Tack vare en anonym källa (tack ”KK”) har jag kommit över ytterligare en gammal intervju med Aktiestinsen, denna nio år efter den tidigare; 1986. Enligt uppgiftslämnaren är det ”Privatekonomisk åsbok” (vilken jag inte har tillgång till) året 1986 som på sidan 180 intervjuar Lennart Israelsson om hans aktieaffärer. Utifrån de uppgifter som framkom i intervjun 1977 kan man konstater ett par tydliga saker; dels att Lennart, något förvånande efter 40 års handlande med aktier, är helt övertygad om att aktier som är billiga i absoluta tal sett stiger procentuellt sett mer i pris än aktier som kostar mer - och dels konstaterar jag att Lennart ändrat sin tidigare (något besynnerliga) strategi att sälja snabbt som attan när en aktie gått upp, för att nu istället ”aldrig göra korttidsaffärer”. Skälet därav är dock anmärkningsvärt, Lennart menar att ”det skapar inga arbetstillfällen”.
De ”billiga” aktierna (i absoluta tal sett) beskrivs såhär; ”så småningom sålde han sina Sandvikenaktier och köpte Volvo, Ericsson och Atlas Copco, billiga aktier för 20-30 kr styck. I samband med återuppbyggnaden i Europa efter kriget steg värdet på verkstadsindustrin kraftigt. Israelssons nya billighetsaktier blev hans kanske bästa investering. -Jag har blivit så rik för att jag var så fattig och bara hade råd med billiga aktier – de som sedan steg mest”.
Artikeln gör vidare gällande att Israelssons aktieportfölj vid nämnda tillfälle har ett marknadsvärde om ca 6 - 7 msek, vilket motsvarar ca 10,6 – 12,4 msek i dagens pengavärde.
Med tanke på Israelssons häpnadsväckande dåliga kunskaper, och hans tidigare dokumenterade enorma riskaptit är detta resultat inte annat än häpnadsväckande, och faktum är att jag tycker mig ha skäl att inte bara betvivla Israelssons uppgifter att grunden till hela hans förmögenhet är ett köp av Sandvikenaktier för 600 kr i slutet av 1940-talet (vilket motsvarar ca 12.600 kr idag), jag betvivlar faktiskt antingen att stinsens portfölj vid varje givet tillfälle varit så omfångsrik som han gjort gällande, eller att grundplåten till den kommit genom ett, utifrån hans inkomst, mycket omfattande och idogt sparande – eller möjligen genom en mer eller mindre väl tilltagen Lottovinst (edyl).
Önskar du en kopia på intervjun från 1986, maila mig på info@solnamannen.com.
4 kommentarer:
Stinsen har själv sagt att hans portfölj var värd 465.000,- kronor 1967.
Detta var en mycket stor förmögenhet på den tiden. Som ett exempel kostade ett lösnummer av The Economist 2,75 kronor samma år.
Ett lösnummer av The Economist kostar idag cirka 20 gånger mer. Således är det inflationskorrigerade värdet av 1967 års portfölj 9.300.000,- kronor.
Att få 9,3 miljoner kronor att växa till cirka 100 miljoner kronor på 42 år är nog ingen större bedrift, men pekar ändå mot att aktier är en bra sparform. Ingen tvekan råder ju om att han hade gjort sämre ifrån sig genom att köpa statsobligationer.
Sedan har jag känslan av att stinsen blivit skickligare med åren samt att han troligen aldrig har behövt tulla på kapitalet sedan han väl hade blivit tämligen rik, vilket kanske inte var så självklart när han var en ung familjeförsörjare med betydligt mindre förmögenhet.
Jag vet också att Stinsen pekat på några få misstag som kumulerat kostat honom hundratals miljoner kronor om än i våra dagars sjabbiga penningvärde. Man lär sig med åren och när man har blivit riktigt gammal behöver man ju inte göra om sin ungdoms misstag.
Om Stinsen blir 110 år gammal så kanske han blir miljardär helt enkelt genom att inte göra något alls.
Betydligt mer pålitligt än The Economist lösnummerpris är konsumentprisindex, och användadet av prisbasbeloppet.
I januari 1967 var prisbasbeloppet 5 500 kr, och 465 000 kr var därmed 84,5 prisbasbelopp (motsvarande 3 582 000 kr i dagens pengavärde). För att på 40 år förmå motsvarande 3,6 mkr att växa till 100 mkr (2007 års pengavärde) krävs en reell årlig avkastning om 8,7% reellt. En väldigt hög avkastning, inte minst med hänsyn till stinsens gränslösa okunskap och obefintliga riskkontroll.
1986 säger sig stinsen ha en portfölj värd 258-300 prisbasbelopp (en av de artiklar jag hänvisar till), vilket utifrån den siffra du hänvisar till pekar på en reell avkastning på lite mer realistiska 6,1-6,9% per år 1967-1986. Problemet är att om det stämmer så behöver avkastningen 1987-2007 vara ännu högre än tidigare nämnda 8,7% - faktiskt hela 10,6-11,4% utöver inflationen per år! Återigen, med tanke på stinsens okunskap är sådana resultat under en så lång period som 21 år liksom hela stinsens historia - väldigt osanolikt.
Å andra sidan är ju gubben faktiskt rik som ett troll så helt tappad bakom en vagn är han knappast.
Om man använder guldpriset som deflator har penningvärdet minskat ännu mer än om man använder lösnummerpriset på The Economist.
Så länge det rådde guldmyntfot steg visserligen priset på The Economist stadigt, men i så otroligt låg takt att inflationen totalt sett var försumbar. Jag tror exempelvis att priset för en årsprenumeration steg från £1,80 till £2,00 från 1884 till 1914. Då hör det till saken att guldruschen i Kalifornien inträffade under perioden, vilket hade en inflatorisk verkan.
8,7% årlig real avkastning är säkerligen bra, men Warren Buffett lär ha haft cirka 20% avkastning per år.
Du skall nog inte underskatta den gode stinsen. Det konstiga är inte vägen från 465.000,- kronor 1967 till idag cirka 100 miljoner utan det märkliga och osannolika är vägen från 600,- kronor 1946 till 465.000,- kronor 1967.
Här kan det finnas något som han döljer.
"Här kan det finnas något som han döljer" skriver du, och det är värt att påminna att det är precis den slutsats också jag kom fram till när det gäller stinsen, utan att lägga någon värdering i när detta "något" ska ha ägt rum.
Skicka en kommentar