, men den där spikraka utvecklingskurvan och hysteriska avkastningen från 2015-2017 har brutits. Portföljen beter sig sedan sommaren 2017 lite mer som man kan vänta av en sådan typ av portfölj. Avkastningen sedan oktober 2015 (start juni 2015, men  aktierna lyftes över till en separat depå 1:a oktober samma år) är ca 82 %. Sett ett år tillbaka ligger den dock efter SIX30 return index, och volatiliteten har senaste 18 månaderna varit smått hisnande. Jag tycker dock att upplägget är intressant, roligt - och jag tror ännu på det. Det erbjuder mig ett intressant och rationellt risktagande till låg kostnad.

Under 2018 gjorde jag dock det oförlåtliga. Jag sorterade portföljen på procentuell värdeutveckling sedan start (som jag gjort varje månad för att slå tärning på topp 6), och SÅLDE en ett antal aktier "på botten". Portföljen består idag av de 18 aktierna Beijer Alma, Dedicare, Diadrom holding, Duni, Kabe Group, Kindred Group, Nolato, Note, Novotek, Paradox Interactive, Precio Fishbone, Probi, Sectra, SJR in Scandinavia, Stille, Unlimited travel group, VBG och Verisec. Det är snart dags att komplettera med 2019 års utdelningsköp (snitt direktavkastning är 2,8 %).

SM

Resurrection

Helt utan att publicera något alls på vare sig det kraschade forumet "prat om pengar" eller den egna bloggen har Solnamannen haft fullt upp sedan det senaste inlägget 2017. Att vara ensamstående pappa gör sitt till. Att starta igång en verksamhet (åt andra, inte i egen regi) har även det tagit tid och engagemang. Att separera var jobbigt men jäklar vad rätt beslut det var (apropå att ta tid och engagemang). Det kan ju inte sägas ha varit speciellt lugnt där ute i samhället under min frånvaro heller. Vi har sett början på slutet av 2000-talets kreditexpansion i Sverige. Med den har vi även fått en glimt av början på slutet av världens största penningpolitiska experiment genom tiderna; minusränta och kvantitativa lättnader. Notera att jag skriver början på slutet, för slutet i endera av de två har vi ännu inte sett. Ingen rast, ingen ro. Det händer ständigt något spännande för oss ekonominördar att reflektera kring. Kanske borde jag fortsätta att publicera mina egna reflektioner. 

Under perioden 1991-2016 har jag räknat ut att jag lagt ner ca 20 000 timmar på att studera och lära mig kring ekonomi. Vilken del av ekonomin? Samtliga. Allt. Jag badade i det. Någon gång under 2010-talet började jag fokusera allt mer på psykologin kring ekonomi. Då inte minst människans beslutsfattande (eller frånvaron därav) när det kommer till finansiellt risktagande, hybris och kris. För några år sedan nådde mina tankar begreppet tid, och kom under en ganska lång tid att stanna där.  För att inte tala om att det ledde mitt nördfokus till det som idag tar merparten av nörderiets tid; filosofi. Så oväntat kanske det inte var ändå. Citatet som legat på bloggens förstasida sedan starten är Betrand Russels, en av 1900-talets mest betydelsefulla filosofer.

Det förändrar inte det faktum att jag är en obotlig ekonominörd. Jag har ännu fingrarna i syltburken varje bankdag. Jag finns ännu, eftersom jag tänker. Jag studerar ännu med stor nyfikenhet min omvärld, och försöker förstå den. 

Nu ska jag bara försöka skriva lite om det igen. För de som söker perfekt meningsutbyggnad och minutiös precision i var punkter och komman hamnar hänvisar jag till Svenska Dagbladet eller möjligen Svenska Akademien (i den mån de finns kvar). Det här är en jävla blogg.

SM