Solnamannen.com

Kamratföreningen OKK

2011-12-02T13:20:00.015+01:00

En galning är inte galen för att han bär en tvångströja, även om en dylik utstrålar galenskap, och begränsar galningens möjlighet att manifestera sin galenskap. Kausaliteten är uppenbar; skälen till att man bevistar en inrättning som håller sig med tvångströjor kan inte orsakas av att man sedan bär en tvångströja. Den enda rimliga slutsatsen kring tvångströjor med galningar i är att galenskapen inte kommit av, eller ligger i, tvångströjan.

Detta är i all sin enkelhet min åsikt om den så skallade "eurokrisen". Euron är en tvångströja som mer eller mindre väl begränsar möjligheten till galenskap. Detta fungerar utmärkt för många. I jakt på en träffande diagnos borde fokus flyttas från valutan (tvångströjan) som sådan, och istället hamna på den handfull patienter som sprattlar och skriker för glatta livet. "Släpp efter lite på banden så de får lite rörelseutrymme" säger några. "Nej" säger Tyskland som själva trivs fint i sin tvångströja, med passform som ett korvskinn. "Låt galningarna ta av den helt" säger andra, samtidigt som de flesta blir rädda av tanken på vad det kan få för konsekvenser. "Låt oss friska ta av våra tvångströjor" säger ytterligare några.

Samtidigt som den därpå stigande ljudnivån kan invagga oss i den falska tron att galenskapen sprider sig kan jag konstatera att ingen av dessa handlingsplaner löser det faktiska problemet. Detta är den finansiella galenskap som sedan decennier drabbat västerländska pensionssystem i allmänhet och offentliga finanser överlag i länder som Grekland, Irland, Portugal, Spanien, Italien och USA i synnerhet.

Det sägs att sjukdomsinsikt är första steget mot tillfrisknande. I min kristallkula ser jag hur kamratföreningen OKK (offentliga kreditknarkare) har kvällsmöte. "Hej, jag heter Grekland, jag är kreditknarkare". Italien, Spanien, USA, Irland, Portugal och inte minst hela västvärldens medelklass svarar i kör: "HEJ GREKLAND!".

Sluta drömma

2011-07-05T20:35:00.007+01:00

Jag läste igår en intressant artikel helt i tidens och den ekonomiskt inkompetenta journalistikens anda: "Låga boräntor räddar plånboken". Låt mig börja med att sammanställa en del intressanta siffror från artikeln mer överskådligt:

Småhus genomsnitt Sverige, prisbasbelopp

1990: 18,87
2000: 23,82 (+26,2%)
2010: 47,17 (+150%)

Det är värt att notera att 1990 var alldeles i början av finanskrisen. Prisutvecklingen som beskrivs är därmed inte "botten till toppen" av prispyramiden, utan snarare pristopp precis innan krisen på 1990-talet och fram till pristoppen 2010.

Snittlön Sverige, prisbasbelopp per månad

1990: 0,4362
2000: 0,5546 (+27,1%)
2005: 0,6167 (+41,4%)
2009: 0,6518 (+49,4%)

Det har varit en väldigt fin löneutveckling i Sverige 1990-2009. Att den skulle fortsätta i denna takt kommande 10-20 år får anses ganska osannolikt om man ser till historien (där sådan här stark utveckling av reallönerna är ganska ovanlig). Därtill förklarar löneökningarna bara ungefär 1/3 av bostadsprisernas uppgång, allt annat lika. År 1990 kostar genosnittshuset 43,26 månadslöner, 2010 kostar det 72,36 månadslöner - 67,26% mer. Om priset för det genomsnittliga småhuset ska vara 43,26 månadslöner (1990 års prisnivå) igen behöver priserna sjunka ca 40% från 2010 års nivå.

Vari ligger då den ovan nämnda idiotin?

"De senaste åren har vi blivit matade med feta tidningsrubriker om skyhöga bostadspriser och dyr el. Trots det slukar boendet inte en större andel av lönen nu än vad det gjort under de senaste 30 åren. Tvärtom. I dag går 27 procent av hushållens disponibla inkomster till boendet. Historiskt sett har det i snitt handlat om cirka 30 procent".

Att den högre räntan 1990 kom sig av att inflationen 1990-1991 var 8,4% medan den 2010-2011 var 0,9% (KPI), och konsekvenserna därav nämns inte. Det innebär ju att den som 1990 hade ett lån om 10 prisbasbelopp och under året endast betalar ränta (alltså inte amorterar något), efter årsskiftet endast har 9,16 av 1991 års prisbasbelopp i lån kvar. Den som 2010 hade 10 prisbasbelopp i lån och endast betalar ränta hade efter årsskiftet istället 9,91 av 2011 års prisbasbelopp i lån. För att bostaden 1990 ska blir dyrare än 2010 krävs att man räknar med en amortering om 8,4% av bolånet. En villa kring huvudstaden kostar från 4 mkr. Lånar du 85% handlar det om 3,4 mkr. Att amortera 8,4% betyder 23.800 kr per månad. Sugen, någon?

Problemet idag är att folk beter sig som om inflationen kommer lösa problemen i deras ansträngda balansräkning innan de nominella bolåneräntorna letar sig upp till 5-7% igen. Med tanke på hur pricksäkert Riksbanken lyckats hålla inflationen kring 1-2% sedan 2%-målet infördes i början av 1990-talet (det är alltså snart två decennier sedan) är det nog dags att sluta hoppas. Kanske inte minst eftersom kortare perioder av verkligt hög inflation som ett brev på posten kommer betyda hög nominell styrränta - och därmed bolåneränta. Sluta drömma, börja amortera.

Gratisbrist snarare än bostadsbrist

2011-04-29T09:03:00.008+01:00

Hur ska man som ekonom förstå och tolka begreppet "bostadsbrist" som en nyckel i förståelsen för de svenska bostadsprisernas prisutveckling och prisnivå? En bostad är förhållandevis lätt att definiera och "brist" signalerar att det finns större efterfrågan än utbud. Frågan är vad det egentligen är som efterfrågas. Begreppet "bostadsbrist" användes på samma sätt, i samma syfte i stor omfattning i Irland, UK, Island och USA fram till för lite sedan. I nämnda länder står nu hela bostadsområden tomma, helt eller delvis färdigställda. Faktum är att de svenska husbyggarna med kraft och energi lobbar för att slopa det nyss införda bolånetaket eftersom det fått till konsekvens att efterfrågan på nybyggda trähus minskat så till den milda grad att branschen går på knäna.

Med tanke på ovan nämnda händelseutveckling frågar jag mig om det inte är (och alltid varit) billiga hyresrätter och frikostiga krediter det är brist på - snarare än bostäder.

Den dåliga förhandlingen - när tjänstemännen styr

2011-03-18T16:09:00.002+01:00

Industrivärdens VD Anders Nyréns inkomst:

2006: 5,6 mkr fast, 1,3 mkr rörlig lön
2007: 5,8 mkr fast (+3,6%), 1,0 mkr rörlig lön
2008: 6,0 mkr fast (+3,4%), ingen rörlig lön
2009: 6,1 mkr fast (+1,7%), ingen rörlig lön
2010: 7,2 mkr fast (+18%), ingen rörlig lön

För två år sedan, 2008, meddelar Industrivärden:

"Ersättning till verkställande direktören och övriga företagsledningen skall liksom föregående år utgöras av fast lön, rörlig lönedel, övriga förmåner samt pension. Den sammanlagda ersättningen bör vara marknadsmässig och konkurrenskraftig samt stå i relation till ansvar och befogenheter. Rörlig lönedel består av en kortsiktig rörlig lön (årlig) och en långsiktig rörlig lön. Den rörliga lönedelen skall vara maximerad och aldrig överstiga den fasta lönen. Den kortsiktiga rörliga lönedelen baseras på utfall i förhållande till uppsatta mål och av individuella prestationer" Källa: "Höjd lön men ingen bonus för Nyrén"

Men nu gör man helt om, och meddelar att Nyrén schangtilt avsäger sig rörlig lön, men inte utan att han kompenseras med en högre fast lön - nu 9,2 mkr (28% mer än året innan).

Förklaringen står rimligen att finna i att Nyrén har en förmånsbaserad pension som ger honom 70% av den fasta snittlönen hans sista tre år i pension mellan 60 och 65 års ålder, och därefter 60% av denna lön livet ut. Suprise, suprise - Nyrén fyller 57 år och inleder dessa tre år i maj 2011. När Nyréns lön 2010 höjs med 18% räcker det alltså inte för Industrivärden att sätta av en viss procentuell andel av denna nya högre lön framöver för att finansiera pensionen, utan man måste kompensera för den högre lönen lite som om Nyrén tjänat den hela livet. Avsättningen blir 12,4 mkr - lite över två årslöner.

Hade Nyréns lön 2010-2014 ökat som gen gjorde innan 2010, alltså med lite normala 2-4% per år hade lönen varit ungefär:

2009: 6,3 mkr
2010: 6,5 mkr
2011: 6,7 mkr
2012: 6,9 mkr
2013: 7,1 mkr
2014: 7,3 mkr

Snittlönen de sista tre åren hade då blivit 7,1 mkr, och pensionen mellan 60 och 65 års ålder därmed 4,97 mkr per år och därefter 4,26 mkr per år livet ut. Om vi antar att Nyrén blir 83 år gammal och att kapitalkostnaden är 3,5% skulle nuvärdet på denna pension år 2014 uppgå till 78,63 mkr.

Utgår man istället ifrån Nyréns nuvarande lön, 9,2 mkr, och att han kommande år får en löneutveckling om 2-4% per år blir lönen:

2011: 9,2 mkr
2012: 9,5 mkr
2013: 9,8 mkr
2014: 10,1 mkr

Snittlönen de sista tre åren blir då 9,8 mkr, och pensionen mellan 60 och 65 års ålder därmed 6,86 mkr och därefter 5,88 mkr per år livet ut. Gör vi samma antaganden som ovan skulle nuvärdet på denna pension år 2014 bli 98,7 mkr.

Detta är ju helt fenomenalt, strålande rentav. För Anders Nyrén. Jag förstår precis varför han avsäger sig några futtiga rörliga ersättningsmiljoner under tre år. Frågan är kanske snarast hur hans arbetsgivare, i praktiken styrelsen, helt utan anledning väljer att skänka Nyrén ca 20 mkr. Det är ju inte fråga om en fördelaktig förhandling för Nyrén, det är inte ens frågan om en dålig förhandling från Industrivärdens sida - någon förhandling i ordets rätta bemärkelse kan rimligen aldrig ha skett?

Industrivärdens ordförande Sverker Martin-Löf ska vara glad att staten inte är storägare i Industrivärden, då hade hans (och styrelsens) beslut att godtyckligt skänka VD:n Nyrén ca 20 mkr i pension fått samma konsekvenser som för Vattenfalls ordförande Westerberg.

Allvarligt talat gubbar, om ni nu nödvändigtvis vill spela golf med varandra och skrubba varandras ryggar kan ni väl pensionera er och ägna er åt det "på klubben", och överlåta svenskt näringsliv till lite mer professionella, affärsmässiga förmågor?

Att provocera är ingen konst Vilks

2010-05-13T13:37:00.008+01:00

Jag är lockad att säga "att provocera är ingen konst", men även om det är busenkelt är det också i allra högsta grad en konstform i ordets rätta bemärkelse. Men så lätt kommer man inte undan. Gör man som konstnär stora anspråk ökar också ansvaret i motsvarande mån. Den självklara frågan om man vill göra provokation till en konst är givetvis vad det konstnärliga yttryckets (främsta) syfte är. Är det att synliggöra och väcka debatt om yttrandefrihet (som Vilks i viss mån gör) är det i mina ögon nobelt. Problemet för mr Vilks är att hans syfte framför alla andra är att synliggöra sin egen person, och skapa sig ett lönsamt kändisskap.

Bäste Lars Vilks. Ditt problem är det faktum att du ägnat inte mindre än 64 år på denna vår jord utan att göra det minsta väsen av ditt påstått brinnande intresse för yttrandefrihet. Inget ordförandeskap i Amnesty, inget skramlande med bössor, inga politiska engagemang och inget huserande av illegala, nordkoreanska flyktingar (?).

Jag skulle önska att jag fick avsluta med strofen: "vi ses på barrikaderna", men det kommer vi inte göra. Nej, ska vi ses krävs det nog snarare att jag styr kosan till något pretentiöst och direkt skitnödigt galleri på "övfre" Östermalm där du förnöjt står och koketterar med lokala överklasskärringar som du hoppas kränga konst till. Det kommer nog inte hända.

PS. Du behöver inte skicka en signerad idolbild DS.

Den perfekta stormen

2010-03-05T09:22:00.012+01:00

Svenska Dagbladet skriver i en artikel torsdagen 4:e mars att de svenska storbankerna inklusive SBAB för sin utlåning om ca 1.755 miljarder endast behöver ett eget kapital om ca 9,7 miljarder (0,55%). Regelverket bygger på en teoretisk beräkning av risk. ”Reglerna beskriver verkligheten. Har man inga förluster, vilket vi i princip inte haft sedan vi köpte Stadshypotek 1997, då ska det inte krävas mycket eget kapital” säger Mikael Hallåker och fortsätter ”För det första tror vi inte att det är en fastighetsbubbla. För det andra lånar vi bara ut pengar i förhållande till hushållens betalningsförmåga”.

Är det inte lite lustigt att Handelsbankens köp av Stadshypotek sammanfaller relativt väl med den tid från vilket jag i min krönika "Paradigmskifte på bostadsmarknaden" visar hur en lägenhet i en stockholmsförort stigit i pris med 275-330% utöver inflationen fram tills idag? Hur häpnadsväckande är det att kreditförlusterna är obefintliga om säkerheten för lånen stiger i pris med 12-13% utöver inflationen per år, och den genomsnittliga inflationen är 1,28% (och räntorna i absoluta tal därefter)?

Modellen som genererar slutsatsen att det räcker med ungefär en halv procent eget kapital i bankernas utlåning till hushållen, och Hallåkers inställning att man endast behöver ta hänsyn till hushållens nuvvarande betalningsförmåga, bygger på en förödande felaktighet. Båda tar endast hänsyn till relativt kortsiktig data, och detta under en period som inte bara kännetecknas av en aldrig tidigare skådad reell prisutveckling på bostadsmarknaden och historiskt mycket låg inflation - utan också mycket goda reallöneökningar. Ingen av dessa parametrar är ens enskilt möjliga att under längre tider upprätthålla på 2000-talsnivå. Prisutvecklingen på bostäder kommer på sikt sjunka till en takt som korrelerar med inkomstutvecklingen, inflationen kommer att leta sig upp närmare 2% i årstakt och framtiden kommer, liksom historien, erbjuda perioder med medioker reallöneutveckling. Sannolikheten att alla tre parametrar konvergerar så samstämmigt, och under så lång tid som de gjort under 2000-talet någonsin igen under min livstid (och jag är oförskämt ung) bedömer jag som synnerligen osannolikt. Minns ni meteorologen som stint blickar in satellitbilden, studerar alla väderdata och uttrycker, "oh my god, it´s the perfect storm"?

"Buckle your seatbelt Dorothy, because Kansas is going bye-bye".

The Pacific

2010-03-04T17:53:00.004+01:00

Nu väntar uppföljaren av Steven Spielberg och Tom Hanks episka berättelse om e-kompaniet i amerikanska 101:a luftburna divisionens väg genom Europa under andra världskriget. The Pacific grundar sig på Eugene Sledge och Robert Leckie meomoarer: "With the Old Breed" och "Helmet for My Pillow". Jag är förväntansfull.

Nordkorea och Nordkikkejaure

2010-03-04T17:27:00.009+01:00

Regeringen har godkänt de 1.100 vindkraftverk som Markbygden Vind AB planerar att bygga utanför Piteå. Kraftveken beräknas kunna producera 12 terrawattimmar elkraft. Kraftverken kommer påverka dryga 3% av området de är spridda på. Enligt regeringen kommer vindkraftsparken inte påverka miljön nämnvärt, men företrädare för den lokala samebyn Kikkejaure är, inte helt oväntat, kritisk.

Det hela påminner i mina ögon lite om nordkoreas förkärlek för att ta varje tillfälle i akt att vattna sin omvärld på ytterligare oförtjänta bidrag och subsidier.

Välkommen till ännu ett valår.

Länkar:
"Ja till jättelik vindkraftspark" (DN, 2010-03-04)

Makroekonomisk reflektion februari 2010

2010-02-27T11:52:00.008+01:00

Jag tycker att den keynesianska tanken att stat och offentlighet genom intervention på marknaden ska kunna överbrygga och dämpa effekterna av "lågkonjunktur" och kriser är problematisk och på sikt naiv.

Det är problematiskt eftersom "lågkonjunkturen", även om den oftast är kortare än "högkonjunkturen", fyller en viktigare funktion i ekonomin än den senare - och balansen mellan sund finanspolitik och smygprotektionistiskt bevarande av gamla strukturer är knivskarp. Det är naivt eftersom de som förväntas stå emot stormen och vara verkligt långsiktiga (att föra en sund och vettig finans- och penningpolitik) inte bara är vanliga dödliga - de är dessutom politiker som vill bli omvalda.

Stimulanser idag är åtstramningar och/eller skattehöjningar imorgon (i Sverige alternativt en återgång till den ekonomiska oordningen från 1970- och 1980-tal vilket vore det sämsta av allt). Jag är väl lite rädd över med vilken fart och optimism folk har gått ifrån att se nattmörker till att tro att framtiden är bländande ljus och oproblematisk. Jag är realist, jag tror inte framtiden är bländande ljus, om än "ljus" - och faktum är att jag tror kommande 1-2 år kan bli murrigare än många tror.

Med ett avkastningskrav på 6% reellt per år och (faktiskt) flera god år bakom mig (utifrån min målsättning) kan jag kosta på mig att vara ganska försiktig, och det är precis vad jag har för avsikt att ägna denna vår åt att vara.

Paradigmskifte på bostadsmarknaden

2010-02-24T16:07:00.007+01:00

I P3 Dokumentärs program om 90-talskrisen berättar "Anders" om hur han i maj 1990 köpte en 1,5:a i Hägersten för 400.000 kr (13,5 prisbasbelopp), och att han efter några år bestående av "blod, svett och tårar" sålde lägenheten för 300.000 kr (8,2 prisbasbelopp) 1998. Trots att Anders såhär med facit i hand troligen kan sägas ha köpt på toppen och sålt på botten säger han sig vid tiden för försäljningen ha varit väldigt glad att ha blivit av med och sluppit lägenheten, som för honom var så tätt förknippad med ångest och stress.

Varför sköt priset på bostäder i höjden under slutet av 1980-talet, och varför sjönk de i reella termer (som i fallet med Anders) uppemot 40% under stora delar av 1990-talet? Ett enkelt svar på frågan är att vi gick från ett finanspolitiskt system med hög och oberäknelig inflation, höga räntor i absoluta tal (en slags påtvingad hög amortering), en stark exportindustri, låg arbetslöshet och reglerad utlåning - till en situation där utlåningen släpps fri under mitten av 1980-talet (folk lånar för allt vad tyget håller och köper sådant som bedöms besitta reella värden) till dramatisk internationell lågkonjunktur (1991-1994) vilket slår hårt mot svensk exportindustri, hög arbetslöshet, men också ett nytt finanspolitiskt system som fokuserade på att styra inflationen istället för sysselsättningen. Det sistnämnda, skiftet av finanspolitisk doktrin, har senare kommit att visa sig vara mycket bra för svensk ekonomi, men min bedömning är att det under de svåra åren under 1990-talet bidrog till något som kan liknas vid ett stålbad.

Det ligger idag två 1,5:or ute till försäljning i Hägersten. Utropspriset är 1.195.000 kr (28,2 prisbasbelopp) för dem båda, men som bekant är detta lockpriser 10-20% under förväntat slutpris. Verkliga priser ligger således i intervallet 1,3 - 1,5 mkr (30,7 - 35,4 prisbasbelopp). Varför har bostäder som dessa under perioden 1998-2010 stigit med hela 275-330% i reella termer (12-13% utöver inflationen per år i snitt)? Förklaringarna är flera. Alltsedan krisen på 1990-talet har svensk ekonomi haft en häpnadsväckande resa från tafflig konkurrenskraft till en konkurrenskraft i internationell toppklass. Detta har speglats i svenska reallöneökningar som under nämnda tid varit historiskt höga. Möjligheten att låna pengar har blivit synnerligen goda, kraven på kontantinsats vid bostadsköp har justerats ned och i vissa fall försvunnit helt, topplånen (med högre ränta och amorteringskrav) försvann i det närmaste helt för några år sedan (men verkar nu återigen se dagens ljus). Amorteringsfritt har under 2000-talets första decennium blivit ett begrepp. Trots att inflationen inte längre äter upp svenskarnas bolån (inflationen 1998-2010 har varit 16,5%, eller ca 1,3% i årstakt) väljer allt färre att amortera. Trenden under 2000-talet har snarare varit att i takt med att värdet på bostaden stiger låna upp mer pengar för för att finansiera konsumtion som lyxrenoveringar, resor och nya bilar. När de tre journalisterna Gustaf Olivercrona, Åke Ortmark och Lars Orup i oktober 1967 intervjuar statsminister Tage Erlander gör denne gällande en rimlig boendekostnad är 20-25% av inkomsten. Låt oss konstatera att synen på, och acceptansen för, hur stor andel av våra inkomster som går till bostaden har ökat betänkligt de senaste decennierna.

Är detta en rimlig utveckling? Är den hållbar? Det enkla svaret är helt enkelt nej, men det finns skäl att låta frågornas komplexitet få det utrymme de förtjänar. Låt oss dela upp frågan i två delar: prisutveckling och prisnivå.

Prisutveckling
Det är långsiktigt helt orimligt att bostäder stiger i pris i snabbare takt än inkomsterna i samhället. Det får ju per definition konsekvensen att vi lägger en större och större andel av våra inkomster på bostaden och var och en inser att vi inte kan lägga vare sig 100, 90 eller 80% av inkomsten på vår bostad. Utvecklingen går att illustrera genom att jämföra med att spela roulette. Varje år som bostadspriserna stiger snabbare än inkomsterna så landar kulan på rött. Varje år som priserna stiger mindre än inkomsterna landar kulan på svart. De tolv åren 1998-2009 har kulan varje år landat på rött. Rent logiskt finns det här två vägar att gå för att genom en modell förutse framtiden: antingen väljer man att söka historiska mönster och kommer då till slutsatsen att "det blir rött", eller så studerar man grundläggande matematiska förutsättningar och inser att kulan i ungefär hälften av fallen bör landa på svart, att det bara är en tidsfråga innan kulan landar på svart – och att det är fullt möjligt för kulan att landa på svart flera gånger i följd. I det svenska "bostadsparadigmet" har väldigt många kommit att välja den första modellen vilket jag hävdar har spätt på prisutvecklingen än mer eftersom ett väldigt tryggt tillgångsslag (som inte tappar i värde) enligt ekonomisk logik ska värderas högre än ett mindre tryggt tillgångsslag (allt annat lika). En bostad är inte i sig självt ett väldigt tryggt tillgångsslag, men kommer under kortare tider kunna uppvisa sådana kvalitéer om alla inblandade parter för en tid är övertygade om att så är fallet – och agera därefter. Risken för besvikelser i sådana lägen blir naturligtvis stor, liksom konsekvenserna därav.

Prisnivå
Vad som är en långsiktigt rimlig prisnivå att utgå ifrån (som på sikt ska korrelera väl med inkomstutvecklingen) är en betydligt svårare fråga. Å ena sidan är Sverige idag på många sätt ett annat land än det i vilket en 1,5:a i Hägersten värderades till motsvarande 350.000 kr. Det finns inga som helst skäl att förvänta sig att priserna ska sjunka ner till sådana nivåer igen så länge Sverige institutionellt fungerar som det gör idag. Det är dock värt att påpeka att fallhöjden från 1,3 – 1,5 mkr för lägenheten i Hägersten är hisnande även om man dubblar det inflationsjusterade priset från 1998, och det borde kanske mana till viss eftertanke. Tror jag att 1,5:or i Hägersten kommer säljas för motsvarande 700.000 kr inom tre år? Nej, men jag är i det närmast helt övertygad om att ett långsiktigt rimlig/hållbar prisnivå (där priserna över tiden kan korrelera väl med inkomstutvecklingen) på bostäder i Stockholm ligger 15-25% under dagens nivåer.

Det finns skäl för alla och envar att pröva konsekvenserna av en sådan här utveckling i den egna ekonomin, för som bekant är det inte det vi inte vet som sätter oss i klistret – utan det vi är helt övertygade om men som helt enkelt inte stämmer.

6 mån portföljen februari-augusti 2010

2010-02-24T14:10:00.003+01:00

I vanlig ordning är målsättningen i första hand 6-7% rell avkastning i årstakt (detta blir tufft med mycket räntesparande i portföljen våren 2010) och bättre än OMXS30 i andra hand. Jag tänkte börja med procentuell fördelning istället för lika andelar, vilket möjliggör lite bättre "finjustering".

Axfood (226 kr) 20%
Fortum (187 kr) 10%
TeliaSonera (49,53 kr) 10%
Time Sparkonto Plus (2,6% ränta) 60%

OMXS30 942,27

Uppföljning 6 mån portföljen okt 08 till apr 09

2010-02-24T13:46:00.005+01:00

Som bekant har bloggen i allmänhet och min sexmånadersportfölj i synnerhet i det närmaste fallit i glömska under 2008 och 2009. Så plötsligt började jag skriva så smått igen och nu har jag några uppslag jag tänkte jobba med, och bland dem är en ny 6 mån portfölj. Jag måste dock börja med att följa upp den sista portföljen, vilket jag aldrig gjorde. Det som gäller är stängningskurserna 5/4 2009.

Berkshire Hathaway, -3,8%
Fenix Outdoor, -13,5%
Fortum, -34,7%
Industrivärden C, -16,5%
Lundbergs, -5%
Snitt: -14,7%
OMXS30, -3,0%

En fullkomligt katastrofal utveckling, som för första gången inte klarar något av kraven (reell eller absolut avkastning). Jag och sambon glädjs åt att vi behöll Fenix Outdoor till början av 2010, och sålde för 175-178 kr (all time high den dagen) och utvecklingen i Fortum och Lundbergs (den senare såld kring 330-340 kr).

Sverige, euron och ekonomisk dynamik

2010-02-17T14:03:00.006+01:00

När jag för snart sex år sedan röstade ja till euron levde jag i tron att nejsägarnas starkaste argument förtogs utav det faktum att den svenska och ”den europeiska” ekonomin kommit att konvergera och att man i tongivande cykliskt hänseende inte bara korrelerade utan var förhållandevis samspelta. Det är måhända idag värt att påpeka att jag snarare än Grekland och Irland tänkte på bjässarna Tyskland och Frankrike, men även mindre länder i vår närhet som Holland, Belgien och Finland som allihop tillsammans står för drygt en tredjedel av svensk export och något över en tredjedel av svensk import. På grund av detta fokuserade jag alltför lite på dynamiken, eller den eventuella bristen på den, i svensk ekonomi. Låt gå att finanskrisen 2007-2010 av många sägs var den värsta i mannaminne, jag är ändå villig att erkänna att jag hade fel och överskattade den svenska ekonomins förmåga att gå i takt med sin omedelbara omvärld, konkurrentländer och största handelspartners. I och med detta underskattade jag också behovet av dynamik i ekonomin. Greklands situation är ett pågående exempel på behovet av denna dynamik.

I en tid där jag tycker det finns skäl för fler ekonomer att krypa till korset med erkännande likt det ovan förvånas jag lite över att den folkliga opinionen tycks gå i motsatt riktning – det finns en utbredd tro att vi hade klarat oss bättre om Sverige varit med i EMU och implementerat euron som valuta. Måhända bygger detta på okunskap då man inte inser att om det inte vore för att vi hade den svenska kronan, som depricerade ca 10% 2007-2008 hade det rimligen funnits ett behov för företagen att sänka sina priser och kostnader betydande. Jag behöver gissningsvis inte gå in på vad detta skulle få för konsekvenser i stora svenska exportörer och tillika arbetsgivare som Volvo, Ericsson, Volvo personvagnar, SCA, Scania, Electrolux, Atlas Copco, Sandvik mfl. Riskerna är här uppenbara, svensk arbetsmarknad är rigid och allt annat än dynamisk vilket tvivelsutan hade inneburit betydligt högre arbetslöshet med euron 2007-2010 än den vi nu har. En annan risk är det faktum att svenska konkurrenskraft och ordningen i de offentliga finanserna gör att svensk ekonomis utsikter kommande år ser starkare ut än Tysklands, Frankrikes, Italiens och Spaniens tillsammans, vilket talar för att EMU-området under de kommande åren kommer att ha lägre inflation och ränta än Sverige. I ett läge där kreditexpansionen och prisutvecklingen får såväl Riksbanken som Finansinspektionen att börja tala om åtgärder för att undvika en framtida bubbla och krasch på bostadsmarknaden vore det naturligtvis inget vidare om svensk ekonomi framöver dopades med ett lågt europeiskt ränteläge.

Min slutsats, och mitt svar till eurofantasterna i Folkpartiet är att visst kan vi rösta om euron, och visst kan jag tänka mig att rösta ja. Börja dock med att se till att reformera svensk arbetsmarknad till en dynamik i nivå med den danska, sluta prata om att kompensera pensionärer när det pensionssystem som fem av sju partier (inklusive Folkpartiet) skapat i en blocköverskridande uppgörelse fungerar precis som det var tänkt, slopa ränteavdragen, lagstifta om maximal belåningsgrad av bostadshus och sälj eller lägg ned statliga SBAB vars huvudsakliga ”bedrift” har varit att avskaffa de samhällsekonomiskt eminenta topplånen.

På spaning

2010-02-15T10:29:00.005+01:00

När bolibompa hemma i mitt vardagsrum är slut och eftertexterna gör sig gällande reagerar undertecknads telningar med att frustrerat lipa (de pratar ännu inte) och vända blicken mot närmast tänkbara förälder, eller ännu hellre sätta fart mot fjärrkontrollen (vi har naturligtvis bara en för att styra "allt"). I och med detta synliggör min avkomma med all önskvärd tydlighet de utmaningar mediabolag ställs inför, och än mer kommer att ställas inför i framtiden. Själv vill jag minnas att min egen reaktion när Skrotnisse och hans vänner led mot sitt slut huvudsakligen var förväntan inför nästa avsnitt (en vecka senare). När det gäller mina egna barn är det tydligt att tanken på att någon bortom fjärrkontrollen, och än mindre utanför hemmets lugna vrå kontrollerar utbudet på skärmen i vardagsrummet är helt främmande.

Röster från barnkammaren: försten att säga "google" får en iPad.

Kompletterande, aktuell länk: "Reklamradion tappar de unga till Spotify" (DN, 2010-02-27)

Makroanalys mars 2009

2009-03-24T10:29:00.006+01:00

Reporäntan är 1,00% men på marknaden handlas tremånadersräntan till 0,27% (femåringen 2,32% och tioåringen 3,11%). Korträntan (tremånaders) handlas med mycket låg, eller negativ realränta och signalerar en överdriven flykt från risk (acceptans för obefintlig reell avkastning) eller en tro på smärre deflationstakt på kort sikt. Ovanstående signalerar en mycket stark tro på dramatiskt sänkt styrränta Q2 2009, och mycket låga inflationsförväntningar 2009-2013; givet en "normal" realränta så lågt som 0,25-0,75% i årstakt under hela perioden. Tioåringen signalerar (givet normal realränta) en tro på en inflationstakt i spannet 0,25-1,25% i årstakt under perioden 2009 och 2019. Beaktat femåringen och tioåringen förväntar sig marknaden alltså en högre inflationstakt 2014-2019 än 2009-2013, men ändå betydligt under riksbankens mål om 2%.

Sammanfattningsvis; även om styrräntan i praktiken inte bottnat riktigt ännu går denna botten att skönja i marknadens prissättning av korträntan Q2 2009, inflationstakten studsade för all del upp januari-februari jämfört med slutet på förra året, men förväntningarna på inflationstakten mars och Q2 2009 får betraktas som mycket låga – bottenkänning? De nominella långräntorna är mycket låga, och realräntan är (givet att riksbankens inflationsmål om 1-3% uppnås) mycket låg eller rentav obefintlig. Tillväxtförväntningarna i år och nästa år har justerats ned dramatiskt och varslen under hösten och vintern har varit omfattande och väntas fortsätta. Det faktum att negativa nyheter sedan en tid påverkar aktiemarknaden relativt lite på kort sikt signalerar att nervösa spekulanter jagats ur aktiemarknaden på grund av liten eller obefintlig riskaptit.
Min slutsats är att allt utom arbetslösheten/varslen signalerar makroekonomisk bottenkänning. Jag tror marknaden är alltför pessimistisk i sin syn på den globala konjunkturen och därmed inflationstakten 2011-2019. Det betyder för all del ingen direkt och/eller precis utsaga om börsens utveckling på vare sig tre eller sex månader sikt, men historien/teorin säger oss att i detta läge ska man sälja obligationer till förmån för aktier, vars relativt ordentliga utdelningssänkningar till trots ger en direktavkastning på närmare 5% (OMXS30), en närmast hisnande siffra med tanke på marknadens inflationsförväntingar kommande 5-10 år.

6 mån portföljen nr 7

2008-10-05T15:49:00.008+02:00

Portföljen oktober 2008 till april 2009 Jag har sedan i maj 2008 inte publicerat någon ny portfölj. Jag vill på intet sätt påstå att jag förutsett marknadsutvecklingen (något som om möjligt bevisas av det faktum att jag inte sålt mina Lundbergs och Fenix Outdoor, eller familjens aktier). Antingen skyller jag på att jag och min sambo fick barn i början av sommaren, och/eller så försöker jag dra lärdom av min dåvarande oförmåga att få ihop en bredare portfölj som kändes verkligt attraktiv på sex månaders sikt. Perioden ja, det är kanske dags för den långsiktige placeraren Solnamannen att tydliggöra att de där sex månaderna mina portföljer löper kanske snarare ska ses som uppföljningsperioder än realistiska tidsspann för aktiespekulationer, något som syns då man jämför sammansättningen i mina portföljer; de liknar både varandra och mina och min familjs riktiga aktieinnehav under hela den tid jag publicerat portföljerna. Nog om detta.

Målsättningen är primärt att ge en god, riskjusterad avkastning som, beaktat risken, jag menar bör ligga kring 5-6%* under den aktuella perioden och sekondärt att slå OMX S30 index.

Berkshire Hathaway, $ 4.650 x 7,06 = 32.829 SEK
Fenix Outdoor, 65 SEK
Fortum, € 23,46 x 9,72 = 228 SEK
Industrivärden C, 68,25 SEK
Lundbergs, 292 SEK

OMXS30, ca 725.

*Ca 6-7% reell årlig avkastning.

Den ljusnande framtid är vår

2008-10-05T15:23:00.005+02:00

Om Magnus Uggla så tillåter (eller inte) önskar jag göra en yttring av kulturekonomisk karaktär, i form av en förvånansvärt lite reviderad sångtext i tidens anda.

Å ljuva tvåtusental vår tids ständiga kval
då nu vårt land syns farligt dött
inga Porschar som kör
ingen champagneodör
inget smörslungat hummerkött.
Åh åh åh varenda dag slår eländet nytt rekord
Åh åh åh nästan som om ni var satta på fattigvård

Visst lider ni nöd äter " Kalles " på bröd
och nu tvingas dricka blaskigt öl.
Men är det så illa ställt ni tror det är svält
för ni saknar en svimmingpöl.
Åh åh åh allt detta jämmer som hänger så tungt i skyn.
Åh åh åh ska inte lyckas dra ner mitt humör i dyn.

Refr. Ska vi gå ut och möta livet du och jag
den lilla tid som vi är här
gå ut och se om det har hänt nåt nytt idag.
Nu när alla blickar bakåt.
Ägna er åt gårdagen ni men jag är inte road utav nostalgi
så vi går ut och möter livet du och jag nu här idag.

Varje tidningsnotis är om bankernas kris.
Vår oslagbara bostadsskuld.
Enda strimma av hopp är de elitmän i topp
som (inte?) tilldelats OS-guld
Åh åh åh men jag har vunnit en minst lika prisvärd nål.
Åh åh åh bland miljoner spermier gått först i mål.

Refr.

Medan ni längtar tillbaks till igår
och det tvåtusental som flytt.
Så kan vi andra nu skönja en vår
och kanske skapa någonting nytt.

Refr.

Är det bara jag som tror på ett liv efter födseln?

Länkar:

Magnus Uggla - Mitt Decennium

Grisens jul ur ett statistiskt perspektiv

2008-10-05T15:19:00.004+02:00

Diskussionen om teknisk/kvantitativ analysmetod går vidare på forumet Prat om pengar.

Tanken på statistikens förträfflighet i att iordningställa och mäta empiri som man likt vatten skopat ur den strida strömmen "verkligheten" kommenterade en av mina lärare (vetenskapsmetod) med en berättelse om en gris som bodde på en gård, och som utifrån det grisen ansåg vara empiri, statistiskt skulle nå en ökad förståelse för sitt liv, och därmed sin framtid. Grisen noterade hur solen verkade gå upp varje morgon och ner varje kväll, hur han verkade bli utfodrad däremellan och hur temperaturen på dagarna först verkade blir varmara och varmare - för att sedan plötsligt bli kallare och kallare. Dagar och månader gick och grisen var slutligen beredd att, utifrån empirin, dra en statistik slutsats om sitt liv och sin framtid; nämligen att solen går upp varje dag och ner varje kväll, att han blir utfodrad däremellan - och att årstiderna förändras i cykler som går upp och ner. Grisen lade sig förnöjt att sova med vetskapen om hur hans morgondag skulle se ut. Dagen därpå, en dag i mitten av december, slaktas grisen för att ta plats på bondens julbord.

En statistiker drar med matematisk noggrannhet en linje från ett obekräftat antagande till en förhastad slutsats.

Länkar:

Tråden "Strategier" på forumet "Prat om pengar"

Vagn och häst?

2008-10-03T11:21:00.008+02:00

I en forumdiskussion argumenterar jag för den strikt kvantitativa, tekniska analysens väldiga problem att fånga in komplexiteten i det mänskliga agerandet (ekonomin).

Den tekniska analysens inneboende fel kan sägas vara att man tror sig kunna skapa ett kvantitativt, mycket precist regelverk för att utifrån historien kunna förutse framtiden.

En annan stark motsättning är den omvända kausaliteten i det faktum att man menar att grafen styr människans agerande, istället för att inse att en graf är ett ytterligt smalspårigt verktyg (av människan, för människan) för att i efterhand beskriva komplex mänsklig samverkan på samhällsnivå. Man måste inse att skälet till mönstret i grafen inte står att finna i grafen, bara för att du gjorts uppmärksam på mönstret genom att använda den. Det mänskliga agerandet du tycker dig kunna utläsa i en graf fanns redan innan du kvantifierade det och yxade ner det i en graf. Att man tycker sig finna ett mönster i en graf som beskriver mänskligt agerande bör ses i ljuset av det faktum att hur många gånger du än noterat mönstret måste du rent vetenskapligt vara beredd på att mönstret kan upphöra (eftersom människan är föränderlig).

Varje samhällsvetare eller humanist med huvudet på skaft inser att en strikt kvantitativ analys (utan kvalitativa inslag, och angrepp på materialet) av samhälle och ekonomi är en vetenskaplig parodi, på samma sätt som en strikt kvalitativ analys av detsamma, utan några som helst kvantifieringar... Inte står att finna.

Visst kan man se likheter i dagens finansmarknadskris och tidigare kriser, men att hävda annat än att ingen kris är den andra lik får till konsekvens att man därmed säger sig kunna förutse kriser med stor precision - något som aldrig gjorts och av allt att döma aldrig kommer kunna göras. En analys av en mer eller mindre tydligt definierad del av verkligheten har aldrig, och kommer aldrig bli annat än en förenkling (mer eller mindre omfattande). Den goda analysen kan därmed sägas vara den som tar hänsyn till de mest tongivande parametrarna, men också den som tar hänysn till (och därmed förklarar) flest parametrar. Avsaknaden av enorma teorier som förklarar "allt" (kunskap) motsäger inte detta. En analys av en komplex verklighet kan således aldrig vara annat än en grov förenkling - alternativt smittad av den komplexitet som återfinns i den verklighet som beskrivs.

Låt mig summera min ståndpunkt genom en liknelse: den strikt kvantitativa analysen av ekonomin, med utgångpunkt i grafen, menar i princip att man kan förutsäga vart en häst och vagn är på väg genom att studera i vilken riktning ekipaget rört sig i under en viss tid i historien, och pratar om "trendriktning" så fort ekipaget ändrar riktning från denna "trend". Även om detta ter sig vanvettigt för människor som vet att en häst och vagn har ett syfte och ett mål (som bättre kan förklara dess rörelser), och att vägar sällan är spikraka (vilket bättre förklarar ekipagets brott från "trenden") så är det nog trots allt kausalitetproblematiken det som i liknelsen med hästen och vagnen blir mest komiskt; teknikern menar nämligen att det är vagnen (grafen) som drar hästen (människan).

Länkar:

Tråden "Streategi" på forumet "Prat om Pengar"

2008 års strävan: 1984

2008-06-25T09:43:00.003+02:00

Utvecklingen mot den Orwellska fasciststaten tycks sommaren 2008, under en så kallat liberal regering, ha accelererat betänkligt. I mitten av juni klubbades den så kallade FRA-lagen igenom, och nu tycks det som man i samma anda står i begrepp att förvandla biobanken och forskningsdatabasen PKU-registret till ett "brottsregister" med oskyldiga medborgare. Även om en fortsatt utveckling i denna takt naturligtvis innebär att de som inte finns i registret, oskyldiga eller ej, med tvång kommer tvingas lämna blodprover, är vi inte riktigt där ännu och det finns än så länge en möjlighet att begära att de egna proverna förstörs. Detta gör man genom att posta en uppmaning om detsamma (innehållande eget namn och personnummer, moderns namn och personnummer, sjukhus man är född på och nuvarande adrss*) till:

PKU-laboratoriet
CMMS C2-71
Karolinska Universitetssjukhuset Huddinge
141 86 Stockholm

*Källa: Wikidedia. Alternativt ring direkt till PKU-labratoriet på 08 - 58582790 och begär en blankett.

Länkar:

"Muf uppmanar sina medlemmar att lämna PKU-biobanken" (DN, 2008-06-28)

"Äventyra inte barnens hälsa" (DN, 2008-06-28)

Oljan #2

2008-06-23T12:53:00.000+02:00

"Priskollaps på stadsjeepar i USA" (2008-06-23)

En minst sagt intressant utveckling. För att inte säga direkt positiv. Nu pekar jag fövisso på att jag tror oljepriset faller tillbaka kommande 2-4 år, men jag tror också att utvecklingen mot mindre, bränslesnålare och mindre miljövidriga fordon nått momentum, och kan komma att fortgå en tid trots betydligt lägre oljepriser. Om bilar som nu tillförs marknaden är 20-25% bränslesnålare än de som varje år "faller ifrån", borde det (givet en livslängd om ca 15-16 år, och konstant antal fordon) innebära att bränslebehovet minskar med någon procent per år. Jag tror dock dessa snålare fordon (inte minst i västvärlden) ska ställas i relation till ökat antal bilar i u-länder kommande decennium (och här medges troligen ett stort utrymme för ökat antal fordon i u-länderna, från låga nivåer i förhållande till USA och Europa) snarare än att bokföras som minskad efterfrågan. Vad som på allvar skulle kunna "tip the scale" är tillkomsten av ekonomiskt rationella alternativ, jag tänker då inte minst på elbilar med bra batterier, eller vätgaslösningar som Honda FCX. Det senare känns dock som det ligger minst 10 år från kommersiell framgång.

Min tro är att något svagare global konjunktur kommande 2-4 år leder till betydligt lägre råvarukostnader, vilket minskar inflationstrycket i västvärlden, och gör den svalare ekonomiska konjunkturen fisljummen. Har jag däremot fel, och oljepriset kommande fyra år ligger över $100 kan det för all del innebära fortsatta utmaningar för världsekonomin (och riksbanker), men samtidigt finns en lång rad positiva effekter, jag tänker då på fortsatt utveckling mot mindre oljeberoende och stark drivkraft att utveckla alternativ. Min åsikt är att ekonomiska utmaningar och svårigheter är det som driver utveckling, och höga oljepriser gagnar utan tvekan miljön. Därmed erkänner jag gärna att jag hoppas att jag får fel om oljeprisets utveckling.

Oljan #1

2008-06-23T12:47:00.005+02:00

"Saudierna lovar öka oljeproduktionen" (DN, 2008-06-22)

"Saudiarabien har tidigare lovat att öka sin oljeproduktion med 550.000 fat per dag och landets oljeminister sade under mötet att saudierna inom kort ska öka sin produktionen med ytterligare 2,5 miljoner fat. Målsättningen är att producera 12,5 miljoner fat om dagen i slutet av nästa år." Dessa 2,5 miljoner fat motsvarar en ökning av den globala produktionen om hela 3% utifrån 2006 års siffror, därtill kommer Kuwaits eventuella ökning. Minst sagt saftiga utbudsökningar av en råvara som prissätts på maringalen. Samtidigt noterar jag; "Men flera av Opecs medlemmar tvivlar på den amerikanska uppfattningen att det är brist på olja som fått priset att fördubblas på ett år. De menar att prisökningen beror på spekulation, den svaga dollarkursen och politisk instabilitet." Låt gå att det hela är mer komplext än att det går att fånga med en enda elegant och simpel förklaring, men jag är ändå inne på samma spår som flera OPEC-länderna (till skillnad från The Economist, se artiklar nedan), spekulation har en betydande del i förklaringen till dagens exceptionella oljepriser.

Jag är för all del inte oangenäm i tanken på att det som initialt drev oljepriset från nivån $15-35 per fat under hela perioden 1996-2004 var ökad efterfrågan i takt med starkt underbyggd global konjunktur, men att denna efterfrågan ensam drivit priset över $70-80 per fat ställer jag mig frågande till med tanke det senaste årets vanvettiga prisutveckling och spekulationshype, inte minst i ljuset av att det höga oljepriset möjliggör (och också genererar) utvinning ur alltmer otillgängliga källor, och med allt dyrare processer.

Det är värt att betänka att om jag har rätt, att grunden till prisuppgången för all del kan förklaras av ökad efterfrågan, men att den alltmer bräckliga toppen på den pyramid prisgrafen skapar är kommen av en långt gången spekulationshype, då är nedsidan i oljepriset vid en något svalare global konjunktur i det närmaste svindlande. Personligen menar jag att i ett scenario bara en någt svalare global ekonomi (en eller ett par procentenheters lägre global tillväxttakt) kommande 2-4 år (vilket inte alls känns osannolikt) finns det skäl att förvänta sig ett oljepris på kanske så lite som $30-50 per fat.

Det kan finnas skäl för investerare att testa konsekvenserna av en sådan utveckling i den egna portföljen.

Artiklar från The Economist temanummer om olja, 2008-05-29:
"Recoil"
"Pistol pointed at the heart "
"Drying up "
"Double, double, oil and trouble"
"Crude measures"

En studie i efterhandskonstruktioner 2

2008-05-22T16:43:00.007+02:00

Tack vare en anonym källa (tack ”KK”) har jag kommit över ytterligare en gammal intervju med Aktiestinsen, denna nio år efter den tidigare; 1986. Enligt uppgiftslämnaren är det ”Privatekonomisk åsbok” (vilken jag inte har tillgång till) året 1986 som på sidan 180 intervjuar Lennart Israelsson om hans aktieaffärer. Utifrån de uppgifter som framkom i intervjun 1977 kan man konstater ett par tydliga saker; dels att Lennart, något förvånande efter 40 års handlande med aktier, är helt övertygad om att aktier som är billiga i absoluta tal sett stiger procentuellt sett mer i pris än aktier som kostar mer - och dels konstaterar jag att Lennart ändrat sin tidigare (något besynnerliga) strategi att sälja snabbt som attan när en aktie gått upp, för att nu istället ”aldrig göra korttidsaffärer”. Skälet därav är dock anmärkningsvärt, Lennart menar att ”det skapar inga arbetstillfällen”.

De ”billiga” aktierna (i absoluta tal sett) beskrivs såhär; ”så småningom sålde han sina Sandvikenaktier och köpte Volvo, Ericsson och Atlas Copco, billiga aktier för 20-30 kr styck. I samband med återuppbyggnaden i Europa efter kriget steg värdet på verkstadsindustrin kraftigt. Israelssons nya billighetsaktier blev hans kanske bästa investering. -Jag har blivit så rik för att jag var så fattig och bara hade råd med billiga aktier – de som sedan steg mest”.

Artikeln gör vidare gällande att Israelssons aktieportfölj vid nämnda tillfälle har ett marknadsvärde om ca 6 - 7 msek, vilket motsvarar ca 10,6 – 12,4 msek i dagens pengavärde.

Med tanke på Israelssons häpnadsväckande dåliga kunskaper, och hans tidigare dokumenterade enorma riskaptit är detta resultat inte annat än häpnadsväckande, och faktum är att jag tycker mig ha skäl att inte bara betvivla Israelssons uppgifter att grunden till hela hans förmögenhet är ett köp av Sandvikenaktier för 600 kr i slutet av 1940-talet (vilket motsvarar ca 12.600 kr idag), jag betvivlar faktiskt antingen att stinsens portfölj vid varje givet tillfälle varit så omfångsrik som han gjort gällande, eller att grundplåten till den kommit genom ett, utifrån hans inkomst, mycket omfattande och idogt sparande – eller möjligen genom en mer eller mindre väl tilltagen Lottovinst (edyl).

Önskar du en kopia på intervjun från 1986, maila mig på info@solnamannen.com.

Vem är det som agerar?

2008-05-20T12:50:00.007+02:00

I dagstidningar och i bloggsfären går debatten varm om det så kallade strejkbryteriet. Det uppenbara problemet i dessa resonemang är att man, som så ofta, blandar samman korten vad avser auktion/agera och reaktion/reagera.

De fackliga företrädarna och anhängarna målar en bild av strejkbrytare och svartfötter som reagerar (bryter en strejk) på deras agerande (strejken), när det är tämligen uppenbart att de sköterskor som nu arbetar i själva verket långt tidigare reagerat, och det genom att aktivt välja att inte organisera sig/bli medlem i facket. Det faktum att en sköterska inte är organiserad (fackligt) får ju till konsekvens att denne inte berörs av ett strejkvarsel, och har därmed lite möjlighet att reagera på det. De oorganiserade sköterskornas situation är därmed oförändrad, och dessa går således till arbetet i vanlig ordning (se det som att sköterskan och dennes arbetsgivare båda reagerar på det anställningsavtal de har sinsemellan).

Makt brukar vetenskapligt definieras som förmågan att påverka andra aktörer till att göra saker de annars inte skulle ha gjort. Något förenklat; förmågan att få aktörer att reagera som man själv vill, när man själv agerar. Makt mellan icke myndighetsutövande aktörer (med våldsmonopol) är därmed ett i mångt och mycket informellt och oreglerat gruppdynamiskt spel som kan vinnas (andra agerar i linje med ens egna intressen) och förloras (andra agerar i enlighet med sina egna intressen). Förlorare kan som bekant vara såväl goda som dåliga, i det pågående spelet om svensk lönebildning verkar det huvudsakligen vara den senare falangen av förlorare som finns representerad...

Inlägget debatteras här.

En studie i efterhandskonstruktioner

2008-05-13T17:54:00.007+02:00

När historiker värderar information talar de bland annat om vilken tendens en källa har. Är källan exempelvis en person som talar om sig själv, eller händelser som de själva tagit del i, finns en stor risk för medvetna och omedvetna tillrättalägganden som i regel alltid förskönar den egna personen. Vid sidan av tendensen i källan talar man även om "samtidskriterium", vilket i stort bygger på tanken att ju närmare (i tiden) en händelse du rådgör källan - desto mer sannolik/korrekt kommer redogörelsen vara. Människor glömmer betydligt mer än de är medvetena om, vare sig du eller jag är ett undantag i det avseendet. Kombinerar man dessa två källkritiska kriterier, det vill säga att en person talar om sig själv för väldigt länge sedan, är risken mycket stor att mycket är "tillrättalagt".

Personligen tilltalas jag av, och följer själv i mångt och mycket, den strategi Lennart "aktiestinsen" Israelsson de senaste åren säger sig ha nyttjat sig av hela livet. Problemet är att det inte är riktigt sant.

Tidningen Aktiespararen intervjuar Lennart våren 1977 (Aktiespararen # 2, 1977 sid 37). I intervjun berättar Lennart att aktier varit hans intresse de senaste 30 åren (sedan ca 1947, SM:s anm). Han berättar vidare att en grundregel i hans placeringar har alltid varit att köpa billiga aktier, det vill säga i kronor räknat. "Han köpte hellre 10 Volvo för 30 kr styck än en Stora Kopparberg för 300 kr. Det fanns gott om aktier kring 50-lappen på 50-talet. Det är därför LM och Volvo har så många aktieägare anser han. De betraktades på den tiden som den fattiges aktier. En god hjälp till dagens förmögenhet var de 20.000 kr*, som han lyckade få låna och placerade bla i LM och Volvo. På tio år växte de lånade pengarna till 200.000 kr." På frågan om vad som behövs för att göra pengar på aktier svarar Lennart: "en god portion tur, förutseende samt mod att hoppa av i tid. Det är aldrig fel att sälja och ta hem en vinst när man "känner" att aktien står på topp. Man kan ju sedan köpa tillbaka när aktien gått ner".

Lennart berättar att han för all del läser Aktiespararen och tar intryck av aktietipsen under namnet "Vad ska jag köpa idag?" men menar att hans grundfilosofi - att köpa aktier som står lågt i kronor räknat - ännu ligger fast. Medlemsskapet i Aktiespararna är Lennart nöjd med, han anser sig med god marginal ha tjänat in kostnaden för det med goda aktietips. Däremot anser han "inte att Aktiespararna ska lägga sig i företagens skötsel. Det är vi inte utbildade på. Vi är ju småsparare, inte företagsledare." Är han missnöjd så uppger han istället att man ska sälja och köpa något annat.

Jag konstaterar att Lennart idag handlat med aktier i ca 61 år, varav 30 med en helt annan strategi än den han idag själv menar att han använt sig av hela livet. Han lånar rätt friskt med pengar med tanke på sin inkomst och investerar i "billiga" aktier i absoluta tal sett - och säljer när han "känner" att aktierna står på topp (något oklart hur han känner det).

* 20.000 kr år 1947 motsvarar ca 412.000 kr i dagens pengavärde, 20.000 kr år 1977 motsvarar ca 78.000 kr i dagens pengavärde.

PS. Maila mig för att erhålla en kopia av artikeln från 1977 DS.

Resultat 6 mån portföljen november-maj

2008-05-10T11:46:00.009+02:00

Målsättningen är primärt att ge en god, riskjusterad avkastning som, beaktat risken, jag menar bör ligga kring 4-6% under den aktuella perioden och sekondärt att slå OMX S30 index. Jag kan konstatera att portföljen återigen inte når upp till det primära målet, men liksom tidigare det sekondära. Utan Old Mutuals nedgång på hisnande 27,2% hade portföljen precis klarat nollan, det starka kortet i portföljen är Fenix Outdoor som inklusive utdelning gett 17,6% under den aktuella tiden.

Berkshire Hathaway B, $4543.90 * 6,33 = 28 763 SEK > 4179 * 6,00 = 25.074 kr = -12,8%
Fenix Outdoor, 65,50 SEK > 77 kr = 17,6%
Helios, 1 613,42 SEK > 1669,07 = 3,4%
Lundbergs, 360 SEK > 377,50 kr = 4,9%
Old Mutual, 20,50 SEK > 14,93 = -27,2%
Öresund, 133 SEK > 130,5 = -1,9%

Snitt: -2,7%. Affären i Glycorex ger -1,7 procentenheter. Resultat: -4,4% (2,4 procentenheter bättre än index).

OMX S30, 1 076,93 > 1003,51 = -6,8%.

Under de tre år jag puclicerat min sexmånadersportfölj (se närmare i tidigare inlägg) har den gett en avkastning om ca 61,4% jämfört med index som gett ca 27,6%.

What you know for sure - that just ain't so

2008-03-17T22:28:00.003+01:00

Jag kunde inte låta bli att dra lite på smilbanden häromdagen när jag läste en global makroekonomisk analys från en fransk storbank och fann en del resonemang snarlika mina egna i krönikan ”Superkonjunkturens masugn kan få omvänt flöde?”. Skillnaden är möjligen att jag skrev min för styvt 10 månader sedan.

Skälet att jag drar mig från mina studier, och mitt analkande föräldraskap (kombinationen har bromsat min drivkraft att skriva något kvalitativt under en längre tid – varför jag helt enkelt låtit bli; jag vill inte slösa tid), är att jag vill fästa uppmärksamhet på en formulering jag gjorde i nämnda krönika, och dra en parallell till den uppkomna politiska situationen i Tibet. Jag skrev; ”Hur påverkas den inrikespolitiska stabiliteten i det trots allt synnerligen auktoritärt styrda Kina av en börskrasch och massarbetslöshet i städerna/den nytillkomna medelklassen? Ett nytt himmelska fridens torg skickar i mina ögon upp riskpremien (politisk risk) ett antal procentenheter, och motiverar därmed betydligt lägre värden på kinesiska värdepapper.” Jag står i allra högsta grad fast vid detta. Tidpunkten för de tibetanska protesterna är inte någon slump, världens ögon är riktade mot Kina, som står som värd för årets OS och därmed är utsatta. Ju närmare invigningen vi kommer, desto starkare genomslagskraft får protester – men också kinesiska motreaktioner, och för all del sådan isolering som vi de senaste dagarna sett prov på i Tibet. När det finns starka incitament för att agera på ett visst sätt (eskalerande protester), menar jag att det finns skäl att räkna med att dessa incitament på endera sätt påverkar händelseutvecklingen. Jag tror de tibetanska protesterna kommer att få stort medialt utrymme framöver, på grund av protester och/eller på grund av kinesernas svar på protesterna. Jag menar att man vidare bör ha i åtanke att detta på flera sätt kommer sätta sin prägel på de olympiska spelen, och därmed samhällsklimatet i kinas (politiskt och ekonomiskt dominerande) storstadsregioner. Det finns goda skäl att se om sin exponering mot tillväxtmakrnader i allmänhet – och Kina i synnerhet.

Jag väljer att avsluta denna krönika på samma sätt som den förra, med Mark Twains tänkvärda kommentar; "It ain't what you don't know that gets you into trouble. It's what you know for sure that just ain't so".

Den gröna moralpaniken är ett faktum

2008-02-11T23:47:00.000+01:00

"S vill ha solceller på gatlyktorna" (DN, 2008-02-11)

"...gatlyktorna i Stockholm ska förses med solpaneler. Det skulle löna sig ganska snabbt" menar Carin Jämtin i artikelns inledning. Ja men det där är nog inte så dumt tänkte jag när jag initialt läste det, tänk att slippa gräva upp så mycket och dra kabel etc - bara stoppa ned lösa lampor i jorden med lågenergilampor som håller i åratal. I jakt på en lite mer utförlig ekonomisk utveckling läste jag vidare, men blev dock mycekt besviken; "av den energi som alstras av solpanelen används 10-15 procent av lampan, resten blir ett tillskott i det vanliga elnätet". Det innebär alltså att man måste förse varje lampa med två strömkällor, den ena (solcellerna) dessutom, allt annat lika, betydligt dyrare än den andra! Detta vansinnigt slösaktiga propå är något jag kanske förväntat mig av något obstinat militant "miljöorganisation" eller någon annan "ekonomisk analfabet", men inte en etablerad och faktiskt tämligen respekterad politiker som Jämtin?!

I wikipedias förnämliga artikel om solceller står att läsa: "dagens solceller har en verkningsgrad i storleksordningen 20 % och är ännu ganska dyra. De används därför mest på platser som inte nås av elnätet, exempelvis satelliter och fyrar." Priset per kwh ligger 2-3 kr över kostnaden att köpa elkraft via det elnät som alltså ändå ska dras fram till stadens lyktor. Alternativkostnadsprincipen kära fru Jämtin. Om Stockholms stad istället för att köpa solenergi för i slutändan 3-4 kr per kwh skulle köpa elkraften via elnätet för ca 1 kr per kwh och använda de sparade 2-3 kr per kwh till att investera i den storskaliga vindkraftspark i norra Sverige som DN skrev om för en tid sedan skulle konsekvenserna vara ekonomisk rationell förvaltning (eftersom storskalig vindraft på rätt ställe är ekonomiskt försvarbart, medan solceller aldrig är det i bebyggt område) och därmed, genom större energiproduktion för varje satsad krona, betydligt bättre agerande ur ett miljöperspektiv.

Är det bara jag som tycker att den så kallade "klimatdebatten" sedan en tid helt tappat koncepterna dels vad avser medialt utrymme, dels vad avser debattens vetenskapliga och ekonomiska saklighet. Klimatdebattens aldrig så behjärtansvärda initiala problemformulering håller på att drunkna i en kommersiellt och medialt påhejad moralpanik jag personligen alltmer finner mig, med viss avsmak, beskåda från läktarplats.

Trender och index

2008-02-07T15:39:00.000+01:00

"Tungt för trendfonderna" (DI, 2008-02-07)

Ett intressant inlägg i debatten om aktiva förvaltares förmåga att, sett över tiden, leverera mervärde (till skillnad från att genom en särpräglad placeringsstrategiunder en begränsad tid generera bättre avkastning än index). Det är i stunder som denna, när många plötsligt börjar tvivla på den tidigare så vida respekterade förvaltarens förmåga problem uppstår; ska man sälja och köpa en annan fond, med en strategi som är mer anpassad för det rådande klimatet, och vad blir i så fall kostnaderna för detta; skatt på reavinst samt köp- och säljavgifter. Sett ut detta perspektiv är nog den ”passivt förvaltade” indexfonden, med obefintlig ”förvaltarrisk” med utgångspunkt i index, betydligt billigare än många tidigare tänkt sig.

Frihet, jämliket och brödraskap

2007-12-14T13:38:00.000+01:00

"Så mycket tjänar de bäst betalda inom LO" (DI, 2007-12-14)

Usch, somliga har det verkligen tufft. Det kan vara värt att sända dessa utarmade stackars LO-knegare en tanke i jul, när de i hemmets lugna vrå sliter upp tonvis med klappar med billigt, kexigt, plastskit producerat av "småtaskigt" avlönade kollegor i någon gudsförgäten håla i Kina, Indien edyl.

Brr... Usch så trist detta känns i vinterkylan, det är inte utan att man längtar till värmen och gemenskapen i förstamajtåget!

"Upp trälar uti alla stater, som hungern bojor lagt uppå. Det dånar uti rättens krater, snart ska utbrottets timma slå. Störtas skall det gamla snart i gruset. Slav stig upp för att slå dig fri! Från mörkret stiga vi mot ljuset, från intet allt vi vilja bli".

Jag skulle inte bli förvånad om den klocka som klämtar "utbrottets timma" för det svenska arbetarkollektivet i allt större utstäckning kommer visa sig hänga på arbetsförmedlingen. "Nasty business" det där, marknadsekonomi.

Ekonomisk förändring kan göra ont

2007-12-08T16:33:00.000+01:00

I en forumdiskussion om de så kallade etiska fonderna mötte jag idag av en tankegång som jag uppfattar som alltmer vanlig och aktuell i samhällsdebatten, nämligen tanken att nyttomaximering per definition står i direkt kontrast till samhällsnyttan.

Att försöka maximera sin avkastning är samhällsnytta, problemet är att de som på vägen utsätts för marknadsekonomins destruktiva krafter (för att bygga nytt måste något rivas) så envetet försöker övertala oss om detta motsatsförhållande; att god avkastning skulle vara något man endast erhåller på beksotnad av samhällsnyttan - inget kunde vara mer fel.

Den bästa tänkbara samhällsnyttan får man genom att nyttja resurser på bästa tänkbara sätt (för all del undantaget en lång rad rent hälsovådliga produkter och processer), det vill säga att inte förslösa resurser som råvaror, kapital och/eller arbetskraft. Detta är också rationellt ur ett miljöperspektiv.

Om en resurs, oavsett om det gäller arbetskraft, råvaror eller kapital, kan användas mer effektivt på annat håll i samhället innebär det i en marknadsekonomi att denna resurs på endera sätt kommer att söka sig dit. Detta innebär allt annat lika att resursen upphör att nyttjas i sin nuvarande funktion. Det finns alltid, och kommer alltid finnas, motståndare till denna utveckling, även om det över tid och rum inte alltid är samma personer, folkgrupper eller branscher.

Under den industriella utvecklingen (primärt 1800-tal i Europa) togs resurser (arbetskraft) från jordbruket, som då i regel stod för merparten av ekonomin, och tillfördes istället den spirande industrin. I denna omvälvande tid fanns det naturligtvis mängder av yrkesgrupper som kände att deras ekonomiska förutsättningar marginaliserades; jordbruksarbetare ersattes av maskiner och ökad effektivitet pressade priserna på jordbruksprodukter vilket pressade innovationsobenägna jordbrukare osv. Även om aldrig så många på den tiden skrek efter besinning och en "återgång till de gamla goda värderingarna" (nostalgi fyller här en viktig roll) är det idag få som skulle ge dem rätt, och medge att man då hade gjort rätt i att bromsa och begränsa den tekniska utvecklingen till förmån för den jordbruksekonomi och det jordbrukssamhälle mänskligheten då levt i under närmare 8000 år.

Det vore nativt att blunda för att vi idag, med rådande "informationsrevolution", inte står inför liknande (om än långt ifrån identiska) ställningstaganden och konflikter. 1800-talets europa hade sin egen "globalisering" (regionalisering/nationalisering) och "globaliseringsmotståndare" även om det snarare var en fråga om att marknaderna vidgades från hur långt brev kunde färdas på rimlig tid, och hur långt varor kunde färdas på droskor och relativt små båtar - till hur långt telegrafen nådde, och hur långt varor kunde färdas på ångdrivna tåg... Från en situation där ekonomin (men också kulturen) nästan uteslutande varit lokal gick man till en situation där merparten plötsligt blev regional och till och med nationell, och en mindre del kanske till och med internationell (grannländer). Detta fick enorma ekonomiska och kulturella konsekvenser, på samma sätt som den så kallade globaliseringen idag.

Dagens utvecklingsmotståndare skiljer sig inte från tidigare tiders; de är en fullt rationell och förtåelig konsekvens av att samhället förändras, och att de av en händelse, av olika skäl, står (eller anser sig stå) på den sida som förlorar på det - till gagn för det stora flertalet. I sin desperation att överyga de som inte påverkas, eller som (mer eller mindre medvetet) vinner på utvecklingen om det förträffligheten i att "stanna tiden" (den tekniska utvecklingen) kommer de inte sky några som helst medel, och häri ligger stora delar (men inte hela) av förklaringen till dagens "hyperhippa" men bitvis ack så populistiska och oproblematiserade debatt om "etik" och miljö.

"Multinational companies" är, mer än miljöbovar och etiskt mindre nogräknade (mer eller mindre än andra bolag eller individer) som de så ofta och gärna oproblematiserat pekas ut som, effektiva ekonomiska "fordon" som i och med detta hotar en rådande, till stor del nationell ekonomisk ordning.

Ser man till människans historia kan man konstatera att all ekonomisk förändring gör ont (för någon), men långt ifrån all ekonomisk förändring är av ondo (sett utifrån samhället i stort, men även utifrån miljön). Det hela är snarast en fråga om vems glasögon du väljer att titta igenom.

Min poäng är att du snarare än att ha dåligt samvete för att du inte investerar genom svindyra, dåliga produkter som finansbolag skapat för att mjölka ditt dåliga samvete borde investera och agera utefter var du får maximal avkastning, samtidigt som du lever efter dina värderingar. Har du dåligt samvete för att du inte källsorterar, köper billigt skräp tillverkat av fattiga barn, röker, slänger batterier i naturen, dricker lite för mycket alkohol och/eller okynnesåker bil dagarna i ända tycker jag snarare att det är där du ska förändra ditt beteende än på finansmarknaden.

Länkar:
"Lönsamt för skrupelfria" (Prat om Pengar 2, 2007-12-08)

Quality of life, benchmarking

2007-12-07T22:18:00.002+01:00

Jag har i flera inlägg skrivit om det jag har kommit att kalla "Quality of life fund" eller ”quality of life länderna”. Begreppet fick sin utgångspunkt då jag i maj skrev artikeln ”Quality of Life index fund” där jag dels argumenterade för breddning i utbud av indexfonder och dels exemplifierade hur det skulle kunna gå till. Indexets konstruktion tar sin utgångspunkt i The Economist Intelligence units olika graderingar av länder, där jag (godtyckligt eller ej) valde att utgå ifrån livskvalité, jämställdhet, korruption, ekonomisk frihet, affärsklimat, e-handel, miljö/hälsa, demokrati och kriminalitet. Jag resonerade då som så att de tio främsta länderna i en sådan utvärdering skulle väga lika i indexet, och att det var ländernas ”tongivande” aktieindex som skulle representeras i indexet. Länderna i 2007 års sammanställning är (1-10); Australien (ASX), Danmark (OMX COPENHAGEN INDEX), Sverige (OMX STOCKHOLM 30 INDEX), Finland (OMX HELSINKI 25 INDEX), Kanada (S&P TSX 60 INDEX), Schweiz (SWISS MARKET INDEX), Norge (OBX STOCK INDEX), Irland (IRISH OVERALL INDEX), Holland (AMSTERDAM EXCHANGES INDX) och UK (FTSE 100 INDEX).

En sådan fond skulle placera sitt kapital i åtta valutaområden (30% euro), i 525 olika aktier (!). Endast en handfull aktier från aktieindex bestående av bara 20-30 aktier (Finland, Danmark, Sverige, Holland, Scheweiz) står för vardera så mycket som 1-2% av fondens kapital, diversifieringen är i min mening att betraka som maximal.

Jag har nu roat mig med en massiv sifferexcersis*, nämligen att sammanställa börsutvecklingen i indexen i ”Quality of life fund” enligt samma principer som Morningstar gör för fonder, alltså varje aktieindex utveckling, sett i svenska kronor. Jag skrev redan i maj att en rimlig avgift för en sådan här fondprodukt är 0,3% så jag har räknat av det för att göra nyckeltalen jämförbara med andra fonder. Reultatet följer nedan.

”Quality of life fund”
1 år 12,9%
3 år 61,8% (ca 17,4 % per år i snitt)
5 år 121,1% (ca 17,2 % per år i snitt)

Danske Fonder Global Index (MSCI World Index)
1 år 5,5%
3 år 41,6% (ca 12,3% per år i snitt)
5 år NA

AMF Pension Aktiefond Global
1 år 12,4%
3 år 51,3% (ca 14,8% per år i snitt)
5 år NA
Nämnvärt är att fonden "endast" placerar i 186 aktier, varav ca 20% i de tio största aktierna. Fonden placerar inget i Östeuropa, mellanöstern, Afrika, ”Asien, ej fyra tigrar” och Latinamerika.

