I efterdyningarna till "valsveket" i Sundbyberg (vilket jag skriver om i krönikan "Ett orättfärdigt valsystem, inte ett svek") tycks det nu som etablerade politiker, i de etablerade partierna, önskar täppa till det obehagliga hål som självständiga individer uppenbarligen anses utgöra inom politiken.
I det rimligehetens vägval jag pekar på i min tidigare krönika; att man antingen röstar på partier om äger mandaten, eller röstar på individer som äger mandaten, väljer inte helt oväntat den etablerade politikern Hans Hoff (s) den i Sverige vältrampade vägen att bereda mer makt till de politiska partierna (på bekostnad av väljare och individuella politiker). Hoffs resonemang slår den redan tandlösa personvalsreformen i spillror och öppnar för en ordning där jag menar att våra politiska församlingar istället för dagens dyra system med över 300 riksdagsledamöter och uppemot 29-59 ledamöter i kommunfullmäktige skulle kunna ersättas med ett system där partiets lokala ledning (en handfull personer), utefter valresultatet tilldelas ett visst antal röster i den aktuella politiska församlingen.
Resultatet är ännu starkare politiska partier (från en befintlig internationell rekordnivå), om möjligt ännu sämre mångfald och politisk dynamik, en distansiering mellan folk och politiska företrädare och slutligen en fullkomlig cementering av makt i händerna på det lilla fåtalet; überpolitikerna.
Skriv på protestlistan för att individualisera svensk politik (och tipsa andra om denna protestlista!)
Länkar:
"S-politiker vill stoppa politiska vildar" (SvD, 2007-09-28)
2007-09-29
2007-09-27
Vem fan är Alex Schulman?
Som färsk, svensk bloggare är det kanske ogörligt att slutligen inte ställas inför en text av denne Alex Shulman. Jag gjorde det idag efter att nyligen, i någon artikel som behandlade bloggandet som medialt fenomen, upplysts om att denne herr Schulman är sveriges mest lästa bloggare med 285 000 läsare per vecka. Ett stycke in i Schulmans förvånansvärt ivriga kritik över någon slags kvasijournalist på en hopplöst ointellektuell nöjesbilaga slipper det ur karln att Aftonbladet är "sveriges största och bästa tidning". Osökt trallandes på en gammal 80-talsdänga av Uggla, med en hopplöst sur smak någonstans kring gomseglet konstaterar jag nyktert att 285 000 människor kan ha fel. Vecka efter vecka dessutom. Potentiellt säger det mer om läsarna än om Alex Schulman, men det låter jag vara osagt.
Länkar:
"Jag skäms över denna man"
Länkar:
"Jag skäms över denna man"
2007-09-26
Låt oss demonstrera iklädda rött
Ett mail och sms med texten "In support of our incredibly brave friends in Burma: May all people around the world wear a red shirt on Friday, September 28" verkar snurra runt halva jorden.
Det ryktas om en demonstration samma dag, med stockholms central som utgångspunkt, för att visa stöd för den demokratiska kampen i Burma. Det ska en del till för att jag ska ut och demonstrera iklädd rött. En burmesisk frihetskamp till exempel.
"Oppositionspolitiker greps i Burma" (DN, 07-09-27)
"Myanmar Raids Monasteries Before Dawn" (NY Times, 07-09-27)
"Police raid Myanmar monasteries" (Al Jazeera, 07-09-27)
"Buddhist Monks Leading Protest" (BBC/Youtube)
"Burma protests turn violent (hidden camera footage)" (Liveleak)
Det ryktas om en demonstration samma dag, med stockholms central som utgångspunkt, för att visa stöd för den demokratiska kampen i Burma. Det ska en del till för att jag ska ut och demonstrera iklädd rött. En burmesisk frihetskamp till exempel.
"Oppositionspolitiker greps i Burma" (DN, 07-09-27)
"Myanmar Raids Monasteries Before Dawn" (NY Times, 07-09-27)
"Police raid Myanmar monasteries" (Al Jazeera, 07-09-27)
"Buddhist Monks Leading Protest" (BBC/Youtube)
"Burma protests turn violent (hidden camera footage)" (Liveleak)
Disclaimer
I lynchmobsbladet står idag att läsa, i samband med en mordutredning; "även en i dag 58-årig man, i medier kallad Solnamannen, har testats. Han satt under några dagar 1999 anhållen som misstänkt för mordet, men släpptes senare".
Låt mig försäkra mina läsare om att jag är oskyldig, på mer än ett sätt (och att det nog är första och sista gången jag hänvisar och länkar till en "artikel" i nämnda blaska).
Länkar:
"Nytt DNA-spår i da Costa-utredning" (Aftonbladet, 2007-09-26)
Låt mig försäkra mina läsare om att jag är oskyldig, på mer än ett sätt (och att det nog är första och sista gången jag hänvisar och länkar till en "artikel" i nämnda blaska).
Länkar:
"Nytt DNA-spår i da Costa-utredning" (Aftonbladet, 2007-09-26)
Kärnvapen, världssamfundet och Iran
Låt mig inleda med att tydligt deklarera min ståndpunkt i frågan om kärnvapen. Jag är principiellt emot kärnvapen; ju färre desto bättre. Denna ståndpunkt till trots är jag på intet sätt naiv, jag inser naturligtvis att kärnvapen inte helt kommer försvinna ur stormakternas vapenarsenaler förrän de kan ersätta dem med något än mer destruktivt. Mitt principiella ställningstagande måste därmed på något sätt fogas till en verklighet jag motvilligt accepterar, som den torra akademiska kosmopolit jag är efterlyser jag således ett teoretiskt regelverk som förklarar och legitimerar olika aktörers innehav av kärnvapen.
