2008 års strävan: 1984

Utvecklingen mot den Orwellska fasciststaten tycks sommaren 2008, under en så kallat liberal regering, ha accelererat betänkligt. I mitten av juni klubbades den så kallade FRA-lagen igenom, och nu tycks det som man i samma anda står i begrepp att förvandla biobanken och forskningsdatabasen PKU-registret till ett "brottsregister" med oskyldiga medborgare. Även om en fortsatt utveckling i denna takt naturligtvis innebär att de som inte finns i registret, oskyldiga eller ej, med tvång kommer tvingas lämna blodprover, är vi inte riktigt där ännu och det finns än så länge en möjlighet att begära att de egna proverna förstörs. Detta gör man genom att posta en uppmaning om detsamma (innehållande eget namn och personnummer, moderns namn och personnummer, sjukhus man är född på och nuvarande adrss*) till: 

PKU-laboratoriet 
CMMS C2-71 
Karolinska Universitetssjukhuset Huddinge 
141 86 Stockholm 

*Källa: Wikidedia. Alternativt ring direkt till PKU-labratoriet på 08 - 58582790 och begär en blankett.

Länkar:

"Muf uppmanar sina medlemmar att lämna PKU-biobanken" (DN, 2008-06-28)

"Äventyra inte barnens hälsa" (DN, 2008-06-28)

Oljan #2

"Priskollaps på stadsjeepar i USA" (2008-06-23)

En minst sagt intressant utveckling. För att inte säga direkt positiv. Nu pekar jag fövisso på att jag tror oljepriset faller tillbaka kommande 2-4 år, men jag tror också att utvecklingen mot mindre, bränslesnålare och mindre miljövidriga fordon nått momentum, och kan komma att fortgå en tid trots betydligt lägre oljepriser. Om bilar som nu tillförs marknaden är 20-25% bränslesnålare än de som varje år "faller ifrån", borde det (givet en livslängd om ca 15-16 år, och konstant antal fordon) innebära att bränslebehovet minskar med någon procent per år. Jag tror dock dessa snålare fordon (inte minst i västvärlden) ska ställas i relation till ökat antal bilar i u-länder kommande decennium (och här medges troligen ett stort utrymme för ökat antal fordon i u-länderna, från låga nivåer i förhållande till USA och Europa) snarare än att bokföras som minskad efterfrågan. Vad som på allvar skulle kunna "tip the scale" är tillkomsten av ekonomiskt rationella alternativ, jag tänker då inte minst på elbilar med bra batterier, eller vätgaslösningar som Honda FCX. Det senare känns dock som det ligger minst 10 år från kommersiell framgång. 

Min tro är att något svagare global konjunktur kommande 2-4 år leder till betydligt lägre råvarukostnader, vilket minskar inflationstrycket i västvärlden, och gör den svalare ekonomiska konjunkturen fisljummen. Har jag däremot fel, och oljepriset kommande fyra år ligger över $100 kan det för all del innebära fortsatta utmaningar för världsekonomin (och riksbanker), men samtidigt finns en lång rad positiva effekter, jag tänker då på fortsatt utveckling mot mindre oljeberoende och stark drivkraft att utveckla alternativ. Min åsikt är att ekonomiska utmaningar och svårigheter är det som driver utveckling, och höga oljepriser gagnar utan tvekan miljön. Därmed erkänner jag gärna att jag hoppas att jag får fel om oljeprisets utveckling.

Oljan #1

"Saudierna lovar öka oljeproduktionen" (DN, 2008-06-22)

"Saudiarabien har tidigare lovat att öka sin oljeproduktion med 550.000 fat per dag och landets oljeminister sade under mötet att saudierna inom kort ska öka sin produktionen med ytterligare 2,5 miljoner fat. Målsättningen är att producera 12,5 miljoner fat om dagen i slutet av nästa år." Dessa 2,5 miljoner fat motsvarar en ökning av den globala produktionen om hela 3% utifrån 2006 års siffror, därtill kommer Kuwaits eventuella ökning. Minst sagt saftiga utbudsökningar av en råvara som prissätts på maringalen. Samtidigt noterar jag; "Men flera av Opecs medlemmar tvivlar på den amerikanska uppfattningen att det är brist på olja som fått priset att fördubblas på ett år. De menar att prisökningen beror på spekulation, den svaga dollarkursen och politisk instabilitet." Låt gå att det hela är mer komplext än att det går att fånga med en enda elegant och simpel förklaring, men jag är ändå inne på samma spår som flera OPEC-länderna (till skillnad från The Economist, se artiklar nedan), spekulation har en betydande del i förklaringen till dagens exceptionella oljepriser.

Jag är för all del inte oangenäm i tanken på att det som initialt drev oljepriset från nivån $15-35 per fat under hela perioden 1996-2004 var ökad efterfrågan i takt med starkt underbyggd global konjunktur, men att denna efterfrågan ensam drivit priset över $70-80 per fat ställer jag mig frågande till med tanke det senaste årets vanvettiga prisutveckling och spekulationshype, inte minst i ljuset av att det höga oljepriset möjliggör (och också genererar) utvinning ur alltmer otillgängliga källor, och med allt dyrare processer. 

Det är värt att betänka att om jag har rätt, att grunden till prisuppgången för all del kan förklaras av ökad efterfrågan, men att den alltmer bräckliga toppen på den pyramid prisgrafen skapar är kommen av en långt gången spekulationshype, då är nedsidan i oljepriset vid en något svalare global konjunktur i det närmaste svindlande. Personligen menar jag att i ett scenario bara en någt svalare global ekonomi (en eller ett par procentenheters lägre global tillväxttakt) kommande 2-4 år (vilket inte alls känns osannolikt) finns det skäl att förvänta sig ett oljepris på kanske så lite som $30-50 per fat. 

Det kan finnas skäl för investerare att testa konsekvenserna av en sådan utveckling i den egna portföljen.

Artiklar från The Economist temanummer om olja, 2008-05-29: 
"Recoil" 
"Pistol pointed at the heart " 
"Drying up " 
"Double, double, oil and trouble" 
"Crude measures"

En studie i efterhandskonstruktioner 2

Tack vare en anonym källa (tack ”KK”) har jag kommit över ytterligare en gammal intervju med Aktiestinsen, denna nio år efter den tidigare; 1986. Enligt uppgiftslämnaren är det ”Privatekonomisk åsbok” (vilken jag inte har tillgång till) året 1986 som på sidan 180 intervjuar Lennart Israelsson om hans aktieaffärer. Utifrån de uppgifter som framkom i intervjun 1977 kan man konstater ett par tydliga saker; dels att Lennart, något förvånande efter 40 års handlande med aktier, är helt övertygad om att aktier som är billiga i absoluta tal sett stiger procentuellt sett mer i pris än aktier som kostar mer - och dels konstaterar jag att Lennart ändrat sin tidigare (något besynnerliga) strategi att sälja snabbt som attan när en aktie gått upp, för att nu istället ”aldrig göra korttidsaffärer”. Skälet därav är dock anmärkningsvärt, Lennart menar att ”det skapar inga arbetstillfällen”.

De ”billiga” aktierna (i absoluta tal sett) beskrivs såhär; ”så småningom sålde han sina Sandvikenaktier och köpte Volvo, Ericsson och Atlas Copco, billiga aktier för 20-30 kr styck. I samband med återuppbyggnaden i Europa efter kriget steg värdet på verkstadsindustrin kraftigt. Israelssons nya billighetsaktier blev hans kanske bästa investering. -Jag har blivit så rik för att jag var så fattig och bara hade råd med billiga aktier – de som sedan steg mest”.

Artikeln gör vidare gällande att Israelssons aktieportfölj vid nämnda tillfälle har ett marknadsvärde om ca 6 - 7 msek, vilket motsvarar ca 10,6 – 12,4 msek i dagens pengavärde.

Med tanke på Israelssons häpnadsväckande dåliga kunskaper, och hans tidigare dokumenterade enorma riskaptit är detta resultat inte annat än häpnadsväckande, och faktum är att jag tycker mig ha skäl att inte bara betvivla Israelssons uppgifter att grunden till hela hans förmögenhet är ett köp av Sandvikenaktier för 600 kr i slutet av 1940-talet (vilket motsvarar ca 12.600 kr idag), jag betvivlar faktiskt antingen att stinsens portfölj vid varje givet tillfälle varit så omfångsrik som han gjort gällande, eller att grundplåten till den kommit genom ett, utifrån hans inkomst, mycket omfattande och idogt sparande – eller möjligen genom en mer eller mindre väl tilltagen Lottovinst (edyl).

Önskar du en kopia på intervjun från 1986, maila mig på info@solnamannen.com.

Vem är det som agerar?

I dagstidningar och i bloggsfären går debatten varm om det så kallade strejkbryteriet. Det uppenbara problemet i dessa resonemang är att man, som så ofta, blandar samman korten vad avser auktion/agera och reaktion/reagera.

De fackliga företrädarna och anhängarna målar en bild av strejkbrytare och svartfötter som reagerar (bryter en strejk) på deras agerande (strejken), när det är tämligen uppenbart att de sköterskor som nu arbetar i själva verket långt tidigare reagerat, och det genom att aktivt välja att inte organisera sig/bli medlem i facket. Det faktum att en sköterska inte är organiserad (fackligt) får ju till konsekvens att denne inte berörs av ett strejkvarsel, och har därmed lite möjlighet att reagera på det. De oorganiserade sköterskornas situation är därmed oförändrad, och dessa går således till arbetet i vanlig ordning (se det som att sköterskan och dennes arbetsgivare båda reagerar på det anställningsavtal de har sinsemellan).

Makt brukar vetenskapligt definieras som förmågan att påverka andra aktörer till att göra saker de annars inte skulle ha gjort. Något förenklat; förmågan att få aktörer att reagera som man själv vill, när man själv agerar. Makt mellan icke myndighetsutövande aktörer (med våldsmonopol) är därmed ett i mångt och mycket informellt och oreglerat gruppdynamiskt spel som kan vinnas (andra agerar i linje med ens egna intressen) och förloras (andra agerar i enlighet med sina egna intressen). Förlorare kan som bekant vara såväl goda som dåliga, i det pågående spelet om svensk lönebildning verkar det huvudsakligen vara den senare falangen av förlorare som finns representerad...

Inlägget debatteras här.

