Hushållen närmar sig "credit saturation"

Inför amorteringskravets införande pågick mycket diskussioner kring fikabordet på jobbet, oftast ganska centrerad kring dess inverkan på prisutvecklingen på bostäder. Varande en av de största skeptikerna till 2000-talets kreditexpansion i Sverige fick jag självklart frågan vad jag trodde, och svarade uppriktigt att om det börjar röra sig så kommer vi se det i den nyproduktion som köpts på spekulation, som kommer ut på marknaden direkt när upplåtelseavtalet undertecknats, där det inte finns någon ägare som vill bo ("måste" sälja). Det såg lite svettigt ut ett tag i somras, men den stormen verkar nu dröja ytterligare en tid. Min huvudlinje var dock inte att det skulle leda till någon snabb, drastisk förändring i paradigmmaskinen - alltså att tillväxttakten av krediter och bostadspriser fortsätter vara dubbelt så hög som inkomstutvecklingen i samhället. Däremot pekade jag på att bottenkänning i räntan troligen var ett faktum, och att det kombinerat med amorteringskravet troligen "startar klockan". Det jag då sa att jag förväntar mig hända under minst 1-2 år är att vi ser en mild och trevande nedgång i konsumtionen, och ökande kreditkortsskulder och blancolån bland hushållen. Alltså; hushållen drar hellre ner sin konsumtion lite och lånar blanco än att "släppa" bostadsparadigmet.

Därför är det väldigt intressant att nu få bekräftat att hushållen verkar dra ner sin konsumtion av kapitalintensiva varor, samtidigt som tidningarna rapporterat om en häpnadsväckande ökningstakt av blancolånen sedan några månader. Det hela är ungefär lika konstruktivt som en alkoholist som bestämt sig för att sluta dricka en given dag, som kvällen dessförinnan kör "sista natten med gänget" och dricker dubbelt så mycket som vanligt - och därmed riskerar att haverera i alkoholförgiftning.

Beteendet är som sagt inte oväntat för mig. Tvärtom bör man förvänta sig att paradigm inom samhällsekonomi fungerar såhär. De har gjort det förut, och de kommer att göra det igen. "Paradigmet" är ett funktionssätt som inte håller i längden (och alltså har en början och ett slut), men även om detta inte märks/syns inledningsvis så blir det mer och mer ohållbart ju längre tiden går. Mot slutet brukar det beteende och de förklaringar som krävs för att försöka upprätthålla paradigmet kunna bli direkt absurda för de med tidsmässig eller intellektuell distans till det. Några år efter att paradigmet definitivt fallit samman utgör detta sista desperata beteende ett löjeväckande nyhetsstoff som ofta anger tonen på det (korta) folkliga minnet av tidsperioden.

Jag vidmakthåller min tidigare spaning. Under vintern har vi i princip fått bekräftat att räntebotten är nådd, och såvitt vi nu vet och kan se kommer andelen lån som omfattas av amorteringskrav i framtiden aldrig vara lägre än nu. Hushållen svarar med (totalt sett) en mycket mild nedjustering av sin konsumtion - och alltså fortsatt boprisrally och konsumtion på lån (nu utan säkerhet). Detta är inget nytt. Det är bara en ny episod i samma paradigm som grundlades kring millenieskiftet, och liksom de tidigare episoderna (och hela paradigmet) leder även denna rakt ner i en mörk säck där enda vägen ut är tillbaka där man kom ifrån.

Svenska hushåll kämpar tappert för att nå "credit saturation" ungefär lagom till att räntorna börjar krypa uppåt. Konsekvenserna blir sannolikt episka.