I am sorry 2016, it´s not me. It´s you

För den som inte redan gjort det tipsar jag om att läsa "Allas lika värde - rapport från underjorden" (2016-12-12, Jens Ganman/Wordpress).

"There is a crack in everything, that´s how the light gets in" -Leonard Cohen

Vad Ganmans text med all önskvärd tydlighet åskådliggör är den spricka - stor som Crand Canyon - som finns mellan det politiska och mediala etablissemanget i Sverige och den verklighet som medborgarna dagligen möter, och efter bästa förmåga lever sina liv i. Det är genom sprickor som dessa Sverigedemokraterna/Trump tar sig in [i parlament och presidentpalats].

Vi lever inte i de bästa av världar. Så länge vi inte jämför med de "verkligheter" som existerat på vår jord under människans existens. Då lever vi faktiskt i de bästa av världar. Vägen dit har varit lika enkel som snabb och slumpartad - det vill säga inte alls. Det har varit en många hundra års farlig och obehaglig marsch genom öknen mot ljuset. Och vi har kommit ganska långt, inte minst de senaste 100-200 åren. 

Det är lite bedrövande att när vi stänger böckerna 2016 kan vi inte annat än konstatera att världen tagit små men påtagliga kliv mot att bli mindre tolerant, risken för konflikter ökar, den personliga integriteten och friheten försämras på platser där den tidigare varit som starkast och förutsättningarna för fortsatt folkbildning förbättras inte i den takt vi (mänskligheten) borde kräva av oss själva. 

Det "politomediala etablissemanget" i flera äldre demokratier är "fat and happy" och har drastiskt överskattat sin ensamrätt till problemformuleringsföreträdet. Som en konsekvens därav är de nu  lika ovilligt som sömndrucket indragna i en kamp om detsamma med en mer eller mindre bildad och oftast rasistisk elefant i porslinsbutiken Sverige. 

Jag för min del är inte hälften så arg och besviken på "elefanten" (det har med låga förväntningar att göra) som jag är på det "politomediala" etablissemangets besuttna, slöa oförmåga och feghet. Det finns saker man måste göra, även om det är farligt/obehagligt. Annars är man ingen politiker/journalist. Då är man bara en liten lort.

Att provocera är ingen konst Vilks

Jag är lockad att säga "att provocera är ingen konst", men även om det är busenkelt är det också i allra högsta grad en konstform i ordets rätta bemärkelse. Men så lätt kommer man inte undan. Gör man som konstnär stora anspråk ökar också ansvaret i motsvarande mån. Den självklara frågan om man vill göra provokation till en konst är givetvis vad det konstnärliga yttryckets (främsta) syfte är. Är det att synliggöra och väcka debatt om yttrandefrihet (som Vilks i viss mån gör) är det i mina ögon nobelt. Problemet för mr Vilks är att hans syfte framför alla andra är att synliggöra sin egen person, och skapa sig ett lönsamt kändisskap.

Bäste Lars Vilks. Ditt problem är det faktum att du ägnat inte mindre än 64 år på denna vår jord utan att göra det minsta väsen av ditt påstått brinnande intresse för yttrandefrihet. Inget ordförandeskap i Amnesty, inget skramlande med bössor, inga politiska engagemang och inget huserande av illegala, nordkoreanska flyktingar (?).

Jag skulle önska att jag fick avsluta med strofen: "vi ses på barrikaderna", men det kommer vi inte göra. Nej, ska vi ses krävs det nog snarare att jag styr kosan till något pretentiöst och direkt skitnödigt galleri på "övfre" Östermalm där du förnöjt står och koketterar med lokala överklasskärringar som du hoppas kränga konst till. Det kommer nog inte hända.

PS. Du behöver inte skicka en signerad idolbild

The Pacific

Nu väntar uppföljaren av Steven Spielberg och Tom Hanks episka berättelse om e-kompaniet i amerikanska 101:a luftburna divisionens väg genom Europa under andra världskriget. The Pacific grundar sig på Eugene Sledge och Robert Leckie meomoarer: "With the Old Breed" och "Helmet for My Pillow". Jag är förväntansfull.

På spaning

När bolibompa hemma i mitt vardagsrum är slut och eftertexterna gör sig gällande reagerar undertecknads telningar med att frustrerat lipa (de pratar ännu inte) och vända blicken mot närmast tänkbara förälder, eller ännu hellre sätta fart mot fjärrkontrollen (vi har naturligtvis bara en för att styra "allt"). I och med detta synliggör min avkomma med all önskvärd tydlighet de utmaningar mediabolag ställs inför, och än mer kommer att ställas inför i framtiden. Själv vill jag minnas att min egen reaktion när Skrotnisse och hans vänner led mot sitt slut huvudsakligen var förväntan inför nästa avsnitt (en vecka senare). När det gäller mina egna barn är det tydligt att tanken på att någon bortom fjärrkontrollen, och än mindre utanför hemmets lugna vrå kontrollerar utbudet på skärmen i vardagsrummet är helt främmande.

Röster från barnkammaren: försten att säga "google" får en iPad.


Kompletterande, aktuell länk: "Reklamradion tappar de unga till Spotify" (DN, 2010-02-27)

Den ljusnande framtid är vår

Om Magnus Uggla så tillåter (eller inte) önskar jag göra en yttring av kulturekonomisk karaktär, i form av en förvånansvärt lite reviderad sångtext i tidens anda.

Å ljuva tvåtusental vår tids ständiga kval
då nu vårt land syns farligt dött
inga Porschar som kör
ingen champagneodör
inget smörslungat hummerkött.
Åh åh åh varenda dag slår eländet nytt rekord
Åh åh åh nästan som om ni var satta på fattigvård

Visst lider ni nöd äter " Kalles " på bröd
och nu tvingas dricka blaskigt öl.
Men är det så illa ställt ni tror det är svält
för ni saknar en svimmingpöl.
Åh åh åh allt detta jämmer som hänger så tungt i skyn.
Åh åh åh ska inte lyckas dra ner mitt humör i dyn.

Refr. Ska vi gå ut och möta livet du och jag
den lilla tid som vi är här
gå ut och se om det har hänt nåt nytt idag.
Nu när alla blickar bakåt. 
Ägna er åt gårdagen ni men jag är inte road utav nostalgi
så vi går ut och möter livet du och jag nu här idag.

Varje tidningsnotis är om bankernas kris.
Vår oslagbara bostadsskuld.
Enda strimma av hopp är de elitmän i topp
som (inte?) tilldelats OS-guld
Åh åh åh men jag har vunnit en minst lika prisvärd nål.
Åh åh åh bland miljoner spermier gått först i mål.

Refr.

Medan ni längtar tillbaks till igår 
och det tvåtusental som flytt.
Så kan vi andra nu skönja en vår
och kanske skapa någonting nytt.

Refr.

Är det bara jag som tror på ett liv efter födseln?

Länkar:

Magnus Uggla - Mitt Decennium

"Stjärnskit"