”Treaty on the Non-Proliferation of Nuclear Weapons” är ett sådant regelverk, men lider av en rad inneboende problem. För det första stipulerar avtalet att endast USA, UK, Frankrike, Ryssland och Kina äger rätt att inneha kärnvapen, men eftersom inte alla världens länder ratificerat avtalet har länder som Israel*, Indien och Pakistan kunnat skaffa sig kärnvapen utanför avtalet, vilket naturligtvis underminerar avtalets praktiska värde. Vidare; i tider då inte minst ekonomiska stormakter såsom USA (med dotterboalget Israel), UK och Tyskland resonerar kring icke spridningsavtalet som en slags ”global lagstiftning”, och faktiskt resonerar kring att med våld (likt en poliskår) upprätthålla den, menar jag att det är värt att påminna alla och envar om den västerländska synen på rättstaten, och tanken att alla i den står lika inför lagen. Hur tror man sig, med anseendet i behåll, kunna legitimera att andra ska underkasta sig lagar och/eller regler som man själv inte avser underkasta sig? Vem utser världspolisen och hur är tanken kring globala ”lagar” och/eller regler och en världspolis förenlig med tanken om staters suveränitet (våldsmonopol) och demokrati? Kort och gott; hur förklarar vi för en annan aktör om vår egen suveränitet, vårt eget våldsmonopol och vår egen rätt – medan vi med samma regelverk förkastar deras?
Försöker Iran skaffa sig kärnvapen? Kanske, kanske inte. Personligen är jag ungefär lika säker på det som stora delar av världen var säkra på att Irak hade kemiska stridsmedel för några år sedan. Exemplet med Irak visar om möjligt att en aldrig så stor mängd indicier, och en aldrig så stark vilja från världens mäktigaste underrättelseorganisation, trots allt kan peka åt fel håll (se "truthiness").
Men om det nu visar sig att Iran verkligen försöker, och i slutändan lyckas, skaffa sig kärnvapen, vad har ”världssamfundet” (som mäktiga I-länder organiserade inom FN kallas), med anseendet i behåll, att sätta emot? Ingenting om du frågar mig. Att med utgångspunkt i det faktum att Iran är icke demokratiskt hävda att de inte äger rätt att inneha kärnvapen kan, med anseendet i behåll, endast ske paralellt med likvärdiga fördömanden riktade mot Pakistan och Kina. Det tycks mig som om Kina har, och ”tillåts ha”, kärnvapen för att man skaffade det innan icke spridningsavtalet undertecknades, och för att man är en stor global ekonomisk och militär aktör. Pakistans ”rätt” att ha kärnvapen är om möjligt mer komplex; dels har man inte ratificerat icke spridningsavtalet, dels har ärkefienden och grannlandet Indien utvecklat kärnvapen (de har heller inte ratificerat spridningsavtalet) vilket möjligen motiverar pakistanska motmedel. Sist, men troligen inte minst, har Pakistan visat sig tämligen välvillig i sina diplomatiska kontakter med USA. Min tolkning av praxis är att icke demokratiska länder tillåts ha kärnvapen om de inte ratificerat icke spridningsavtalet och om de är tillräckligt ekonomiskt/militärt starka för att omöjliggöra ett förhindrande och/eller om man har nära, vänligt sinnade diplomatiska band med USA.
Låt mig återigen dra paralellen mellan nationell och global rättsordning genom att citera wikipedias artikel om rättstaten; "en rättstat innebär frihet från godtycke för den enskilde: varje enskilt fall behandlas i enlighet med ett etablerat regelverk". En konsekvens av detta är att alla, med ytterst få undantag, står lika inför lagen. Min slutsats är att om ”värdssamfundet” på allvar vill göra ett globalt regelverk vad avser förekomsten av kärnvapen bör man för att uppräthålla minsta anseende, legitimitet och förtroende, hålla sig med ett konsekvent regelverk som behandlar alla aktörer (stater) lika, och som helt saknar alla former av godtycke. Jag mottar gärna förslag på hur ett sådant regelverk skulle kunna utformas.
*Israel har formellt inte erkänt att de har kärnvapen.
Länkar:
"Förolämpningar upprör i Iran" (DN, 2007-09-26)
"Ahmadinejad: Iran Not Walking Toward War" (CBS 60 minutes)
"Let's keep squeezing them harder" (The Economist, september 22nd-28th, 2007)
”Treaty on the Non-Proliferation of Nuclear Weapons” är ett sådant regelverk, men lider av en rad inneboende problem. För det första stipulerar avtalet att endast USA, UK, Frankrike, Ryssland och Kina äger rätt att inneha kärnvapen, men eftersom inte alla världens länder ratificerat avtalet har länder som Israel*, Indien och Pakistan kunnat skaffa sig kärnvapen utanför avtalet, vilket naturligtvis underminerar avtalets praktiska värde. Vidare; i tider då inte minst ekonomiska stormakter såsom USA (med dotterboalget Israel), UK och Tyskland resonerar kring icke spridningsavtalet som en slags ”global lagstiftning”, och faktiskt resonerar kring att med våld (likt en poliskår) upprätthålla den, menar jag att det är värt att påminna alla och envar om den västerländska synen på rättstaten, och tanken att alla i den står lika inför lagen. Hur tror man sig, med anseendet i behåll, kunna legitimera att andra ska underkasta sig lagar och/eller regler som man själv inte avser underkasta sig? Vem utser världspolisen och hur är tanken kring globala ”lagar” och/eller regler och en världspolis förenlig med tanken om staters suveränitet (våldsmonopol) och demokrati? Kort och gott; hur förklarar vi för en annan aktör om vår egen suveränitet, vårt eget våldsmonopol och vår egen rätt – medan vi med samma regelverk förkastar deras?
Försöker Iran skaffa sig kärnvapen? Kanske, kanske inte. Personligen är jag ungefär lika säker på det som stora delar av världen var säkra på att Irak hade kemiska stridsmedel för några år sedan. Exemplet med Irak visar om möjligt att en aldrig så stor mängd indicier, och en aldrig så stark vilja från världens mäktigaste underrättelseorganisation, trots allt kan peka åt fel håll (se "truthiness").
Men om det nu visar sig att Iran verkligen försöker, och i slutändan lyckas, skaffa sig kärnvapen, vad har ”världssamfundet” (som mäktiga I-länder organiserade inom FN kallas), med anseendet i behåll, att sätta emot? Ingenting om du frågar mig. Att med utgångspunkt i det faktum att Iran är icke demokratiskt hävda att de inte äger rätt att inneha kärnvapen kan, med anseendet i behåll, endast ske paralellt med likvärdiga fördömanden riktade mot Pakistan och Kina. Det tycks mig som om Kina har, och ”tillåts ha”, kärnvapen för att man skaffade det innan icke spridningsavtalet undertecknades, och för att man är en stor global ekonomisk och militär aktör. Pakistans ”rätt” att ha kärnvapen är om möjligt mer komplex; dels har man inte ratificerat icke spridningsavtalet, dels har ärkefienden och grannlandet Indien utvecklat kärnvapen (de har heller inte ratificerat spridningsavtalet) vilket möjligen motiverar pakistanska motmedel. Sist, men troligen inte minst, har Pakistan visat sig tämligen välvillig i sina diplomatiska kontakter med USA. Min tolkning av praxis är att icke demokratiska länder tillåts ha kärnvapen om de inte ratificerat icke spridningsavtalet och om de är tillräckligt ekonomiskt/militärt starka för att omöjliggöra ett förhindrande och/eller om man har nära, vänligt sinnade diplomatiska band med USA.
Låt mig återigen dra paralellen mellan nationell och global rättsordning genom att citera wikipedias artikel om rättstaten; "en rättstat innebär frihet från godtycke för den enskilde: varje enskilt fall behandlas i enlighet med ett etablerat regelverk". En konsekvens av detta är att alla, med ytterst få undantag, står lika inför lagen. Min slutsats är att om ”värdssamfundet” på allvar vill göra ett globalt regelverk vad avser förekomsten av kärnvapen bör man för att uppräthålla minsta anseende, legitimitet och förtroende, hålla sig med ett konsekvent regelverk som behandlar alla aktörer (stater) lika, och som helt saknar alla former av godtycke. Jag mottar gärna förslag på hur ett sådant regelverk skulle kunna utformas.
*Israel har formellt inte erkänt att de har kärnvapen.
Länkar:
"Förolämpningar upprör i Iran" (DN, 2007-09-26)
"Ahmadinejad: Iran Not Walking Toward War" (CBS 60 minutes)
"Let's keep squeezing them harder" (The Economist, september 22nd-28th, 2007)
2007-09-25
Privat pensionssparande
Sedan många år är banker och försäkringsbolag synnerligen aktiva med att sälja på kreti och pleti en pensionsförsäkring i någon form, men osakliga och känsloladdade argument om ”en trygg ålderdom”, och utan någon individuell behovsanalys. Jag har i detta avseende två tydliga invändningar. För det första är det ytterst sannolikt att man som enskild sparare som står inför ett dylikt erbjudande står inför en synnerligen dyr förvaltningslösning; genom fasta kostnader och/eller förvaltningsavgifter. Sådana produkter ska man överhuvudtaget inte befatta sig med. För det andra innebär det faktum att pensionsförsäkringen är avdragsgill att produkter i princip bara är intressant för personer som betalar statlig inkomstskatt när premierna betalas in – men som inte betalar statlig inkomstskatt när pensionen tas ut (givet oförändrat skattesystem). Enkelt uttryck, de som har en beskattningsbar inkomst under 316 700 kr (se skiktgräns) uppnår aldrig en marginalskatt (skatten på den sista intjänade kronan) på mycket mer än 30%, medan den som tjänar över nämnda summa uppnår en marginalskatt på ca 50%. Den senare kan alltså genom att pensionsspara undvika 50% beskattning, för att sedan som pensionär hålla sig under skiktgränsen och då ta ut sina besparingar och skatta bort ca 30%.
Min slutsats är; har du en beskattningsbar inkomst (exlusive grundavdrag mm) som är lägre än 316 700 kr (inkomståret 2007) ska du inte pensionsspara i en pensionsförsäkring. Spara till pensionen kan man för all del göra ändå, men jag skulle då snarast rekomendera att man först och främst betalar av sina lån (ett råd banker sällan ger), och i andra hand köpa värdepapper (om tidshorisonten är mer än tio år med fördel en betydande del aktier, direkt eller via billiga aktieindexfonder, se Avanza Zero). För personer som tjänar över skiktgränsen och har lite pengar över menar jag dock att en avdragsgill pensionsförsäkring, givet avsaknad av fasta avgifter, och att man investerar direkt i aktier eller i mycket billiga fonder (se IPS), är en vettig lösning.
Länkar:
"Snabbguide: Så funkar pensionen" (DN)
"Maria Crofts pensionsskola" (DN)
Billig nätmäklare, pension: Avanza
Billig nätmäklare, pension: Nordnet
Min slutsats är; har du en beskattningsbar inkomst (exlusive grundavdrag mm) som är lägre än 316 700 kr (inkomståret 2007) ska du inte pensionsspara i en pensionsförsäkring. Spara till pensionen kan man för all del göra ändå, men jag skulle då snarast rekomendera att man först och främst betalar av sina lån (ett råd banker sällan ger), och i andra hand köpa värdepapper (om tidshorisonten är mer än tio år med fördel en betydande del aktier, direkt eller via billiga aktieindexfonder, se Avanza Zero). För personer som tjänar över skiktgränsen och har lite pengar över menar jag dock att en avdragsgill pensionsförsäkring, givet avsaknad av fasta avgifter, och att man investerar direkt i aktier eller i mycket billiga fonder (se IPS), är en vettig lösning.
