Jag har varit intresserad av, och följt, aktiemarknaden i 25 år. Inledningsvis som en lek med fiktiva portföljer för all del - men jag menar ändå att det finns ett värde av att ha sett marknadens skiftningar mellan manisk och depressiv. Man blir inte en bra investerare utan att flera gånger ha suttit mitt i, och efteråt frenetiskt analyserat, paradigmskiftet när gårdagens darling på marknaden på några ögonblick sköljs ut med badvattnet. Dessa erfarenheter har hos mig byggt precis den form av avmätta skepsis mot "darlings" och flugor som jag menar på är ett ganska effektivt vaccin mot de mest kostsamma överraskningarna som så många så ofta utsätts för på marknaden. Jag har gått på minor och förhoppningsvis lärt mig. Jag har med stor entusiasm testat vilda hypoteser, oftast för att få konstatera att det inte håller. Den mest ambitiösa var när jag under tonåren lekte med en modell som med hjälp av prissättning och prisfluktuation i optioner tänkte att jag kunde få en tidig fingervisning om marknadens förändrade syn på underliggande aktier. Självklart genererade modellen i slutändan inga värdefulla slutsatser, men jag drog lärdom av dylika upptåg.
Grunden till den "fundamentala" bas (fundamental analys) som jag numera står väldigt stadigt på lades när jag mitt under IT-hypen i slutet av 1990-talet av intresse läste varenda årsredovisning jag kom över och fascinerades över hur lågt eget kapital och kassaflöde värderades i traditionella företag som fastigheter, rederier och industrier. Vid denna tid var jag ännu för kritisk mot min egen förmåga, och satte ännu för högt värde på vad auktoriteter på marknaden för tillfället basunerade ut ("den nya ekonomin" etc) för att våga agera fullt ut på min känsla. Jag var väldigt skeptisk till att 20-åriga programmerare som bäljade i sig Joltcola och hade Iron maiden t-shirts värderades till 10-20 mkr på börsen, när de bara debiterade 1000-1500 kr per timme arbetstid och samtidigt var väl avlönade. Den efterföljande kraschen får med denna bakgrund sägas vara min metamorfos som fundamental analytiker med självförtroende att lita till mina egna slutsatser. Sedan gjorde det mig kanske inte så spännande. Från millenieskiftet fram till 2014 dominerades min portfölj av en enda aktie, som jag också skrev om och löpande kommenterade på forum mm. Lundbergföretagen. En del andra instickare blev det; jag minns inte minst Swedish Match, Karlshamns (idag AAK), Salus Ansvar och Fenix Outdoor.
Jag klarade finanskrisen 2008-2009 mycket bra av två skäl. Det ena var att jag studerade och fick barn och helt enkelt behövde mina pengar och tvingades skörda portföljen. Det andra skälet var att jag innan finanskrisen noterade paradigmet som jag menar gick under namnet "superkonjunkturen", och var rädd för att riskpremierna konvergerade på ett sätt som signalerade att marknadens riskaptit hade nått nivåer där den inte skulle hålla för minsta motgång (och sådana kommer alltid förr eller senare). Jag skrev om det här på bloggen ("
Superkonjunkturens masugn kan få omvänt flöde", 2007-05-14), där jag komiskt nog pekar på att motgångarna ofta inleds med dramatiska händelser och tar upp Enron och 9/11 som exempel; 18 månader innan Lehman kraschade. Vid den här tiden hade jag kommit en bit på vägen och lät inte känslorna
fullständigt ta överhanden, och jag hade fortfarande en mild (läs: sund) skepsis mot den egna analysen som går emot etablissemanget. Jag började vid denna tid av detta skäl placera
en del av mina pensionspengar i euroobligationer (när euron kostade ca 9,25 kr), men jag behöll viss exponering mot aktiemarknaden vilket gjorde att jag under 2008 såg mitt premiepensionskonto minska med 19 % under ett år då stockholmsbörsen föll 39 % och S&P500 tappade 37 %. Mitt enda inlägg på bloggen under 2009 var "
Makroanalys mars 2009". Efter att under vintern långsamt minskat andelen räntebärande sålde jag där de sista euroobligationerna (euro/sek 11 kr) och gick "all in" i aktiemarknaden två veckor efter att stockholmsbörsen bottnade och slutade året med +45 %. Jag vet inte exakt hur jag gjorde, eller hur jag replikerar det - men gud ska veta att jag kommer att försöka. Jag tror att ett stort mått av skepsis är en ingrediens. En sådan skepsis som "där och då" framstår som övermaga, korkad och kaxig eftersom man ifrågasätter auktoriteter. Men Oscar Wilde beskrev i mitt tycke en sund inställning på aktiemarknaden när han sa: "
när folk är överens med mig har jag alltid en känsla av att jag måste ha fel".
Det man som ständig skeptiker till slut inser är att den i särklass största utmaningen man har som investerare är att våga ta risk - och alltså få bra avkastning på sitt kapital. Lösningen (i min mening) är kunskap och information. Förstå riskerna du faktiskt tar, och lär dig leva med dem. En annan insikt när man börjar få självförtroende nog att respektera den egna analysen är att samtidigt vara lika skeptisk mot den och de egna känslorna som mot allt annat. En balans på knivseggen som är svår att lyckas med. Inte minst är det givetvis svårt att övertyga någon annan om en contrarian slutsats när man i nästa andetag släpper lös all sin skepsis och kritik mot den egna slutsatsen. Jag skriver dock primärt inte för att övertyga någon annan. Jag skriver som en del i min egen process. För att jag tycker att det är roligt. Kanske för att jag likt Oscar Wilde behöver en kompakt mur av kritik för att låta mig övertygas om att jag har rätt.