En studie i efterhandskonstruktioner

När historiker värderar information talar de bland annat om vilken tendens en källa har. Är källan exempelvis en person som talar om sig själv, eller händelser som de själva tagit del i, finns en stor risk för medvetna och omedvetna tillrättalägganden som i regel alltid förskönar den egna personen. Vid sidan av tendensen i källan talar man även om "samtidskriterium", vilket i stort bygger på tanken att ju närmare (i tiden) en händelse du rådgör källan - desto mer sannolik/korrekt kommer redogörelsen vara. Människor glömmer betydligt mer än de är medvetena om, vare sig du eller jag är ett undantag i det avseendet. Kombinerar man dessa två källkritiska kriterier, det vill säga att en person talar om sig själv för väldigt länge sedan, är risken mycket stor att mycket är "tillrättalagt".

Personligen tilltalas jag av, och följer själv i mångt och mycket, den strategi Lennart "aktiestinsen" Israelsson de senaste åren säger sig ha nyttjat sig av hela livet. Problemet är att det inte är riktigt sant.

Tidningen Aktiespararen intervjuar Lennart våren 1977 (Aktiespararen # 2, 1977 sid 37). I intervjun berättar Lennart att aktier varit hans intresse de senaste 30 åren (sedan ca 1947, SM:s anm). Han berättar vidare att en grundregel i hans placeringar har alltid varit att köpa billiga aktier, det vill säga i kronor räknat. "Han köpte hellre 10 Volvo för 30 kr styck än en Stora Kopparberg för 300 kr. Det fanns gott om aktier kring 50-lappen på 50-talet. Det är därför LM och Volvo har så många aktieägare anser han. De betraktades på den tiden som den fattiges aktier. En god hjälp till dagens förmögenhet var de 20.000 kr*, som han lyckade få låna och placerade bla i LM och Volvo. På tio år växte de lånade pengarna till 200.000 kr." På frågan om vad som behövs för att göra pengar på aktier svarar Lennart: "en god portion tur, förutseende samt mod att hoppa av i tid. Det är aldrig fel att sälja och ta hem en vinst när man "känner" att aktien står på topp. Man kan ju sedan köpa tillbaka när aktien gått ner".

Lennart berättar att han för all del läser Aktiespararen och tar intryck av aktietipsen under namnet "Vad ska jag köpa idag?" men menar att hans grundfilosofi - att köpa aktier som står lågt i kronor räknat - ännu ligger fast. Medlemsskapet i Aktiespararna är Lennart nöjd med, han anser sig med god marginal ha tjänat in kostnaden för det med goda aktietips. Däremot anser han "inte att Aktiespararna ska lägga sig i företagens skötsel. Det är vi inte utbildade på. Vi är ju småsparare, inte företagsledare." Är han missnöjd så uppger han istället att man ska sälja och köpa något annat.

Jag konstaterar att Lennart idag handlat med aktier i ca 61 år, varav 30 med en helt annan strategi än den han idag själv menar att han använt sig av hela livet. Han lånar rätt friskt med pengar med tanke på sin inkomst och investerar i "billiga" aktier i absoluta tal sett - och säljer när han "känner" att aktierna står på topp (något oklart hur han känner det).

* 20.000 kr år 1947 motsvarar ca 412.000 kr i dagens pengavärde, 20.000 kr år 1977 motsvarar ca 78.000 kr i dagens pengavärde.

PS. Maila mig för att erhålla en kopia av artikeln från 1977 DS.

Resultat 6 mån portföljen november-maj

Målsättningen är primärt att ge en god, riskjusterad avkastning som, beaktat risken, jag menar bör ligga kring 4-6% under den aktuella perioden och sekondärt att slå OMX S30 index. Jag kan konstatera att portföljen återigen inte når upp till det primära målet, men liksom tidigare det sekondära. Utan Old Mutuals nedgång på hisnande 27,2% hade portföljen precis klarat nollan, det starka kortet i portföljen är Fenix Outdoor som inklusive utdelning gett 17,6% under den aktuella tiden.

Berkshire Hathaway B, $4543.90 * 6,33 = 28 763 SEK > 4179 * 6,00 = 25.074 kr = -12,8%
Fenix Outdoor, 65,50 SEK > 77 kr = 17,6%
Helios, 1 613,42 SEK > 1669,07 = 3,4%
Lundbergs, 360 SEK > 377,50 kr = 4,9%
Old Mutual, 20,50 SEK > 14,93 = -27,2%
Öresund, 133 SEK > 130,5 = -1,9%

Snitt: -2,7%. Affären i Glycorex ger -1,7 procentenheter. Resultat: -4,4% (2,4 procentenheter bättre än index).

OMX S30, 1 076,93 > 1003,51 = -6,8%.
Under de tre år jag puclicerat min sexmånadersportfölj (se närmare i tidigare inlägg) har den gett en avkastning om ca 61,4% jämfört med index som gett ca 27,6%.

What you know for sure - that just ain't so

Jag kunde inte låta bli att dra lite på smilbanden häromdagen när jag läste en global makroekonomisk analys från en fransk storbank och fann en del resonemang snarlika mina egna i krönikan ”Superkonjunkturens masugn kan få omvänt flöde?”. Skillnaden är möjligen att jag skrev min för styvt 10 månader sedan.

Skälet att jag drar mig från mina studier, och mitt analkande föräldraskap (kombinationen har bromsat min drivkraft att skriva något kvalitativt under en längre tid – varför jag helt enkelt låtit bli; jag vill inte slösa tid), är att jag vill fästa uppmärksamhet på en formulering jag gjorde i nämnda krönika, och dra en parallell till den uppkomna politiska situationen i Tibet. Jag skrev; ”Hur påverkas den inrikespolitiska stabiliteten i det trots allt synnerligen auktoritärt styrda Kina av en börskrasch och massarbetslöshet i städerna/den nytillkomna medelklassen? Ett nytt himmelska fridens torg skickar i mina ögon upp riskpremien (politisk risk) ett antal procentenheter, och motiverar därmed betydligt lägre värden på kinesiska värdepapper.” Jag står i allra högsta grad fast vid detta. Tidpunkten för de tibetanska protesterna är inte någon slump, världens ögon är riktade mot Kina, som står som värd för årets OS och därmed är utsatta. Ju närmare invigningen vi kommer, desto starkare genomslagskraft får protester – men också kinesiska motreaktioner, och för all del sådan isolering som vi de senaste dagarna sett prov på i Tibet. När det finns starka incitament för att agera på ett visst sätt (eskalerande protester), menar jag att det finns skäl att räkna med att dessa incitament på endera sätt påverkar händelseutvecklingen. Jag tror de tibetanska protesterna kommer att få stort medialt utrymme framöver, på grund av protester och/eller på grund av kinesernas svar på protesterna. Jag menar att man vidare bör ha i åtanke att detta på flera sätt kommer sätta sin prägel på de olympiska spelen, och därmed samhällsklimatet i kinas (politiskt och ekonomiskt dominerande) storstadsregioner. Det finns goda skäl att se om sin exponering mot tillväxtmakrnader i allmänhet – och Kina i synnerhet.

Jag väljer att avsluta denna krönika på samma sätt som den förra, med Mark Twains tänkvärda kommentar; "It ain't what you don't know that gets you into trouble. It's what you know for sure that just ain't so".

Den gröna moralpaniken är ett faktum

"S vill ha solceller på gatlyktorna" (DN, 2008-02-11)

"...gatlyktorna i Stockholm ska förses med solpaneler. Det skulle löna sig ganska snabbt" menar Carin Jämtin i artikelns inledning. Ja men det där är nog inte så dumt tänkte jag när jag initialt läste det, tänk att slippa gräva upp så mycket och dra kabel etc - bara stoppa ned lösa lampor i jorden med lågenergilampor som håller i åratal. I jakt på en lite mer utförlig ekonomisk utveckling läste jag vidare, men blev dock mycekt besviken; "av den energi som alstras av solpanelen används 10-15 procent av lampan, resten blir ett tillskott i det vanliga elnätet". Det innebär alltså att man måste förse varje lampa med två strömkällor, den ena (solcellerna) dessutom, allt annat lika, betydligt dyrare än den andra! Detta vansinnigt slösaktiga propå är något jag kanske förväntat mig av något obstinat militant "miljöorganisation" eller någon annan "ekonomisk analfabet", men inte en etablerad och faktiskt tämligen respekterad politiker som Jämtin?!

I wikipedias förnämliga artikel om solceller står att läsa: "dagens solceller har en verkningsgrad i storleksordningen 20 % och är ännu ganska dyra. De används därför mest på platser som inte nås av elnätet, exempelvis satelliter och fyrar." Priset per kwh ligger 2-3 kr över kostnaden att köpa elkraft via det elnät som alltså ändå ska dras fram till stadens lyktor. Alternativkostnadsprincipen kära fru Jämtin. Om Stockholms stad istället för att köpa solenergi för i slutändan 3-4 kr per kwh skulle köpa elkraften via elnätet för ca 1 kr per kwh och använda de sparade 2-3 kr per kwh till att investera i den storskaliga vindkraftspark i norra Sverige som DN skrev om för en tid sedan skulle konsekvenserna vara ekonomisk rationell förvaltning (eftersom storskalig vindraft på rätt ställe är ekonomiskt försvarbart, medan solceller aldrig är det i bebyggt område) och därmed, genom större energiproduktion för varje satsad krona, betydligt bättre agerande ur ett miljöperspektiv.

Är det bara jag som tycker att den så kallade "klimatdebatten" sedan en tid helt tappat koncepterna dels vad avser medialt utrymme, dels vad avser debattens vetenskapliga och ekonomiska saklighet. Klimatdebattens aldrig så behjärtansvärda initiala problemformulering håller på att drunkna i en kommersiellt och medialt påhejad moralpanik jag personligen alltmer finner mig, med viss avsmak, beskåda från läktarplats.

Trender och index

"Tungt för trendfonderna" (DI, 2008-02-07)

Ett intressant inlägg i debatten om aktiva förvaltares förmåga att, sett över tiden, leverera mervärde (till skillnad från att genom en särpräglad placeringsstrategiunder en begränsad tid generera bättre avkastning än index). Det är i stunder som denna, när många plötsligt börjar tvivla på den tidigare så vida respekterade förvaltarens förmåga problem uppstår; ska man sälja och köpa en annan fond, med en strategi som är mer anpassad för det rådande klimatet, och vad blir i så fall kostnaderna för detta; skatt på reavinst samt köp- och säljavgifter. Sett ut detta perspektiv är nog den ”passivt förvaltade” indexfonden, med obefintlig ”förvaltarrisk” med utgångspunkt i index, betydligt billigare än många tidigare tänkt sig.