Filmen Stardust (baserad på Neil Gaimans roman med samma namn) är något så exceptionellt som en exceptionell hollywoodfilm, och inte nog med det - den är det nämligen på fler än ett sätt. Till att börja med digner rollistan av namnkunniga skådespelare såsom Robert De Niro, Michelle Pfeiffer, Dexter Fletcher, Jason Flemyng, Peter O'Toole och Ian McKellen (berättarröst). Detta i sig för all del inget att anmärka på; det är bara det att ingen av dem spelar huvudrollen eller ens någon helt central biroll - vissa har till och med i det närmaste flyktiga roller (vilket blir väldigt bra tillsammans med starka skådespelarinsatser från annat håll). Vidare är filmen välgjord; miljöer och tidvis omfattande animeringar/diverse effekter är snarare kvalitativa och återhållsamma än uppseendeväckande och dominerande som så ofta annars i fantasyfilmer. En tredje exceptionell detalj är min erfarenhet av publikmottagandet; min fästmö tyckte lika mycket om filmen som jag gjorde; samma sak med flera jämnåriga bekanta och faktum är att jag tror far- och morföräldrar med stor behållning skulle kunna se filmen tillsammans med barnbarn i 10-årsåldern, även om den senares fantasi av allt att döma skulle överstimuleras så till den milda grad att de närmaste skulle kunna liknas vid en duracellkanin på LSD, vilket leder oss in på själva handlingen – historien. Jag kom flera gånger under filmen på mig själv med att le och tänka på vem i hela friden som diktat samman historien, och under vilka förutsättningar. Jag landade slutligen i att det antingen är en person som gått in på ett dagis och frågat alla barn vad de drömmer om och vad de skulle vilja se i en bra film - och låtit dem utveckla det,  alternativt en person som brukar ansenliga mängder marijuana - eller, kanske mest troligt av allt; en kombination av de två.

Jag gav filmen 9 av 10 på IMDB, jag funderar på att se om den på bio.


Länkar:
"Stardust" (DN, 2007-10-05)

Sömnen

"Bakom mig så luktar släckta bränder, så otäckt långt var jag beredd att gå, i din närhet. Jag skyddar mitt förvuxna, dumma hjärta. Jag ser mig aldrig om. Sömnen kommer som en vän, tur retur mot tystnaden, sömnen kommer som en vän den dömer ingen, glömmer ingen öppnar bara famnen. En gång i en framtid ska jag glömma, hur otäckt långt jag var beredd att gå..."

Ny favorit. Kent är potentiellt bättre än någonsin!

De växer sig på mig, som de alltid gjort...

I vanlig ordning när det gäller Kent krävs ett rätt stort mått av "inlyssning". Så var det redan 1995-1996 när min dåvarande flickvän envisades med att på hög volym spela den "förbannade skräniga skit" som sedermera kom att bli det högt älskade albumet som bär bandets namn. I takt att förhållandet blev sämre växte sig musiken, och texterna, på mig. Mitt exemplar av skivan är för övrigt föremål för en ”ofrivillig bodelning” från nämnda tös (det är sedan länge preskiberat).

Nåväl. Efter några dagars lyssning på min icke knyckta ”Tillbaka till samtiden” älskar jag ”Colombus” och "Ingenting" medan det inte är utan skepsis jag avnjuter albumets övriga ”syntlåtar”. Men som sagt – de växer sig på en...

 

Dan före dan, före dan...

Med tanke på mitt senaste inlägg kan det möjligen tyckas ironiskt att utan omsvep kasta sig huvudstupa in i vad jag anser vara den svenska rockens faktiska finrum. Om nio dagar, den 17:e oktober, släpper Kent sitt nya album "Tillbaka till samtiden". Visst känner jag igen Kent, som följt mig sedan 90-talets "Blåjeans", i låten "Ingenting" från singeln med samma namn, men samtidigt hör man att något hänt och nyfikenheten blir inte mindre av kommentarer som "Det var så otroligt mycket slammer och gitarrer på förra skivan. Det är gitarrfigurer på den här med, fast inte lika tydliga" eller "...mer orkestrerade, komplexa, låtar än de föregående. Visioner av ett rämnande Babylon. Hitechmusik snarare präglade av laptopbeats än överstyrda Les Paul-gitarrer" från mr Berg. Detta till trots sitter jag här och njuter av "överstyrda Les Paul-gitarrer" (i form av "Mannen i den vita hatten", "Den döda vinkeln" och "Du var min armé") som en slags upptakt till releasen - jag kan knappt hålla mig!

Länkar:

"Slöseri att ösa skit på oss" (DN, 2007-10-06)

"Tillbaka till samtiden" (Wikipedia)

Hör gud bön?