Skagen Global
1 år 23,2%
3 år 112,2% (ca 28,5% per år i snitt)
5 år NA
Nämnvärt är att fonden "endast" placerar i 106 aktier, varav 30,4% i de tio största aktierna. Vidare placerar fonden hela 27,3% i Östeuropa ”Asien, ej fyra tigrar” och Latinamerika (jag menar att risken i Skagen Global av flera skäl är betydligt högre än ”Quality of life fund”).

Eftersom det saknas goda jämförelser på fem år kan jag nämna att OMX S 30 har de senaste fem åren stigit med 99,6%, motsvarande ca 14,8% per år. S&P500 har under samma tid stigit ca 47,0% sett i svenska kronor, motsvarande ca 8,0% per år.

Mina slutsatser från tidigare kvarstår; (citerar mig själv i maj) "Jag menar att du som investerare utifrån denna konstuktion når maximal diversifiering och minimal politisk risk. Därtill menar jag att värden som (relativt) god jämställdhet, miljö, stor e-handel, stark demokrati och låg kriminalitet vittnar om god utbildning, kreativitet och en generell öppenhet och förståelse som jag tror i förlängningen definerar ett (ekonomiskt) framgångsrikt samhälle".

PS. Tanken har även slagit på om billig "Quality of life bond fund", en fond som investerar i statsobligationer med löptider på 1-3 år i valutorna euro (30%), australiensisk dollar, danska kronor, svenska kronor, kanadensiska dollar, schweiziska franc, norska kronor och brittiska pund. DS.

*Reservation för felräkning, tio aktieindex under tre olika perioder - justerat för åtta olika valutor innebär en hel del siffror och sannolikheten att jag inte räknat fel någonstans är väl att betrakta som liten.

Förändring av 6 mån portföljen!

2007-12-07T20:16:00.002+01:00

Jag har aldrig tidigare ändrat en portfölj under "löptiden" och även om jag alltid tänkt mig portföljerna som "passiva" har jag aldrig uttalat någon direkt regel mot det (eller några regler överhuvudtaget). Bakgrunden till förändringen är den dåliga smak jag får i munnen kring turerna kring Glycorex. Jag har redan sålt min sambos aktier, och nu tar jag alltså bort aktien från min ”referensportfölj” här på bloggen. Aktien har sedan portföljens tillkomst tappat från 18,00 SEK till 15,90 SEK, alltså 11,7%. Eftersom aktien utgör 1/7 av portföljen innebär det att jag härmed bokför en förlust om 1,7 procentenheter i portföljen, som så att säga följer med till maj. Förändringen ska mer än en tvärsäker uppfattning om aktiens framtida utvevckling ses som oro över risken.

Portföljen ser efter förändringen ut såhär:

Berkshire Hathaway B, $4543.90 * 6,33 = 28 763 SEK
Fenix Outdoor, 65,50 SEK
Helios, 1 613,42 SEK
Lundbergs, 360 SEK
Old Mutual, 20,50 SEK
Öresund, 133 SEK

OMX S30, 1 076,93

Glädje i Venezuela!

2007-12-03T08:41:00.000+01:00

Det är inte utan viss förvåning jag idag på morgonen konstaterar att Chavez för första gången besegrats i ett folkval. Samtidigt som jag, en liberal hårdnackad kritiker av Chavez så kallade revolution och "bolivarianska socialism", gläds åt oppositionens enorma valframgång, finns det också skäl för Chavezkritiker att vara lite självkritiska och konstatera att valresultatet talar för att allt prat om tidigare systematiserat valfusk (jag tänker då främst på missförtroendeomröstningen mot Chavez där vallokalsundersökningar stämde exceptionellt dåligt med valresultatet) med hjälp av den nya digitala röstapparaturen av allt att döma inte var sant.

Samtidigt som det finns skäl att glädja sig åt denna inbromsning utav en avdemokratisering av Venezuela ska man dock ha mycket klart för sig att Chavez är såväl resursstark, envis, kontroversiell och har flera gånger agerat i en demokratisk gråzon, farligt nära gränsen till svart. Det finns goda skäl att tro att Chavez inte ger sig med detta, och 2012 lämnar presidentposten och politiken med svansen mellan benen. Den som lever får se.

Länkar:
"Nej-sidan segrade i Venezuela" (DN, 2007-12-03)
"Chavez defeated over reform vote" (BBC, 2007-12-03)
December in Venezuela

Raderat

2007-12-01T23:38:00.000+01:00

*Raderat*

Quality of life index, "uppföljning"

2007-12-01T18:40:00.000+01:00

Som en enkel uppföljning på tankarna om en ”Quality of life index” (i fortsättningen omnämnt "QOL") som jag skrev om i inlägget "Quality of life index fund" roade jag mig idag med att granska ekonomisk statistik för de nämnda länderna (exkl. Finland pga brist på jämförbar information) och jämföra den med motsvarande siffror för euroområdet och USA.

Prognosticerad GDP-tillväxt 2008
Länderna i mitt QOL-index (exkl Finland) har en genomsnittlig prognosticerad tillväxt år 2008 om 2,47% mot euroområdet och USA:s som genomsnittligt ligger på 2,05%.

Inflationstakt, 2007
Länderna i QOL-index (exkl Finland) har en genomsnittlig inflationstakt om 1,64%, således markant lägre än euroområdets 2,00% och USA:s 2,80% (snitt, euroområdet och USA; 2,40%). Den relativt låga inflationstakten menar jag om möjligt vore oroande, om det inte vore för den högre prognosticerade tillväxten i QOL-länderna.

Arbetslöshet, nuvvarande
Länderna i QOL-index (exkl Finland) har en genomsnittlig arbetslöshet om 4,21% mot euroområdets 7,30% och USA:s 4,70% (snitt, euroområdet och USA; 6,00%).

Offentligt budgetbalans, 2007
Länderna i QOL-index (exkl Finland) har en genomsnittlig budgetbalans om 2,72% mot euroområdets -0,90% och USA:s -1,2% (snitt, euroområdet och USA; -1,05%). Här tycker jag dock att det är värt att påpeka att Norges budgetbalans om hisnande 18,90% får enorma konsekvenser för utfallet, och det är värdefullt att att nämna att länderna i QOL-index exkl såväl Finland som Norge har en genomsnittlig budgetbalans på klart godkända 0,7%.

Börsutveckling, 2007
Länderna i QOL- index (exkl Finland) har, sett i egen valuta, en genomsnittlig börsutveckling om 3,26%. Sett i USD är snittet 15,10%. Utvecklingen i eurområdet uppgår till 6,00% sett i egen valuta och 18,60% sett i USD. Uvecklingen i USA har varit 3,60% sett i USD. Detta är således den enda ”gren” där QOL-länderna inte slår såväl euroområdet och USA på fingrarna med starkare ekonomiska siffror. Periodens som jämförs är dock förhållandevis kort, dessutom menar jag att den lägre avkasntingen om möjligt kan ses i ljuset av lägre inflation i länderna i Quality of life index, och dessutom lägre risk för en placering i de största aktieindexen i lika delar i länderna i Quality of life index än en investering i lika delar i S&P 500 och FTSE Euro 100 (min uppfattning).

Jag menar fortfarande att en placering i lika delar i de största aktieindexen i QOL-länderna, och för all del i lika delar i statsobligationer i QOL-ländernas valutor i form av billiga systematiserade sparprodukter (indexfonder) är högintressant.

"No me da la gana, tener una constitucion como la Cubana"

2007-12-01T07:24:00.000+01:00

Det är bråda tider i Ryssland och Venezuelas politiska kretsar, och jag menar att länderna har en hel del gemensamt. Båda ländernas ekonomier är dominerade av råvaruexport och då primärt olja, vilket av allt att döma är en betydelsefull pusselbit för att förstå hur två ekonomiskt omogna, gravt eftersatta kleptokratier under de senaste åren kommit att få ökad betydelse, och uppmärksamhet på den internationella arenan. Båda länderna styrs av despoter som behåller och befäster sin makt genom svågerpolitik, förtryck och förföljelse av oppositionen, åsiktscensur och kontroll av tongivande medier samt (Venezuela) stöd från offentliganställda som annars hotas med uppsägning.

Ländernas konstitutioner, som trots allt i teorin ger sken av att tillhöra demokratier, begränsar dock presidenternas tid vid makten vilket tvingar de två besuttna despoterna till handling. Den venezulanska vägen får anses ”hands on”; kort och gott ett val där man ändrar konstitutionen från att vara en folkets garant för demorkati till att bli ett "chavistens" partiprogram. Chavez sätter sitt hopp dels till de människor han låtit ”importera” från Colombia och Cuba just i syfte att rösta ”rätt”, dels till att offentliganställda som hotas att rösta "rätt" (många i Venezuela tror att statsmakten kan kontrollera hur man röstat), dels till de tongivande medierna (som kontrolleras av chavister och som inte släpper fram oppositionen) – och slutligen finns det en del teorier om att det toppmoderna digitala valsystem som infördes straxt innan Chavez återvaldes som president ger statsmakten andra fördelar än enkel administration...

Vladimir Putin tycks dock, i sann KGB-anda, ha en betydligt mer diskret och sofistikerad metod; om inte Muhammed (Putin) får komma till berget (makten) så får berget komma till Muhammed så att säga. Det är inte första gången detta sker i Ryssland. Få känner till att titeln ”Generalsekreterare” i det ryska kommunistiska partiet när den inrättades var av administrativ karaktär, men att den senare kom att ändra karaktär till att bli mer synonym med ”allsmäktig ledare” då dess innehavaren (Stalin) slog sig fram till makten efter Lenins död (titeln används numera med den senare innebörden av det kinesiska kommunistpartiet, FN, fackföreningar, kyrkliga och olympiska organisationer). The Economist intelligent unit har landet på ”negativ watch" i sin årliga ranking av demokratier, och skriver; ”a present a hybrid regime, with a trend towards curtailment of media and other civil liberties. A potentially highly flawed parliamentary election at the end of 2007 would reflect a further intensification of the countrys apparent slide in an authoritarian direction”.

Vi kan för all del trösta oss med att både Chavez som Putin kommer få sina fiskar varma den dag oljepriset återvänder till nivåer under $ 40-50 per fat och möjligheten att köpa stöd och rökridåer upphör. Fram tills dess finns det skäl att hålla debatten om ländernas demokratiska underskott levande.

Länkar:
The Economist Intelligence Unit’s index of democracy
November i Venezuela
"Chávez mot sin första valförlust?" (DN, 2007-12-01)

2007-11-30T16:50:00.000+01:00

Snillen spekulerar

2007-11-28T13:00:00.000+01:00

Jag har precis, med viss förvåning, läst Dagens industris ”Aktiepanels” tips för hur man gör bäst i att agera på aktiemarknaden för tillfället. Artikelns inledande resonemang, om H&M, cykliskt och bottenfiske, känns relativt vettiga, likaså Peter Malmqvists kommentarer (även om fåordigheten, ”glättigheten” och avsaknad av verkliga resonemang och argument slår mot förtroendet). Slutligen kommer turen till en herr Drougge (”aktiestrateg” på Nordea) som kostar på sig att ge det generella tipset att ”man ska hitta bolag med höga direktavkastningar. Många kommer att leta efter de aktierna. Men jag tycker att man ska sälja dagen innan utdelning. Aktierna faller ofta mer än utdelningen”.

Spontana iaktagelse: det finns tydligen aktörer på marknaden som har svårt att hitta aktier med hög direktavkastning (eller i alla fall aktiestrateger som tror det), dessutom finns det ”aktiestrateger” som tycker det verkar ekonomiskt att slösa courtage (Nordeas förmodar jag) på att sälja aktier dagen innan avstämningsdag. Jag ska inte skriva att jag ”aldrig slutar att förvånas”, för det har jag gjort för länge sen. Låt mig istället uttrycka mina tankar om herr Drougges högst eventuella kompetens med ett lämpligt citat; ”it has been helpful to me to have tens of thousands (of students) turned out of business schools taught that it didn´t do any good to think” -Warren Buffet.

Jag har en brorson på ca 2 år som jag troligen hellre skulle ge börssidorna och fråga om tips på hur man ska agera än folk som Drougge. Frågar jag tillräckligt många gånger kommer jag i alla fall få ihop något som liknar en aktieindexfond och då kan det i alla fall inte gå helt åt helvete.

Länkar:
Aktiepanelens bästa tips (DI, 2007-11-28)

Track record

2007-11-19T14:53:00.002+01:00

Summering av portföljerna (index inom parantes)

Portföljen 040721 - 050119 gav 13,2% (10,6%)
Portföljen 050119 - 050619 gav 29,9% (10%)
Portföljen 050708 - 060108 gav 11,3% (16,9%)
Portföljen 061110 - 070510 gav 9,5% (11%)
Portföljen 070518 – 071118 gav -5,8% (-13,3%)

Totalt under aktuella perioder (totalt 2 ½ år under ca 3 1/3 år) har portföljerna gett en avkastning om ca 68,8% , mot ca 36,9% för index. Inflationen under nämnda period bör ligga kring 3-4%, eller ca 1,5% per år vilket innebär att portföljerna genererat en rell avkastning om ca 21,5% per år samtidigt som en investering i index givit ca 12% reell avkastning per år.

Länkar:
"Karlshamns" (Prat om pengar)
"Solnamannens 6 mån värdeportfölj" (Prat om pengar)

6 mån portföljen

2007-11-19T14:30:00.002+01:00

Portföljen, november 2007 - maj 2008
Målsättningen är primärt att ge en god, riskjusterad avkastning som, beaktat risken, jag menar bör ligga kring 4-6% under den aktuella perioden och sekondärt att slå OMX S30 index.

Berkshire Hathaway B, $4543.90 * 6,33 = 28 763 SEK
Fenix Outdoor, 65,50 SEK
Glycorex, 18,00 SEK
Helios, 1 613,42 SEK
Lundbergs, 360 SEK
Old Mutual, 20,50 SEK
Öresund, 133 SEK

OMX S30, 1 076,93

Länkar:
Solnamannens 6 mån värdeportfölj, (Prat om Pengar)

6 mån portföljen, uppföljning

2007-11-17T16:19:00.002+01:00

Det är dags att summera sexmånadersportföljen maj-november. Målsättningen med portföljen är primärt att ge en god, riskjusterad avkastning som, beaktat risken, jag menar bör ligga kring 5-6% under den aktuella perioden och sekondärt att slå OMX S30 index.

AstraZeneca, 370,50 SEK -> 290 SEK = -21,7%
Berkshire Hathaway B, 24 714 SEK -> 28 672 = +16,0%
Fenix Outdoor, 63 SEK -> 66,75 SEK = +6,0%
Glycorex, 18,80 SEK -> 18,90 SEK = +0,5%
H&M, 435,50 SEK -> 408 SEK = -6,3%
Lundbergs, 462 SEK -> 372 SEK = -19,5%
Nordea, 117,20 SEK -> 105,70 SEK = -9,8%
Old Mutual, 24,20 SEK -> 21,35 SEK = -11,8%

Portföljens genomsnittliga utveckling; -5,8%

OMX S30, 1265,48 ->1 096,69 = -13,3%

Slutsats: portföljen ligger 11-12 procentenheter efter det primära målet (absolut avkastning), men däremot 7,5 procentenheter över det sekondära (relativ avkastning, jmf. Stockholmsbörsen).

Länkar:
Solnamannens 6 mån värdeportfölj, (Prat om Pengar)

Förneka inte demokratins bakgård

2007-11-12T22:43:00.000+01:00

Efter murens fall och kalla krigets slut var det många som hoppades på en global utbredning av demokrati, och även om det i många avseenden finns skäl att glädjas kvarstår ett antal reliker från kalla kriget (jag tänker inte minst på Kuba, Nordkorea, Burma, Kina och Iran), samtidigt som det faktiskt finns länder som ur ett demokratiperspektiv går kräftgång och faktiskt rör sig bort från liberalisering, ökad öppenhet och folkstyre. Länder som Zimbabwe, Ryssland och Venezuela styrs samtliga av despoter som, liksom Hitler på 30-talet, via kvasidemokratiska metoder, mer eller mindre uppenbart, urvattnar allt vad tryckfrihet, yttrandefrihet och äganderätt heter. De gör det för att deras perverterade drömmar om ett annat samhälle tillåtits flyttas från oskyldiga, barnsliga brädspel i hemmets lugna vrå till presidentpalats. Deras barnsligt pojkaktiga, pompösa, och nationalistiska visioners självaste fundament består av samma oproblematiserade och ointellektuella känslosvammel de regenererar i marginaliserade, obildade och rent uppgivna befolkningsgrupper som aldrig gjort annat (och aldrig kommer göra annat) än att bli illa behandlade av sina ständigt nya idoler/ledare.

Jag tror att marinkårers förmåga att exportera demokrati är tämligen begränsad i dagens unipolära världsordning. Personligen tror jag att informationsrevolutionen; gränsöverskridande kommunikation, ett orubbligt informationsflöde och export av kunskap och idéer är vägen till en fredligare värld. Låt oss börja med att sluta låtsas som att diktaturer är något som hör det kalla kriget till; samtidigt som en del av de gamla veterandiktatorerna i Havanna, Naypyidaw och Pyongyang för all del hänger med än, skapas det nya på så vitt skilda platser som Moskva, Caracas och Harare.

Låt mig slutligen tipsa er om att följa bloggen ”November in Venezuela” där Kapten framöver kommer försöka återberätta och tolka sina upplevelser i det sargade och konfliktfyllda land vars intellektuellt lite mer välsignade kämpar för sin demokratiska överlevnad.

Länkar:
"Making socialism official" (The Economist, 2007-11-01)
"Hård kamp om ny grundlag i Venezuela" (DN, 2007-11-03)
"Venezuelas grundlagsförslag" (DN, 2007-11-03)

"Stjärnskit"

2007-11-06T19:38:00.000+01:00

Filmen Stardust (baserad på Neil Gaimans roman med samma namn) är något så exceptionellt som en exceptionell hollywoodfilm, och inte nog med det - den är det nämligen på fler än ett sätt. Till att börja med digner rollistan av namnkunniga skådespelare såsom Robert De Niro, Michelle Pfeiffer, Dexter Fletcher, Jason Flemyng, Peter O'Toole och Ian McKellen (berättarröst). Detta i sig för all del inget att anmärka på; det är bara det att ingen av dem spelar huvudrollen eller ens någon helt central biroll - vissa har till och med i det närmaste flyktiga roller (vilket blir väldigt bra tillsammans med starka skådespelarinsatser från annat håll). Vidare är filmen välgjord; miljöer och tidvis omfattande animeringar/diverse effekter är snarare kvalitativa och återhållsamma än uppseendeväckande och dominerande som så ofta annars i fantasyfilmer. En tredje exceptionell detalj är min erfarenhet av publikmottagandet; min fästmö tyckte lika mycket om filmen som jag gjorde; samma sak med flera jämnåriga bekanta och faktum är att jag tror far- och morföräldrar med stor behållning skulle kunna se filmen tillsammans med barnbarn i 10-årsåldern, även om den senares fantasi av allt att döma skulle överstimuleras så till den milda grad att de närmaste skulle kunna liknas vid en duracellkanin på LSD, vilket leder oss in på själva handlingen – historien. Jag kom flera gånger under filmen på mig själv med att le och tänka på vem i hela friden som diktat samman historien, och under vilka förutsättningar. Jag landade slutligen i att det antingen är en person som gått in på ett dagis och frågat alla barn vad de drömmer om och vad de skulle vilja se i en bra film - och låtit dem utveckla det, alternativt en person som brukar ansenliga mängder marijuana - eller, kanske mest troligt av allt; en kombination av de två.

Jag gav filmen 9 av 10 på IMDB, jag funderar på att se om den på bio.

Länkar:
"Stardust" (DN, 2007-10-05)

Sömnen

2007-11-04T19:49:00.000+01:00

"Bakom mig så luktar släckta bränder, så otäckt långt var jag beredd att gå, i din närhet. Jag skyddar mitt förvuxna, dumma hjärta. Jag ser mig aldrig om. Sömnen kommer som en vän, tur retur mot tystnaden, sömnen kommer som en vän den dömer ingen, glömmer ingen öppnar bara famnen. En gång i en framtid ska jag glömma, hur otäckt långt jag var beredd att gå..."

Ny favorit. Kent är potentiellt bättre än någonsin!

DKFSD?

2007-10-27T00:55:00.000+02:00

DN gör gällande att tidigare SSU-ordföranden och tillika misshandlerskan Anna Sjödin slagit ihop påsen med skivbolagsdirekrören och tillika våldtäktsmannen Billy Butt i något de påstår ska kallas "Rättssäkerhetsorganisationen".

Själv tycker jag namnet "DKFSD - De Kriminella Föredettingarnas Sista Dödstyck" hade känts mer uppriktigt.

Bloggens syfte och rättsliga förutsättningar

2007-10-23T18:07:00.003+02:00

Publicering sker med journalistiskt ändamål i enlighet med svensk lag (SFS1998:204).

Vid frågor, kontakta mig via info@solnamannen.com.

Svartabörshajarnas kelgrisar

2007-10-23T18:07:00.001+02:00

Rysslands diktat... President Vladimit Putin ställer sig till samlingen av svartabörshajarnas kelgrisar tillsammans med till exempel venezuelas president Hugo Chavez då han väljer att reglera priserna på livsmedel som kefir, mjölk, bröd, ägg, solrosolja, socker och ost uppger DI.

Vägen till helvetet är utan tvekan kantad av goda föresatser.

Länkar:
"Putin bestämmer livsmedelspriserna" (DI, 07-10-23)
"Det auktoritära Ryssland och dess priviligierade" (SM, 07-08-28)

Prisad vare akademins motvallskärringar!

2007-10-22T09:26:00.000+02:00

Marian Radetzki, professor i nationalekonomi vid Luleå tekniska universitet med fokus på råvarumarknaders ekonomi utkommer inom kort med boken "Råvarumarknaden" där han ger utlopp för åsikten att rådande råvaruboom, liksom de 1950 och 1972, utlösts av tillfällig efterfrågechock orsakade av snabb makroekonomisk expansion. Han menar att de tidigare bubblorna punkterades av ekonomisk recession, men att den nuvarande kommer att brista på grund av ny kapacitet; ”Råvaruprisexplosionen har lett till en våldsam investeringsvåg bland råvaruproducenter. Radetzki tror att de bygger för mycket, till för höga kostnader”.

När finansmarknadens aktörer tycks rörande överens om, och i det närmaste turas om att ge uttryck för en aldrig sinande tilltro till råvarumarknaden (peak oil teorin etc) menar jag att det finns skäl att minnas Oscar Wildes ord; "när folk är överens med mig har jag alltid en känsla av att jag måste ha fel”. För många finns det nog goda skäl att läsa Radetzki bok.

Länkar:
"Professor tror på råvaruprisfall" (Dagens Industri, 2007-10-22)
"Professor: Metallpriserna kraschar" (ibid, 2007-01-12)

De växer sig på mig, som de alltid gjort...

2007-10-19T20:21:00.001+02:00

I vanlig ordning när det gäller Kent krävs ett rätt stort mått av "inlyssning". Så var det redan 1995-1996 när min dåvarande flickvän envisades med att på hög volym spela den "förbannade skräniga skit" som sedermera kom att bli det högt älskade albumet som bär bandets namn. I takt att förhållandet blev sämre växte sig musiken, och texterna, på mig. Mitt exemplar av skivan är för övrigt föremål för en ”ofrivillig bodelning” från nämnda tös (det är sedan länge preskiberat).

Nåväl. Efter några dagars lyssning på min icke knyckta ”Tillbaka till samtiden” älskar jag ”Colombus” och "Ingenting" medan det inte är utan skepsis jag avnjuter albumets övriga ”syntlåtar”. Men som sagt – de växer sig på en...

Alla lika, alla olika...

2007-10-18T10:13:00.000+02:00

Det har visat sig att USA:s vide president Dick Cheney, om än långväga, är släkt med den demokratiske presidentkandidaten Barack Obama. Fru Cheney säger i ett uttalande att "det här är en så otrolig, amerikanska historia; att en släkting... Kan visa sig ha valt så skilda vägar som Dick och Barack Obama".