Länkar:
"Snabbguide: Så funkar pensionen" (DN)
"Maria Crofts pensionsskola" (DN)
Billig nätmäklare, pension: Avanza
Billig nätmäklare, pension: Nordnet
2007-09-24
Priset på SL-kortet höjs 70 kr
Det kommer nu bli ett sagolikt liv från oppositionen över att SL höjer priset för 30-dagarskortet från 620 till 690 kr. Låt mig dra paralellen till tråden "Att somliga aldrig lär sig" där jag pekar på hur den röda oppositionen kokar soppa på en spik i sina försök att övertyga det svenska folket att alliansregeringen genomför en samhällsdestruktiv revolution.
Låt mig nyansera debatten en aning genom att ställa det hela i proportion; ett länskort för Länstrafiken Norrbotten kostar 1 650 kr per månad, i Jämtland 890 kr och i Örebro 1 340 kr.
70 kr motsvarar annars bränslekostnaden för ca 67 km i en Volvo V70. Kör man 90 km/h avverkar man den sträckan på ca 45 minuter. Räknar man in alla kostnader för en bil får man för 70 kr troligen inte mer än 10-30 km (man kommer 450 - 1 360 meter per vardag under en månad), och då har jag definitivt inte räknat med några trängselavgifter.
Förresten har jag lite svårt att förstå hur alla miljömedvetna sossar (läpparnas bekännelse) åker dieselbuss istället för att cykla (vilket är det mest energieffektiva fordon som finns).
Länkar:
"Ingen indragen nattrafik i tunnelbanan" (DN, 2007-09-24)
Låt mig nyansera debatten en aning genom att ställa det hela i proportion; ett länskort för Länstrafiken Norrbotten kostar 1 650 kr per månad, i Jämtland 890 kr och i Örebro 1 340 kr.
70 kr motsvarar annars bränslekostnaden för ca 67 km i en Volvo V70. Kör man 90 km/h avverkar man den sträckan på ca 45 minuter. Räknar man in alla kostnader för en bil får man för 70 kr troligen inte mer än 10-30 km (man kommer 450 - 1 360 meter per vardag under en månad), och då har jag definitivt inte räknat med några trängselavgifter.
Förresten har jag lite svårt att förstå hur alla miljömedvetna sossar (läpparnas bekännelse) åker dieselbuss istället för att cykla (vilket är det mest energieffektiva fordon som finns).
Länkar:
"Ingen indragen nattrafik i tunnelbanan" (DN, 2007-09-24)
2007-09-22
Att somliga aldrig lär sig
Jag har noterat en förbittrad debatt kring regerings budget från rött håll, och eftersom jag igår mötte rött folk på gatan som uppmanade mig att skriva på en protestlista "mot regeringen och budgeten" kände jag att det kanske är dags för vissa förtydliganden. För det första; jag röstade på alliansen i valet 2006 men skulle för den skull inte skrivit på en protestlista "mot regeringen" (Persson) våren 2006. Jag har i det stora hela ansenlig tilltro till den svenska regeringsformens parlamentariska ordning och har därför svårt att protestera mot en demokratiskt framröstad regerings själva existens. För det andra vore det, rent intellektuellt, förlösande att få en mer preciserad beskrivning vad det är som är så förskäckligt med alliansens budget.
Visst är LO, SAP och resten av koncernen upprörda över de mikroskopiska förändringarna i a-kassan och sjukförsäkringen, men mest är de nog förbannade på att de inte har så förbaskat mycket att vara förbannade på. Faktum är att det är ganska uppenbart att syftet med de tafatta protester ”mot regeringen” snarare än att skapa folklig debatt eller manifestera något verkligt missnöje riktat mot regeringen – är att sluta de egna leden. Per Nuder visar med all önskvärd tydlighet hur partiet har valt att sticka huvudet i sanden vad avser de problem dess politik genererat, vilket av allt att döma var skälet till att de förlorade valet 2006. De välförtjänta åren i opposition hade det nya, fräscha socialdemokraterna med Mona i täten kunnat ägna åt att slicka såren och självkritiskt granska sig självt och sin politik i sömmarna. Istället väljer man att skicka fram den grå eminensen Nuder att illustrera hur man stoppar huvudet i sanden (kommentaren "i socialdemokraternas Sverige ska alla ha råd att vara arbetslösa" kommer att gå till historien) och hoppas på utspel från regeringens sida tillräckligt starka för att piska självkritiken ur de egna leden, utspel som dessvärre (för SAP:s del) lyst med sin frånvaro.
Jag var faktiskt övertygad om att Sahlin skulle förnya socialdemokraterna, inte minst göra upp med otyget att inte bedriva en verklig politik utan bara köpa röster med hjälp av bidrag. Jag var lika övertygad om att dessa socialdemokrater skulle vinna en jordskredsseger i valet 2010. Jag blir alltmer varse om att jag haft fel; de socialdemorkater som kommer be om folkets förtroende i valet 2010 är samma socialdemokrater som fick nobben 2006. Som Sahlin nu styr skutan tror jag att risken för nobben om tre år är överhängande.
Länkar:
"Ett bidragsparti", (DN, 2007-09-21)
Budgetpropositionen för 2008 (regeringen.se)
Visst är LO, SAP och resten av koncernen upprörda över de mikroskopiska förändringarna i a-kassan och sjukförsäkringen, men mest är de nog förbannade på att de inte har så förbaskat mycket att vara förbannade på. Faktum är att det är ganska uppenbart att syftet med de tafatta protester ”mot regeringen” snarare än att skapa folklig debatt eller manifestera något verkligt missnöje riktat mot regeringen – är att sluta de egna leden. Per Nuder visar med all önskvärd tydlighet hur partiet har valt att sticka huvudet i sanden vad avser de problem dess politik genererat, vilket av allt att döma var skälet till att de förlorade valet 2006. De välförtjänta åren i opposition hade det nya, fräscha socialdemokraterna med Mona i täten kunnat ägna åt att slicka såren och självkritiskt granska sig självt och sin politik i sömmarna. Istället väljer man att skicka fram den grå eminensen Nuder att illustrera hur man stoppar huvudet i sanden (kommentaren "i socialdemokraternas Sverige ska alla ha råd att vara arbetslösa" kommer att gå till historien) och hoppas på utspel från regeringens sida tillräckligt starka för att piska självkritiken ur de egna leden, utspel som dessvärre (för SAP:s del) lyst med sin frånvaro.
Jag var faktiskt övertygad om att Sahlin skulle förnya socialdemokraterna, inte minst göra upp med otyget att inte bedriva en verklig politik utan bara köpa röster med hjälp av bidrag. Jag var lika övertygad om att dessa socialdemokrater skulle vinna en jordskredsseger i valet 2010. Jag blir alltmer varse om att jag haft fel; de socialdemorkater som kommer be om folkets förtroende i valet 2010 är samma socialdemokrater som fick nobben 2006. Som Sahlin nu styr skutan tror jag att risken för nobben om tre år är överhängande.
Länkar:
"Ett bidragsparti", (DN, 2007-09-21)
Budgetpropositionen för 2008 (regeringen.se)
Lite konkurrens por favor
Den genomsnittliga avgiften för aktiefonder låg vid halvårssksiftet på 1,39 procent. År 2006 var den 1,35 procent och år 2005 var den 1,32 procent. Till skillnad från vad man skulle kunna tro i tider av en aldrig sinande ström av nya fonder och sparprodukter, paralellt med informationssamhällsets (lätt tillgänglig information även för de minsta aktörerna på finansmarknaden) fortsatta frammarch, så stiger alltså förvaltningskostnaden. Detta är en oroande utveckling, och något jag menar är värt att utreda och bekämpa från politiskt håll. Självklart är en bidragande orsak fenomenet med inlåsning, det vill säga att sparare tvingas betala reavinstskatt om man säljer en fond och köper en annan – istället för att beskattas när man faktiskt säljer fonden för att använda pengarna (inte återinvesterar dem).
Den borgerliga regeringen har talat om lösningar på problemet, men sedan valet har det talats tyst i frågan, vilket är beklagligt. Det vore klart önskvärt att man från politiskt håll agerade mot ett skattesystem som motverkar konkurrens, och cementerar finansbolagens marknadsandelar. Vidare vore det önskvärt att i alla fall ett par av den uppsjö av kostymklädda handelsgossar som årligen startar egen fond sneglade på ett spännande upplägg med indexfonder (se ”Quality of life index fund”) istället för den gängse (svindyra) hedgefondshysterin.
Länkar:
Fondsparare betalar miljarder (DN, 2007-09-22)
Den borgerliga regeringen har talat om lösningar på problemet, men sedan valet har det talats tyst i frågan, vilket är beklagligt. Det vore klart önskvärt att man från politiskt håll agerade mot ett skattesystem som motverkar konkurrens, och cementerar finansbolagens marknadsandelar. Vidare vore det önskvärt att i alla fall ett par av den uppsjö av kostymklädda handelsgossar som årligen startar egen fond sneglade på ett spännande upplägg med indexfonder (se ”Quality of life index fund”) istället för den gängse (svindyra) hedgefondshysterin.
Länkar:
Fondsparare betalar miljarder (DN, 2007-09-22)
2007-09-10
Portföljen: Uppföljning i halvtid
Det är dags att i halvtid göra en uppföljning av
6-månadersportöljen som löper maj - november.
Observera att kurserna tar hänsyn till utdelning.
AstraZeneca, 370,50 SEK > 326,90 SEK; -11,8%
Berkshire Hathaway B, 24 714 SEK > 26 787; +8,4%
Fenix Outdoor, 63 SEK > 66,25 SEK;+5,2%
Glycorex, 18,80 SEK > 20,40 SEK;+8,5%
H&M, 435,50 SEK > 366,50 SEK; -15,8%
Lundbergs, 462 SEK > 442 SEK; -4,3%
Nordea, 117,20 SEK > 101; -13,8%
Old Mutual, 24,20 SEK > 19,80 SEK; -18,2%
Portföljens genomsnittliga utveckling; -5,2%
OMX S30, 1265,48 > 1147,20; -9,3%
Slutsats: portföljen ligger ordentligt under det primära målet (absolut avkastning), men väl över det sekondära (relativ avkastning).
Länkar:
Solnamannens 6 mån värdeportfölj, (Prat om Pengar)
6-månadersportöljen som löper maj - november.
Observera att kurserna tar hänsyn till utdelning.
AstraZeneca, 370,50 SEK > 326,90 SEK; -11,8%
Berkshire Hathaway B, 24 714 SEK > 26 787; +8,4%
Fenix Outdoor, 63 SEK > 66,25 SEK;+5,2%
Glycorex, 18,80 SEK > 20,40 SEK;+8,5%
H&M, 435,50 SEK > 366,50 SEK; -15,8%
Lundbergs, 462 SEK > 442 SEK; -4,3%
Nordea, 117,20 SEK > 101; -13,8%
Old Mutual, 24,20 SEK > 19,80 SEK; -18,2%
Portföljens genomsnittliga utveckling; -5,2%
OMX S30, 1265,48 > 1147,20; -9,3%
Slutsats: portföljen ligger ordentligt under det primära målet (absolut avkastning), men väl över det sekondära (relativ avkastning).
Länkar:
Solnamannens 6 mån värdeportfölj, (Prat om Pengar)
En mans osjälviska strävan II
Det tillkännagavs på måndagen att Handelsbankens ordförande, Lars O Grönstedt, ingår i det råd som ska granska statens olika bolagsförsäljningar och ge oberoende rådgivning när bolag som
Nordea, OMX och SBAB ska säljas. Till Dagens Industri säger han;
"Om staten frågar om man kan göra nytta, har man en moralisk plikt att svara ja".
Så ytterligt schangtilt av herr Grönstedt. Det bor visst
en rättrådig liten statstjänsteman inom oss alla.
Länkar:
"Lars O Grönstedt: När staten kallar har man en plikt att svara ja" (DI, 2007-09-10)
"Odells rådgivare jävig från start" (DN, 2007-09-10)
Nordea, OMX och SBAB ska säljas. Till Dagens Industri säger han;
"Om staten frågar om man kan göra nytta, har man en moralisk plikt att svara ja".
Så ytterligt schangtilt av herr Grönstedt. Det bor visst
en rättrådig liten statstjänsteman inom oss alla.
Länkar:
"Lars O Grönstedt: När staten kallar har man en plikt att svara ja" (DI, 2007-09-10)
"Odells rådgivare jävig från start" (DN, 2007-09-10)
2007-09-08
Vardagsrummets död
Sedan många år nu har jag kommit att läsa papperstidningar allt mindre, till förmån för motsvara onlineversion, såväl som utländska och mer nischade medier. Den traditionella stereoanläggningen framstår alltmer som en relik där den står i en dammhög i det allt mindre använda vardagsrummet. Vardagsrummet ja, det där de flesta av oss har soffa, soffbord och TV, använder jag även det allt mindre. DVD:n gick faktiskt sönder för över ett år sedan och jag har inte kommit mig för att ersätta den på garantin, jag använder den ändå inte. TV:n då; mediajättarnas sista bastion, långt ifrån piratvikar, videobloggar och onlinemedier? Icke då. Jag menar att joost (och dess efterföljare) kommer att pressa de traditionella medierna även på detta område.
Jag har kort och gott en kraftfull dator med stor högupplöst skärm, en kvalitativ förstärkare under, och kraftfulla högtalare på, skrivbordet. Jag har tillgång till hundratals radiokanaler (inte minst SR), i stort sett all musik som någonsin producerats (lagligt såväl som olagligt), tusentals nyhetssajter (för att inte tala om bloggar), ”TV-nyheter” (svt, bbc, aljazeera mfl), wikimedia (som är världens tystade men troligen mest effektiva folkbildningsprojekt), mer film än man hittar i någon tänkbar videobutik (återigen finns såväl lagliga och olagliga vägar att nå dem). Mitt senaste tillskott i mediadjungeln är ”online digitalboxen” joost, som jag varmt vill rekomendera, om inte för innehållet i sig så för upplevelsen av en i det närmaste fulländad programvara vad avser användavänlighet.
Vad är då min poäng? Facinationen över den den massiva förändring vi för närvarande upplever, utan att egentligen reflektera över det. När bilarna fick sitt genombrott i slutet av 1800-talet undgick det ingen varifrån dess skapare hämtat sin inspiration, utifrån det samtida perspektivet måste det ha förefallit sig fullt rationellt att skapa bilen som en "fortsättning" på hästdroskan. Följer man hur bilen kom att utvecklas, från Benz Patent Motorwagen (1886) via Benz Velo (1894), Ford modell T (1908), Opel Serie 18 (30-talet), Volvo PV444 (40-tal), Volvo Amazon (50-tal), Volvo 240 (70-tal) och slutligen moderna bilar som Mercedes A-klass och Citroën C6 framgår med all önskvärd tydlighet människans oförmåga att ompröva tidigare ”sanningar” och traditioner, och nyktert förhålla sig till de förändringar som innovationer trots allt renderar (inte minst på sikt).
Vardagsrummet som folklig mediacentral är, om inte i sin dödsbädd, på påtaglig dekis, och till de av er som tror att de största konsekvenserna av den ”digitala revolutionen” ligger i historien har jag bara en sak att säga; ”buckle your seatbelt, Dorothy, 'cause Kansas is going bye-bye”.
Länkar:
Komplettering 9/9: "Fyll datorn med gratis program" (DN, 2007-09-09)
Jag har kort och gott en kraftfull dator med stor högupplöst skärm, en kvalitativ förstärkare under, och kraftfulla högtalare på, skrivbordet. Jag har tillgång till hundratals radiokanaler (inte minst SR), i stort sett all musik som någonsin producerats (lagligt såväl som olagligt), tusentals nyhetssajter (för att inte tala om bloggar), ”TV-nyheter” (svt, bbc, aljazeera mfl), wikimedia (som är världens tystade men troligen mest effektiva folkbildningsprojekt), mer film än man hittar i någon tänkbar videobutik (återigen finns såväl lagliga och olagliga vägar att nå dem). Mitt senaste tillskott i mediadjungeln är ”online digitalboxen” joost, som jag varmt vill rekomendera, om inte för innehållet i sig så för upplevelsen av en i det närmaste fulländad programvara vad avser användavänlighet.
Vad är då min poäng? Facinationen över den den massiva förändring vi för närvarande upplever, utan att egentligen reflektera över det. När bilarna fick sitt genombrott i slutet av 1800-talet undgick det ingen varifrån dess skapare hämtat sin inspiration, utifrån det samtida perspektivet måste det ha förefallit sig fullt rationellt att skapa bilen som en "fortsättning" på hästdroskan. Följer man hur bilen kom att utvecklas, från Benz Patent Motorwagen (1886) via Benz Velo (1894), Ford modell T (1908), Opel Serie 18 (30-talet), Volvo PV444 (40-tal), Volvo Amazon (50-tal), Volvo 240 (70-tal) och slutligen moderna bilar som Mercedes A-klass och Citroën C6 framgår med all önskvärd tydlighet människans oförmåga att ompröva tidigare ”sanningar” och traditioner, och nyktert förhålla sig till de förändringar som innovationer trots allt renderar (inte minst på sikt).
Vardagsrummet som folklig mediacentral är, om inte i sin dödsbädd, på påtaglig dekis, och till de av er som tror att de största konsekvenserna av den ”digitala revolutionen” ligger i historien har jag bara en sak att säga; ”buckle your seatbelt, Dorothy, 'cause Kansas is going bye-bye”.