Sist jag nämnde Alex Schulmans namn (se "Vem fan är Alex Schulman?") var det till tonerna av Magnus Ugglas klassiker "jag mår illa". När det nu bara dagar senare står klart att nämnde herr Schulman upphör med sin syssla, och sista gången han nämns i bloggen kommer jag, humanist till trots, osökt att tänka på frälsningsarméns klassiker ”Om jag blivit blott en enda gång”, med refrängen ”Ja, jag tror att Gud hör bön”.

Halleluja!


Länkar:
Alex Schulman slutar blogga (DN, 2007-10-01)

Vem fan är Alex Schulman?

Som färsk, svensk bloggare är det kanske ogörligt att slutligen inte ställas inför en text av denne Alex Shulman. Jag gjorde det idag efter att nyligen, i någon artikel som behandlade bloggandet som medialt fenomen, upplysts om att denne herr Schulman är sveriges mest lästa bloggare med 285 000 läsare per vecka. Ett stycke in i Schulmans förvånansvärt ivriga kritik över någon slags kvasijournalist på en hopplöst ointellektuell nöjesbilaga slipper det ur karln att Aftonbladet är "sveriges största och bästa tidning". Osökt trallandes på en gammal 80-talsdänga av Uggla, med en hopplöst sur smak någonstans kring gomseglet konstaterar jag nyktert att 285 000 människor kan ha fel. Vecka efter vecka dessutom. Potentiellt säger det mer om läsarna än om Alex Schulman, men det låter jag vara osagt.


Länkar:
"Jag skäms över denna man"

Vardagsrummets död

Sedan många år nu har jag kommit att läsa papperstidningar allt mindre, till förmån för motsvara onlineversion, såväl som utländska och mer nischade medier. Den traditionella stereoanläggningen framstår alltmer som en relik där den står i en dammhög i det allt mindre använda vardagsrummet. Vardagsrummet ja, det där de flesta av oss har soffa, soffbord och TV, använder jag även det allt mindre. DVD:n gick faktiskt sönder för över ett år sedan och jag har inte kommit mig för att ersätta den på garantin, jag använder den ändå inte. TV:n då; mediajättarnas sista bastion, långt ifrån piratvikar, videobloggar och onlinemedier? Icke då. Jag menar att joost (och dess efterföljare) kommer att pressa de traditionella medierna även på detta område.

Jag har kort och gott en kraftfull dator med stor högupplöst skärm, en kvalitativ förstärkare under, och kraftfulla högtalare på, skrivbordet. Jag har tillgång till hundratals radiokanaler (inte minst SR), i stort sett all musik som någonsin producerats (lagligt såväl som olagligt), tusentals nyhetssajter (för att inte tala om bloggar), ”TV-nyheter” (svt, bbc, aljazeera mfl), wikimedia (som är världens tystade men troligen mest effektiva folkbildningsprojekt), mer film än man hittar i någon tänkbar videobutik (återigen finns såväl lagliga och olagliga vägar att nå dem).  Mitt senaste tillskott i mediadjungeln är ”online digitalboxen” joost, som jag varmt vill rekomendera, om inte för innehållet i sig så för upplevelsen av en i det närmaste fulländad programvara vad avser användavänlighet.

Vad är då min poäng? Facinationen över den den massiva förändring vi för närvarande upplever, utan att egentligen reflektera över det. När bilarna fick sitt genombrott i slutet av 1800-talet undgick det ingen varifrån dess skapare hämtat sin inspiration, utifrån det samtida perspektivet måste det ha förefallit sig fullt rationellt att skapa bilen som en "fortsättning" på hästdroskan. Följer man hur bilen kom att utvecklas, från Benz Patent Motorwagen (1886) via Benz Velo (1894), Ford modell T (1908), Opel Serie 18 (30-talet), Volvo PV444 (40-tal), Volvo Amazon (50-tal), Volvo 240 (70-tal) och slutligen moderna bilar som Mercedes A-klass och Citroën C6 framgår med all önskvärd tydlighet människans oförmåga att ompröva tidigare ”sanningar” och traditioner, och nyktert förhålla sig till de förändringar som innovationer trots allt renderar (inte minst på sikt).

