Ett orättfärdigt valsystem, inte ett svek

Få länders politiska liv är så beroende av politiska partier som det svenska; i realiteten är en förutsättning för en framgångsrik politisk karriär i Sverige medlemskap, och ett stort nätverk inom, ett politiskt parti. På grund av den parlamentariska ordningen är nätverket av partimedlemmar, och inte minst makthavare inom den egna pariorganisationen, många gånger viktigare än de väljare som den enskilda politikern (i alla fall i teorin) är tänkt att företräda.

Fram tills för bara några år sedan saknade svenska väljare helt möjligheten att rösta på individer, man röstade på politiska partier som i sin tur valde vilka individer som skulle företräda väljarna. Denna ordning kvarstår, trots att en personvalsreform fått många svensakar att tro annorlunda. Personvalsreformen är i realiteten i det närmaste ett skämt som inte alls garanterar kandidater med fler kryss än sina medtävlare företräde. Att det blev såhär är inte helt oväntat med tanke på att de politiska makthavare som drev igenom reformen är väl etablerade makthavare inom sina respektive partiorganisationer, och som personligen har ytterligt lite att vinna på att bli utmanade av populistiska uppkomlingar.

Jag är, och har länge varit, en stark förespråkare för en individualisering av svensk politik. Som i så många andra frågor är jag, vad avser makt, mycket skeptisk till de kollektiva sammanslutningar, besuttet kamraderi och ansiktslöst beslutsfattande som svenska politiska partier i många avseenden kännetecknas av. En väg att gå vore att avskaffa alla former av spärrar beträffande personvalen; partiernas kandidater sorteras i alfabetisk ordning på valsedeln (inga interna val, eller gallringar, sker) och tilldelas sedan mandat i den mån de fått kryss, en valsedel utan kryss betraktas som ogiltig. Det är då upp till väljarna om en kandidat på den moderata valsedeln är att betrakta som moderat eller ej, inte ett nätverk av politiska intressenter som själva förekommer på valsedeln.

Den uppenbara fördelen med en sådan reform vore gränsdragningen mellan å ena sidan ideologi/politik, och å andra sidan marknadsföringen av detsamma. Politiska partier degraderas från ideologiska/politiska titaner till sammanslutningar med uppdrag att marknadsföra individer med likvärdig (men för all del inte identisk) ideologisk åskådning. Enkelt uttryckt flyttas de politiska partierna från att ha varit ett paraply under vilket dess medlemmar, företrädare och kandidater inordnat sig och avskärmats från direktkontakt med väljarna, till att bli ett stöd bakom politikerna från väljarna sett. Politikerna får då sina uppdrag direkt av väljarna och är mindre beroende av partiorganisationen och politiska nätverk.

En nyss uppkommen situation i Sundbyberg utanför Stockholm menar jag illustrerar den uppenbara fördelen med ovannämnda förslag. I kommunalvalet i Sundbyberg förra året tilldelades moderata samlingspartiet 17 av kommunfullmäktiges 51 mandat. Mandaten fördelar partiet utefter nummerordningen på valsedeln; som i sin tur är tillkommen genom interna val bland några hundra medlemmar i sundbybergsmoderaterna (varefter den förvisso fastställs och ofta ändras av en mindre skara medlemmar som samlas på möte för att fastställa valsedeln). Man fördelar således inte mandaten med utgångspunkt i hur de ca 7200 sundbybergsbor som röstat på partiet kryssat för kandidaterna. I detta system, helt beroende av de politiska partierna, där få kandidater faktiskt kryssas in på egna meriter, kan man ju tycka att det är självklart att det också är de politiska partierna som formellt ”äger” de mandat som de tilldelats i folkval. Icke då. Det står den politiker som av partiet (ej av väljarna) tilldelats ett mandat fritt att träda ur det aktuella partiet och inträda i ett annat – och ta mandatet med sig. Endast den enskilda politikern kan genom att avsäga sig sitt uppdrag skilja sig från mandatet.

Inte för att Arne Wijkman och Michael Spira inte blivit invalda i sundbybergs kommunfullmäktige även med ett mer individuellt utformat valsystem, men dels hade deras väljare förhoppningsvis varit mer insatta i deras värderingar (och därmed mer förberedda på att blå blir röd), och dels hade Wijkmans och Spiras svek begränsats till de egna väljarna (som gett dem mandatet), inte hela partiets väljare.

Kort och gott; antingen har vi ett system där politiker underordnas de politiska partierna, som då äger mandaten – eller så individualiserar vi valen till kommuner, landsting och riksdag och accepterar konsekvenserna av att mandaten ägs av tidvis nyckfulla individer.


Länkar:
"Blå kommun blir röd efter avhopp" (DN, 2007-08-09)
"Läsarna: Svikare!" (SvD, 2007-08-09)
"Moderater sviker alliansen - byter sida" (DN, 2007-08-09)
"Ett svek mot väljarna i Sundbyberg" (SvD, 2007-08-10)