Finansiellt risktagande är ofta långt mer komplicerat än att det låter sig fångas i ett mer (eller mindre) elegant excelark. I excel är en krona en krona, i verkligheten kommer kronor från olika typ av investerare - med olika typ av förutsättningar. Hur dessa kronor eller investerare beter sig beror (bland annat) på marknadsläget, och deras "ingångsvärden". Att det är dumt att riskera något som är viktigt för att försöka uppnå något som inte är så viktigt eller oviktigt förändrar inte det faktum att människor (aka marknadsaktörer) emellanåt gör just det. På pokerbordet, i relationer - såväl som på finansmarknaden.
Flera studier har visat att förmögna människor i allmänhet diversifierar mer och på andra sätt tar något lägre risk än småsparare. Logiken tycks vara att den som ännu inte är förmögen behöver ta hög risk för att "komma upp" och bli det. Detta är ett ypperligt exempel på hur irrationella människor i allmänhet är när det kommer till finansiellt risktagande. Trots att en förmögen person av allt att döma klarar en "betydande förlust" i form av en snabb, större värdeminskning av deras finansiella tillgångar än en småsparare tar alltså småspararen högre risk än mer förmögna investerare. För att tjäna pengar de inte har och inte behöver är småsparare villiga att riskera vad de har - och behöver. I en uppåtgående marknad ska sägas. Småsparare är ju nöjda med sitt höga risktagande så länge utfallen blir i linje med deras (ofta helt orimliga) förväntningar. Samtidigt som förmögna investerare alltså är förhållandevis nöjda med utfall i linje med deras (något lägre men mer realistiska) förväntningar.
Småsparare har dessutom en väldig förmåga att betrakta de goda utfallen komna ur deras höga risktagande som en bekräftelse på deras egen skicklighet som investerare. Vilket i sin tur ofta leder till ännu högre risktagande. Det är självklart fullt rationellt om du som enda investerare på jorden "knäckt koden" och "förstår hur det fungerar". Det är just denna höga svansföring som gör att ett plötsligt dåligt utfall (sådana drabbar förr eller senare alltid de som tar hög risk) känns som ett provokativt knytnävsslag över näsan, som förtjänar vedergällning. Det vill säga, "stay on course". Vilket även det är fullt rationellt för någon som "knäckt koden" och "förstår hur det fungerar". Det är inte förrän portföljen decimerats som de här stjärnorna plötsligt tystnar och kryper tillbaka under den sten de en gång kom ifrån, för att ägna åratal åt att slicka såren och prata om aktiemarknaden som ett "pyramidspel" som "lurade av mig mina pengar". Samtidigt som förmögna investerare sitter still i båten och knyter näven i fickan åt andra året i rad med värdeminskning på 10-15 %.
Det är - och har alltid varit - i de dåliga tiderna som agnarna skiljs från vetet. När tidvattnet drar sig tillbaka ser man vilka som badat utan badkläder.
Jag vill mena att det ovan beskrivna högmodet i slutändan kokar ner till en central beståndsdel. Vårt individuella förhållande till begreppet tid. Vad är det som får så många att acceptera att vissa människor upplever sig frysa när andra svettas, men har svårt att tänka sig att samma typ av skillnad i hur man upplever "verkligheten" skulle kunna vara möjlig med tiden? Människors upplevelser och känslor kommer aldrig att vara exakta och precisa som termometrar och klockor. Just människors olika upplevelse av tid får väldigt långtgående konsekvenser för stora delar av våra liv. Vårt finansiella risktagande är bara en av många saker som påverkas.
SM
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar