En galning är inte galen för att han bär en tvångströja, även om en dylik utstrålar galenskap, och begränsar galningens möjlighet att manifestera sin galenskap. Kausaliteten är uppenbar; skälen till att man bevistar en inrättning som håller sig med tvångströjor kan inte orsakas av att man sedan bär en tvångströja. Den enda rimliga slutsatsen kring tvångströjor med galningar i är att galenskapen inte kommit av, eller ligger i, tvångströjan.
Detta är i all sin enkelhet min åsikt om den så skallade "eurokrisen". Euron är en tvångströja som mer eller mindre väl begränsar möjligheten till galenskap. Detta fungerar utmärkt för många. I jakt på en träffande diagnos borde fokus flyttas från valutan (tvångströjan) som sådan, och istället hamna på den handfull patienter som sprattlar och skriker för glatta livet. "Släpp efter lite på banden så de får lite rörelseutrymme" säger några. "Nej" säger Tyskland som själva trivs fint i sin tvångströja, med passform som ett korvskinn. "Låt galningarna ta av den helt" säger andra, samtidigt som de flesta blir rädda av tanken på vad det kan få för konsekvenser. "Låt oss friska ta av våra tvångströjor" säger ytterligare några.
Samtidigt som den därpå stigande ljudnivån kan invagga oss i den falska tron att galenskapen sprider sig kan jag konstatera att ingen av dessa handlingsplaner löser det faktiska problemet. Detta är den finansiella galenskap som sedan decennier drabbat västerländska pensionssystem i allmänhet och offentliga finanser överlag i länder som Grekland, Irland, Portugal, Spanien, Italien och USA i synnerhet.
Det sägs att sjukdomsinsikt är första steget mot tillfrisknande. I min kristallkula ser jag hur kamratföreningen OKK (offentliga kreditknarkare) har kvällsmöte. "Hej, jag heter Grekland, jag är kreditknarkare". Italien, Spanien, USA, Irland, Portugal och inte minst hela västvärldens medelklass svarar i kör: "HEJ GREKLAND!".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar