Ekonomisk förändring kan göra ont

I en forumdiskussion om de så kallade etiska fonderna mötte jag idag av en tankegång som jag uppfattar som alltmer vanlig och aktuell i samhällsdebatten, nämligen tanken att nyttomaximering per definition står i direkt kontrast till samhällsnyttan.

Att försöka maximera sin avkastning är samhällsnytta, problemet är att de som på vägen utsätts för marknadsekonomins destruktiva krafter (för att bygga nytt måste något rivas) så envetet försöker övertala oss om detta motsatsförhållande; att god avkastning skulle vara något man endast erhåller på beksotnad av samhällsnyttan - inget kunde vara mer fel.

Den bästa tänkbara samhällsnyttan får man genom att nyttja resurser på bästa tänkbara sätt (för all del undantaget en lång rad rent hälsovådliga produkter och processer), det vill säga att inte förslösa resurser som råvaror, kapital och/eller arbetskraft. Detta är också rationellt ur ett miljöperspektiv.

Om en resurs, oavsett om det gäller arbetskraft, råvaror eller kapital, kan användas mer effektivt på annat håll i samhället innebär det i en marknadsekonomi att denna resurs på endera sätt kommer att söka sig dit. Detta innebär allt annat lika att resursen upphör att nyttjas i sin nuvarande funktion. Det finns alltid, och kommer alltid finnas, motståndare till denna utveckling, även om det över tid och rum inte alltid är samma personer, folkgrupper eller branscher.

Under den industriella utvecklingen (primärt 1800-tal i Europa) togs resurser (arbetskraft) från jordbruket, som då i regel stod för merparten av ekonomin, och tillfördes istället den spirande industrin. I denna omvälvande tid fanns det naturligtvis mängder av yrkesgrupper som kände att deras ekonomiska förutsättningar marginaliserades; jordbruksarbetare ersattes av maskiner och ökad effektivitet pressade priserna på jordbruksprodukter vilket pressade innovationsobenägna jordbrukare osv. Även om aldrig så många på den tiden skrek efter besinning och en "återgång till de gamla goda värderingarna" (nostalgi fyller här en viktig roll) är det idag få som skulle ge dem rätt, och medge att man då hade gjort rätt i att bromsa och begränsa den tekniska utvecklingen till förmån för den jordbruksekonomi och det jordbrukssamhälle mänskligheten då levt i under närmare 8000 år.

Det vore nativt att blunda för att vi idag, med rådande "informationsrevolution", inte står inför liknande (om än långt ifrån identiska) ställningstaganden och konflikter. 1800-talets europa hade sin egen "globalisering" (regionalisering/nationalisering) och "globaliseringsmotståndare" även om det snarare var en fråga om att marknaderna vidgades från hur långt brev kunde färdas på rimlig tid, och hur långt varor kunde färdas på droskor och relativt små båtar - till hur långt telegrafen nådde, och hur långt varor kunde färdas på ångdrivna tåg... Från en situation där ekonomin (men också kulturen) nästan uteslutande varit lokal gick man till en situation där merparten plötsligt blev regional och till och med nationell, och en mindre del kanske till och med internationell (grannländer). Detta fick enorma ekonomiska och kulturella konsekvenser, på samma sätt som den så kallade globaliseringen idag.

Dagens utvecklingsmotståndare skiljer sig inte från tidigare tiders; de är en fullt rationell och förtåelig konsekvens av att samhället förändras, och att de av en händelse, av olika skäl, står (eller anser sig stå) på den sida som förlorar på det - till gagn för det stora flertalet. I sin desperation att överyga de som inte påverkas, eller som (mer eller mindre medvetet) vinner på utvecklingen om det förträffligheten i att "stanna tiden" (den tekniska utvecklingen) kommer de inte sky några som helst medel, och häri ligger stora delar (men inte hela) av förklaringen till dagens "hyperhippa" men bitvis ack så populistiska och oproblematiserade debatt om "etik" och miljö.

"Multinational companies" är, mer än miljöbovar och etiskt mindre nogräknade (mer eller mindre än andra bolag eller individer) som de så ofta och gärna oproblematiserat pekas ut som, effektiva ekonomiska "fordon" som i och med detta hotar en rådande, till stor del nationell ekonomisk ordning.

Ser man till människans historia kan man konstatera att all ekonomisk förändring gör ont (för någon), men långt ifrån all ekonomisk förändring är av ondo (sett utifrån samhället i stort, men även utifrån miljön). Det hela är snarast en fråga om vems glasögon du väljer att titta igenom.

Min poäng är att du snarare än att ha dåligt samvete för att du inte investerar genom svindyra, dåliga produkter som finansbolag skapat för att mjölka ditt dåliga samvete borde investera och agera utefter var du får maximal avkastning, samtidigt som du lever efter dina värderingar. Har du dåligt samvete för att du inte källsorterar, köper billigt skräp tillverkat av fattiga barn, röker, slänger batterier i naturen, dricker lite för mycket alkohol och/eller okynnesåker bil dagarna i ända tycker jag snarare att det är där du ska förändra ditt beteende än på finansmarknaden.


Länkar:
"Lönsamt för skrupelfria" (Prat om Pengar 2, 2007-12-08)