Länkar:
Komplettering 9/9: "Fyll datorn med gratis program" (DN, 2007-09-09)
2007-09-07
Underskattad klassiker
Jag återsåg nyligen filmen Office Space från 1999 och insåg att filmen, som inte känns som den riktigt "slog" i Sverige, är makalöst underskattad! Peter Gibbons (Ron Livingston) personlighet, som lätt kan misstolkas som ett konstant
marijuanarus, är kort och gott sagolik, och den sävlige chefen Bill Lumberghs (Gary Cole) klart begränsade vokabulär ("that would be grrreeat") framkallar i det närmaste ohejdade skrattattacker från min sida. Har du inte sett den är det bara till att gratulera, se den förslagsvis tillsammans med kollegorna efter några öl.
marijuanarus, är kort och gott sagolik, och den sävlige chefen Bill Lumberghs (Gary Cole) klart begränsade vokabulär ("that would be grrreeat") framkallar i det närmaste ohejdade skrattattacker från min sida. Har du inte sett den är det bara till att gratulera, se den förslagsvis tillsammans med kollegorna efter några öl.
2007-09-06
Integritetens revansch
Det har av allt att döma inte undgått någon att försvarsminister Mikeal Odenberg lämnat in sin avskedsansökan. Odenberg deklarerar att hans säkerhetspolitiska bedömning inte ligger i linje med regeringens. För de av er som läst mina artiklar ”Resursslöseri av bibliska proportioner” och inte minst ”Försvarsmaktens kostnader” kommer det inte som någon direkt överaskning att jag rent sakligt är mycket kritisk till försvarskramare som Odenberg, men till skillnad från svensk media önskar jag nyansera bilden en aning. Avhoppet är i många avseenden anmärkningsvärt, intressant och värt att begrunda. Att då, som flera av de svenska mediala giganterna, slänga sig över händelsen sin vana trogen, med ett dualistiskt, konfliktfokuserat, partipolitiskt och oproblematiserat (gravt förenklat) synsätt och sensationen som högsta värde och mål, menar jag är beklagligt.
Låt mig börja med att förtydliga min kritik en aning. Medier helt utan ett visst mått av sensation är naturligtvis inte att betrakta som någon egentlig nyhetsmedia (i den meningen att ”nyheterna” är just det; nyheter), men långtifrån all nyhetsrapportering behöver för den skull, genom förenkling och ständig fokus på konfrontation och konflikter, bli sensationsartad. Det finns händelser som är så pass komplexa att sensationen lätt går förlorad om man på allvar försöker förstå och förklara händelsen. För den som uppskattar intellektuell utmaning/fördjupning (på bekostnad av sensation) är det förödande när journalister ikläder sig rollen som krigskorrespondenter och springer benen av sig mellan ömsom den svarta och ömsom den vita skyttegraven i jakt på billiga och enkla motsägelser. Detta var precis vad jag upplever i mediarapporteringen kring Odenbergs avgång. Den journalist som, med minsta tänkbara tidsmässiga insats från sina tittare/läsare, önskar presentera bakgrunden till, och konsekvenserna av, Odenbergs beslut att avgå menar jag rimligen borde konsultera en lämplig skara akademiker (professorer i statsvetenskap är troligen en lämplig början) utan formell politisk anknytning, men också anonyma källor inom regeringskansliet och övriga politiska nätverk. De som anser sig erbjuda "public service" borde rimligen inte gå miste om medborgarperspektivet, alltså konsekvenser för samhället snarare än rent prestigemässiga konsekvenser för nätverk bestående av partipolitruker, höga tjänstemän, journalister och övriga ”förståsigpåare”.
I SVT, som av många betraktas som ett verkligt förtroendeingivande och ”seriöst” nyhetsmedium, ”fördjupade” man sig i frågan om Odenbergs avgång i dagens Gomorron Sverige genom att inbjuda en panel bestående av Helle Klein (politisk chefredaktör, Aftonbladet), Barbro Hedvall (ledarskribent, DN) och P.J. Anders Linder (politisk chefredaktör, SvD). Det är i mina ögon berättigat att som tittare fråga sig om nyheten låg i den medialt sett prominenta panelens närvaro snarare än försvarsministerns avgång, detta inte minst med utgångspunkt i det som (inte) blev sagt. Den namnkunniga trojkan slängde sig med samma förklaringar och begrepp som alla, mer eller mindre kända, politiska kommentatorer under det gångna dygnet (deras tillskott till debatten var alltså stjärnglans snarare än förjupning).
Om det ligger i medias intresse att inte fördjupa sig såpass att sensationen i den komplexa frågan går förlorad, är det naturligtvis behändigt att hämta alternativa åsikter från de egna leden, och därmed skapa en slags medial rundgång.
Morgonsoffstrojkan talade om förtroendekris för såväl parti, partiledare och regering. Dagens Industri skriver på ledarplats om ”regeringens svaghet”och SVT citerar framträdande personer inom oppositionen (...) som talar om; ”bristande regeringsduglighet” (Ohly), ”haveri för regeringen” (Juholt), ”regering i kris” (Peter Eriksson) och förnedring av statsråd (Sahlin).
Än så länge är det ingen som frågat sig varför inte Reinfeldt, om han verkligen hade velat undgå den aktuella situationen, inte liksom sin föregångare i Rosenbad, valde att tillsätta en okvalificerad person som genom sin bristande kompetens och sparsamma politiska nätverk skulle stå i ständig tacksamhetsskuld; och därmed ständigt rätta sig efter partipiskan (läs: statsministerns önskan). Om de som anses vara sveriges mest framstående journalister på allvar menar att frånvaron av Göran Persons maktfullkomliga centraliseringsiver och ständiga jakt på nya jasägare är att betrakta som ”svaghet”, ”regeringskris” och/eller ”regeringsoduglighet” menar jag att det säger mer om journalisterna i fråga än regeringen och statsministern.
Än så länge tycks jag vara ensam om att hylla en demokratins seger genom den nya politiska ordning där statsministern har styrkan att välja statsråd med utångspunkt i deras kompetens och pondus; trots vetskapen att en biprodukt av kompetens och pondus är integritet – och att detta i ett statsråd ofrånkomligen leder till ifrågasättande av statsministerns vilja och därmed situationer som den nu aktuella. Eftersom min uppfattning är att vi aldrig sett den statsminister (eller politiker överhuvudtaget) som inte förtjänar att bli ifrågasatt uppskattar jag i detta avseende regeringen Reinfeldt, och prisar att integriteten i Rosenbad, efter decennier på dekis, tycks ha växt om kärleken till uppdraget, arvodet – makten.
Länkar:
"Hårt slag mot Reinfeldt", (DN, 2007-09-05)
"Ett haveri för regeringen", (DN, 2007-09-05)
"Tydlig försvars- politisk kollaps", (SvD, 2007-09-06)
Låt mig börja med att förtydliga min kritik en aning. Medier helt utan ett visst mått av sensation är naturligtvis inte att betrakta som någon egentlig nyhetsmedia (i den meningen att ”nyheterna” är just det; nyheter), men långtifrån all nyhetsrapportering behöver för den skull, genom förenkling och ständig fokus på konfrontation och konflikter, bli sensationsartad. Det finns händelser som är så pass komplexa att sensationen lätt går förlorad om man på allvar försöker förstå och förklara händelsen. För den som uppskattar intellektuell utmaning/fördjupning (på bekostnad av sensation) är det förödande när journalister ikläder sig rollen som krigskorrespondenter och springer benen av sig mellan ömsom den svarta och ömsom den vita skyttegraven i jakt på billiga och enkla motsägelser. Detta var precis vad jag upplever i mediarapporteringen kring Odenbergs avgång. Den journalist som, med minsta tänkbara tidsmässiga insats från sina tittare/läsare, önskar presentera bakgrunden till, och konsekvenserna av, Odenbergs beslut att avgå menar jag rimligen borde konsultera en lämplig skara akademiker (professorer i statsvetenskap är troligen en lämplig början) utan formell politisk anknytning, men också anonyma källor inom regeringskansliet och övriga politiska nätverk. De som anser sig erbjuda "public service" borde rimligen inte gå miste om medborgarperspektivet, alltså konsekvenser för samhället snarare än rent prestigemässiga konsekvenser för nätverk bestående av partipolitruker, höga tjänstemän, journalister och övriga ”förståsigpåare”.
I SVT, som av många betraktas som ett verkligt förtroendeingivande och ”seriöst” nyhetsmedium, ”fördjupade” man sig i frågan om Odenbergs avgång i dagens Gomorron Sverige genom att inbjuda en panel bestående av Helle Klein (politisk chefredaktör, Aftonbladet), Barbro Hedvall (ledarskribent, DN) och P.J. Anders Linder (politisk chefredaktör, SvD). Det är i mina ögon berättigat att som tittare fråga sig om nyheten låg i den medialt sett prominenta panelens närvaro snarare än försvarsministerns avgång, detta inte minst med utgångspunkt i det som (inte) blev sagt. Den namnkunniga trojkan slängde sig med samma förklaringar och begrepp som alla, mer eller mindre kända, politiska kommentatorer under det gångna dygnet (deras tillskott till debatten var alltså stjärnglans snarare än förjupning).
Om det ligger i medias intresse att inte fördjupa sig såpass att sensationen i den komplexa frågan går förlorad, är det naturligtvis behändigt att hämta alternativa åsikter från de egna leden, och därmed skapa en slags medial rundgång.
Morgonsoffstrojkan talade om förtroendekris för såväl parti, partiledare och regering. Dagens Industri skriver på ledarplats om ”regeringens svaghet”och SVT citerar framträdande personer inom oppositionen (...) som talar om; ”bristande regeringsduglighet” (Ohly), ”haveri för regeringen” (Juholt), ”regering i kris” (Peter Eriksson) och förnedring av statsråd (Sahlin).
Än så länge är det ingen som frågat sig varför inte Reinfeldt, om han verkligen hade velat undgå den aktuella situationen, inte liksom sin föregångare i Rosenbad, valde att tillsätta en okvalificerad person som genom sin bristande kompetens och sparsamma politiska nätverk skulle stå i ständig tacksamhetsskuld; och därmed ständigt rätta sig efter partipiskan (läs: statsministerns önskan). Om de som anses vara sveriges mest framstående journalister på allvar menar att frånvaron av Göran Persons maktfullkomliga centraliseringsiver och ständiga jakt på nya jasägare är att betrakta som ”svaghet”, ”regeringskris” och/eller ”regeringsoduglighet” menar jag att det säger mer om journalisterna i fråga än regeringen och statsministern.
Än så länge tycks jag vara ensam om att hylla en demokratins seger genom den nya politiska ordning där statsministern har styrkan att välja statsråd med utångspunkt i deras kompetens och pondus; trots vetskapen att en biprodukt av kompetens och pondus är integritet – och att detta i ett statsråd ofrånkomligen leder till ifrågasättande av statsministerns vilja och därmed situationer som den nu aktuella. Eftersom min uppfattning är att vi aldrig sett den statsminister (eller politiker överhuvudtaget) som inte förtjänar att bli ifrågasatt uppskattar jag i detta avseende regeringen Reinfeldt, och prisar att integriteten i Rosenbad, efter decennier på dekis, tycks ha växt om kärleken till uppdraget, arvodet – makten.
Länkar:
"Hårt slag mot Reinfeldt", (DN, 2007-09-05)
"Ett haveri för regeringen", (DN, 2007-09-05)
"Tydlig försvars- politisk kollaps", (SvD, 2007-09-06)
Okkervil River
Jag sappade av en händelse förbi "Late Night" med Conan O'Brien (avsnittet som initialt sändes 28/8) och trollbands av tonerna i Okkervil rivers "Our lives is not a movie or maybe". Man kan gratis avnjuta denna, och därtill fler låtar, på bandets hemsida.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