När jag personligen beskådar de prydligt kostymklädda herrarna, båda verksamma politiker med en slags kristen/nyliberal syn på liv och samhälle, verksamma i samma land, i samma tid och där den ena strävar efter att få arbeta med i stort sett det den andre för närvarande sysselsätter sig med frågar jag mig om det inte ibland är mer fruktbart att se vart stigar leder, snarare än vad de passerar på vägen dit.

Länkar:
"Veep's Wife Says Hubby and Obama Related" (NY Times, 2007-10-17)
"Släkten är värst" (DN, 2007-10-18)

Ideologi eller nostalgi?

2007-10-11T15:47:00.000+02:00

Jag undrar om inte debatten om konkurrens inom vården är att betrakta som en historisk/nostalgisk debatt kring någon form av utopisk etik snarare än en ideologisk sådan.

Det verkar vara den nostalgiska tanken på den närmast helt ideella vården i historien (där familj, grannar och vänner ombesörjer omvårdnad av spädbarn, barn, sjuka och gamla) som ligger till grund för många debattörers envetna utopiska försvar av den offentliga vården som den ”mänskliga, etiska vården utan motprestation". Denna verkligt ideella vård utrotades dock av tekniska/medicinska landvinningar och det välfärdssamhälle som den offentliga vårdens samtida försvarare så övertygande säger sig företräda.

När lönearbetande läkare utför barnfödslar istället för grannfrun, och gamla och barn omvårdas på dagis och äldreboenden istället för i hemmet är "ideell omvårdnad" ett minne blott.

Att privatisera och konkurrensutsätta denna verksamhet är inte ett steg bort från ideell omvårdnad eftersom denna är en chimär och nostalgiskt snömos. En konkurrensutsättning av svensk offentlig vård genom privata alternativ menar jag är att betrakta som en smärre organisatorisk justering; från ideologiska principiella ställningstaganden och utopier till en organisation som i varje givet ögonblick tvingas anpassa sig efter varje enskilda behov. En sådan organisation finns för medborgarens skull och överlåter endast ansvaret för finansieringen till politiker, till skillnad från dagens system som ibland (kollektivt/abstrakt) verkar leva i tron att det finns för sin egen skull.

När läkaren från det privata aktiebolaget känns "icke ideell" och "främmande" (xenofobi) är det kanske värt att fråga sig hur ideellt läkaren på din lokala (offentliga) vårdcentral arbetar, eller för all del hur väl du egentligen känner vederbörande.

Kanske lär de sig ändå?

2007-10-10T19:12:00.000+02:00

I mitt inlägg "Att somliga aldrig lär sig" skrev jag "Jag var faktiskt övertygad om att Sahlin skulle förnya socialdemokraterna, inte minst göra upp med otyget att inte bedriva en verklig politik utan bara köpa röster med hjälp av bidrag. Jag var lika övertygad om att dessa socialdemokrater skulle vinna en jordskredsseger i valet 2010. Jag blir alltmer varse om att jag haft fel; de socialdemorkater som kommer be om folkets förtroende i valet 2010 är samma socialdemokrater som fick nobben 2006. Som Sahlin nu styr skutan tror jag att risken för nobben om tre år är överhängande".

En artikel i DN som fick mig att sätta kaffet i halsen kan mycket väl vittna om att min initala gissning, om en socialdemokrati som trots allt sväljer sin maktfullkomligenhet och kommer till insikt om sin bristfälliga "arbetslinje". Med tanke på tonerna i valrörelsen, och Nuders kommenterarer kring budgeten, är Östros nuvarande hållning till tankar om avtagande nivå i arbetslöshetsförsäkringen för att premiera kort arbetslöshet framför lång inget annat än imponerande.

Jag kanske får backa; om socialdemokratin nyktert gör upp med sitt otyg att besuttet köpa röster med bidrag utan en tanke på politisk konkurrens (eller sund hushållning) tror jag att de kan ta tillbaka initiativet i frågan om "arbetslinjen". Sådan sossar vinner valet 2010. Vore jag inte så förbaskat tagen av innehållet i artikeln skulle jag utbrista "usch då".

Länkar:
"S presenterade ny jobbpolitik" (DN, 2007-10-10)

Burma i svensk mediaskugga

2007-10-10T12:01:00.000+02:00

I vanlig ordning tuggar det mediala monstret snabbt sönder sina kelgrisar och förvisar dem till sin mörka källare tills man tycker tiden är mogen för "sensational recycling". Även om hoppet om demokratisering av Burma är liten finns det en strimma av hopp i den mediala världen:

"Life beyond the pale" (The Economist, 2007-10-06)
"Shouting across the barbed wire" (ibid)
"Misery piled upon misery" (ibid)

Hot mot misstänkta leder till anmälan

2007-10-10T01:19:00.000+02:00

Namn och bild på vad som påstås vara de misstänkta för misshandeln på Kungsholmen som krävde Riccardo Campogianis liv har publicerats på internet och en del hot i samband med detta har föranlett polisanmälan.

Sebastian Bonnier, Hammarby sjöstad
Charlie Newman, Östermalm

Publicering sker (formellt i USA, se "First Amendment") med journalistiskt ändamål i enlighet med svensk lag (SFS1998:204). Rättslig hemvist i detta avseende menar jag är Ouray, Colorado.

Det är inte möjligt att kommentera detta inlägg.

Länkar:
"Tre av fyra pojkar häktades" (DN, 2007-10-09)
"Dödshot på nätet polisanmäls" (DN, 2007-10-10)
"Aktuellt visade namn på en av misstänkta" (SVD, 2007-10-10)
"Hemlig kvinna såg dödsmisshandeln" (Expressen, 2007-10-10)
"Polisen har bra bild av misshandeln" (DN, 2007-10-10)

Dan före dan, före dan...

2007-10-08T08:44:00.000+02:00

Med tanke på mitt senaste inlägg kan det möjligen tyckas ironiskt att utan omsvep kasta sig huvudstupa in i vad jag anser vara den svenska rockens faktiska finrum. Om nio dagar, den 17:e oktober, släpper Kent sitt nya album "Tillbaka till samtiden". Visst känner jag igen Kent, som följt mig sedan 90-talets "Blåjeans", i låten "Ingenting" från singeln med samma namn, men samtidigt hör man att något hänt och nyfikenheten blir inte mindre av kommentarer som "Det var så otroligt mycket slammer och gitarrer på förra skivan. Det är gitarrfigurer på den här med, fast inte lika tydliga" eller "...mer orkestrerade, komplexa, låtar än de föregående. Visioner av ett rämnande Babylon. Hitechmusik snarare präglade av laptopbeats än överstyrda Les Paul-gitarrer" från mr Berg. Detta till trots sitter jag här och njuter av "överstyrda Les Paul-gitarrer" (i form av "Mannen i den vita hatten", "Den döda vinkeln" och "Du var min armé") som en slags upptakt till releasen - jag kan knappt hålla mig!

Länkar:
"Slöseri att ösa skit på oss" (DN, 2007-10-06)
"Tillbaka till samtiden" (Wikipedia)

Ett inlägg om god välfärd

2007-10-05T13:48:00.001+02:00

De flesta av oss uppehåller sig under mer eller mindre långa stunder under en vanlig dag i miljöer med en närmast obehaglig ljudnivå, om det så är enskilt höga ljud eller en konstant ström av lågt ”brus”. Är det måhända just det faktum att det är i vår ”vardagliga miljö” som vi möter detta som gör att de flesta av oss biter ihop och accepterar det (för att det är "normalt"), eller är det för att vi inte tror att det finns något att göra åt det? Min egen erfarenhet, och skälet till detta inlägg, är att tystnad är en otrolig lyx som man inte värderar förrän man tillåtit sig att skämma bort sig med den.

Läs för att del Wikipedias artikel om tinnitus men framförallt; följ min rekomendation att köpa ett par diskreta öronproppar och testa dem när du nyttjar kollektivtrafiken, när du sitter på kontoret och koncentrerar dig på att skriva eller läsa, när du under längre tid ska sitta och köra bil (och inte önskar skapa eget oväsen genom bilens ljudanläggning) eller för all del när du ska sova och störs av något ljud. Jag vågar lova att du kommer koncentrera dig bättre och generellt känna dig ”piggare i huvudet”. Med andra ord; väl använda 50 kr!

Länkar:
Earstorel.se
Öronpluggarna ovan finns också på Apotek och diverse byggkedjor.

Hör gud bön?

2007-10-01T12:19:00.000+02:00

Sist jag nämnde Alex Schulmans namn (se "Vem fan är Alex Schulman?") var det till tonerna av Magnus Ugglas klassiker "jag mår illa". När det nu bara dagar senare står klart att nämnde herr Schulman upphör med sin syssla, och sista gången han nämns i bloggen kommer jag, humanist till trots, osökt att tänka på frälsningsarméns klassiker ”Om jag blivit blott en enda gång”, med refrängen ”Ja, jag tror att Gud hör bön”.

Halleluja!

Länkar:
Alex Schulman slutar blogga (DN, 2007-10-01)

Individualisera svensk politik!

2007-09-29T12:57:00.000+02:00

I efterdyningarna till "valsveket" i Sundbyberg (vilket jag skriver om i krönikan "Ett orättfärdigt valsystem, inte ett svek") tycks det nu som etablerade politiker, i de etablerade partierna, önskar täppa till det obehagliga hål som självständiga individer uppenbarligen anses utgöra inom politiken.
I det rimligehetens vägval jag pekar på i min tidigare krönika; att man antingen röstar på partier om äger mandaten, eller röstar på individer som äger mandaten, väljer inte helt oväntat den etablerade politikern Hans Hoff (s) den i Sverige vältrampade vägen att bereda mer makt till de politiska partierna (på bekostnad av väljare och individuella politiker). Hoffs resonemang slår den redan tandlösa personvalsreformen i spillror och öppnar för en ordning där jag menar att våra politiska församlingar istället för dagens dyra system med över 300 riksdagsledamöter och uppemot 29-59 ledamöter i kommunfullmäktige skulle kunna ersättas med ett system där partiets lokala ledning (en handfull personer), utefter valresultatet tilldelas ett visst antal röster i den aktuella politiska församlingen.

Resultatet är ännu starkare politiska partier (från en befintlig internationell rekordnivå), om möjligt ännu sämre mångfald och politisk dynamik, en distansiering mellan folk och politiska företrädare och slutligen en fullkomlig cementering av makt i händerna på det lilla fåtalet; überpolitikerna.

Skriv på protestlistan för att individualisera svensk politik (och tipsa andra om denna protestlista!)

Länkar:
"S-politiker vill stoppa politiska vildar" (SvD, 2007-09-28)

Vem fan är Alex Schulman?

2007-09-27T16:33:00.000+02:00

Som färsk, svensk bloggare är det kanske ogörligt att slutligen inte ställas inför en text av denne Alex Shulman. Jag gjorde det idag efter att nyligen, i någon artikel som behandlade bloggandet som medialt fenomen, upplysts om att denne herr Schulman är sveriges mest lästa bloggare med 285 000 läsare per vecka. Ett stycke in i Schulmans förvånansvärt ivriga kritik över någon slags kvasijournalist på en hopplöst ointellektuell nöjesbilaga slipper det ur karln att Aftonbladet är "sveriges största och bästa tidning". Osökt trallandes på en gammal 80-talsdänga av Uggla, med en hopplöst sur smak någonstans kring gomseglet konstaterar jag nyktert att 285 000 människor kan ha fel. Vecka efter vecka dessutom. Potentiellt säger det mer om läsarna än om Alex Schulman, men det låter jag vara osagt.

Länkar:
"Jag skäms över denna man"

Låt oss demonstrera iklädda rött

2007-09-26T21:57:00.000+02:00

Ett mail och sms med texten "In support of our incredibly brave friends in Burma: May all people around the world wear a red shirt on Friday, September 28" verkar snurra runt halva jorden.

Det ryktas om en demonstration samma dag, med stockholms central som utgångspunkt, för att visa stöd för den demokratiska kampen i Burma. Det ska en del till för att jag ska ut och demonstrera iklädd rött. En burmesisk frihetskamp till exempel.

Länkar:
DN:s snabbguide om bakgrunden till protesterna
CIA Factbook, om Burma

Wikipedia, om Burma

"Oppositionspolitiker greps i Burma" (DN, 07-09-27)
"Myanmar Raids Monasteries Before Dawn" (NY Times, 07-09-27)
"Police raid Myanmar monasteries" (Al Jazeera, 07-09-27)
"Buddhist Monks Leading Protest" (BBC/Youtube)
"Burma protests turn violent (hidden camera footage)" (Liveleak)

Disclaimer

2007-09-26T17:38:00.000+02:00

I ly nchmobsbladet står idag att läsa, i samband med en mordutredning; "även en i dag 58-årig man, i medier kallad Solnamannen, har testats. Han satt under några dagar 1999 anhållen som misstänkt för mordet, men släpptes senare".

Låt mig försäkra mina läsare om att jag är oskyldig, på mer än ett sätt (och att det nog är första och sista gången jag hänvisar och länkar till en "artikel" i nämnda blaska).

Länkar:
"Nytt DNA-spår i da Costa-utredning" (Aftonbladet, 2007-09-26)

Kärnvapen, världssamfundet och Iran

2007-09-26T14:55:00.000+02:00

Låt mig inleda med att tydligt deklarera min ståndpunkt i frågan om kärnvapen. Jag är principiellt emot kärnvapen; ju färre desto bättre. Denna ståndpunkt till trots är jag på intet sätt naiv, jag inser naturligtvis att kärnvapen inte helt kommer försvinna ur stormakternas vapenarsenaler förrän de kan ersätta dem med något än mer destruktivt. Mitt principiella ställningstagande måste därmed på något sätt fogas till en verklighet jag motvilligt accepterar, som den torra akademiska kosmopolit jag är efterlyser jag således ett teoretiskt regelverk som förklarar och legitimerar olika aktörers innehav av kärnvapen.

”Treaty on the Non-Proliferation of Nuclear Weapons” är ett sådant regelverk, men lider av en rad inneboende problem. För det första stipulerar avtalet att endast USA, UK, Frankrike, Ryssland och Kina äger rätt att inneha kärnvapen, men eftersom inte alla världens länder ratificerat avtalet har länder som Israel*, Indien och Pakistan kunnat skaffa sig kärnvapen utanför avtalet, vilket naturligtvis underminerar avtalets praktiska värde. Vidare; i tider då inte minst ekonomiska stormakter såsom USA (med dotterboalget Israel), UK och Tyskland resonerar kring icke spridningsavtalet som en slags ”global lagstiftning”, och faktiskt resonerar kring att med våld (likt en poliskår) upprätthålla den, menar jag att det är värt att påminna alla och envar om den västerländska synen på rättstaten, och tanken att alla i den står lika inför lagen. Hur tror man sig, med anseendet i behåll, kunna legitimera att andra ska underkasta sig lagar och/eller regler som man själv inte avser underkasta sig? Vem utser världspolisen och hur är tanken kring globala ”lagar” och/eller regler och en världspolis förenlig med tanken om staters suveränitet (våldsmonopol) och demokrati? Kort och gott; hur förklarar vi för en annan aktör om vår egen suveränitet, vårt eget våldsmonopol och vår egen rätt – medan vi med samma regelverk förkastar deras?

Försöker Iran skaffa sig kärnvapen? Kanske, kanske inte. Personligen är jag ungefär lika säker på det som stora delar av världen var säkra på att Irak hade kemiska stridsmedel för några år sedan. Exemplet med Irak visar om möjligt att en aldrig så stor mängd indicier, och en aldrig så stark vilja från världens mäktigaste underrättelseorganisation, trots allt kan peka åt fel håll (se "truthiness").

Men om det nu visar sig att Iran verkligen försöker, och i slutändan lyckas, skaffa sig kärnvapen, vad har ”världssamfundet” (som mäktiga I-länder organiserade inom FN kallas), med anseendet i behåll, att sätta emot? Ingenting om du frågar mig. Att med utgångspunkt i det faktum att Iran är icke demokratiskt hävda att de inte äger rätt att inneha kärnvapen kan, med anseendet i behåll, endast ske paralellt med likvärdiga fördömanden riktade mot Pakistan och Kina. Det tycks mig som om Kina har, och ”tillåts ha”, kärnvapen för att man skaffade det innan icke spridningsavtalet undertecknades, och för att man är en stor global ekonomisk och militär aktör. Pakistans ”rätt” att ha kärnvapen är om möjligt mer komplex; dels har man inte ratificerat icke spridningsavtalet, dels har ärkefienden och grannlandet Indien utvecklat kärnvapen (de har heller inte ratificerat spridningsavtalet) vilket möjligen motiverar pakistanska motmedel. Sist, men troligen inte minst, har Pakistan visat sig tämligen välvillig i sina diplomatiska kontakter med USA. Min tolkning av praxis är att icke demokratiska länder tillåts ha kärnvapen om de inte ratificerat icke spridningsavtalet och om de är tillräckligt ekonomiskt/militärt starka för att omöjliggöra ett förhindrande och/eller om man har nära, vänligt sinnade diplomatiska band med USA.

Låt mig återigen dra paralellen mellan nationell och global rättsordning genom att citera wikipedias artikel om rättstaten; "en rättstat innebär frihet från godtycke för den enskilde: varje enskilt fall behandlas i enlighet med ett etablerat regelverk". En konsekvens av detta är att alla, med ytterst få undantag, står lika inför lagen. Min slutsats är att om ”värdssamfundet” på allvar vill göra ett globalt regelverk vad avser förekomsten av kärnvapen bör man för att uppräthålla minsta anseende, legitimitet och förtroende, hålla sig med ett konsekvent regelverk som behandlar alla aktörer (stater) lika, och som helt saknar alla former av godtycke. Jag mottar gärna förslag på hur ett sådant regelverk skulle kunna utformas.

*Israel har formellt inte erkänt att de har kärnvapen.

Länkar:
"Förolämpningar upprör i Iran" (DN, 2007-09-26)
"Ahmadinejad: Iran Not Walking Toward War" (CBS 60 minutes)
"Let's keep squeezing them harder" (The Economist, september 22nd-28th, 2007)

Privat pensionssparande

2007-09-25T19:39:00.000+02:00

Sedan många år är banker och försäkringsbolag synnerligen aktiva med att sälja på kreti och pleti en pensionsförsäkring i någon form, men osakliga och känsloladdade argument om ”en trygg ålderdom”, och utan någon individuell behovsanalys. Jag har i detta avseende två tydliga invändningar. För det första är det ytterst sannolikt att man som enskild sparare som står inför ett dylikt erbjudande står inför en synnerligen dyr förvaltningslösning; genom fasta kostnader och/eller förvaltningsavgifter. Sådana produkter ska man överhuvudtaget inte befatta sig med. För det andra innebär det faktum att pensionsförsäkringen är avdragsgill att produkter i princip bara är intressant för personer som betalar statlig inkomstskatt när premierna betalas in – men som inte betalar statlig inkomstskatt när pensionen tas ut (givet oförändrat skattesystem). Enkelt uttryck, de som har en beskattningsbar inkomst under 316 700 kr (se skiktgräns) uppnår aldrig en marginalskatt (skatten på den sista intjänade kronan) på mycket mer än 30%, medan den som tjänar över nämnda summa uppnår en marginalskatt på ca 50%. Den senare kan alltså genom att pensionsspara undvika 50% beskattning, för att sedan som pensionär hålla sig under skiktgränsen och då ta ut sina besparingar och skatta bort ca 30%.

Min slutsats är; har du en beskattningsbar inkomst (exlusive grundavdrag mm) som är lägre än 316 700 kr (inkomståret 2007) ska du inte pensionsspara i en pensionsförsäkring. Spara till pensionen kan man för all del göra ändå, men jag skulle då snarast rekomendera att man först och främst betalar av sina lån (ett råd banker sällan ger), och i andra hand köpa värdepapper (om tidshorisonten är mer än tio år med fördel en betydande del aktier, direkt eller via billiga aktieindexfonder, se Avanza Zero). För personer som tjänar över skiktgränsen och har lite pengar över menar jag dock att en avdragsgill pensionsförsäkring, givet avsaknad av fasta avgifter, och att man investerar direkt i aktier eller i mycket billiga fonder (se IPS), är en vettig lösning.

Länkar:
"Snabbguide: Så funkar pensionen" (DN)
"Maria Crofts pensionsskola" (DN)
Billig nätmäklare, pension: Avanza
Billig nätmäklare, pension: Nordnet

Priset på SL-kortet höjs 70 kr

2007-09-24T19:53:00.000+02:00

Det kommer nu bli ett sagolikt liv från oppositionen över att SL höjer priset för 30-dagarskortet från 620 till 690 kr. Låt mig dra paralellen till tråden "Att somliga aldrig lär sig" där jag pekar på hur den röda oppositionen kokar soppa på en spik i sina försök att övertyga det svenska folket att alliansregeringen genomför en samhällsdestruktiv revolution.

Låt mig nyansera debatten en aning genom att ställa det hela i proportion; ett länskort för Länstrafiken Norrbotten kostar 1 650 kr per månad, i Jämtland 890 kr och i Örebro 1 340 kr.

70 kr motsvarar annars bränslekostnaden för ca 67 km i en Volvo V70. Kör man 90 km/h avverkar man den sträckan på ca 45 minuter. Räknar man in alla kostnader för en bil får man för 70 kr troligen inte mer än 10-30 km (man kommer 450 - 1 360 meter per vardag under en månad), och då har jag definitivt inte räknat med några trängselavgifter.

Förresten har jag lite svårt att förstå hur alla miljömedvetna sossar (läpparnas bekännelse) åker dieselbuss istället för att cykla (vilket är det mest energieffektiva fordon som finns).

Länkar:
"Ingen indragen nattrafik i tunnelbanan" (DN, 2007-09-24)

Att somliga aldrig lär sig

2007-09-22T12:55:00.000+02:00

Jag har noterat en förbittrad debatt kring regerings budget från rött håll, och eftersom jag igår mötte rött folk på gatan som uppmanade mig att skriva på en protestlista "mot regeringen och budgeten" kände jag att det kanske är dags för vissa förtydliganden. För det första; jag röstade på alliansen i valet 2006 men skulle för den skull inte skrivit på en protestlista "mot regeringen" (Persson) våren 2006. Jag har i det stora hela ansenlig tilltro till den svenska regeringsformens parlamentariska ordning och har därför svårt att protestera mot en demokratiskt framröstad regerings själva existens. För det andra vore det, rent intellektuellt, förlösande att få en mer preciserad beskrivning vad det är som är så förskäckligt med alliansens budget.

Visst är LO, SAP och resten av koncernen upprörda över de mikroskopiska förändringarna i a-kassan och sjukförsäkringen, men mest är de nog förbannade på att de inte har så förbaskat mycket att vara förbannade på. Faktum är att det är ganska uppenbart att syftet med de tafatta protester ”mot regeringen” snarare än att skapa folklig debatt eller manifestera något verkligt missnöje riktat mot regeringen – är att sluta de egna leden. Per Nuder visar med all önskvärd tydlighet hur partiet har valt att sticka huvudet i sanden vad avser de problem dess politik genererat, vilket av allt att döma var skälet till att de förlorade valet 2006. De välförtjänta åren i opposition hade det nya, fräscha socialdemokraterna med Mona i täten kunnat ägna åt att slicka såren och självkritiskt granska sig självt och sin politik i sömmarna. Istället väljer man att skicka fram den grå eminensen Nuder att illustrera hur man stoppar huvudet i sanden (kommentaren "i socialdemokraternas Sverige ska alla ha råd att vara arbetslösa" kommer att gå till historien) och hoppas på utspel från regeringens sida tillräckligt starka för att piska självkritiken ur de egna leden, utspel som dessvärre (för SAP:s del) lyst med sin frånvaro.

Jag var faktiskt övertygad om att Sahlin skulle förnya socialdemokraterna, inte minst göra upp med otyget att inte bedriva en verklig politik utan bara köpa röster med hjälp av bidrag. Jag var lika övertygad om att dessa socialdemokrater skulle vinna en jordskredsseger i valet 2010. Jag blir alltmer varse om att jag haft fel; de socialdemorkater som kommer be om folkets förtroende i valet 2010 är samma socialdemokrater som fick nobben 2006. Som Sahlin nu styr skutan tror jag att risken för nobben om tre år är överhängande.

Länkar:
"Ett bidragsparti", (DN, 2007-09-21)
Budgetpropositionen för 2008 (regeringen.se)

Lite konkurrens por favor

2007-09-22T02:58:00.000+02:00

Den genomsnittliga avgiften för aktiefonder låg vid halvårssksiftet på 1,39 procent. År 2006 var den 1,35 procent och år 2005 var den 1,32 procent. Till skillnad från vad man skulle kunna tro i tider av en aldrig sinande ström av nya fonder och sparprodukter, paralellt med informationssamhällsets (lätt tillgänglig information även för de minsta aktörerna på finansmarknaden) fortsatta frammarch, så stiger alltså förvaltningskostnaden. Detta är en oroande utveckling, och något jag menar är värt att utreda och bekämpa från politiskt håll. Självklart är en bidragande orsak fenomenet med inlåsning, det vill säga att sparare tvingas betala reavinstskatt om man säljer en fond och köper en annan – istället för att beskattas när man faktiskt säljer fonden för att använda pengarna (inte återinvesterar dem).

Den borgerliga regeringen har talat om lösningar på problemet, men sedan valet har det talats tyst i frågan, vilket är beklagligt. Det vore klart önskvärt att man från politiskt håll agerade mot ett skattesystem som motverkar konkurrens, och cementerar finansbolagens marknadsandelar. Vidare vore det önskvärt att i alla fall ett par av den uppsjö av kostymklädda handelsgossar som årligen startar egen fond sneglade på ett spännande upplägg med indexfonder (se ”Quality of life index fund”) istället för den gängse (svindyra) hedgefondshysterin.

Länkar:
Fondsparare betalar miljarder (DN, 2007-09-22)

Portföljen: Uppföljning i halvtid

2007-09-10T22:13:00.002+02:00

Det är dags att i halvtid göra en uppföljning av
6-månadersportöljen som löper maj - november.
Observera att kurserna tar hänsyn till utdelning.

AstraZeneca, 370,50 SEK > 326,90 SEK; -11,8%
Berkshire Hathaway B, 24 714 SEK > 26 787; +8,4%
Fenix Outdoor, 63 SEK > 66,25 SEK;+5,2%
Glycorex, 18,80 SEK > 20,40 SEK;+8,5%
H&M, 435,50 SEK > 366,50 SEK; -15,8%
Lundbergs, 462 SEK > 442 SEK; -4,3%
Nordea, 117,20 SEK > 101; -13,8%
Old Mutual, 24,20 SEK > 19,80 SEK; -18,2%

Portföljens genomsnittliga utveckling; -5,2%

OMX S30, 1265,48 > 1147,20; -9,3%

Slutsats: portföljen ligger ordentligt under det primära målet (absolut avkastning), men väl över det sekondära (relativ avkastning).

Länkar:
Solnamannens 6 mån värdeportfölj, (Prat om Pengar)

En mans osjälviska strävan II

2007-09-10T17:02:00.000+02:00

Det tillkännagavs på måndagen att Handelsbankens ordförande, Lars O Grönstedt, ingår i det råd som ska granska statens olika bolagsförsäljningar och ge oberoende rådgivning när bolag som
Nordea, OMX och SBAB ska säljas. Till Dagens Industri säger han;
"Om staten frågar om man kan göra nytta, har man en moralisk plikt att svara ja".

Så ytterligt schangtilt av herr Grönstedt. Det bor visst
en rättrådig liten statstjänsteman inom oss alla.

Länkar:
"Lars O Grönstedt: När staten kallar har man en plikt att svara ja" (DI, 2007-09-10)
"Odells rådgivare jävig från start" (DN, 2007-09-10)

Vardagsrummets död

2007-09-08T14:24:00.000+02:00

Sedan många år nu har jag kommit att läsa papperstidningar allt mindre, till förmån för motsvara onlineversion, såväl som utländska och mer nischade medier. Den traditionella stereoanläggningen framstår alltmer som en relik där den står i en dammhög i det allt mindre använda vardagsrummet. Vardagsrummet ja, det där de flesta av oss har soffa, soffbord och TV, använder jag även det allt mindre. DVD:n gick faktiskt sönder för över ett år sedan och jag har inte kommit mig för att ersätta den på garantin, jag använder den ändå inte. TV:n då; mediajättarnas sista bastion, långt ifrån piratvikar, videobloggar och onlinemedier? Icke då. Jag menar att joost (och dess efterföljare) kommer att pressa de traditionella medierna även på detta område.

Jag har kort och gott en kraftfull dator med stor högupplöst skärm, en kvalitativ förstärkare under, och kraftfulla högtalare på, skrivbordet. Jag har tillgång till hundratals radiokanaler (inte minst SR), i stort sett all musik som någonsin producerats (lagligt såväl som olagligt), tusentals nyhetssajter (för att inte tala om bloggar), ”TV-nyheter” (svt, bbc, aljazeera mfl), wikimedia (som är världens tystade men troligen mest effektiva folkbildningsprojekt), mer film än man hittar i någon tänkbar videobutik (återigen finns såväl lagliga och olagliga vägar att nå dem). Mitt senaste tillskott i mediadjungeln är ”online digitalboxen” joost, som jag varmt vill rekomendera, om inte för innehållet i sig så för upplevelsen av en i det närmaste fulländad programvara vad avser användavänlighet.

Vad är då min poäng? Facinationen över den den massiva förändring vi för närvarande upplever, utan att egentligen reflektera över det. När bilarna fick sitt genombrott i slutet av 1800-talet undgick det ingen varifrån dess skapare hämtat sin inspiration, utifrån det samtida perspektivet måste det ha förefallit sig fullt rationellt att skapa bilen som en "fortsättning" på hästdroskan. Följer man hur bilen kom att utvecklas, från Benz Patent Motorwagen (1886) via Benz Velo (1894), Ford modell T (1908), Opel Serie 18 (30-talet), Volvo PV444 (40-tal), Volvo Amazon (50-tal), Volvo 240 (70-tal) och slutligen moderna bilar som Mercedes A-klass och Citroën C6 framgår med all önskvärd tydlighet människans oförmåga att ompröva tidigare ”sanningar” och traditioner, och nyktert förhålla sig till de förändringar som innovationer trots allt renderar (inte minst på sikt).

Vardagsrummet som folklig mediacentral är, om inte i sin dödsbädd, på påtaglig dekis, och till de av er som tror att de största konsekvenserna av den ”digitala revolutionen” ligger i historien har jag bara en sak att säga; ”buckle your seatbelt, Dorothy, 'cause Kansas is going bye-bye”.

Länkar:
Komplettering 9/9: "Fyll datorn med gratis program" (DN, 2007-09-09)

Underskattad klassiker

2007-09-07T15:46:00.000+02:00

Jag återsåg nyligen filmen Office Space från 1999 och insåg att filmen, som inte känns som den riktigt "slog" i Sverige, är makalöst underskattad! Peter Gibbons (Ron Livingston) personlighet, som lätt kan misstolkas som ett konstant
marijuanarus, är kort och gott sagolik, och den sävlige chefen Bill Lumberghs (Gary Cole) klart begränsade vokabulär ("that would be grrreeat") framkallar i det närmaste ohejdade skrattattacker från min sida. Har du inte sett den är det bara till att gratulera, se den förslagsvis tillsammans med kollegorna efter några öl.

Integritetens revansch

2007-09-06T16:41:00.000+02:00

Det har av allt att döma inte undgått någon att försvarsminister Mikeal Odenberg lämnat in sin avskedsansökan. Odenberg deklarerar att hans säkerhetspolitiska bedömning inte ligger i linje med regeringens. För de av er som läst mina artiklar ”Resursslöseri av bibliska proportioner” och inte minst ”Försvarsmaktens kostnader” kommer det inte som någon direkt överaskning att jag rent sakligt är mycket kritisk till försvarskramare som Odenberg, men till skillnad från svensk media önskar jag nyansera bilden en aning. Avhoppet är i många avseenden anmärkningsvärt, intressant och värt att begrunda. Att då, som flera av de svenska mediala giganterna, slänga sig över händelsen sin vana trogen, med ett dualistiskt, konfliktfokuserat, partipolitiskt och oproblematiserat (gravt förenklat) synsätt och sensationen som högsta värde och mål, menar jag är beklagligt.

Låt mig börja med att förtydliga min kritik en aning. Medier helt utan ett visst mått av sensation är naturligtvis inte att betrakta som någon egentlig nyhetsmedia (i den meningen att ”nyheterna” är just det; nyheter), men långtifrån all nyhetsrapportering behöver för den skull, genom förenkling och ständig fokus på konfrontation och konflikter, bli sensationsartad. Det finns händelser som är så pass komplexa att sensationen lätt går förlorad om man på allvar försöker förstå och förklara händelsen. För den som uppskattar intellektuell utmaning/fördjupning (på bekostnad av sensation) är det förödande när journalister ikläder sig rollen som krigskorrespondenter och springer benen av sig mellan ömsom den svarta och ömsom den vita skyttegraven i jakt på billiga och enkla motsägelser. Detta var precis vad jag upplever i mediarapporteringen kring Odenbergs avgång. Den journalist som, med minsta tänkbara tidsmässiga insats från sina tittare/läsare, önskar presentera bakgrunden till, och konsekvenserna av, Odenbergs beslut att avgå menar jag rimligen borde konsultera en lämplig skara akademiker (professorer i statsvetenskap är troligen en lämplig början) utan formell politisk anknytning, men också anonyma källor inom regeringskansliet och övriga politiska nätverk. De som anser sig erbjuda "public service" borde rimligen inte gå miste om medborgarperspektivet, alltså konsekvenser för samhället snarare än rent prestigemässiga konsekvenser för nätverk bestående av partipolitruker, höga tjänstemän, journalister och övriga ”förståsigpåare”.

I SVT, som av många betraktas som ett verkligt förtroendeingivande och ”seriöst” nyhetsmedium, ”fördjupade” man sig i frågan om Odenbergs avgång i dagens Gomorron Sverige genom att inbjuda en panel bestående av Helle Klein (politisk chefredaktör, Aftonbladet), Barbro Hedvall (ledarskribent, DN) och P.J. Anders Linder (politisk chefredaktör, SvD). Det är i mina ögon berättigat att som tittare fråga sig om nyheten låg i den medialt sett prominenta panelens närvaro snarare än försvarsministerns avgång, detta inte minst med utgångspunkt i det som (inte) blev sagt. Den namnkunniga trojkan slängde sig med samma förklaringar och begrepp som alla, mer eller mindre kända, politiska kommentatorer under det gångna dygnet (deras tillskott till debatten var alltså stjärnglans snarare än förjupning).

Om det ligger i medias intresse att inte fördjupa sig såpass att sensationen i den komplexa frågan går förlorad, är det naturligtvis behändigt att hämta alternativa åsikter från de egna leden, och därmed skapa en slags medial rundgång.

Morgonsoffstrojkan talade om förtroendekris för såväl parti, partiledare och regering. Dagens Industri skriver på ledarplats om ”regeringens svaghet”och SVT citerar framträdande personer inom oppositionen (...) som talar om; ”bristande regeringsduglighet” (Ohly), ”haveri för regeringen” (Juholt), ”regering i kris” (Peter Eriksson) och förnedring av statsråd (Sahlin).

Än så länge är det ingen som frågat sig varför inte Reinfeldt, om han verkligen hade velat undgå den aktuella situationen, inte liksom sin föregångare i Rosenbad, valde att tillsätta en okvalificerad person som genom sin bristande kompetens och sparsamma politiska nätverk skulle stå i ständig tacksamhetsskuld; och därmed ständigt rätta sig efter partipiskan (läs: statsministerns önskan). Om de som anses vara sveriges mest framstående journalister på allvar menar att frånvaron av Göran Persons maktfullkomliga centraliseringsiver och ständiga jakt på nya jasägare är att betrakta som ”svaghet”, ”regeringskris” och/eller ”regeringsoduglighet” menar jag att det säger mer om journalisterna i fråga än regeringen och statsministern.

Än så länge tycks jag vara ensam om att hylla en demokratins seger genom den nya politiska ordning där statsministern har styrkan att välja statsråd med utångspunkt i deras kompetens och pondus; trots vetskapen att en biprodukt av kompetens och pondus är integritet – och att detta i ett statsråd ofrånkomligen leder till ifrågasättande av statsministerns vilja och därmed situationer som den nu aktuella. Eftersom min uppfattning är att vi aldrig sett den statsminister (eller politiker överhuvudtaget) som inte förtjänar att bli ifrågasatt uppskattar jag i detta avseende regeringen Reinfeldt, och prisar att integriteten i Rosenbad, efter decennier på dekis, tycks ha växt om kärleken till uppdraget, arvodet – makten.

Länkar:
"Hårt slag mot Reinfeldt", (DN, 2007-09-05)
"Ett haveri för regeringen", (DN, 2007-09-05)
"Tydlig försvars- politisk kollaps", (SvD, 2007-09-06)

Okkervil River

2007-09-06T14:30:00.000+02:00

Jag sappade av en händelse förbi "Late Night" med Conan O'Brien (avsnittet som initialt sändes 28/8) och trollbands av tonerna i Okkervil rivers "Our lives is not a movie or maybe". Man kan gratis avnjuta denna, och därtill fler låtar, på bandets hemsida.

Det auktoritära Ryssland och dess priviligierade

2007-08-28T13:14:00.000+02:00

Min krönika ”Quality of Life index fund” (2007-05-18) vittnar om möjligt om min syn på politisk risk. Jag ska ta tillfället i akt att utveckla denna syn genom ett exemplifierande nedslag i Ryssland. En direkt konsekvens av detta är en förklaring till varför Ryssland inte finns med i det så kallade ”Quality of Life index”.

I The Economist (august 25th - 31st 2007) står att finna en artikel om KGB:s transformation från det falnande kommunistpartiets vakthund 1991 till dagens bolagsfäiga akademiker som i komplexa mer eller mindre formella nätverk i det närmaste helt kontrollerar rysk media, offentlighet och näringsliv; ”män inom FSB och dess systerorganisationer kontrollerar Kremlin, regeringen, media och stora delar av ekonomin – såväl som försvaret och säkerhetstjänsten”. ”Alla viktiga beslut i Ryssland fattas idag av en liten grupp människor som tjänstgjorde tillsammans med Putin i KGB, och dessutom som kommer från samma stad som honom – St:Petersburg säger den före detta KGB-generalen Alexei Kondaurov”. Olga Kryshtanovskaya, chef för det moskvabaserade ”Center for the Study of Elites” menar att uppemot 78% av de 1016 ledande politiska figurerna i Ryssland tidigare har tjänstgjort i organisationer besläktade med KGB och FSB. Det ryska säkerhetsministeriet fortsätter liksom tidigare (innan 1991) att delegera tjänstemän inom säkerhetstjänstens aktiva reserv till tjänstgöring inom en rad olika statliga institutioner, men också kommersiella företag. En intressant paralell är att Alexei Gromov, president Putins pressekreterare, sitter i styrelsen för Channel One – ev av rysslands mer inflytelserika TV-kanaler. En överste i FSB förklarar; ”vi måste säkerställa att företag inte tar beslut som motsäger eller underminerar statens intressen”. En före detta KGB-tjänsteman påpekar att; ”de [FSB] vet hur man får ett företag att bryta samman, eller konfiskera tillgångar, men de saknar kunskap att driva företag. De använder våld och hot om våld av det enkla skäl att de inte känner till någon annan metod”.

Journalisten Sergei Grigoryans, som vid flera tillfällen har förhörts och till och med fängslats av säkerhetstjänsten menar att säkerhetstjänsten tycker sig vara de enda som har den verkliga bilden, och därmed förståelsen av, världen. Centralt i denna världsbild menar han att en överdriven beskrivning av fienden huserar, vars existens i förlängningen är det som rättfärdigar säkerhetstjänstens existens och befogenheter. Kryshtanovskaya menar att FSB tror sig kunna se fiender som andra inte ser. En nuvarande FSB-tjänsteman säger; ”det största hotet kommer från väst, vars mål är att försvaga och destabilisera Ryssland. Väst vill göra Ryssland beroende av deras teknologi, de översvämmar vår marknad med deras varor. Tack gode gud för att vi har kvar kärnvapnen!” Han fortsätter; ”på Gorbachevs tid respekterade väst Ryssland, och vad fick vi för det? Vi har gett upp östeuropa, Ukraina, Georgien – NATO har flyttat fram positionerna till våra gränser”. Detta synsätt förklarar möjligen varför ryska vetenskapsmän som sammarbetat med utländska företag fängslats för landsföräderi. Rysk utrikespolitik har kommit att bli självuppfyllande; genom att behandla allt och alla som potentiella fiender har man fått tidigare vänligt sinnade grannländer att vända dem ryggen.

Värt att påminna om är att alltmedan FSB hävdar att förekomsten av utländska spioner ökar lavinartat och anklagar vetenskapsmän för landsföräderi och lovprisar det egna brödraskapet kvarstår det faktum att Ryssland är en av de mest kriminellt belastade, korrupta och byråkratiserade länderna i världen.

Min slutsats är att de politiska riskerna i Ryssland är så pass oroande att en väl tilltagen riskpremie borde vara ett krav från finansmarknadens sida. I dagsläget är jag tveksam om denna riskmedvetenhet, och riskpremie, verkligen finns. Till denna strikt ekonomiskt kritiska hållning mot Ryssland kan man naturligtvis lägga en lång rad moraliska aspekter; personligen tar jag min utångspunkt i ett utilitaristisk synsätt och pekar på den bristande yttrande- och tryckfriheten, men också statens maktmässiga omfattning och den alltmer tydliga avsaknaden av maktdelning inom densamma.

Förtydligande: Artikeln ovan bygger i mångt och mycket på citat och uppgifter ur artikeln ”The making of a neo-KGB state”. Citat är översatta av undertecknad.

Länkar:
”The making of a neo-KGB state”, The Economist (August 25th - 31st 2007)

Rutin avseende läsarkommentarer

2007-08-16T13:46:00.000+02:00

De som skrivit kommentarer på bloggen har säkert märkt att de inte publiceras omedelbart, utan måste granskas och godkännas av mig innan de syns på sidan. Jag känner att det kan finnas skäl att förklara varför, och förtydliga hur jag resonerar kring detta.

Först och främst ska jag förtydliga att det inte är frågan om någon åsiktscensur, jag kommer under inga som helst omständigheter censurera läsarinlägg på grund av en kritisk hållning till mina åsikter och argument.

Rutinerna vad avser läsarinläggen är:

Inlägg som riktar sig till, eller på något sätt berör, mig personligen (och inte de texter jag skriver) kommer inte att publiceras. De som önskar kontakta mig personligen kan göra det via info@solnamannen.com.
Inlägg som innehåller svordomar (edyl) och/eller stavfel kan komma att redigeras (om det är möjligt för att ändå släppa fram det sakliga innehållet).
Inlägg som innehåller hot, våldsskildring eller hets mot folkgrupp kommer inte att publiceras.
Inlägg som betraktas som spam (reklam eller inlägg i stor volym) kommer inte att publiceras.

Sensommarens aktiemarknad

2007-08-16T11:56:00.000+02:00

OMX Stockholm 30 har sedan den första juli backat uppemot 11%, en utveckling driven av oro för den amerikanska kreditmarknaden. I vanlig ordning är marknaden kortsiktigt smått irrationell eftersom insikt kring dåliga amerikanska bolån och högre ränta (den amerikanska styrräntan har i relativt snabb takt höjts till 5,25%, ) inte saknats bland insatta investerare det senaste halvåret.

Högre räntor ska innebära lägre pris på aktier, men vad jag tror många investerare nu måste påminnas om är att det snarare är konjunkturen (vinstnivå och ränta) som påverkar börsen än tvärtom. Någon generell rekomendation gällande stockholmsbörsen ger jag mig som vanligt inte på, men jag kan konstatera att vissa aktier i mina ögon fallit till förhållandevis attraktiva nivåer, jag tänker inte minst på Fenix Outdoor (lägst 63 kr idag), Astra Zeneca (lägst 316,50 kr idag), Old Mutual (lägst 20,40 kr idag) och Lundbergs (lägst 429 kr idag). Jag kan meddela att jag såväl för egen del som för familjemedlems räkning idag köpt Lundbergsaktier.

Ett orättfärdigt valsystem, inte ett svek

2007-08-15T22:07:00.000+02:00

Få länders politiska liv är så beroende av politiska partier som det svenska; i realiteten är en förutsättning för en framgångsrik politisk karriär i Sverige medlemskap, och ett stort nätverk inom, ett politiskt parti. På grund av den parlamentariska ordningen är nätverket av partimedlemmar, och inte minst makthavare inom den egna pariorganisationen, många gånger viktigare än de väljare som den enskilda politikern (i alla fall i teorin) är tänkt att företräda.

Fram tills för bara några år sedan saknade svenska väljare helt möjligheten att rösta på individer, man röstade på politiska partier som i sin tur valde vilka individer som skulle företräda väljarna. Denna ordning kvarstår, trots att en personvalsreform fått många svensakar att tro annorlunda. Personvalsreformen är i realiteten i det närmaste ett skämt som inte alls garanterar kandidater med fler kryss än sina medtävlare företräde. Att det blev såhär är inte helt oväntat med tanke på att de politiska makthavare som drev igenom reformen är väl etablerade makthavare inom sina respektive partiorganisationer, och som personligen har ytterligt lite att vinna på att bli utmanade av populistiska uppkomlingar.

Jag är, och har länge varit, en stark förespråkare för en individualisering av svensk politik. Som i så många andra frågor är jag, vad avser makt, mycket skeptisk till de kollektiva sammanslutningar, besuttet kamraderi och ansiktslöst beslutsfattande som svenska politiska partier i många avseenden kännetecknas av. En väg att gå vore att avskaffa alla former av spärrar beträffande personvalen; partiernas kandidater sorteras i alfabetisk ordning på valsedeln (inga interna val, eller gallringar, sker) och tilldelas sedan mandat i den mån de fått kryss, en valsedel utan kryss betraktas som ogiltig. Det är då upp till väljarna om en kandidat på den moderata valsedeln är att betrakta som moderat eller ej, inte ett nätverk av politiska intressenter som själva förekommer på valsedeln.

Den uppenbara fördelen med en sådan reform vore gränsdragningen mellan å ena sidan ideologi/politik, och å andra sidan marknadsföringen av detsamma. Politiska partier degraderas från ideologiska/politiska titaner till sammanslutningar med uppdrag att marknadsföra individer med likvärdig (men för all del inte identisk) ideologisk åskådning. Enkelt uttryckt flyttas de politiska partierna från att ha varit ett paraply under vilket dess medlemmar, företrädare och kandidater inordnat sig och avskärmats från direktkontakt med väljarna, till att bli ett stöd bakom politikerna från väljarna sett. Politikerna får då sina uppdrag direkt av väljarna och är mindre beroende av partiorganisationen och politiska nätverk.

En nyss uppkommen situation i Sundbyberg utanför Stockholm menar jag illustrerar den uppenbara fördelen med ovannämnda förslag. I kommunalvalet i Sundbyberg förra året tilldelades moderata samlingspartiet 17 av kommunfullmäktiges 51 mandat. Mandaten fördelar partiet utefter nummerordningen på valsedeln; som i sin tur är tillkommen genom interna val bland några hundra medlemmar i sundbybergsmoderaterna (varefter den förvisso fastställs och ofta ändras av en mindre skara medlemmar som samlas på möte för att fastställa valsedeln). Man fördelar således inte mandaten med utgångspunkt i hur de ca 7200 sundbybergsbor som röstat på partiet kryssat för kandidaterna. I detta system, helt beroende av de politiska partierna, där få kandidater faktiskt kryssas in på egna meriter, kan man ju tycka att det är självklart att det också är de politiska partierna som formellt ”äger” de mandat som de tilldelats i folkval. Icke då. Det står den politiker som av partiet (ej av väljarna) tilldelats ett mandat fritt att träda ur det aktuella partiet och inträda i ett annat – och ta mandatet med sig. Endast den enskilda politikern kan genom att avsäga sig sitt uppdrag skilja sig från mandatet.

Inte för att Arne Wijkman och Michael Spira inte blivit invalda i sundbybergs kommunfullmäktige även med ett mer individuellt utformat valsystem, men dels hade deras väljare förhoppningsvis varit mer insatta i deras värderingar (och därmed mer förberedda på att blå blir röd), och dels hade Wijkmans och Spiras svek begränsats till de egna väljarna (som gett dem mandatet), inte hela partiets väljare.

Kort och gott; antingen har vi ett system där politiker underordnas de politiska partierna, som då äger mandaten – eller så individualiserar vi valen till kommuner, landsting och riksdag och accepterar konsekvenserna av att mandaten ägs av tidvis nyckfulla individer.

Länkar:
"Blå kommun blir röd efter avhopp" (DN, 2007-08-09)
"Läsarna: Svikare!" (SvD, 2007-08-09)
"Moderater sviker alliansen - byter sida" (DN, 2007-08-09)
"Ett svek mot väljarna i Sundbyberg" (SvD, 2007-08-10)

Reflektioner från hängmattan

2007-08-08T16:01:00.000+02:00

Som en slags uppföljning till min artikel "Superkonjunkturens masugn kan få ett omvänt flöde" vill jag uppmärksamma alla och envar på två artiklar i senaste numret av The Economist.

Länkar:
"Buttonwood: Cold Turkey" (The Economist, august 4:th 2007)
"Be careful what you wish for" (ibid)
Komplettering 070810: "Asian Markets Fall as Credit Fears Spread" (NY Times, 07-08-10)

Semester

2007-07-03T01:41:00.001+02:00

Solnamannen har semester, tiden ägnas kort och gott åt att sola, bada, cykla och umgås med nära och kära. Får jag något infall där jag ligger på den solvarma klippan kanske det resulterar i ett inlägg. Kanske inte.

Låt mig tipsa eventuella läsare om att ta en långlunch på Kafé Sjöstugan i Bergshamra, att se Kent Fernströms modell av Hagalund 1942 på Solna stadsbibliotek, att njuta av Simpsonavsnittet Weekend at Burnsie's (S13E16) som en slags upptakt till filmpremiären, och slutligen - att njuta till tonerna av Strawberry Alarm Clocks legendariska "Incense and Peppermints".

Glad sommar!

The land of the free

2007-06-15T11:37:00.000+02:00

I den amerikanska småstaden Delcambre, Louisiana har borgmästaren Carol Broussard, i vad som förefaller vara ett uttryck för den värsta moralpanik jag skådat, drivit igenom en bestämmelse som likställer lågt sittande byxor (så kalsongerna syns) med att blotta sig. Brottslinganra har att vänta sig böter på hela $500.

Fru Broussard förklarar beslutet i en intervju i The Guardian med kommentaren som säger det mesta; "Vi har tappat kontrollen över situationen". I-landsproblemens högborg tycks därmed ha flyttat från Skandinavien för ett ögonblick.

Länkar
"Hängiga byxor ger 3.600 kronor i böter" (DI, 2007-06-15)

Boktips: Trygghetsnarkomanernas land

2007-06-15T11:11:00.000+02:00

Jag skulle verkligen vilja tipsa alla och envar om ”Trygghetsnarkomanernas land” av David Eberhard (Prisma, 2006). Boken är lättläst, underhållande och fick mig att fundera kring min egen uppfostran, mitt leverne, hur jag kommer att uppfostra mina barn - och varför samhället ser ut som det gör.

Låt mig citera ett intressant resonemang; "Under de senaste tioårsperioden har begreppet ”utbrändhet” dykt upp i debatten. Fenomenet diskuteras ständigt och vi frågar oss vad vi ska göra åt det. I de allra flesta fall rör det sig emellertid inte om det som man fysiologiskt skulle kalla ”utbrändhet”, eller mer korrekt utmattningsdepression. Utmattningsdepression karaktäriseras av att man hamnar i situationer när varje handling leder till oönskat resultat. Utvecklingen sker under mycket lång tid och leder till ett tillstånd som har en del fysiologiskt mätbara effekter. Uppemot 90 procent av de fall som sägs vara sjukskrivna för ”utbrändhet” eller utmattningsdepression kan snarare förklaras av att personen inte utvecklat förmågan att stå emot motgångar och tristess. När den tjugoettåriga kassörskan på Coop säger att hon är utbränd är det ett tecken på att hon inte lärt sig att livet inte alltid är kul, att det stundtals är meningslöst men att man måste försörja sig. En okunskap som följer av att man är van vid att staten ska ta hand om en. En besvikelse som kommer av att alla tror att de ska vara huvudrollsinnehavare i en dokusåpa. Effekten blir än värre om man hemma inte fått lära sig hur livet är. Om man fått för sig att det nog kommer att gå lika bra för alla i det jämlika Sverige. Att vi alla har samma förutsättningar, bara staten ger oss chansen. Därför märks trygghetsnarkomanin och efterföljande panikslagenhet ofta tydligast hos dem som inte har så goda intellektuella förutsättningar. Det är alltså inte så, som man gärna vill tro, att den överdrivna tryggheten gynnar de svaga, snarare tvärtom".

Opinionsläget ger darr på manschetten

2007-06-15T10:38:00.000+02:00

I Statistiska Centralbyråns senaste opinionsmätning visar att Socialdemokraterna ensamma är fem procentenheter större än Alliansen tillsammans. Flera undersökningar har den senaste tiden visat på samma sak; en stor förändring i opinion mot det verkliga valrsultatet. Någon som uppenbarligen lagt märke till detta är Fredrik Reinfeldt som i DI Weekend gör ett förhållandevis billigt utspel riktat mot LO-kollektivet då han dogmatiskt förklarar att "det finns en gräns för hur stora löneskillnaderna i ett samhälle kan bli". Var ligger den gränsen frågar jag mig, och sneglar på Kenya där parlamentsledamöterna tjänar ca $120 000 per år, mot den officiella minimilönen om $700 (de verkligt enkla jobben görs dock av de verkligt fattiga, ca $200 per år). Skulle relationen i Sverige vara likvärdig (realtionen till riksdagsledamöternas arvoden) skulle svensk minimilön ligga kring 3 500 kr per år.

Kanske är det dags för LO-kollektivet att inse att de har det oförskämt bra, och för Fredrik Reinfeldt att val vinns på valdagen.

PS. Jag vill passa på att rekomendera The Economists artikel om Kenya, se nedan DS.

Länkar
"I väntan på uppgång" (DN, 2007-06-15)
"Reinfeldt ryter till om höga vd-löner" (DI, 2007-06-15)
"Going up or down?" (The Economist, 2007-06-07)

Reformera LAS!

2007-06-01T13:05:00.000+02:00

Att äldre fortsätter arbeta efter 65 i välmående I-länder tycker jag är minst sagt imponerande, det tyder i mitt tycke på en sund relation till arbete (som en betydelsefull del i det sociala livet), ett bra socialt samhällsklimat - och bör rimligen leda till en stark ekonomi, med ett näringsliv som digner av erfarenhet. Det bör naturligtvis vara en enorm skillnad i attityd och inställning på en 55-åring som inte gör annat än räkna dagarna till pensions ("kan jag ha råd att gå redan vid 62? Hoppas jag erbjuds avtalspension!") och en som har siktet inställt på att fortsätta arbeta, och vara konkurrenskraftig, långt efter 65-årsdagen. Jag upfattar i sammanhanget två tydliga problem i västländer i allmänhet (ex. Frankrike, Tyskland) och i Sverige i synnerhet;

1) med bakgrund av västeuropeiska länders demografi och bitvis frikostiga pensionssystem (och välfärdssystem i övrigt) är det makalöst lönsamt för samhället att folk arbetar till (exempelvis) 68 istället för 62, men regelverket ger sällan dessa invider del i dessa samhällsvinster.

2) Svensk (men även i viss mån fransk, men från och med nu väljer jag att förhålla mig till Sverige) arbetsmarknadslagstiftning är mycket framgångsrik på att skapa inlåsta trygghetsnarkomaner som håller sig fast vid säkra men allt mindre stimulerande och utmanande arbeten. Traditionen på arbetsmarknaden att ekonomiskt premiera ålder utan hänsyn tagen till egentliga värden för arbetsgivaren spär ytterligare på värdet av strategin att sitta still på sin trygga anställning bakom "10-metersmuren" LAS 22§; en ny anställning kan ju innebära att man som 48-åring jämförs med (kunskap, engagemang, kreativitet), och ekonomiskt värderas utefter, nyutexaminerade 24-åringar, och osäkerhet kanske råder hur en sådan jämförelse skulle falla ut...

Problemet är naturligtvis också att människor som suttit på understimulerande och icke utmanande arbetsuppgifter (i rädsla för att ta klivet ut i den bistra, kalla verkligheten utanför LAS 22§) och ägnat sig åt att räknat dagarna till pensionen de senaste 15 åren inte är alltför heta på arbetsmarknaden. Detta får till följd att man är dömd till ett liv i social och ekonomisk utanförskap om man blir ofrivilligt arbetslös efter 50 års ålder.

Lösningen
Lösningen ligger i att, liksom Norge (se länk ovan) ge individer som arbetar efter 65 del i den ekonomiska kaka de genom detta agerande ger samhället. Ett grundavdrag på tre basbelopp skulle till exempel innebär att de första 10 000 kr varje månad är skattefria, det innebär att även de som bara arbetar 2-3 dagar per vecka (40-60% av heltid) har väldiga incitament för att fortsätta arbeta. Med det svenska pensionssystemet innebär dessutom detta beteende (redan idag) att pensionen höjs drastiskt, vilket jag menar är mycket bra.

För det andra, och betydligt mer kontroversiellt, behöver Sverige komma ur fällan där man effektivt bryter ned kreativitet och arbetslust genom att möjliggöra en trygghetsnarkomani via anställningen. Ett gott samhälle har en sund dynamik och rörelse på arbetsmarknaden (och i förlängningen plats för alla), ett måste för att närma sig detta samhälle är en grundig reformering av LAS.

1) Slopa hela tankevurpan med "visstidsanställning",
"vikariat", "fast anställning" etc. Låt det faktum att man utför en tjänst mot ersättning utgöra den enda definitionen - "anställd" (bla. 5§, 6§ och 36§). Dagens system manar till att hyra in arbetskraft via bemanningsföretag eller visstids/projektanställa folk kortsiktigt, samt naturligtvis mura in de som är "inne". Kreativ dynamik och avsaknad av möjligheten till långsiktiga relationer på arbetsmarknaden är priset man betalar.

2) Det måste bli möjligt för arbetsgivare att säga upp och/eller avskeda personal relativt enkelt (regleras bla i 7§, 18§, 30§, 32a§, 33§, 34§, 35§ och 37§), men fortsatta lagstadgade krav på viss uppsägningstid (11§) är rimligt ("självrisk" gentemot arbetslöshetsförsäkringen). Jag menar att det finns skäl att förtydliga vad "om arbetstagaren grovt har åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren" i 18§ egentligen innebär. Återkommande sena ankomster, långa och frekventa rök/fikapauser (utanför arbetsgivarens rutin) och slarvigt utförda arbetsuppgifter menar jag är sådant som bör kunna ligga till grund för avsked i enlighet med det aktuella stycket i 18§. Lagstadgad förhandling (29§) är även det något som bör slopas för att bereda väg för förhandlingar byggd på valfrihet, och att båda parter upplever att det finns något att förhandla om.

3) Samtliga turordningsregler vid uppsägning (22§ och 23§) och företrädesrätt till återanställning (25§ och 32§) bör slopas helt.

4) Fackliga angelägenheter, såsom 28§ och 30§ bör behandlas av facken, svensk lagstiftning bör inte nyttjas för löpande handräckning till, och överdrivet gagnande av, NGO:s.

Länkar:
"Många äldre norrmän jobbar" (DN, 2007-05-09)
Lagen om anställningsskydd

Finansmarknadens inverkan på det kinesiska samhället

2007-05-30T09:19:00.000+02:00

The Economist (May 26th - June 1st) erbjuder en i mina ögon en ypperlig inlaga i debatten om den kinesiska börsens framtid - och hur det kinesiska samhället kan förväntas påverkas av den, och skapar en fin kontrast till min kritiska linje i inlägget "Superkonjunkturens masugn kan få omvänt flöde?".

Resursslöseri av bibliska proportioner

2007-05-23T17:03:00.000+02:00

10-26 mdr betalas felaktigt ut varje år från svenska trygghetssystem (sjukpeng, a-kassa, pensioner, studiebidrag, förtidspension mm) enligt Dagens Industri. Det kan vara både fusk eller slarv som ligger bakom felen som oftast handlar om felaktiga inkomstuppgifter i systemen, enligt Björn Blomqvist, ordförande i delegationen mot felaktiga utbetalningar, FUT.

Tillsammans med det resursslöseri jag beskriver i inlägget om Försvarets kostnader handlar det om hela 25-50 mdr som årligen kunde användas till betydligt bättre saker. Summan motsvarar inte mindre än 1,3-2,6% av bruttonationalprodukten. Annorlunda uttryckt; värdet av alla varor och tjänster som produceras i Sverige under 1-2 veckor.

Om svenska privatpersoner och företag helt i onödan slapp betala dessa 25-50 mdr i skatter skulle det rent teoretiskt finnas utrymme att avlöna inte mindre än 71 000-142 000 personer med genomsnittliga löner - som skulle kunna ägna sig åt betydligt mer produktiva saker än att köra pansarvagn/jaktflygplan eller ligga hemma och killa sig på magen.

Reformera bort grisiga svenska bilar!

2007-05-22T17:56:00.000+02:00

Med utgångspunkt i andel bilar som är äldre än 10 år har Sverige den tredje äldsta bilparken i EU, det är bara finnar och greker som kör äldre bilar. Nästan 45% av den svenska bilparken är över tio år gammal, och så mycket som en halv miljon av dessa bilar saknar katalysator. Även om dessa 500 000 bilar bara står för ca 1/20 av trafikarbetet står de för närmare hälften (!) av de hälsofarliga utsläppen komna av biltrafiken.

Parallellt med detta består den svenska bilparken bara till 8% av dieselbilar (mot 45% i resten av Europa). En modern dieselmotor är mer energieffektiv än motsvarande bensinmotor; den drar 30 procent mindre bränsle, vilket leder till att utsläppen av koldioxid blir 20 procent lägre jämfört med utsläppen från en bensindriven bil. Det uteslutande största skälet till den jämförelsevis lilla svenska dieseldrivna bilparken är fordonsskatten. Genom att en motsvarande dieseldriven bil kostar många gånger mer i fast, årlig fordonsskatt skapar man en situation där den bränslesnåla, och numera även miljövänliga, dieseln bara lönar sig för den som kör relativt mycket.

Bränslepriset
För att ytterligare fördjupa problematiken ur ett miljöperspektiv; 1990 kostade en liter bensin i Sverige ca 6,29 kr, detta motsvarar i dagens pengavärde ca 8,41 kr. Som bekant var det många år sedan bensinpriset passerade 10 kr, och för närvarande är det uppe på rekordnivåer straxt över 12 kr. Den som vill förklara denna prisuppgång med aggressiva skattehöjningar menar jag får tänka om; 1990 bestod bensinpriset till 79% av skatt, 1995 utgjorde skatten ca 84%, 2000 är nivån nere kring 79% och i dagsläget utgör koldioxidskatten, energiskatten och momsen ”bara” ca 59% av bensinpriset (12,25 kr).Vad som förändrats från 1990 är priset på råvaran. Från ett literpris exklusive skatt 1990 på ca 1,30 kr kostar bensinen idag ca 5,06 kr per liter. Inflation? Nej du! Bensinen (exkl skatt) har de senaste 17 åren stigit i pris med runt 8% per år, mot inflationen som legat runt 2% per år.

Hur har då svensken reagerat på denna prisuppgång? Även om man naturligtvis bör se det i skenet av att motorerna blivit mer effektiva (bränsletörsten minskar i relation till motorstyrkan edyl) så har svensken reagerat genom att köpa tyngre bilar – och det drastiskt! 1990 vägde snittbilen 1192 kg, femton år senare har snittbilen lagt på sig och väger hela 1385 kg.

Det talas idag mycket om att Sverige är, eller i alla fall borde vara, ett globalt föredöme vad avser miljö. Jag är beredd att instämma, inte minst i det senare. För att nå dit behövs dock omfattande reformer, och med bakgrund av det jag skriver ovan menar jag att en del i detta arbete blir en omfattande reformering för att den svenska bilparken ska bli renare och säkrare. Säkerheten ja. Är det någon som hellre skulle bli påkörd bakifrån i 70 km/h sittandes i en Volvo 740 från slutet av 80-talet än i en ny Volvo V50, eller säg en fem år gammal Volvo V70? Är det någon som vet vad det kostar i lidande, sjukskrivning och sjukvård att få en whiplashskada?

Förslag på reformer för en bättre miljö och välfärd:

Inför en "skrotningsbidrag" på 15 000 kr på bilar som är äldre än åtta år (i likhet med den borgerliga alliansens förslag, som dock verkar ha fallit i glömska).
Slopa fordonsskatten på bilar med partikelfilter och/eller katalysator som är under 8 år gamla. För äldre bilar kan man väl i samband med besiktningen debitera "fordonsskatt" om 3 000 kr per 1000 kg över ett ton tjänstevikt.
Finansiera skrotningsbidraget dels med en drivmedelsavgift på 0,75 - 1,00 kr per liter drivmedel och dels med en registreringsavgift om 5 000 - 7 500 kr på samtliga bilar som ska prydas med en svensk registreringsskylt, undanta dock sådana bilar som för tillfället definieras som "miljöbilar" (små och snåla bensin/dieselbilar, elbilar, gasdrivna bilar och hybrider etc). Behovet av "miljöbilsbidrag" på 10 000 kr per bil, som regeringen föreslagit, menar jag därmed elemineras.

Konsekvenser
Nya bilar (ej "miljöbilar") blir förvisso 5 000 - 7 500 kr dyrare vid inköp, och bränsleavgift innebär något högre bränslekostnader men detta kompenseras för de flesta mer än väl av slopad fordonsskatt de första åtta åren (inte minst vad avser dieselbilar). Incitamenten att köra en mindre, bränslesnålare bil - och att köra mindre - ökar.

Skrotningsbidraget innebär att alla bilar äldre än åtta år på andrahandsmarknaden kommer att ställas mot skrotningsbidraget på 15 000 kr, och eftersom dessa bilar i regel drar mer bränsle än modernare bilar, och dessutom beläggs med en mer eller mindre hög, årlig fordonsskatt (som naturligtvis pressar ned värdet av att äga dem) kommer värdet av stora, tunga, bränsletörstiga bilar som är äldre än åtta år snabbt att pressas nedåt nivån av skrotningsbidraget. En sökning på Blocket (bilar under 20 000 kr) ger vid handen att en tex en Chrysler Voyager och en Audi 100 avant från 1989, en Peugot 605 V6 från 1992 och en Volvo 740 från 1985 (utan katalysator) tämligen omgående skulle upphöra att köras på svenska vägar - och istället skrotas (till miljöns och ägarens rygg/nackes stora glädje).

Länkar/källor:

"Tung, åldrig och silvrig är den svenska bilen" (DN, 2006-03-31)

"Effekter av prisförändringar på drivmedel 1990-2002"

Bil Sweden

Uppföljning: "Kaos på landets bilskrotar" (DN, 2007-06-01)

Bostadspolitisk historia

2007-05-19T15:51:00.000+02:00

Jag uppmanar alla med minsta intresse för svensk bostadspolitik att se när Gustaf Olivecrona, Åke Ortmark och Lars Orup intervjuar Tage Erlander i oktober 1967.

"Inflationen år 1967 (prisnivån jämfört med föregående år) var 5.19 procent. Inflationen år 2005 var 1.15 procent. Under perioden 1967-2005 var den årliga inflationen i genomsnitt 5.61 procent. Inflationen mäts i föreliggande analys med BNP-deflatorn. form av hur mycket varor och tjänster som kunde köpas (mätt med BNP-deflatorn), motsvarade en SEK år 1967 7.94 SEK år 2005" (Historia.se)

Man talar i programmet om hyran på en 2:a i Stockholm, 550 kr, vilket motsvarar ca 4 367 kr i dagens pengavärde (min bror bor idag i en hyres 2:a i en förort till Stockholm, och betalar ca 4 600 kr i månadshyra). Lönen (brutto) man nämner i programmet, 23 000 kr per år, motsvarar 15 200 kr per månad i dagens penningvärde.

"Problemet är att vi ju bygger för framtida löner, men de ska nu betalas med dagens löner" säger Thage Erlander. Jag kommer osökt att tänka på Magnus Ugglas skiva "Den ljusnande framtid är vår" (förvisso från 1980, men ändå). Med ett synnerligen gott 60-tal bakom sig, och de så kallade rekordåren framför sig är det kanske inte besynnerligt att man såg det så, att "framtida löner" var ett träd som växte till himmlen.

"BNP-tillväxten år 1960 (volymvärdet av BNP jämfört med föregående år) var 5.69 procent. BNP-tillväxten år 1970 var 4.74 procent. Under perioden 1960-1970 var den årliga volymtillväxten i BNP i genomsnitt 4.75 procent" (Historia.se)

Bara några år senare var dock oljekrisen och varvskrisen ett faktum, och välfärdssverige snart ett minne blott.

Länkar:
Historia.se
Wikipedia, "Andrakammarvalet 1968"
"Välfärdsåren", Göran Hägg

Den så kallade bristen på hyresrätter

2007-05-19T15:35:00.000+02:00

Det torde vid det här laget stå klart för de allra flesta att den så kallade bristen på hyresrätter i, och kring, Stockholm inte är en brist som alla andra - inte minst som det är en brist som nuvarande system inte kommer att kunna eliminera eller tillfredsställa. Detta för att det inte är frågan om någon brist i den meningen att alla de som säger sig behöva (en bostad), i själva verket gör det. Det senare är inte minst min kära sambo ett levande bevis på; vårt goda förhållande och rymliga boende till trots ställer hon sig i kö för en hyresrätt i Stockholm för att "man vet ju aldrig" eller "det kan vara kul att kunna flytta in till stan som pensionär" (nu är vi på andra sidan år 2040 kan jag meddela). Behov?

Varför ställer sig då en medelålders människa, med ett fullgott, rymligt boende, i kö för en ny bostad - fullt villig att betala motsvarande 250 kr per år i köavgift i uppemot 35 år för att "eventuellt flytta till stan som pensionär"? Varför inte bara månadsspara 250 kr per månad i en aktiefond och använda pengarna (det kan nog bli motsvarande 100 000 kr på 35 år) som kontantinsats på en bostadsrätt?!!? Svaret är enkelt; för att det med rådande system är ekonomiskt rationellt. När snittpriset på bostadsrätter är 52 500 kr i Stockholm, och snitthyran i kommunens hyresrättsbestånd ligger under tusenlappen per kvadratmeter och år (alltså under 1,9% av bostadsrätternas värde) är möjligheten att få ett förstahandskontrakt i det närmaste likvärdigt med att vinna en ansenlig vinst på Lotto. Min sambo betalar 250 kr per år för att delta i bostadslotteriet.