Vardagsrummet som folklig mediacentral är, om inte i sin dödsbädd, på påtaglig dekis, och till de av er som tror att de största konsekvenserna av den ”digitala revolutionen” ligger i historien har jag bara en sak att säga; ”buckle your seatbelt, Dorothy, 'cause Kansas is going bye-bye”.


Länkar:
Komplettering 9/9: "Fyll datorn med gratis program" (DN, 2007-09-09)

Underskattad klassiker

Jag återsåg nyligen filmen Office Space från 1999 och insåg att filmen, som inte känns som den riktigt "slog" i Sverige, är makalöst underskattad! Peter Gibbons (Ron Livingston) personlighet, som lätt kan misstolkas som ett konstant 
marijuanarus, är kort och gott sagolik, och den sävlige chefen Bill Lumberghs (Gary Cole) klart begränsade vokabulär ("that would be grrreeat") framkallar i det närmaste ohejdade skrattattacker från min sida. Har du inte sett den är det bara till att gratulera, se den förslagsvis tillsammans med kollegorna efter några öl.

Okkervil River

Jag sappade av en händelse förbi "Late Night" med Conan O'Brien (avsnittet som initialt sändes 28/8) och trollbands av tonerna i Okkervil rivers "Our lives is not a movie or maybe". Man kan gratis avnjuta denna, och därtill fler låtar, på bandets hemsida.

Summan av all mänsklig kunskap

”Forskning är teoretisk i betydelsen kumulativ. Det är en självklarhet att alltid ställa sig på tidigare forskares axlar. Hjulet ska vi inte uppfinna en gång till! Tidigt i forskningsprocessen tar vi därför reda på vad forskarsamhället redan idag vet om just den fråga vi vill ha svar på och vilka svar som finns på närbesläktade frågor med relevans för det vi tänker undersöka.”

Så inleds kapitel ett; "vad är forskning?" i Esiassons, Gilljams, Oscarssons och Wängneruds "Metodpraktikan". Forskning är att kunna tillgodogöra sig vad tidigare generationer lärt sig, för att i vår tur kunna lägga ytterligare ett lager till världens samlade kunskap (eller för all del motsäga gamla tiders forskare). Att enkelt tillgodogöra sig mängder av information har dock länge varit relativt få förunnat, och har krävt såväl tidsmässiga som ekonomiska uppoffringar. Nu menar jag kanske inte att Wikipedia erbjuder hela världens befolkning sekundsnabb, gratis, trovärdig och nästintill allomfattande information. Ännu. Granskar man databasernas omfattning och betänker att de byggts upp under bara 2-4 år, granskar kvalitén på artiklarna, och att databasen bara fortsätter växa i ett rasande tempo - menar jag att vi faktiskt en dag kanske når fram till en global, lättillgänglig, närmast "allomfattande", gratis och trovärdig databas med information! Tanken är i mina ögon svindlande!

Wikipedia är, på gott och ont, en stiftelse utan avkastningskrav - och har till och med som princip att inte släppa in annonser på sidan. "Gott" i den mening att det garanterar att Wikipedia sannolikt aldrig kommer att kosta pengar (vilket om möjligt eggar folk att skriva utan ersättning), "ont" i den mån att stiftelsens intäkter endast utgörs av donationer.

Jag uppmanar alla som nyttjar Wikipedia att med jämna mellanrum donera en slant till stiftelsen!


Länkar:
Wikipedia, "Wikipedia"
Wiktionary
Wikiquote
"Gratis nätlexikon får bra betyg", (SvD, 2006-04-30)
Donera till Wikipediastiftelsen!