Frihet, jämliket och brödraskap

"Så mycket tjänar de bäst betalda inom LO" (DI, 2007-12-14)

Usch, somliga har det verkligen tufft. Det kan vara värt att sända dessa utarmade stackars LO-knegare en tanke i jul, när de i hemmets lugna vrå sliter upp tonvis med klappar med billigt, kexigt, plastskit producerat av "småtaskigt" avlönade kollegor i någon gudsförgäten håla i Kina, Indien edyl.

Brr... Usch så trist detta känns i vinterkylan, det är inte utan att man längtar till värmen och gemenskapen i förstamajtåget!

"Upp trälar uti alla stater, som hungern bojor lagt uppå. Det dånar uti rättens krater, snart ska utbrottets timma slå. Störtas skall det gamla snart i gruset. Slav stig upp för att slå dig fri! Från mörkret stiga vi mot ljuset, från intet allt vi vilja bli".

Jag skulle inte bli förvånad om den klocka som klämtar "utbrottets timma" för det svenska arbetarkollektivet i allt större utstäckning kommer visa sig hänga på arbetsförmedlingen. "Nasty business" det där, marknadsekonomi.

Ekonomisk förändring kan göra ont

I en forumdiskussion om de så kallade etiska fonderna mötte jag idag av en tankegång som jag uppfattar som alltmer vanlig och aktuell i samhällsdebatten, nämligen tanken att nyttomaximering per definition står i direkt kontrast till samhällsnyttan.

Att försöka maximera sin avkastning är samhällsnytta, problemet är att de som på vägen utsätts för marknadsekonomins destruktiva krafter (för att bygga nytt måste något rivas) så envetet försöker övertala oss om detta motsatsförhållande; att god avkastning skulle vara något man endast erhåller på beksotnad av samhällsnyttan - inget kunde vara mer fel.

Den bästa tänkbara samhällsnyttan får man genom att nyttja resurser på bästa tänkbara sätt (för all del undantaget en lång rad rent hälsovådliga produkter och processer), det vill säga att inte förslösa resurser som råvaror, kapital och/eller arbetskraft. Detta är också rationellt ur ett miljöperspektiv.

Om en resurs, oavsett om det gäller arbetskraft, råvaror eller kapital, kan användas mer effektivt på annat håll i samhället innebär det i en marknadsekonomi att denna resurs på endera sätt kommer att söka sig dit. Detta innebär allt annat lika att resursen upphör att nyttjas i sin nuvarande funktion. Det finns alltid, och kommer alltid finnas, motståndare till denna utveckling, även om det över tid och rum inte alltid är samma personer, folkgrupper eller branscher.

Under den industriella utvecklingen (primärt 1800-tal i Europa) togs resurser (arbetskraft) från jordbruket, som då i regel stod för merparten av ekonomin, och tillfördes istället den spirande industrin. I denna omvälvande tid fanns det naturligtvis mängder av yrkesgrupper som kände att deras ekonomiska förutsättningar marginaliserades; jordbruksarbetare ersattes av maskiner och ökad effektivitet pressade priserna på jordbruksprodukter vilket pressade innovationsobenägna jordbrukare osv. Även om aldrig så många på den tiden skrek efter besinning och en "återgång till de gamla goda värderingarna" (nostalgi fyller här en viktig roll) är det idag få som skulle ge dem rätt, och medge att man då hade gjort rätt i att bromsa och begränsa den tekniska utvecklingen till förmån för den jordbruksekonomi och det jordbrukssamhälle mänskligheten då levt i under närmare 8000 år.

Det vore nativt att blunda för att vi idag, med rådande "informationsrevolution", inte står inför liknande (om än långt ifrån identiska) ställningstaganden och konflikter. 1800-talets europa hade sin egen "globalisering" (regionalisering/nationalisering) och "globaliseringsmotståndare" även om det snarare var en fråga om att marknaderna vidgades från hur långt brev kunde färdas på rimlig tid, och hur långt varor kunde färdas på droskor och relativt små båtar - till hur långt telegrafen nådde, och hur långt varor kunde färdas på ångdrivna tåg... Från en situation där ekonomin (men också kulturen) nästan uteslutande varit lokal gick man till en situation där merparten plötsligt blev regional och till och med nationell, och en mindre del kanske till och med internationell (grannländer). Detta fick enorma ekonomiska och kulturella konsekvenser, på samma sätt som den så kallade globaliseringen idag.

Dagens utvecklingsmotståndare skiljer sig inte från tidigare tiders; de är en fullt rationell och förtåelig konsekvens av att samhället förändras, och att de av en händelse, av olika skäl, står (eller anser sig stå) på den sida som förlorar på det - till gagn för det stora flertalet. I sin desperation att överyga de som inte påverkas, eller som (mer eller mindre medvetet) vinner på utvecklingen om det förträffligheten i att "stanna tiden" (den tekniska utvecklingen) kommer de inte sky några som helst medel, och häri ligger stora delar (men inte hela) av förklaringen till dagens "hyperhippa" men bitvis ack så populistiska och oproblematiserade debatt om "etik" och miljö.

"Multinational companies" är, mer än miljöbovar och etiskt mindre nogräknade (mer eller mindre än andra bolag eller individer) som de så ofta och gärna oproblematiserat pekas ut som, effektiva ekonomiska "fordon" som i och med detta hotar en rådande, till stor del nationell ekonomisk ordning.