Konsekvensen av de extremt låga hyrorna är:

Den så kallade bristen; 20-30 års kö för en centralt belägen lägenhet innanför tullarna. Ingen vill ju ge bort något som är värt en förmögenhet, och det är ju inte tillåtet att sälja.
Svarthandel. Om det finns en möjlig, rationell, väg kommer det kapitalistiska systemet att hitta den. Nej, naturligtvis vill ingen ge bort en förmögenhet som man upplever vara ens egen. Det ger upphov till en omfattande svart handel med hyreskontrakt.
Mer eller mindre tillåten uthyrning i andra hand. Detta sker dels utan värdens tillåtelse, dels till högre hyra än vad bruksvärdet stipulerar (ett annat sätt att tillgodogöra sig "sin" "förmögenhet" i form av ett attraktivt förstahandskontrakt) och slutligen sker det i regel utan att inkomsterna av uthyrningen (som ju rent krasst är otillåtna) inte tas upp till beskattning.
Att många hellre sitter med sin gamla hyresrätt tom (behåller den) än säger upp den, detta trots att man flyttat till annan ort.
Gör det, beaktat dagens system, väldigt lönsamt för fastighetsägare att sälja huset till hyresgästerna (för ibland långt över 50% mer än någon annan fastighetsägare skulle bjuda på huset), som i sin tur ombildar hyreskåken till en bostadsrättsförening, sådana vars marknadspris är 52 500 kr per kvm i Stockholm...

30-40% av hyresgästerna i Stockholmshems bestånd bryter på endera sätt mot lagar och/eller regler nog för att bli vräkta, så det är inget litet problem.

Lösningen
Lösnignen är mycket, mycket enkel. Använd teorin om marginalnytta för att prissätta hyresrätter (hyran). Låt hyresvärdar själva sätta hyran, och låt "tomma lokaler" få definiera "för hög hyra" istället för att låta den korrupta, jäviga intresseorganisationen hyresgästföreningen ha ständigt problemformuleringsföreträde. Skapa i förlängningen en marknad där hyresrätter läggs ut för visning som bostadsrätter, där den som bjuder högst hyra får kontraktet - och där hyreskontrakten är fria att säga upp med 3-6 månaders varsel för såväl hyresgäst som hyresvärd.

"I förlängningen" skriver jag. Detta är fullt medvetet. Att genomföra dessa reformer över en natt skulle skapa kalabalik och en vilda västersituation på hyresmarknaden utan dess like - det är jag fullt medveten om. Hyresvärdar skulle då naturligtvis, istället för att tjäna 100-600 kr per kvadratmeter och år på att hyra ut lägnehet säga upp hyresgästerna, skapa en bostadsrättsförening och sälja bostäderna för 30 000 - 60 000 kr per kvm (och därmed öka sin avkastning ibland kanske tusentals procent). Nej, lösningen ligger i att få igång en väl fungerande hyresmarknad innan du implementerar reglerna på de befintliga hyresrätterna. Alltså; inför fri hyressättning och möjlighet att avtala bort besittningsrätten för nybyggda hyresrätter, och låt de äldre bestånden av hyresrätter under en period om 5-10 år, i etapper, närma sig marknadshyran. Vi skulle då ha en marknad där det är fullt möjligt för utomsocknes arbetslösa och studerande och tillfälligt besökande utlänningar etc att enkelt och smidigt få tillgång till en mer eller mindre permanent bostad för en rimlig kostnad. Det är dags för lite verklig solidaritet, sådan som sträcker sig utanför den nyttomaximerande intresseorganisationen hyresrättsföreningens (i bostadslotteriet framgångsrika) skara av medlemmar.

Länkar:
"Hundratals svarta lägenheter hittades vid skärpt kontroll" (DN, 2007-05-09)
"Snittpriset för lyan i Stockholm: 52.000 kvadraten" (DI, 2007-05-09)
"Rekordpriser på lyxiga bostäder" (DN, 2007-05-19)

Komplettering: "Moderat nej till marknadshyror" (DN, 2007-10-09)

Quality of Life index fund

2007-05-18T14:44:00.000+02:00

I ett tal för MBA-studenter i Florida får Warren Buffet frågan om hans inställning till diversifiering, och ger ett svar jag är beredd att skriva under på när som helst. Buffet menar att för det stora flertalet aktörer på finansmarknaden, då inte minst småsparare, är det mest rationella att sträva efter maxiamal diversifiering; ”något i stil med en indexfond”. Vad avser en mer insatt, skicklig och intresserad investerare pekar han dock samtidigt på vansinnet att investera i ”den sjätte bästa investeringen du kan hitta”, och delger publiken med ett leende på läpparna att han inte känner många som blivit rika på denna ”sjätte bästa investering”. Jag är som sagt beredd att hålla med, minst 9 av 10 privatpersoner (småsparare) gör troligen rätt i att löpande investera i en eller flera breda aktieindexfonder med utgångspunkt i dess låga avgifter (som rimligen bör ligga under 0,3% per år) och aldrig försöka sig på konststycket att kortsiktigt ”hoppa i och ur” marknaden med målsättning att träffa toppar och bottnar ("köp och behållstrategi", se ”Aktiestinsen”).

De senaste åren har inneburit en formlig revolution för småspararna; tillgängligheten, minskat informationsunderskott och konkurrens om kunder har (mycket tack vare internet) i kombination med en stark börs från 2003 och framåt inneburit att aktiesparandet slår nya rekord. Jag menar dock att enligt Buffets syn på diversifiering är det egentligen mest den där lilla klicken investerare som inte bör investera i indexfonder som varit mest hjälpta av denna utveckling. Deras situation har till och med blivit så bra att de mer passiva spararna (som borde diversifiera maximalt) vågar sig på en mer aktiv roll på finansmarknaden med mindre diversifiering, något jag tror kommer stå många av dem dyrt i slutändan (besvikelser bygger på felaktiga förväntningar). För dessa, som enligt Buffet gör rätt i att investera långsiktigt i aktieindexfonder, har den svenska marknaden under de senaste åren endast bjudit på en verkligt glad överaskning – den gratis indexfonden Avanza Zero. Utanför PPM är det närmaste den svenska småspararen kommer en vettig aktieindexfond Danske Fonder Global Index och ett antal fonder från SPP - samtliga dock underkända med stort ”U” på grund av deras besynnerliga, och bitvis absurt dyra, avgiftskontruktion. Inte nog med det, även om man bortser från det lilla utbudet av aktieindexfonder och avgifternas storlek menar jag att den svenska aktieindexfondsmarknaden också saknar kreativitet. Varför investerar alla fonder bara i ett enda index? Varför bara i de största indexen? Varför kan man inte koppla andra värden till valet av index än just ett land eller en region? Jag har härvid ett förslag jag initialt började drysta på forumet ”Prat om pengar”, en idé som jag nu gett ett namn. Jag har helt enkelt konstruerat en sparprodukt som jag själv skulle kunna tänka mig att spara en betydande del av mitt långsiktiga sparande i; ”Quality of life index fund”. För den som vill åt mina sparpengar är det bara till att sno min idé.

Fondens konstruktion tar sin utgångspunkt i The Economist Intelligence units olika graderingar av länder; livskvalité, jämställdhet, korruption, ekonomisk frihet, affärsklimat, e-handel, miljö/hälsa, demokrati och kriminalitet. Jag leker med tanken att man investerar i de, utifrån dessa parametrar, tio bästa ländernas största aktieindex, i lika delar (för att göra det lätt för sig). Dessa länder menar jag för närvarande är: Australien, Danmark, Sverige, Finland, Kanada, Schweiz, Norge, Irland, Holland och UK.

Jag menar att du som investerare utifrån denna konstuktion når maximal diversifiering och minimal politisk risk. Därtill menar jag att värden som (relativt) god jämställdhet, miljö, stor e-handel, stark demokrati och låg kriminalitet vittnar om god utbildning, kreativitet och en generell öppenhet och förståelse som jag tror i förlängningen definerar ett (ekonomiskt) framgångsrikt samhälle.

Avgiften? Max 0,3% per år!

Länkar:
Warren Buffet, "MBA Talk"
The Economist, Pocket World in Figures

6 mån portföljen

2007-05-18T13:10:00.002+02:00

Portföljen, maj - november 2007
Målsättningen är primärt att ge en god, riskjusterad avkastning som, beaktat risken, jag menar bör ligga kring 5-6% under den aktuella perioden och sekondärt att slå OMX S30 index.

AstraZeneca, 370,50 SEK
Berkshire Hathaway B, 24 714 SEK
Fenix Outdoor, 63 SEK
Glycorex, 18,80 SEK
H&M, 435,50 SEK
Lundbergs, 462 SEK
Nordea, 117,20 SEK
Old Mutual, 24,20 SEK

OMX S30, 1265,48

Länkar:
Solnamannens 6 mån värdeportfölj, (Prat om Pengar)

En mans osjälviska strävan

2007-05-18T11:44:00.000+02:00

Dagens Nyheter berättar idag att Al Gore, som sedan millenieskiftet ägnat all sin tid åt en till synes (...) osjälvisk, filantropisk, strävan mot en bättre miljö genom föredrag och medverkan i filmen An Inconvenient Truth, nu trots allt trevar mot det politiska rampljuset igen. "Jag har inte uteslutit det" ska Gore ha sagt om ett eventuellt nytt försök att bli USA:s president. Han ska också ha sagt "om jag sköter mitt jobb rätt kommer alla presidentkandidaterna att tala om klimathotet". Som jag skrev häromdagen utesluter jag inte att det i detta avseende finns starka krafter som hjälper Gore på traven.

Länkar:
"Gore inte helt utan presidentambitioner" (DN, 2007-05-18)
"The Last Temptation of Al Gore" (Time, 2007-05-16)

Kan rödgrönt bli blågrönt?

2007-05-15T20:57:00.000+02:00

I den industrialiserade värden, ja faktiskt i stort sett överallt i mer eller mindre demokratiska nationalstater utan etniska motsättningar, har den politiska dimensionen sedan länge etablerat sig kring en höger-vänsterskala med mer eller mindre stor spännvidd.

I en värld där det sunda förnuftet tillåts underordnas dessa ideologiskt sett förenklade, men likväl cemneterade höger-vänsterpositioner är det kanske inte förvånande att dessa "kompletteras" med en lång rad kulturella, sociala och ekonomiska värden för att, som om det vore orkestrerat av en första klassens PR-firma, utmynna i ett antal lätt tillgänliga och förtåeliga livsstilar/identiteter. Välj någon beståndsdel och du får resten på köpet - eller finn dig i att försvara dig och/eller betraktas som en besynnerlig kuf. Väljer du att bli tandläkare förväntas du rösta blått, bo i villa, köra en bil "utöver det vanliga" och klä dig ”propert”. Eller?

Kan en högavlönad direktör cykla till jobbet? Kan en globaliseringsmotståndare äta på McDonalds i hemstaten Kalifornien (eller överhuvudtaget)? Måste man som miljömedveten bära palestinaschal? Kan en kommunist köra BMW? Kan en moderat ha lädersandaler? Kan en miljöpartist vara för kärnkraft? Kan man som folkpartistisk schlagerfantast gå på Hultsfredsfestivalen iklädd rosa skjorta? Kan en sosse vara mot förmögenhetsskatten och för sänkt a-kassa? Kan man som homosexuell vara kristendemokrat, och kan man som svart adoptivbarn vara medlem i Sverigedemokraterna? Kan man som amerikansk republikan vara miljömedveten? Kan man som rödgrön globaliseringsmotståndare med postkoloniala teorier i bagaget vara beredd att kompromissa när det kommer till miljö?

Varför inte? Saknas det objektiva, rationella skäl därav? Det är i mitt tycke svårt att inte bli cynisk. Hur ställer sig exempelvis en rödgrön falang som motsatt sig anglosaxisk intervention i mellanöstern till att konservativa krafter, som ett verktyg att underminera Iran och Venezuela, plötsligt blir väldigt positiva till att minska världens beroende av olja (av spindoktorer vackert paketerat i grönt)? På vilken sida i miljökampen ställer sig den marxistiska postkoloniala teoretikern när OECD-länderna använder miljön som invändning för att dämpa den ekonomiska konkurensen från inte minst Kina och Indien?

Gamla kolonier verkar vara som barn; de gör inte som de tidigare kolonisatörerna säger, utan som de en gång gjorde. Jag frågar mig hur det kommer påverka den väl etablerade rödgröna ordningen på den västerländska höger-vänsterskalan.

Länkar:
Wikipedia, "Postcolonialism"
Wikipedia, "Immanuel Wallerstein"
Wikipeida, "World-systems theory"
Uppföljning: "Mp vill inte tillhöra något block" (DN, 2007-05-18)
Uppföljning: "Energiteknik drar till sig riskkapital i USA" (DN, 2007-05-18)

Försvarsmaktens kostnader

2007-05-14T16:36:00.000+02:00

I Fokus #16 2007 propagerar Martin Ådahl på ledarplats för att "lägga ned JAS". Förutom att föra ett intressant, och i förhållande till det politiska etablissemanget cyniskt, resonemang snuddar han vid en fråga jag flera gånger tidigare ställt mig, nämligen hur det kan komma sig att det finska försvaret tycks klara sig utomordentligt med ca 20 mdr per år, mot svenska försvarets ca 47 mdr.

Man kan naturligtvis hävda att Sverige har fler medborgare än Finland, och att man på grund av det behöver ett större försvar. Problemet med detta resonemang menar jag är (minst) två; dels att om svenska staten lade lika mycket på försvar per capita som Finland, skulle försvaret vara 12-13 mdr (ca 27%) billigare än idag, och för det andra har jag lite svårt att se att befolkningens storlek är avgörande för hur stort ett lands försvarsmakt behöver vara.

Ett annat alternativ är att peka på det faktum att Finland ju faktiskt är till ytan mindre än Sverige, och att eftersom man har en mindre yta att försvara är kostnaden för försvaret betydligt mindre. Återigen ser jag två tydliga problem med resonemanget; om svenska staten lade lika mycket på försvaret per kvadratkilometer landyta som den finska staten skulle det svenska försvaret vara straxt över 20 mdr (ca 43%) billigare än idag och precis som tidigare har jag lite svårt att se att ett lands yta är avgörande för hur stor försvarsmakt landet rimligen behöver.

Sist men inte minst kan man naturligtvis hävda att svenska statens ca 135% högre anslag till försvaret jämfört med finska staten ska ses i ljuset av att hotbilden mot Sverige är avsevärt mycket högre än mot Finland. Med tanke på finlands geografiska läge, och vilket militärt hot både Finland och Sverige under decennier anser sig ha varit utsatta för (hotet från öst), finner jag dock lite stöd för ett dylikt resonemang - men är naturligtvis öppen för argument vassare än mina egna.

Fram tills att jag hör sådana argument kommer jag leva i tron att svenska statens anslag till försvaret om 47 mdr är (minst) 15-25 mdr för mycket. Förslag på vart dessa pengar skulle kunna ta vägen i händelse att man tog sitt förnuft till fånga och slutade ösa dem över försvaret lär det naturligtvis inte saknas idéer kring. För att sätta summan i perspektiv kan den sägas utgöra 33-56% av statens anslag till utbildning och universitetsforskning. Om den senare tilläts svälla på bekostnad av den tidigare kanske nästa generation svenskar kan se fram emot politiker av sådan akademisk kaliber att kapitalförstöring av sällan skådat slag kan anses uteslutet?

Länkar:
"Lägg ner Jas" (Fokus, #16 2007)
"Därför floppar Jas 39 Gripen" (Fokus, #16 2007)

Summan av all mänsklig kunskap

2007-05-14T15:13:00.000+02:00

”Forskning är teoretisk i betydelsen kumulativ. Det är en självklarhet att alltid ställa sig på tidigare forskares axlar. Hjulet ska vi inte uppfinna en gång till! Tidigt i forskningsprocessen tar vi därför reda på vad forskarsamhället redan idag vet om just den fråga vi vill ha svar på och vilka svar som finns på närbesläktade frågor med relevans för det vi tänker undersöka.”

Så inleds kapitel ett; "vad är forskning?" i Esiassons, Gilljams, Oscarssons och Wängneruds "Metodpraktikan". Forskning är att kunna tillgodogöra sig vad tidigare generationer lärt sig, för att i vår tur kunna lägga ytterligare ett lager till världens samlade kunskap (eller för all del motsäga gamla tiders forskare). Att enkelt tillgodogöra sig mängder av information har dock länge varit relativt få förunnat, och har krävt såväl tidsmässiga som ekonomiska uppoffringar. Nu menar jag kanske inte att Wikipedia erbjuder hela världens befolkning sekundsnabb, gratis, trovärdig och nästintill allomfattande information. Ännu. Granskar man databasernas omfattning och betänker att de byggts upp under bara 2-4 år, granskar kvalitén på artiklarna, och att databasen bara fortsätter växa i ett rasande tempo - menar jag att vi faktiskt en dag kanske når fram till en global, lättillgänglig, närmast "allomfattande", gratis och trovärdig databas med information! Tanken är i mina ögon svindlande!

Wikipedia är, på gott och ont, en stiftelse utan avkastningskrav - och har till och med som princip att inte släppa in annonser på sidan. "Gott" i den mening att det garanterar att Wikipedia sannolikt aldrig kommer att kosta pengar (vilket om möjligt eggar folk att skriva utan ersättning), "ont" i den mån att stiftelsens intäkter endast utgörs av donationer.

Jag uppmanar alla som nyttjar Wikipedia att med jämna mellanrum donera en slant till stiftelsen!

Länkar:
Wikipedia, "Wikipedia"
Wiktionary
Wikiquote
"Gratis nätlexikon får bra betyg", (SvD, 2006-04-30)
Donera till Wikipediastiftelsen!

Obligatorisk a-kassa?

2007-05-14T15:10:00.000+02:00

Den borgerliga regeringen talade genom hela valrörelsen om behovet av besparingar vad avser a-kassan, efter valet har man dock visat på en kappvändande linje utan dess like där det nu verkar som om ingen, inte ens ministrarna själva, vet vare sig ut eller in.

Högre avgifter och obligatoriskt medlemskap?! Är det bara jag som reagerar på motsättningen/problematiken här, nämligen att man kan komma att tvingas betala 300-500 kr per månad till a-kassan bara genom att ha ett arbete (eller hur man nu tänkt sig obligatoriet)? Detta menar jag inte ligger i linje med alliansens liberala värderingar, där valfrihet i alla fall tidigare varit ett honnörsord.

Personligen accepterar jag den högre avgiften, likväl som den något urholkade ersättningen, eftersom jag anser att samhällets kostnader (som debiteras över skattsedeln) för arbetslöshetsförsäkringen är på tok för höga. Jag accepterar det dock inte i kombination med obligatoriskt medlemskap! Ett obligatoriskt medlemskap i a-kassan menar jag dock för all del också kan vara en väg att gå, men då under helt andra förutsättningar. Jag menar att det faktiskt kan finnas poänger med att ha en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring, men att denna då endast gäller personer som inte blivit arbetslösa av egen vilja (sagt upp sig), personer som aktivt söker arbete – och dessutom menar jag att försäkringen bör ha en form av ”självrisk” i form av en veckas karens från det att man anmäler sig arbetslös, och dessutom ge en skattefri ersättning (ej pensionsgrundande) som uppgår till ca 40-50% av den tidigare nettolönen. Komplement till en sådan, obligatorisk, men för arbetstagsaren kostadsfri (helt skattefinansierad), försäkring menar jag att arbetstagaren på eget bevåg kan köpa av privata försäkringsbolag.

Grundtryggheten är därmed offentligt finansierad och obligatorisk, excesser därutöver konstrueras och finansieras individuellt i samförstånd med ett försäkringsbolag. Grundtrygghet och valfrihet, inte lyxprodukter med tvång via skatten!

Superkonjunkturens masugn kan få omvänt flöde?

2007-05-14T15:04:00.000+02:00

"When the shit hits the fan" på världens finansmarknader, och det gör den alltid med jämna mellanrum av olika skäl - inte minst cykliska - komna av konjunkturen, inte sällan oväntat inledda genom dramatiska händelser som Enron, 9/11 edyl, stramas den i goda tider alltmer förslappade förhållningen till risk upp, inte sällan mycket, mycket fort. Detta får enorma konsekvenser för investeringar som upplevs som riskfyllda - enorm volatilitet. Vi såg under asienkrisen hur snabbt tongångarna kan förändras, och därmed tillgången på kapital i tillväxtländerna. Jag menar att rysk och indisk, men främst kinesisk tillväxt (och ökande industriproduktion) är enormt beroende av utländska investeringar.

Beroendet är ömsesidigt, och mångfacetterat
Samtidigt är den globala konjunkturen, inte minst EU:s och USA:s, väldigt beroende av rysk, indisk men främst kinesisk efterfrågan på högt förädlade varor och tjänster (Ryssland är beroende av den stora efterfrågan på olja osv), produkter som således i rätt stor mån är komna av västerländska investeringar...
Paralellt menar jag att USA:s och EU:s arbetsmarknader kanske nu ligger nära maximalt resursutnyttjande, flera europeiska länders välfärdssystem kan i mina ögon mycket väl (tillsammans med skattekilar) ha förvandlat betydande mängder människor som man länge klassat som arbetslösa som alltför dåligt rustade för att (under överskådlig tid) kunna återgå, och bidraga till, produktionen. Nå, enligt den klassiska synen på konjunktur borde ju detta innebära prisökningar, och med riksbanker med inflationsmål borde det betyda en avkylning av ekonomin - ja, det där behöver jag inte gå igenom.

"Masugnen"
Problematiken, eller det fina i kråksången om man är anhängare av "superkonjunkturteorin", är att den nyss tillkomna, synnerligen billiga, industriproduktionen (främst i Kina) dämpar prisspiralen, och skapar en form av "konjunkturrell masugn".
Nå, om vi så leker med tanken att resursutnyttjandet nu ligger nära toppen i främst USA och EU, och att vi alltså står inför en klassisk lågkonjunktur som många blundar för pga pratet om "superkonjunktur" (något jag menar kan sägas synas i form av låga riskpremier på en lång rad värdepapper) - då borde rimligen fallhöjden vara relativt stor vid ett eventuellt "uppvaknande"? Jag tänker mig en situation där detta uppvaknande sker genom en mer eller mindre väntad, men omskakande händelse. Händelsen behöver i sig inte ha någon som helst betydelse för finansmarknaden, min poäng är att synen på världen, (super)konjunkturen och risk genom dramatiska händelser kan förändras otroligt mycket snabbare än många aktörer på finansmarknaden tidigare upplevt, eller "orkar" dra sig till minnes om (IT-aktier år 2000 etc).

Om aktörer på finansmarkaderna i USA och EU plötsligt stryper tillgången på kapital till BRIC-länderna tvärstannar tillväxten där, och med den beställningar på industrivaror, råvaror och tjänster från I-länderna (råvaror även fårn Ryssland, mellanöstern, Venezuela mfl.), vilket även kyler ned deras ekonomi. Det intressanta är dock den tidigare "masugnen". Om tillgången på kapital minskar i BRIC-länderna kommer (bla) kinesisk produktion att minska, och tillkomsten av ny produktion närmast avta helt. Samma fenomen som tidigare pressade ned inflationen i USA och EU (billiga varor från främst Kina) borde i det här läget bli det omvända (högre priser och därmed ränta) och detta i ett läge där amerikansk och europeisk industri rapporterar om lägre orderingången för varje kvartal, och i sinom tid varsel...

Vidare, artikel efter artikel från Kina vittnar om en starkt växande medelklass som med av allt att döma liten erfarnehet av kapitalistisk finansmarknad (fördom?) ger sig in i gebitet daytrading som om det vore en enarmad bandit. Hur påverkas den inrikespolitiska stabiliteten i det trots allt synnerligen auktoritärt styrda Kina av en börskrasch och massarbetslöshet i sräderna/den nytillkomna medelklassen? Ett nytt himmelska fridens torg skickar i mina ögon upp riskpremien (politisk risk) ett antal procentenheter, och motiverar därmed betydligt lägre värden på kinesiska värdepapper.

"It ain't what you don't know that gets you into trouble. It's what you know for sure that just ain't so" -Mark Twain

Länkar:
Uppföljning: "Mina fonder stiger bara några procent om dagen", (DN, 2007-05-18)
Uppföljning: "Osäkra marknader lockar fondsparare", (DN, 2007-05-27)