Den gröna moralpaniken är ett faktum

"S vill ha solceller på gatlyktorna" (DN, 2008-02-11)

"...gatlyktorna i Stockholm ska förses med solpaneler. Det skulle löna sig ganska snabbt" menar Carin Jämtin i artikelns inledning. Ja men det där är nog inte så dumt tänkte jag när jag initialt läste det, tänk att slippa gräva upp så mycket och dra kabel etc - bara stoppa ned lösa lampor i jorden med lågenergilampor som håller i åratal. I jakt på en lite mer utförlig ekonomisk utveckling läste jag vidare, men blev dock mycekt besviken; "av den energi som alstras av solpanelen används 10-15 procent av lampan, resten blir ett tillskott i det vanliga elnätet". Det innebär alltså att man måste förse varje lampa med två strömkällor, den ena (solcellerna) dessutom, allt annat lika, betydligt dyrare än den andra! Detta vansinnigt slösaktiga propå är något jag kanske förväntat mig av något obstinat militant "miljöorganisation" eller någon annan "ekonomisk analfabet", men inte en etablerad och faktiskt tämligen respekterad politiker som Jämtin?!

I wikipedias förnämliga artikel om solceller står att läsa: "dagens solceller har en verkningsgrad i storleksordningen 20 % och är ännu ganska dyra. De används därför mest på platser som inte nås av elnätet, exempelvis satelliter och fyrar." Priset per kwh ligger 2-3 kr över kostnaden att köpa elkraft via det elnät som alltså ändå ska dras fram till stadens lyktor. Alternativkostnadsprincipen kära fru Jämtin. Om Stockholms stad istället för att köpa solenergi för i slutändan 3-4 kr per kwh skulle köpa elkraften via elnätet för ca 1 kr per kwh och använda de sparade 2-3 kr per kwh till att investera i den storskaliga vindkraftspark i norra Sverige som DN skrev om för en tid sedan skulle konsekvenserna vara ekonomisk rationell förvaltning (eftersom storskalig vindraft på rätt ställe är ekonomiskt försvarbart, medan solceller aldrig är det i bebyggt område) och därmed, genom större energiproduktion för varje satsad krona, betydligt bättre agerande ur ett miljöperspektiv.

Är det bara jag som tycker att den så kallade "klimatdebatten" sedan en tid helt tappat koncepterna dels vad avser medialt utrymme, dels vad avser debattens vetenskapliga och ekonomiska saklighet. Klimatdebattens aldrig så behjärtansvärda initiala problemformulering håller på att drunkna i en kommersiellt och medialt påhejad moralpanik jag personligen alltmer finner mig, med viss avsmak, beskåda från läktarplats.