Ser man till människans historia kan man konstatera att all ekonomisk förändring gör ont (för någon), men långt ifrån all ekonomisk förändring är av ondo (sett utifrån samhället i stort, men även utifrån miljön). Det hela är snarast en fråga om vems glasögon du väljer att titta igenom.

Min poäng är att du snarare än att ha dåligt samvete för att du inte investerar genom svindyra, dåliga produkter som finansbolag skapat för att mjölka ditt dåliga samvete borde investera och agera utefter var du får maximal avkastning, samtidigt som du lever efter dina värderingar. Har du dåligt samvete för att du inte källsorterar, köper billigt skräp tillverkat av fattiga barn, röker, slänger batterier i naturen, dricker lite för mycket alkohol och/eller okynnesåker bil dagarna i ända tycker jag snarare att det är där du ska förändra ditt beteende än på finansmarknaden.


Länkar:
"Lönsamt för skrupelfria" (Prat om Pengar 2, 2007-12-08)

Quality of life, benchmarking

Jag har i flera inlägg skrivit om det jag har kommit att kalla "Quality of life fund" eller ”quality of life länderna”. Begreppet fick sin utgångspunkt då jag i maj skrev artikeln ”Quality of Life index fund” där jag dels argumenterade för breddning i utbud av indexfonder och dels exemplifierade hur det skulle kunna gå till. Indexets konstruktion tar sin utgångspunkt i The Economist Intelligence units olika graderingar av länder, där jag (godtyckligt eller ej) valde att utgå ifrån livskvalité, jämställdhet, korruption, ekonomisk frihet, affärsklimat, e-handel, miljö/hälsa, demokrati och kriminalitet. Jag resonerade då som så att de tio främsta länderna i en sådan utvärdering skulle väga lika i indexet, och att det var ländernas ”tongivande” aktieindex som skulle representeras i indexet. Länderna i 2007 års sammanställning är (1-10); Australien (ASX), Danmark (OMX COPENHAGEN INDEX), Sverige (OMX STOCKHOLM 30 INDEX), Finland (OMX HELSINKI 25 INDEX), Kanada (S&P TSX 60 INDEX), Schweiz (SWISS MARKET INDEX), Norge (OBX STOCK INDEX), Irland (IRISH OVERALL INDEX), Holland (AMSTERDAM EXCHANGES INDX) och UK (FTSE 100 INDEX).

En sådan fond skulle placera sitt kapital i åtta valutaområden (30% euro), i 525 olika aktier (!). Endast en handfull aktier från aktieindex bestående av bara 20-30 aktier (Finland, Danmark, Sverige, Holland, Scheweiz) står för vardera så mycket som 1-2% av fondens kapital, diversifieringen är i min mening att betraka som maximal.

Jag har nu roat mig med en massiv sifferexcersis*, nämligen att sammanställa börsutvecklingen i indexen i ”Quality of life fund” enligt samma principer som Morningstar gör för fonder, alltså varje aktieindex utveckling, sett i svenska kronor. Jag skrev redan i maj att en rimlig avgift för en sådan här fondprodukt är 0,3% så jag har räknat av det för att göra nyckeltalen jämförbara med andra fonder. Reultatet följer nedan.

”Quality of life fund”
1 år 12,9%
3 år 61,8% (ca 17,4 % per år i snitt)
5 år 121,1% (ca 17,2 % per år i snitt)

Danske Fonder Global Index (MSCI World Index)
1 år 5,5%
3 år 41,6% (ca 12,3% per år i snitt)
5 år NA

AMF Pension Aktiefond Global
1 år 12,4%
3 år 51,3% (ca 14,8% per år i snitt)
5 år NA
Nämnvärt är att fonden "endast" placerar i 186 aktier, varav ca 20% i de tio största aktierna. Fonden placerar inget i Östeuropa, mellanöstern, Afrika, ”Asien, ej fyra tigrar” och Latinamerika.

Skagen Global
1 år 23,2%
3 år 112,2% (ca 28,5% per år i snitt)
5 år NA
Nämnvärt är att fonden "endast" placerar i 106 aktier, varav 30,4% i de tio största aktierna. Vidare placerar fonden hela 27,3% i Östeuropa ”Asien, ej fyra tigrar” och Latinamerika (jag menar att risken i Skagen Global av flera skäl är betydligt högre än ”Quality of life fund”). 

Eftersom det saknas goda jämförelser på fem år kan jag nämna att OMX S 30 har de senaste fem åren stigit med 99,6%, motsvarande ca 14,8% per år. S&P500 har under samma tid stigit ca 47,0% sett i svenska kronor, motsvarande ca 8,0% per år.

Mina slutsatser från tidigare kvarstår; (citerar mig själv i maj) "Jag menar att du som investerare utifrån denna konstuktion når maximal diversifiering och minimal politisk risk. Därtill menar jag att värden som (relativt) god jämställdhet, miljö, stor e-handel, stark demokrati och låg kriminalitet vittnar om god utbildning, kreativitet och en generell öppenhet och förståelse som jag tror i förlängningen definerar ett (ekonomiskt) framgångsrikt samhälle".

PS. Tanken har även slagit på om billig "Quality of life bond fund", en fond som investerar i statsobligationer med löptider på 1-3 år i valutorna euro (30%), australiensisk dollar, danska kronor, svenska kronor, kanadensiska dollar, schweiziska franc, norska kronor och brittiska pund. DS.


*Reservation för felräkning, tio aktieindex under tre olika perioder - justerat för åtta olika valutor innebär en hel del siffror och sannolikheten att jag inte räknat fel någonstans är väl att betrakta som liten. 

Förändring av 6 mån portföljen!

Jag har aldrig tidigare ändrat en portfölj under "löptiden" och även om jag alltid tänkt mig portföljerna som "passiva" har jag aldrig uttalat någon direkt regel mot det (eller några regler överhuvudtaget). Bakgrunden till förändringen är den dåliga smak jag får i munnen kring turerna kring Glycorex. Jag har redan sålt min sambos aktier, och nu tar jag alltså bort aktien från min ”referensportfölj” här på bloggen. Aktien har sedan portföljens tillkomst tappat från 18,00 SEK till 15,90 SEK, alltså 11,7%. Eftersom aktien utgör 1/7 av portföljen innebär det att jag härmed bokför en förlust om 1,7 procentenheter i portföljen, som så att säga följer med till maj. Förändringen ska mer än en tvärsäker uppfattning om aktiens framtida utvevckling ses som oro över risken.

Portföljen ser efter förändringen ut såhär:

Berkshire Hathaway B, $4543.90 * 6,33 = 28 763 SEK
Fenix Outdoor, 65,50 SEK
Helios, 1 613,42 SEK
Lundbergs, 360 SEK
Old Mutual, 20,50 SEK
Öresund, 133 SEK

OMX S30, 1 076,93

Glädje i Venezuela!

Det är inte utan viss förvåning jag idag på morgonen konstaterar att Chavez för första gången besegrats i ett folkval. Samtidigt som jag, en liberal hårdnackad kritiker av Chavez så kallade revolution och "bolivarianska socialism", gläds åt oppositionens enorma valframgång, finns det också skäl för Chavezkritiker att vara lite självkritiska och konstatera att valresultatet talar för att allt prat om tidigare systematiserat valfusk (jag tänker då främst på missförtroendeomröstningen mot Chavez där vallokalsundersökningar stämde exceptionellt dåligt med valresultatet) med hjälp av den nya digitala röstapparaturen av allt att döma inte var sant.

Samtidigt som det finns skäl att glädja sig åt denna inbromsning utav en avdemokratisering av Venezuela ska man dock ha mycket klart för sig att Chavez är såväl resursstark, envis, kontroversiell och har flera gånger agerat i en demokratisk gråzon, farligt nära gränsen till svart. Det finns goda skäl att tro att Chavez inte ger sig med detta, och 2012 lämnar presidentposten och politiken med svansen mellan benen. Den som lever får se.


Länkar:
"Nej-sidan segrade i Venezuela" (DN, 2007-12-03)
"Chavez defeated over reform vote" (BBC, 2007-12-03)
December in Venezuela

*Raderat*

*Raderat*

Quality of life index, "uppföljning"

Som en enkel uppföljning på tankarna om en ”Quality of life index” (i fortsättningen omnämnt "QOL") som jag skrev om i inlägget "Quality of life index fund" roade jag mig idag med att granska ekonomisk statistik för de nämnda länderna (exkl. Finland pga brist på jämförbar information) och jämföra den med motsvarande siffror för euroområdet och USA.

Prognosticerad GDP-tillväxt 2008
Länderna i mitt QOL-index (exkl Finland) har en genomsnittlig prognosticerad tillväxt år 2008 om 2,47% mot euroområdet och USA:s som genomsnittligt ligger på 2,05%.

Inflationstakt, 2007
Länderna i QOL-index (exkl Finland) har en genomsnittlig inflationstakt om 1,64%, således markant lägre än euroområdets 2,00% och USA:s 2,80% (snitt, euroområdet och USA; 2,40%). Den relativt låga inflationstakten menar jag om möjligt vore oroande, om det inte vore för den högre prognosticerade tillväxten i QOL-länderna.

Arbetslöshet, nuvvarande
Länderna i QOL-index (exkl Finland) har en genomsnittlig arbetslöshet om 4,21% mot euroområdets 7,30% och USA:s 4,70% (snitt, euroområdet och USA; 6,00%).

Offentligt budgetbalans, 2007
Länderna i QOL-index (exkl Finland) har en genomsnittlig budgetbalans om 2,72% mot euroområdets -0,90% och USA:s -1,2% (snitt, euroområdet och USA; -1,05%). Här tycker jag dock att det är värt att påpeka att Norges budgetbalans om hisnande 18,90% får enorma konsekvenser för utfallet, och det är värdefullt att att nämna att länderna i QOL-index exkl såväl Finland som Norge har en genomsnittlig budgetbalans på klart godkända 0,7%.

Börsutveckling, 2007
Länderna i QOL- index (exkl Finland) har, sett i egen valuta, en genomsnittlig börsutveckling om 3,26%. Sett i USD är snittet 15,10%. Utvecklingen i eurområdet uppgår till 6,00% sett i egen valuta och 18,60% sett i USD. Uvecklingen i USA har varit 3,60% sett i USD. Detta är således den enda ”gren” där QOL-länderna inte slår såväl euroområdet och USA på fingrarna med starkare ekonomiska siffror. Periodens som jämförs är dock förhållandevis kort, dessutom menar jag att den lägre avkasntingen om möjligt kan ses i ljuset av lägre inflation i länderna i Quality of life index, och dessutom lägre risk för en placering i de största aktieindexen i lika delar i länderna i Quality of life index än en investering i lika delar i S&P 500 och FTSE Euro 100 (min uppfattning).

Jag menar fortfarande att en placering i lika delar i de största aktieindexen i QOL-länderna, och för all del i lika delar i statsobligationer i QOL-ländernas valutor i form av billiga systematiserade sparprodukter (indexfonder) är högintressant. 

"No me da la gana, tener una constitucion como la Cubana"

Det är bråda tider i Ryssland och Venezuelas politiska kretsar, och jag menar att länderna har en hel del gemensamt. Båda ländernas ekonomier är dominerade av råvaruexport och då primärt olja, vilket av allt att döma är en betydelsefull pusselbit för att förstå hur två ekonomiskt omogna, gravt eftersatta kleptokratier under de senaste åren kommit att få ökad betydelse, och uppmärksamhet på den internationella arenan. Båda länderna styrs av despoter som behåller och befäster sin makt genom svågerpolitik, förtryck och förföljelse av oppositionen, åsiktscensur och kontroll av tongivande medier samt (Venezuela) stöd från offentliganställda som annars hotas med uppsägning.

Ländernas konstitutioner, som trots allt i teorin ger sken av att tillhöra demokratier, begränsar dock presidenternas tid vid makten vilket tvingar de två besuttna despoterna till handling. Den venezulanska vägen får anses ”hands on”; kort och gott ett val där man ändrar konstitutionen från att vara en folkets garant för demorkati till att bli ett "chavistens" partiprogram. Chavez sätter sitt hopp dels till de människor han låtit ”importera” från Colombia och Cuba just i syfte att rösta ”rätt”, dels till att offentliganställda som hotas att rösta "rätt" (många i Venezuela tror att statsmakten kan kontrollera hur man röstat), dels till de tongivande medierna (som kontrolleras av chavister och som inte släpper fram oppositionen) – och slutligen finns det en del teorier om att det toppmoderna digitala valsystem som infördes straxt innan Chavez återvaldes som president ger statsmakten andra fördelar än enkel administration...

Vladimir Putin tycks dock, i sann KGB-anda, ha en betydligt mer diskret och sofistikerad metod; om inte Muhammed (Putin) får komma till berget (makten) så får berget komma till Muhammed så att säga. Det är inte första gången detta sker i Ryssland. Få känner till att titeln ”Generalsekreterare” i det ryska kommunistiska partiet när den inrättades var av administrativ karaktär, men att den senare kom att ändra karaktär till att bli mer synonym med ”allsmäktig ledare” då dess innehavaren (Stalin) slog sig fram till makten efter Lenins död (titeln används numera med den senare innebörden av det kinesiska kommunistpartiet, FN, fackföreningar, kyrkliga och olympiska organisationer). The Economist intelligent unit har landet på ”negativ watch" i sin årliga ranking av demokratier, och skriver; ”a present a hybrid regime, with a trend towards curtailment of media and other civil liberties. A potentially highly flawed parliamentary election at the end of 2007 would reflect a further intensification of the countrys apparent slide in an authoritarian direction”.

Vi kan för all del trösta oss med att både Chavez som Putin kommer få sina fiskar varma den dag oljepriset återvänder till nivåer under $ 40-50 per fat och möjligheten att köpa stöd och rökridåer upphör. Fram tills dess finns det skäl att hålla debatten om ländernas demokratiska underskott levande.


Länkar:
The Economist Intelligence Unit’s index of democracy
November i Venezuela
"Chávez mot sin första valförlust?" (DN, 2007-12-01)

Snillen spekulerar

Jag har precis, med viss förvåning, läst Dagens industris ”Aktiepanels” tips för hur man gör bäst i att agera på aktiemarknaden för tillfället. Artikelns inledande resonemang, om H&M, cykliskt och bottenfiske, känns relativt vettiga, likaså Peter Malmqvists kommentarer (även om fåordigheten, ”glättigheten” och avsaknad av verkliga resonemang och argument slår mot förtroendet). Slutligen kommer turen till en herr Drougge (”aktiestrateg” på Nordea) som kostar på sig att ge det generella tipset att ”man ska hitta bolag med höga direktavkastningar. Många kommer att leta efter de aktierna. Men jag tycker att man ska sälja dagen innan utdelning. Aktierna faller ofta mer än utdelningen”.

Spontana iaktagelse: det finns tydligen aktörer på marknaden som har svårt att hitta aktier med hög direktavkastning (eller i alla fall aktiestrateger som tror det), dessutom finns det ”aktiestrateger” som tycker det verkar ekonomiskt att slösa courtage (Nordeas förmodar jag) på att sälja aktier dagen innan avstämningsdag. Jag ska inte skriva att jag ”aldrig slutar att förvånas”, för det har jag gjort för länge sen. Låt mig istället uttrycka mina tankar om herr Drougges högst eventuella kompetens med ett lämpligt citat; ”it has been helpful to me to have tens of thousands (of students) turned out of business schools taught that it didn´t do any good to think” -Warren Buffet.

Jag har en brorson på ca 2 år som jag troligen hellre skulle ge börssidorna och fråga om tips på hur man ska agera än folk som Drougge. Frågar jag tillräckligt många gånger kommer jag i alla fall få ihop något som liknar en aktieindexfond och då kan det i alla fall inte gå helt åt helvete.


Länkar:
Aktiepanelens bästa tips (DI, 2007-11-28)